Bokhora.se

06/07 2015
13:11

Först sitter man i godan ro och spanar efter bra böcker. Några reserverar man, andra finns redan inne på bibliotek, så då åker man dit själv och lånar direkt. På Stadsbiblioteket. Sen sätter man sig i skuggan på en uteservering på Odengatan och börjar läsa på en gång.
Man är alltså jag i lördags. Väldigt skönt. Boken jag läste heter ”We the animals” och även om den inte blev någon stor favorit* var hela situationen en bra helhetsupplevelse.

* Boken är inget dålig alls, den var bara inte min stil. Men den var kort, 128 sidor! Korta böcker gillar man ju. Man, man, man.

Kommentera
05/07 2015
20:44

968full-at-first-sight-screenshot

Via #bokhorafotoutmaning hittade jag @kaptenkarin på twitter som RT:ade följande

Jag har tänkt på detta, hur vanligt grepp det är att låta en blind människa röra vid någons ansikte. Det framställs som en form av närhet som både är spännande och exotisk. En främling som rör vid en utan att det är creepy. ELLER?

Twittraren @lulu_bear gör att vi måste ställa oss några frågor kring fiktion:

Bör fiktion vara ”sann”? Bör fiktion vara representativ?

I böcker och på film är det lätt att få intrycket av att ansiktsberöring är något som ALLA blinda sysslar med, något som får till följd att många tror att blinda människor generellt sett gör detta.

Alla har ju hört uttrycket ”verkligheten överträffar dikten”, men verkligheten imiterar också dikten rätt så ofta och i twitterdiskussionen som följer är det många blinda/synskadade som vittnar om hur seende människor tagit tag i deras händer och fört dem mot sina ansikten.

^ Ur filmen ”A patch of blue” som beskrivs såhär på imdb: ”A blind, uneducated white girl is befriended by a black man, who becomes determined to help her escape her impoverished and abusive home life.”

 

”Den blinda” är snarare en arketyp med vissa berättartekniska fördelar såsom ”kärleken är blind” och andra tröttsamma metaforer. Är en blind person med i en film eller en bok så får den ofta vara med på villkoret att den är ”den blinda arketypen” som dels ”slipper” allt det negativa med att vara seende (fördomar etc.) och/eller har någon form av superkraft/ovanlig skicklighet just tack vare att hen är blind.

Eller så är den blinda helt enkelt med för att skildra enbart den blinda kampen. På det här sättet används ju extreeemt ofta alla egenskaper/bakgrunder/läggningar/handikapp som inte passar in i den heterosexuella mansnormen. En homosexuell man är exempelvis enbart med i en fiktion i egenskap av just denna ”normbrytare” där just homosexualitetens ”typiska” ämnen skildras: aids, fördomar, kommautberättelsen osv. På det här sättet är blinda ofta med enbart för att de är blinda och kan användas på ett berättartekniskt sätt.

I Maria Gripes ”Skuggornas barn” (tipstack till Helena Dahlgren) är den blinda Storråda konstnär som givetvis har en sorts övernaturlig förmåga att verkligen se människor.

”Jag har tränat upp mina fingrar så att jag kan lita fullkomligt på dem. De lurar mig aldrig som ögon kan göra. De blir inte förvillade av ljus och skugga. När jag rör mig över ett ansikte med mina fingertoppar, då kan jag känna hur människan bakom ansiktet sakta lockas fram. Jag kommer åt hennes dolda innersta, inte bara de ytliga dragen…”

”Hennes fingertoppar kunde ingen lura, inte ens hon själv. De avslöjade alltid skoningslöst hela sanningen.”

 

I ”Flyga drake” blir Assef fysiskt blind som ett straff för att han varit metaforiskt blind, väldigt GT! I samma bok finns även en drakkonstruktör som givetvis är den allra bästa på sitt yrke trots, eller snarare: tack vare, att han är blind.

