Bokhora.se

18/08 2017
15:39

Den första helgen i augusti jobbade jag som moderator och frilansjournalist på Crimetime Gotland. Innan dess plöjde jag igenom minst tjugo deckare och trots att jag såklart bekantat mig med genren tidigare insåg jag först nu hur otroligt många undergenrer det finns. Deckare, spänningsromaner, thrillers. Deckare som alltid utspelar sig på specifika orter, deckare som är lika mycket feelgood som mord, spänningsromaner som är mer skräck än polis som jagar gärningsman och så vidare.

Efter varje seminarium och intervju frågade jag författarna vilka deras bästa skrivtips var och tänkte dela med mig av dem:

Camilla Läckberg sade att hennes bästa tips är att skriva minst en sida om dagen. Själv är hon otroligt disciplinerad och stiger aldrig upp från sin skrivplats innan dagens mål är nått. Emelie Schepp (som vann publikens pris som bästa deckarförfattare) poängterade vikten av att ha ett eget rum där det är alldeles tyst och lugnt. Hon berättade också att hon alltid vet den första och den sista meningen när hon börjar skriva. Mari Jungstedt tipsade om att gräva där du står. Skriv en bok som handlar om något som står nära dig och strunta i att ”det redan är gjort” alla historier är ändå unika. Australienska Jane Harper (en intervju med henne i tidningen inom kort) sade att hon skriver i scener istället för i specifika antal ord eller sidor. Varje scen för historien framåt och blir en konkret del av romanen. Anna Jansson sade att hon skriver ut hela historien först och låter den vara hur dålig som helst, sen redigerar hon ihop den till en bra och spännande deckare. Brittiska Elly Griffiths varnade för att visa sin text för familj och vänner. Skriv färdigt först, visa texten sedan för någon som jobbar inom bokbranschen, låt vanliga läsare läsa när allt är klart. Lars Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) jobbar med post it-lappar väggen för att få en överblick av händelseförloppet. Finländska Mikko Provali som skriver en deckartrilogi med fokus på den finländska polisen och med start i inbördeskriget 1918 sade: var inte full när du skriver.

Sådär ja, nu är det bara för er att vässa pennorna, putsa av tangentbordet och börja skriva. Det finns inga ursäkter.

Här talar Karin och jag förresten mer om Crimetime.

1 kommentar
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

15 kommentarer
09/08 2017
14:23

XVerleih_VDM_011

 

På fredag har filmen ”Farväl Europa” bio-premiär. Filmen följer författaren Stefan Zweigs år i exil och kamp för att förstå och acceptera händelserna i Europa och sitt före detta hemland Tyskland. ”Farväl Europa” är regisserad av Maria Schrader. I rollerna ses bland andra Josef Hader och Barbara Sukowa. Filmen är Österrikes bidrag i kategorin ”Bästa utländska film” till Oscargalan 2017.

 

I samarbete med Edge Entertainment lottar vi ut 3 x 2 biobiljetter. För att delta i tävlingen svarar du på frågan här nedan. Tävlingen avslutas 16 augusti och vinnarna kontaktas via e-post. Här kan du läsa mer om filmen och beställa biobiljetter.

Tävlingen är avslutad!

Det här inlägget är ett samarbete mellan Bokhora och Edge Entertainment.

Kommentera
09/08 2017
7:47

Tips! Ikväll kl 21.45 i Svt2 kan man se ”Moving Sweden: Nattbarn”, och det är en film gjord på Hanna Gustavssons grafiska roman med samma namn (fast skippa Moving Sweden i titeln).

Förra veckan såg jag Småstad i samma filmserie, och den var svinbra! Inte bokrelaterad, men ändå.

Kommentera
07/08 2017
21:18

Egentligen börjar det riktiga nyåret på onsdag. Då börjar höstterminen för mig (för eleverna en vecka senare). Ny kalender ligger på skrivbordet och väntar. Nya klistermärken ligger i väskan. Ny penna har jag ingen, men favoritpennorna är sorterade i pennfodralet.

