Bokhora.se

27/08 2014
19:10

Jag tror inte att jag läste ut Gayle Formans ”Om jag stannar”, när den kom för kanske fem år sedan, men Johanna Lindbäck har läst flera av Formans böcker och skriver om dem här. Nästa vecka kommer filmatiseringen av ”Om jag stannar” (men filmen heter ”If I stay” även i Sverige – jag förstår inte varför titeln inte översätts). Efter gråtfesten ”Förr eller senare exploderar jag” kanske det kan vara läge med ett nytt näsdukspartaj. Vad tror ni?

Här är trailern:

 

 

Chloë Grace Moretz, som spelar Mia, syns även i den amerikanska filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in”, ”Let me in”. ”Let me in” finns på Netflix, så det kan vara läge att kolla in den i helgen.

Kommentera
27/08 2014
13:10

Jag skrev det här för ett tag sen att amerikanska ungdomsförfattare som nämner andra författares böcker har en faiblesse för att alltid gå på ett fåtal säkra kort. Nämligen klassiker. ”How to kill a mockingbird”, ”Räddaren i nöden”, möjligen Shakespeare eller kanske ”The scarlet letter”. I ”We were liars” var det tex Shakespeare. Moderna titlar göre sig icke besvär.
Svenska ungdomsförfattare däremot, så föredömliga och så moderna!
I våras läste jag ”Svensk synd” av Martin Jern och där var det en lång diskussion om ”Divergent” av Veronica Roth. I veckan har jag läst Mårten Melins ”Lite mer än en kram” och där handlar det om böcker av Kerstin Lundberg-Hahn och den spännande ”Världens viktigaste bok” om kroppen.
Jag tycker det är så kul att läsa sånt här, och hajar verkligen till när det är nya titlar eftersom jag alltid förväntar mig den ständiga ”How to kill a mockingbird” en gång till. Härligt när det inte blir så!

I vuxenböcker tycker jag det är rätt sällan folk läser något? Eller har jag bara alldeles för selektivt minne?

5 kommentarer
26/08 2014
8:00

atn1024_vimasteslutases_3DFrån och med idag ska DN-prenumeranter kunna ladda ner min och Lisa Bjärbos ”Vi måste sluta ses på det här sättet” som gratis e-bok. Erbjudandet gäller fram till 8 sep.
(Fråga mig inte hur bara, jag hänvisar allt tekniskt till dem.)

Kommentera
25/08 2014
10:15

unnamedDe här har jag missat att skriva om, läsningen från min poolvecka i somras. ”Spelets konst” av Chad Harbach och ”The one and only” av Emily Giffin. Gemensamma nämnaren är sport, nämligen baseball och amerikansk fotboll.

I ”Spelets konst” är det lagom mycket trots att jag inte alls kan baseball. En av huvudpersonerna är den väldigt duktiga och lovande shortstopen Henry Skrimshander som blir upptäckt och får stipendium till ett litet college på grund av sitt enastående spel. Han är en gudabenådad talang och the sky’s the limit. Eller? För den här boken fokuserar allra mest på vad som händer när Henry plötsligt börjar kasta dåligt.
Runt honom finns en räcka andra huvudpersoner. En äldre lagkamrat som blir hans mentor. Rektorn på skolan. Rektorns dotter som kommer hem efter ett misslyckat kort äktenskap. Jag gillar dem allihop! Speciellt lagkompisen Mike och rektorsdottern Pella.

”Spelets konst” är en sån riktigt härlig amerikansk roman-roman med mycket innehåll och mycket av allt som man liksom sätter sig till rätta och börjar läsa, och sakta men säkert fnissar lite, ooh-ar, börjar nicka instämmande, tänker ”men åh, vad jag gillar den här boken, ååh!”. Så trevligt när det händer! Och baseballen var alltså inget hinder. ”Spelets konst” handlar mer om de psykologiska aspekterna av att lyckas eller inte lyckas, och det är ju livet i stort.