Arthur Conan Doyle citeras i en text om de blinda arketyperna i fiktion:

”‘How can he help us in our enterpriset if he be indeed blind” asked Nigel.
‘It is for that very reason, fair lord, that he can be of greater service than any other man,’ Simon answeder; “for it often happens that when a man has lost a sense the good God will strengthen those that remain”. Hence it is that Andreas has such ears that he can hear the sap in the trees or the cheep of the mouse in its burrow. He has come to help us to find the tunnel.”

 

I en text om Daredevil (blind superhjälte) säger Robert Thompson på ”Center for the study of popular television” om den kritik filmen ”Daredevil” fick av vissa människor som var blinda:

”Whenever you’re a member of a certain ethnic group or gender or whatever group that isn’t normally seen on television or in film, any single depiction carries all this weight.”

 

Alltså: om en grupp som sällan är representerad får utrymme i fiktion blir det såklart viktigt att denna skildring är sann och representativ. Om dessa grupper skulle vara representerade ofta skulle en och annan kliché kanske vara lättare att förlåta.

 

blind2

Givetvis är det bra att fiktion skildrar dessa fördomar och problem som är specifika för en grupp, men det blir ett problem när dessa människor aldrig kan vara huvudpersoner i något som INTE tar upp just deras normbrytande egenskap/funktionshinder etc. som det enda och/eller centala för handlingen. Det gör att vi får en bild av denna grupp som just en homogen grupp och helt plötsligt sitter vi där som Johan i Fucking Åmål och tror att allt som tjejer kan prata om är ”smink och killar och sånt”. Helt plötsligt tror vi att alla blinda vill ta på ansikten när de träffar en ny människa.

JAMEEEEEEEEN JAAAAAG KÄÄÄÄNNER JUUUU FAAAAAKTISKT EN BLIIIIIIIIND SOOOOOM TAAAAAAR PÅÅÅÅÅ ANSIIIIIKTEEEEEEEEN!!!!!!

Jo men det är lite som att avfärda Bechdel bara för att vi känner EN kvinna som faktiskt bara är intresserad av att prata om män. Det är inga problem med såna skildringar i sig själv, men om det bara finns såna skildringar så blir det ett problem.

Jag minns att jag läste om en författare tipsade om att andra författare borde testa att skriva exakt den bok de vill skriva, och sen när allt är klart köra ett sök&ersätt-makro så att alla män blir kvinnor exempelvis. Eller att i efterhand gå in och ge någon ett funktionshinder eller en annan sexuell läggning än den hade från början. Om det känns som att det skulle vara omöjligt att göra så med sin berättelse skulle det kunna vara ett tecken på att karaktärsporträtten bygger på författarens fördomar.

Andemeningen i tweeten från @lulu_bear (ja, jag gillar att skriva ut det nicket!) är ju att ett beteende som är så ovanligt i den så kallade verkligheten är så pass vanlig i fiktion att den blir en fördom/myt/kliché, och bra fiktion borde hålla sig på mer än en armlängds avstånd från såna så den inte kan solkas ner av dess smutsiga fingrar.

Helen Keller var författare,

 ^ Helen Keller var författare och kämpade för att alla skulle ha samma rätt att rösta i en tid när cirka hälften av befolkningen inte hade den rätten. Folk gillade att fotografera henne när hon tog på folks ansikten eftersom hon var blind och döv och det var det sätt som hon läste på läppar. Trots allt hon gjorde blev hon ändå reducerad på bild till en person med handen i någons ansikte. 

Vet ni läsare några bra eller dåliga litterära skildringar av blinda så skriv gärna i kommentarsfältet!

3 kommentarer
02/07 2015
20:32

579Jag tänker på Nora från ”Kvinnan på övervåningen” så här en vecka efter att jag läst ut Miranda Julys ”The first bad man”. Skulle Nora ha avfärdat Cheryl? Vad hade Cheryl tyckt om Nora? Hade de kunnat bli vänner?

Cheryl beskrivs här och där (på förlagets sida och i recensioner) som pedant, men jag vet inte. Cheryl är en 43-årig ogift kvinna som alltid levt ensam. Hon är van vid sitt sätt att ha saker på. Hon har ett system för att det inte ska bli rörigt hemma, men det finns ingenting pedantiskt i systemet.

(Eller finns det det?)

