Bokhora.se

19/12 2014
18:57

Läste på Aftonbladet Kultur och fick två små sug (ska beställa efter jul tror jag)

1. Hanne-Vibeke Holsts bok om sin pappa

och

2. Tao Lin (såklart)

Kommentera
19/12 2014
17:02

John Greens debut ”Looking for Alaska” firar 10-årsjubileum nästa år och det ska komma en specialutgåva i samband med det. Här är en mycket intressant artikel om boken, dess tillkomst och den långa långa ”karriären” den har haft hittills, samt info om vad specialutgåvan innehåller. Man blir ju som sugen.

1 kommentar
19/12 2014
14:16

Den här recensionen från den 29 maj 2007 om Denise Rudbergs bok ”Tillsammans” fick just sin 61:a kommentar. Det är rekord. Jag har inte suttit och kollat igenom hela arkivet så jag vet vilket av våra inlägg som har allra flest kommentarer, men jag kan med säkerhet säga att 61 såna ger en plats på topplistan. Och att de fortsätter komma så här lång tid efter texten skrevs, det är verkligen rekord.

Om man ser på historiken för just den här recensionen så var det jämn kommentarsaktivitet fram till 2011, men sen har det varit ett långt uppehåll fram tills nu. Nu kör vi igen!

Kommentera
19/12 2014
10:49

Den senaste veckan har jag av olika anledningar slutat lyssna på den Spotifyplaylist med det fantasifulla namnet ”Drinkin’” (efter Holly Williams låt) som jag kört varm ett tag nu. Istället har jag övergått till Lana Del Rey och framförallt låten som hon gjort till filmatiseringen av boken ”The Great Gatsby” – ”Young and beautiful”.

Och jag tycker att den fångar boken så fantastiskt! Jag har aldrig varit med om en bättre match. Nu har jag inte sett filmen (men den finns på Netflix och jag hoppas hinna med den under julhelgen, jag prioriterar alltid bort film och väljer bok istället) så hur den passar in där vet jag inte. Men jag känner verkligen att det ÄR Daisy Buchanan, låten är precis så desperat, tragisk och omöjlig som relationen mellan Jay Gatsby och Daisy Buchanan framstår. Den oro som finns dem emellan. Jag söker ett bra ord för att beskriva det, jag hittar det liksom inte. Den här dekadensen som hela tiden drivs av någon sorts stök i kroppen, som min kloke fyraåring brukar beskriva sina trotsutbrott. Den känslan genomsyrar ju hela den fantastiska boken och jag får den också av låten.

Så fint när olika kulturyttringar samsas på det här viset och liksom kompletterar varandra så bra! Får jetelust att läsa Gatsby igen, jag älskar den lillingen. Och det gör vi på bokhora också, guud så många inlägg som innehåller referenser till Gatsby (jag tittar på dig nu JoL).

2 kommentarer
19/12 2014
10:36

Nej, fy!

Jag ville så himla gärna läsa Slavenka Drakulics ”Katt i Warszawa”, men när inledningsnovellen visade sig berättas av en mus tog det stopp direkt (som jag har förstått det berättas nästan alla noveller i boken av djur).

Böcker med djur som huvudpersoner kan jag eventuellt acceptera, men som berättare? Jag klarar det inte.

9789127129917

Vad är detta? Efter mig, floden har gjort en bokbloggarjulkalender. Här hittar du alla rubriker.

1 kommentar
18/12 2014
14:17

Jag tycker faktiskt att det var alldeles skandalöst av Augustjuryn att bortse från Gertrud Hellbrands fantastiskt fina roman ”Veterinären” när de utsåg årets nominerade. Den har nu kommit i pocket och jag läste den – nästan sträckläste på det där viset att man plockar upp den hela tiden där man kommer åt – under gårdagens Stockholmsresa. Så himla fantastisk bok helt enkelt!

Handlingen kretsar kring en familj som lever på en hästgård. Mamma, pappa, två barn. Men också morföräldrar, vänner, grannar, arbetskamrater. Möjligen är det lite för många personers berättelser som ska samsas här, och emellanåt undrar jag lite över varför somliga behöver skildras så ingående, förtjänar att få egna avsnitt, hur briljant skrivna de än är. Men allting vävs ändå ihop snyggt och relativt sömlöst i slutänden ändå, så det gör kanske inte så mycket.

veterinarenMatriarken Lucille är något av huvudpersonen, trots att berättarrösten tillhör hennes dotter Kristin. Kristin har brutit sig loss från familjen och lämnat hästvärlden. Hon jobbar på radion i Stockholm och återvänder hem för att göra en dokumentär om familjen och hästlivet. Lucille är veterinär, det har varit hennes kall allt sedan ungdomen då hon praktiserade hos traktens veterinär. En stark relation utvecklas dem emellan och när han så småningom går bort, tar hon över praktiken och huset. Sedan utvecklas verksamheten, hästavel påbörjas. Hon gifter sig med Bengt, en konstälskande arbetargrabb. Vi får veta mycket om Bengts förflutna, ungdomsår, vad som påverkat honom. En far som dog tidigt, resor ut i världen, människor han mött. Lucille och Bengt får två döttrar som givetvis fostras till hästmänniskor. Bengt tar över svärfaderns auktionshus, delvis mot sin vilja. Men livet är ju så. Man fogar sig. Det som blir, det blir. Och oftast blir det som Lucille vill. Hon är stark. Hon tar besluten. Familjen har just att foga sig. Har Helga och Kristin något annat val än hästarna? Och vad händer i relationen dem emellan om de vänder sig bort? På gården finns också Carro, klasskamrat med Kristin och en riktig ryttarstjärna. Den dotter Lucille kanske önskat att hon hade.