I ”The one and only” blir sporten däremot lite för påträngande. Huvudperson är Shea Rigsby som jobbar som administratör på collegets sportavdelning. Hon älskar fotboll, det är hennes liv. Hon stannade till och med kvar på hemorten och gick college där bara för att hon älskar laget. Det tränas av coach Carr. För alla som har sett tv-serien ”Friday Night Lights” så är coach Carr typ som coach Taylor fast lite äldre. Carr är kring 55 och Den Perfekta Mannen och Människan På Alla Sätt. Liknar bla George Clooney litegrann. Han är dessutom pappa till Sheas bästa vän sen evigheter, Lucy, och han är nybliven änkling då hans fru precis dött i cancer. Det här händer då: Shea börjar få känslor för honom. Och coach Carr kanske möjligen besvarar dem?
För att få veta hur det går med det får man ta sig igenom så himla mycket fotbollssnack. Guuuud. Det är inte så mycket matcher som prat om bästa spelarna genom tiderna, presskonferenser, proffsligan och allt mellan himmel och jord. Som svensk och totalt okunnig var det här ganska tråkigt, men Emily Giffin vill tydligen verkligen visa att hon kan sin football?

Betydligt mer spännande är det som händer mellan coach Carr och Shea. Sporten må vara seg, men deras utveckling är inte det! Det blev mer och mer intressant att se hur Giffin skulle fixa upplösningen på grund av alla jobbiga villkor. Bästa vännens pappa, frun har dött nyss, åldersskillnad, allt det där.

Emily Giffin skriver underhållningsromaner och den mest kända här i Sverige är nog ”Something borrowed” som blev film häromåret. Jag har läst nästan alla av henne och gillar dem. ”The one and only” har sina tranportsträckor men om man kan stå ut med dem så finns den pirriga kärlekshistorien som belöning.

3 kommentarer
23/08 2014
8:54

Jag gråter medan jag skriver detta.

Birgitta Stenberg finns inte mer.

Birgitta Stenberg är – det går ju inte att skriva var – en av de författare som har betytt absolut mest för mig, i synnerhet under åren då mitt feministiska uppvaknande skedde. Och väldigt mycket efteråt. Som en person att hämta stöd i. Hon har stått där, jämte Tikkanen och varit någon att luta sig mot.

Inte så att Birgitta Stenbergs livsval på något enda sätt har varit mina, men för att hon har visat att det går. Att allt går. Att vi har en värld att ta plats i och det är något självklart.

Jag lyssnade på Moa Gammels intervju med henne i podden Genier – jag förstod då hur sjuk Birgitta var och att cancern tärde på henne – och jag märkte det ännu tydligare i intervjun med ViLäser. Men ändå tänkte jag att det går nog. Allt går. Birgitta har en självklar plats i den feministiska litteraturen och där ska hon finnas. För alltid. Men livet fungerar ju inte så. Där är döden i vägen.

Ena dagen är vi där, och den andra inte.

Jag har träffat Birgitta Stenberg flera gånger. Ett par som åhörare, men jag har också lett samtal med henne och jag har varit så bländad varje gång. Kommit ut så stärkt. Inte minst den gången Aka City hade en hyllningskväll till henne – jag grät redan då innan det ens började för att det spränger så mycket i bröstet när Birgitta är med.

Det finns förstås mycket Birgitta kvar, för det finns så mycket skrivet av henne. När jag ligger i soffan på morgonen, ropar rakt ut, blir märkbart ledsen, rösten bryts, säger jag till Daniel att Birgitta Stenberg har dött, en snyftning. Min fyraårige son blir orolig över min starka reaktion. Ställer frågor.

Det är hon som har skrivit Billyböckerna som har dött säger jagFör honom är också Birgitta Stenberg synnerligen levande, via den lille pojken Billy.

Birgitta Stenberg förekommer flitigt på bokhora – det finns massor skrivet om henne, hennes författarskap. Länkar till fördjupningar, till radioprogram, till texter, recensioner. Jag ler lite, för i nästan alla jag texter jag har skrivit om Birgitta förekommer ordet ”magnifik”.

Så också i denna text. Magnifik, det var just precis vad hon var.