Jag läste hastigt om ”The first bad man” innan jag började läsa i den. Jag tyckte mycket om Miranda Julys förra bok ”Ingen hör hemma här mer än du” och de filmer som jag har sett, nej fel! Älskade! ”Ingen hör hemma här mer än du”. Klart att jag var tvungen att läsa ”The first bad man” även om jag visste intet om dess handling. När jag sedan läste i boken hade jag (åtminstone till en början) svårt att ana bokens tema och jag hade verkligen (alltid) svårt att ana vartåt handlingen skulle ta vägen.

Cheryl heter huvudpersonen. Hon är förälskad i (fel ordval?) Philip, som hon sitter i samma styrelse som (det här med Cheryls arbete och inkomstkälla är något oklart för mig – kan någon förklara?). Är det det här som är bokens handling? Undrade jag. En dag flyttar Cheryls chefers dotter in hos Cheryl. Dottern är allt som inte Cheryl är och de båda kvinnorna får ett av de märkligaste förhållanden jag läst om. Men det är underhållande. Är det det här som är bokens handling? Spelar det någon roll?

Det finns ledtrådar som July smyger in helt oansenligt, som hon sedan plockar upp. Boken är väl sammansatt och intressant. Ibland är det rent filmiskt och mycket komiskt, som när Cheryl smyger på sina terapeuter. Ibland är boken svårförståelig, ibland snuskig, ibland rörande, ibland överraskande, ibland smart, ibland banal. Den är aldrig tråkig, men hör på det här: inte heller fantastisk.

Vet ni vad ”The first bad man” är? Det är en självklar bokcirkelbok. Det här är en bok som jag kan prata om i timmar. Jag läser högt ur boken för min sambo (bland annat det där stycket med terapeuterna – men han fattade det inte) och för min son (han däremot – förstod direkt), läser om fyndiga formuleringar, blir imponerad över de där ledtrådarna som July placerat ut och hur hon sedan använder dem. Cheryl är en huvudperson som kommer att stanna kvar länge.

1 kommentar
02/07 2015
19:53

Har precis rivit av en härlig ”you may also like”-session på Amazon. För mig resulterar såna oftast i bibloreservationer (min lägenhet svämmar redan över av böcker), och några nya såna nu är:

”More happy than not” av Adam Silvera.
”Cutting teeth” av Julia Fierro.
”Suicide notes from beautiful girls” av Lynn Weingarten.
”Me and Earl and the dying girl” av Jesse Andrews.

Ni som gör engelska inköp på Stockholms biblo, I salute you!

5 kommentarer
01/07 2015
19:57

Förutom Meg Wolitzers roman har jag också läst en bra artikel i veckan. ”Hög tid att dra djupare lärdomar av fallet Hagamannen” av Elza Dunkels, publicerad på Feministiskt perspektiv. Ett citat ur den: ”När enskilda individer tvingas ta personligt ansvar för sin och andras säkerhet, fast våldet de skyddar sig mot drivs av ett strukturellt hat, då är det nåt annat fel än att ett monster går lös.”

I våras läste jag Maria Svelands nya roman ”Befrielsen”. Jag läste även en massa recensioner om den efteråt och alla var ganska negativa. Och ja, jag vet, Sveland är ingen stjärna på litterär gestaltning och språk och sånt, men det är som inte hennes grej. Jag läser hennes böcker för samhällsfrågorna, och jag gillade ”Befrielsen” för just det. En våldsam serievåldtäktsman härjar i Örebro kring 2010, och precis som med den verkliga Hagamannen så påverkas alla kvinnor i staden. De uppmanas att inte gå hem själva på kvällar och nätter, de bör undvika vissa områden, och så vidare. Allt det vanliga. Samtidigt prioriteras inte jakten på våldtäktsmannen så hårt av polisen. Alla kvinnor i en hel stad ska anpassa sig och förövaren har redan skadat flera stycken, men vissa polisiära moment i jakten på honom anses ändå alldeles för dyra eller integritetskränkande att genomföra (allmän topsning tex). Logiken i det?
I Svelands roman tröttnar ett gäng kvinnor på den inställningen och startar en befrielsefront. De ska slå tillbaka med våld mot helt slumpvist utvalda män som är på väg hem från krogen under helgnätterna. Visst, det är fruktansvärt orättvist mot de männen, men det är samma villkor som kvinnorna utsätts för.
Jag tänkte på den romanen när jag läste Elza Dunkels artikel.