Jag tycker om Lucille trots att hon inte är någon särskilt trevlig person. Men jag gillar hennes sätt att gå ut från sig själv och betrakta sig och sitt liv utifrån, som vore hon nästan inte delaktig. Det finns en nyfikenhet i det, även om många kallar det en distansering. Men jag ser något annat också.

Jag känner att det här hade kunnat bli en utmärkt svensk storfilm, eller varför inte en teveserie? Det är en väldigt filmisk berättelse, faktum är att jag blir sugen på att höra radiodokumentären som Kristin arbetar med, som är förevändningen för henne att resa hem till familjen igen. Jag känner mig inte färdig med dem på något vis.

Som gammal hästtjej, om än inte alls på tävlingsnivå, så tycker jag också mycket om hur Gertrud Hellbrand har fogat in hästbitarna i berättelsen. Naturligt, väl avvägt, de tar inte över. Även en icke-hästmänniska kan ha behållning och ta in allt omkring djuren och gården och ridningen. Små glimtar här och var, inte alls en massa fackuttryck som tar över och förstör. Det flyter på fint.

Hela romanen flyter just på och det väldigt fint trots de många hoppen mellan nutid, dåtid och människor. Allt får plats, och tid att ta den platsen. Jag gillar det massor och tycker som sagt att det här är en av de absolut bästa svenska romanerna som kommit under 2014.

4 kommentarer
18/12 2014
10:20

Jag läser e-böcker i perioder. Jag brukar läsa på min iPad i Bluefire reader (det var ursprungligen tips från läsare på Bokhora – tack!). I höst har jag läst jättelite på min iPad eftersom jag inte har kunnat låta bli plattans andra funktioner under läsningen. Jag har jättemånga bra böcker i min läsare, som bara väntar på att få bli lästa. Jag kan helt klart se fördelar med att ha en läsplatta utan Twitter, Instagram och Safari, men jag är inte så sugen på att skaffa en sådan just nu eftersom jag kan vara så oförsiktig med fysiska böcker. Jag gillar att läsa när jag badar eller läsa när jag går från tunnelbanan. Jag har aldrig tappat min iPad i badkaret, däremot i asfalten…

E-böcker är fantastiska under långresor, då allting utom pocketböcker tar alldeles för mycket plats och vikt  i packningen. Med e-böcker kan man läsa nyutgivna böcker som annars bara finns i inbundet och jag tilltalas av hur smidigt det är att låna e-böcker på bibblo. Jag har inga problem med att läsa på en platta och jag tycker om att man kan ändra inställningarna på skärmen, så att man kan läsa när ens sängkompis vill släcka sänglampan.

Läser ni e-böcker?

Vad är detta? Efter mig, floden har gjort en bokbloggarjulkalender. Här hittar du alla rubriker.

9 kommentarer
17/12 2014
12:22

17/12 2014
10:10

Min relation till textning av film eller tv är samma som min relation till översättning av böcker: är det en skicklig översättning/textning tycker jag att det är finemang. När jag läser en översatt bok ser eller hör jag ju inte orginaltexten, men det gör jag ju när jag ser på film. Då är det lättare att bli irriterad över slarviga översättningar. Jag har gärna svensk eller engelsk textning när jag ser engelskspråkig film eller tv-serier. Särskilt när jag ser tv-serier som ”Downton Abbey”. Där hänger jag inte alltid med när de snackar.

När jag ser filmer eller tv-serier där man inte talar svenska eller engelska är textning nödvändig.

Från och med fredag kommer alla filmer på SF bio att textas. Vad tycker ni om det?

Vad är detta? Efter mig, floden har gjort en bokbloggarjulkalender. Här hittar du alla rubriker.

 

4 kommentarer
17/12 2014
9:56

Jag kör en mini-reprisserie från senaste året tydligen. Igår var det ”Belleville, baby”-bok och film, och idag blir det två översatta romaner som jag också har skrivit om förr men inte kunnat sluta tänka på.

Den första är den norska författaren Trude Marstein som jag blev så otroligt imponerad av när jag läste ”Ingenting att ångra”. Så här skrev jag:

”Äktheten och det ocensurerade flödet, huller om buller. Allting ligger i flera lager hela tiden, som det är på riktigt, och Trude Marstein får fram det så bra. Man är glad, men. Man längtar efter något, men. Man ångrar något, men. Och längre ner under det, alla minnen från alla år, alla associationer, hela tiden.”

Hon har kommit med en ny på svenska i år, ”Hem till mig”, och jag gillade den med. Men ”Ingenting att ångra”, vilken femetta!

Det andra tipset är ”Giraffens hals” av Judith Schalansky. Jag tror det är en sån bok man antingen älskar eller hatar, och just huvudpersonen är väl omöjlig att älska? Men man får tänka till och man blir provocerad!
”Giraffens hals” är fel bokval om man är ute efter härlig och mysig feelgood, men vill man ha något skarpt att tex diskutera i sin bokcirkel så är den ypperlig.

Kommentera