 

2 kommentarer
21/08 2014
11:58

Jag har varit på två bibliotek i Norrbotten i veckan, först Övertorneås och sen en filial i Luleå som heter Mjölkuddens barn- och ungdomsbibliotek. Det ligger på Tunaskolan.
Båda var riktigt läslockande på det sättet att det fanns flera hyllor med frontade böcker (uppställda så man ser framsidan och inte bara bokryggen). Finns det något bättre? Älskar att gå runt på såna biblos och tack vare alla framsidor upptäcka nya titlar jag inte hade en aning om att jag ville läsa.

Jämför det med att komma in på biblos där de kör mer av den traditionella uppställningen då man ser bokryggar. På såna biblos är det viktigt att man har en aning om vad man vill läsa på förhand, för man upptäcker inte alls lika mycket nytt på plats.
Umeå stadsbibliotek var ett sånt. Nu är det flyttstängt och de ska in i nya kulturhuset Väven senare i höst. De har säkert funderat massor på möblering, placering och allt det där, och jag håller tummarna för att möbleringen blir mycket mer öppen än på gamla stadsbibblan. Där kom man in och möttes av en massa kortsidor på bokhyllor, ungefär som att mötas av baksidor. Överblicksmässigt var de säkert placerade på ett smart och genomtänkt sätt, men det första intrycket var ”jaha, här är en massa gavlar, men var är böckerna?”. Man fick till råga på allt liksom leta upp skönlitteraturen också, för den var inte det första som dök upp sen. Svårt. Inte alls läsinbjudande. Fast nu blir det bättre, va?

En eventuellt problematisk sak med att fronta böcker är ju att det inte ryms lika många. Men måste alla bibliotek ha alla böcker? Jag tycker inte det. Jag är definitivt för ett mindre utbud som ser lockande ut och som får folk att låna, än ett stort utbud som är intryckt och svårnavigerat. En vidare aspekt av såna är ju just att det blir lite av den inbördes klubben för besökarna. Man ska redan veta vad man är ute efter, man måste vara en van biblioteksanvändare som har koll redan när man kommer in. Det är inte alls lika lätt att komma in som ny och oerfaren och överväldigas av visuella intryck och sen låna och testa lite på måfå.
Och vill man ha titlar som inte finns inne på ens lokala biblo får man väl beställa? Det finns flera pliktbibliotek i Sverige och de har allt, men det behöver inte alla filialer ha.

5 kommentarer
21/08 2014
8:38

9789146225478

Jag var försiktigt reserverad till en början. Jag kände inte igen Curtis Sittenfeld som jag föll så pladask för i ”I en klass för sig”. Som jag minns min läsning av ”I en klass för sig” var det som 450 sidor briljans precis hela tiden. Jag har inte bläddrat i boken sedan jag läste ut den och jag tror att jag skulle läsa den helt annorlunda om jag läste om den nu – för så är det ju alltid – men som jag minns den var läsningen alltså helt fantastisk. Också som jag minns det var läsningen av ”Mannen i mina drömmar” och ”Presidentens hustru” delvis lika bra och i mitten av Systerland”  upplever jag faktiskt något liknande. Det är sådana små detaljer som gör det. Beskrivningen av matlådor, en rutin med glass framför teven, en misslyckad dejt för femton år sedan.

I ”Systerland” kretsar handlingen kring enäggstvillingarna Violet och Kate. Precis som i ”Sankmark”, som jag skrev om häromveckan är systrarna väldigt olika varandra (fast i ”Sankmark” var de bröder). Det blir ju nästan alltid så i romaner; det är liksom mer tacksamt dramaturgiskt. Kate lever tillsammans med sin man och två barn i Saint Louis, men Violet har ingen sådan traditionell familj. En natt vaknar Kate av en liten jordbävning och när det blir morgon får hon se sin tvillingsyster i ett nyhetsinslag på lokalteven där systern förutspår ännu en jordbävning. Både Violet och Kate är klärvoajanta, men Kate gör sitt bästa för att dölja det. Violets information skapar förstås en hel del uppståndelse, särskilt eftersom hon nämner ett datum när den andra jordbävningen ska äga rum. Detta datum är något som alla i Saint Louis måste förhålla sig till, antingen genom att vifta bort Violets förutsägelse eller genom att bunkra vatten och konserver från Target.