En till parallell angående samhällsstrukturer och kvinnohat, Zara Larsson och allt hon fått ta emot den här veckan?

1 kommentar
01/07 2015
19:18

Jag har läst Meg Wolitzers ”The ten year nap” i veckan, och en detalj har verkligen fastnat. Romanen handlar om några stay at home-mammor på Upper West Side i New York. De har barn på samma skola och har varit vänner i flera år. En annan mamma på skolan är smal som en sticka och har uppenbart svår anorexi, hon har haft det i åratal. Vid ett sällsynt tillfälle när denna kvinna är lite social berättar hon för väninnegruppen (väninnekören) att hon ska börja driva ett företag – hon ska öppna ett gym för människor som likt hon har ätstörningar.

Herregud!

När jag läste det blev jag först lika chockad som mammorna i boken, och sen nästa reaktion; att det inte finns redan?! I större städer iallafall. Till exempel New York. Ett gym för såna som blir uppmanade av sina första gym att sluta träna, eller som helt enkelt blir avstängda. Notera: jag tycker inte det borde finnas såna där anorexidrabbade får fritt spelrum och kan träna tills de stupar, men med tanke på alla sjukt uppfuckade kroppsideal och livsstilar idag… Den sista utposten kanske?

7 kommentarer
01/07 2015
3:53

Buzzfeed, ja jag länkar till Buzzfeed, listar 53 böcker som ska vara så bra att det är omöjliga att lägga ifrån sig dem. De jag själv läst ur listan är blygsamma nio till antalet:

1.The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon
2.Dark Places av Gillian Flynn
3.The New York Trilogy av Paul Auster
4.The Time Traveler’s Wife av Audrey Niffenegger
5.30. The Girl With the Dragon Tattoo av Stieg Larsson
6.Midnight’s Children av Salman Rushdie
7.The Secret History av Donna Tartt
8. Crime and Punishment av Fyodor Dostoevsky
9.Extremely Loud and Incredibly Close by Jonathan Safran Foe

Buzzfeed är kanske lite väl generösa då de menar att man kommer att sitta med ögonen fastklistrade i de här böcker, men jag kan hålla med om att flera av dem är riktigt bra. Hur många har ni läst av listan och finns det något mästerverk som jag borde hugga tänderna (ögonen)?

Skärmavbild 2015-06-30 kl. 18.50.47

6 kommentarer
30/06 2015
4:46

Jag skrev om läsningens Riddar Kato/Voldemort – alltså det som inte får nämnas vid namn; lässvackor, för det är en självuppfyllande profetia, men inte på långa vägar lika o t ä c k t som gubbarna K och V – här på  Bokhora och på Facebook. Ett av tipsen jag fick var denna novellsamling av Mats Kempe. Jag är mycket peppetipepp på den och ska verkligen försöka prioritera att läsa den när jag får en stund och en hand över (jag läste faktiskt ut ”The first bad man” av Miranda July förra veckan – ska skriva mer om den här). 

  
Nu är #bokhorafotoutmaning slut för att juni är slut. Vilka andra var med ända till slutet alla dagar? Bra jobbat!

Kanske första fotoutmaningen jag slutfört (jag var ju tvungen eftersom jag startade den). Brukar missa/tappa sugen dag 18 ungefär. Nu känns det bra. 

PS. Bonusdagen kör jag exklusivt på Instagram eftersom juni officiellt bara har 30 dagar. 

3 kommentarer
29/06 2015
11:53

  
Armarna är fulla. Jag får inte med mig en enda bok och det finns ärligt talat inte en enda oersättlig bok i bokhyllan. Det skulle vara ”I en klass för sig” då, när Ida fick gå igenom så mycket besvär för att jag skulle få ett exemplar, men nej. Inte ens den.  #bokhorafotoutmaning

1 kommentar
29/06 2015
8:01

För att starta aktiebolag krävs det ett kapital på 50 000 kr. I övrigt är det lite som att starta rockband; en får hitta på ett coolt namn och kan inte personligen hållas ansvarig för något. Efter att Knausy trummat loss i Babel vet vi ju att det är alla författares  hemliga dröm att få vara med i ett band. Har en nu inte gått på kommunala musikskolan går det i alla fall att skaffa ett AB och leva ut åtminstone banddöpardrömmen.

Efter att ha tittat igenom bolagsverkets offentliga register över svenska företag har jag hittat några författare som gjort just det: startat AB med mer eller mindre finurliga namn.

* * *

Lars ”Natten” Norén Aktiebolag
Lars Norén

Har givetvis fått namn efter pjäsen ”Natten är dagens mor” men sååå roligt att han försökt lansera ”Natten” som smeknamn via sitt bolag.

* * *


Golden Arches AB
Camilla Läckberg

”Golden Arches” är namnet på McDonalds-M:et som från början också prydde själva restaurangerna i början. Ergo: Läckberg vill bli större än Ronald McDonald?

camillaochronald

* * *


Next Page AB
Marie Jungstedt

Bladvändare… Nja.. inte så värst underhållande bolagsnamn men marginellt bättre än att ha sitt namn rakt av upp och ner ändå.

* * *


HE SKRIFT
Horace Engdahl

Plus: Det går att sjunga bolagnamnet till HE-MAN-jingeln och tänka att det är Horace som vrålar ”I HAVE THE POOOOWER”
Minus: Nyhetens behag i att tänka att Horace Engdahl är HE-Man går över ganska snabbt även om en inte tror det. För snabbt :(

* * *


jan-guillou-troyAchilleus Art o Media Aktiebolag
Jan Guillou

Som det står i Homeros Illiaden: ”Både Zeus och Poseidon hade tidigare strävat efter Thetis hand, tills ett orakel avslöjade att hon skulle bära en son som skulle överglänsa sin far”.

Låter onekligen lite som en mening Erik Ponti skulle kunna ha gillat.

* * *


Porta Gayola AB, Tulipomania Aktiebolag, Petarden AB
Peter Englund

OMG vad den här killen suttit uppe sena nätter och filat på sina ansökningar till bolagsverket:

  1. Porta Gayola = Knäböjningen som matadoren gör innan tjuren kommer ut på arenan
  2. Tulipomania = IT-bubblan var inte den första ekonomiska bubblan. På 1600-talet var det tulpanlökar som gällde och en en lök kunde kosta flera årslöner, detta kallades för tulipomania.
  3. Petarden = Petard är en sprängmedelskonstruktion som användes för att krossa slottsmurar bland annat från 1600-talet och framåt. Petarden bör syfta till den person som apterar dessa.

* * *


Vitterlekaren AB
Torgny Lindgren

Enligt SAOL är vitterlek en ålderdomlig beteckning på diktning. Torgny kammar hem många poäng hos den som har fördomar mot akademien.

* * *


Klockrosen AB
Kerstin Ekman

Klockros är det gamla namnet på Knölklocka, Campanula rapunculoides, som för en trädgårdsidiot som mig ser ut som en längre blåklocka men som är det segaste ogräset i en kultiverad trädgård. Kritik av kapitalismen? Eller bara ett led i Ekmans dokumenterade trädgårdsintresse?

* * *


Järnlungnan AB
Henning Mankell

En järnlunga är en föregångare till respiratorn. Någon sorts ironisk twist på det faktum att Mankell är en av de allra rikaste författarna i Sverige?

mankell

* * *


Pilpul Litteratur AB
Jens Lapidus

Pilpul… låter som Hobbit men enligt wiktionary en hebreisk term som syftar till ”skarp analys”, en metod för att studera Talmud. Har även i engelska språket börjat bli ett mer vardagligt ord för hårklyverier. Refererar kanske Lapidus juridiska praktik?

* * *


 

 

10 kommentarer