Även om jag var mycket tveksam till Kates hemmamammaliv i början av ”Systerland” och misstänkte att jag kanske skulle komma att bli besviken, tyckte jag om skildringen av tvillingarnas uppväxt. Systerskap kan vara så enormt komplext och trots att jag kommer mycket bra överens med min storasyster och hon på sätt och vis är min närmaste vän, är det inte alltid lätt (dock: det är nästan ingen relation). Min syster är dock inte på långa vägar som Violet (dessutom är vi inte tvillingar). Om man helst av allt vill smälta in och vara en del av, är det förstås väldigt besvärligt med en tvillingsyster som Violet. Jag tycker att Curtis Sittenfeld fint skildrar komplexiteteten i systerskap. När Kate och Violet är osams och Kate får reda på en nyhet om deras pappa, är det Violet hon vill ringa upp och berätta det för.

Historien om Kate och Violet växte verkligen i mina ögon, jag började bekymra mig för datumet då den andra jordbävningen skulle ske och jag tyckte om att läsa om Kates high school- och collegeår. Jag kände igen min Curtis. Dessvärre tycker jag att hon sjabblar bort hela avslutningen. När jag skrev om Donna Tartts ”Steglitsan”, skrev jag att Tartt hela tiden behåller fokus. När historien kommer på avvägar, drar hon tillbaka läsaren till målningen som romanen handlar om. Bihistorier kring annat än steglitsan får utrymme, men det får inte överskugga huvudhistorien. I ”Systerland” är bokens huvudtema, bokens steglitsa om man så önskar, systerskap. Där är Violet och Kate, där är deras tvillingskap och deras klärvoajans. Kate förhåller sig till sin syster och systerns (och sin egen) förutsägelse om en andra jordbävning. Det är en bra historia, fullt tillräcklig för en roman. Istället väljer Curtis Sittenfeld att introducera en ny intrig på bokens sista fyrtio sidor. En intrig som hon inte alls har utrymme att utveckla och som därmed känns snarare som en detaljerad resumé än som avslutningen av en roman. Jag lade ihop boken med ett gläfsande ”Va?”.

Obs att här finns utrymme för mer fria tolkningar av uttrycket ”jordbävning”.

 

Kommentera
20/08 2014
13:01

Förresten tycker jag det är väldigt glädjande att Modernista ger ut tre nya Thiong’o. Det är en författare jag tror kommer få Nobelpris så småningom (kanske redan nästa år?).

Här kan man läsa lite i AB Kultur om böckerna och hans författande.

Ska givetvis läsa någon av dem till min utmaning.

1 kommentar
20/08 2014
11:42

Fy vad det är stökigt i mina Stockholmshyllor nu! 1,5 år av pendlande hit och dit sätter sina spår. Böcker som dumpats här och var, slitits ut av små barn eller plockats ut för något projekt. Det är dags för städning. Hur ser det ut i era hyllor, är ni bra på att hålla ordning i er sortering eller ballar ni snabbt ur?

Skärmavbild 2014-08-20 kl. 11.40.20 Skärmavbild 2014-08-20 kl. 11.39.44

9 kommentarer
18/08 2014
10:22

Marika King utkom med boken ”Supernova” för några år sedan – jag skrev om den då och tycker att det är rätt intressant läsning i kommentarerna till det inlägget.

Sedan skrev jag om den i en recension i Aftonbladet och använde delar av min text ovan, men med utgångspunkt i kommentarsdiskussionen så avslutade jag så här:

Jag blir arg, jag vill inte att Marika på något vis ger finansmannen Mats Quiberg rätt när han påstår att kvinnor bara pallar med att bli mellanchefer och inget mer. Jag vill ha en roman där den unga kvinnliga huvudpersonen hittar ett sätt att förändra strukturerna, jobba kvar, utmana männen. Inte fly till närmsta 9-5-jobb. Jag vill ge tjejerna förebilder! Och killarna med, för all del.

Kanske är det mycket begärt att debutanten Marika skall göra det men det måste gå. Det måste det väl?


Och jag och Marika hade då en intressant diskussion kring det. För jag vill fortfarande att det ska gå, att någon ska visa att det faktiskt går att jobba inom McKinseyvärlden och förändra strukturer och utmana unkna traditioner och manliga tillvägagångssätt.

Nu kommer en uppföljare till ”Supernova” som heter ”Projekt längtan”. Hur gick det då sen för Lisa? Arbetade hon kvar på Firman och hittade ett sätt att handskas med strukturerna?

I början gör hon det. Återgår till jobbet. Är ganska snart inne i ekorrhjulet igen. Sena kvällar, sluta ögonen en kort sekund i baksätet av en taxi. Projektleda. Alltid lite bättre. Men varför? Vad vill Lisa själv egentligen med sitt liv? Det börjar hon fundera över. Och som den konsult hon är, gör hon excellistor. Vad ska hon bli? VD någonstans på någon liten byrå? Byta arbetsplats men inte dito uppgifter? Frågorna är många. Men Lisa har inga svar.

Förrän plötsligt. Afrika! Till Afrika vill hon. Arbeta med bistånd, men fortfarande inom sitt gebit. Tack vare kontakter lyckas hon få ett arbete som hon gillar och där hon tror att hon ska kunna göra skillnad. Anländer så till Accra och expatcommunityt där. Arbetar på en organisation som stöttar företagande i Ghana. Analyserar, gör rapporter, träffar små och stora företag.

Träffar kärleken i form av Ben. Men den är också svår, för Ben har ett bagage som gör att han inte är säker på att han vill ha en relation, och Lisa har sitt bagage, relationen med den gifte mannen från ”Supernova” och förstås, genomklappningen eller vad man ska kalla det. För även om Lisa är i Afrika nu, så är hon ändå inte riktigt hemma. Hur ska hon kunna få rätsida på yrkes- och kärleksliv, räcker det inte med att sticka till andra sidan jordklotet och göra skillnad?

Marika King har lyckats riktigt bra med sin uppföljare. Precis som Supernova balanserar ”Projekt Längtan” på chicklitkanten, men är allvarligare, intressantare. Det handlar mindre om att träffa den rätte och mer om att träffa rätt i livet, om man så säger. Jag tycker om det. Och jag tycker om att Marika är träffsäker i sina beskrivningar av affärsvärlden och hur det är att vara ung kvinna mitt i den. Plus att precis som jag kände igen mig i ”Supernova” så gör jag det i den här nya också, eftersom jag nu inte bara hoppat av managementlivet, utan också flytt storstaden. Inte till Accra, men till Vittangi och ibland kan det kännas lika exotiskt och svårt att anpassa sig 13o mil från Stockholm. För att det är en annan värld. Dessutom tycker jag det är superintressant med biståndsbiten och hur vi västerlänningar tror att vi har lösningen på jävla allt hela tiden. Det skulle jag vilja att Marika skrev mer om, och inte nödvändigtvis skönlitterärt.

Invändningar har jag dock ändå, och det rör främst kärleksrelationen till Ben, eftersom sättet de träffas på känns lite osannolikt. Ben är en person från Lisas förflutna och jag kan inte riktigt köpa att han dyker upp i Accra på samma företag som Lisa jobbar för. Alla som livskrisar tar ju inte direkt omvägen via Accra om en så säger. Däremot tycker jag kärleken tillför berättelsen massor, och jag gillar att Lisa är obekväm och ifrågasätter och vågar störa. Även i relationer till de andra expatsen som finns i boken.

Ja, det var en fin läsning och Marika King har hittat en bra genre och stil, jag hoppas hon fortsätter inom den, även om jag inte riktigt vet vad Lisa ska göra härnäst, kanske kommer det något helt annat nästa gång.

2 kommentarer