Alla mina "i år ska jag" gäller läsåret. Och i år skulle jag vilja resa runt jorden tillsammans med mina 8-åringar, inspirerad av en lärarkollega på Twitter. Jag tror att vi åker österut. Vi läser böcker från Finland (Tove Jansson?), Ryssland, Palestina, Indien, Kina, Australien, Peru. Vi sätter ut en prick på världskartan varje gång vi stannar.

Vi pratar givetvis massor om det vi läser. Vi brukar utgå från saker vi inte förstår, vad vi tycker är konstigt och vad vi tror. Ibland kan vi se kopplingar till andra böcker som vi har läst. Ibland har vi varit med om samma saker som personerna i böckerna. Jag tror att det kan bli kul!

4 kommentarer
07/08 2017
8:00

Arbete-LR2Ni vet den väldigt bra boken ”Tschick”? Om inte, läs genast! Det är en roadtrip under sommarlovet, perfekt för just nu alltså.

Jag har precis börjat på ”Arbete och struktur” av författaren Wolfgang Herrndorf. Det är från början en dagboksblogg som nu publicerats i bokform. Herrndorf börjar på den när han får en hjärntumörsdiagnos, fattar att hans tid är utmätt och därför bestämmer sig för att skriva järnet på de olika romanutkast i olika grader av ”klar” han har i sin dator. Om man har läst ”Tschick” eller googlat honom vet man att han tog sitt liv när han kände att sjukdomen gått såpass långt att han snart inte skulle kunna bestämma över sig själv. (Man kanske också vet att ”Tschick” blev en stor succe, sålde i flera hundratusen exemplar, till flera länder, och att den blev film häromåret.)

Jag har inte kommit så långt i ”Arbete och struktur” än, men hittills är det en salig blandning av att få ett sånt här besked, hans jobb med att skriva klart ”Tschick” och hinna / orka börja på fler romaner, hans sk vanliga liv med vänner och ja, liv bara i Berlin. En blurb på baksidan säger ”en text om att leva, inte om att dö” och det håller jag med om.

1 kommentar
02/08 2017
21:03

Eftersom jag gillar att skriva om, och ofta också montera isär, bokomslag så tänkte jag att det inte var mer än rätt att jag gör det med det första bokomslaget jag själv gjort.

Många av mina bokbloggande vänner hade tipsat mig länge om att jag borde läsa böckerna om Cassandra ”Cass” Neary. Mörka böcker om en fotograf liksom, exakt min tekopp. Men av ren och skär idioti läste jag dem aldrig förrän jag fick uppdrag av Linda Skugge att jobba med de svenska utgåvorna på hennes förlag. Då förstod jag vilken klockren rekommendation jag fått av mina vänner och avlade ett löfte att alltid följa rekommendationer i fortsättningen. Kan vara värt att nämna redan nu att det här inlägget innehåller en viss grad av spoilers för er som inte läst bok 1 om Cass: ”Generation Loss”.

Några månader tidigare hade jag gjort några omslagsskisser åt ett annat förlag till en thrillerroman de skulle ge ut. Jag lyckades inte göra något som de tyckte skulle passa så mitt självförtroende var extremt i botten efter den refuserngen. Det enda som möjligen gjorde att jag kände att jag var rätt person för jobbet var att jag är utbildad fotograf och de fotografer som nämns av huvudpersonen kände jag till sen tidigare. Jag hade en ganska tydlig bild av vad Cass (ja jag började tänka på henne som min vän Cass efter ett tag) skulle gillat för estetik och vad hon tyckte och tänkte om fotografi. Min egen smak var väldigt nära hennes egen kändes det som och när jag googlade originalomslagen så tyckte jag inte de träffat särskilt rätt, det skulle inte vara som att göra en remake på Psycho eller nåt i alla fall. Sakta men säkert jobbade jag upp ett självförtroende som gjorde att jag vågade tacka ja.

Jag var direkt säker på att jag ville göra ett helt svartvitt omslag. Kanske något sorts porträtt som Cass själv hade kunna ta. Skugge hade dock en färdig idé som hon ville att jag skulle utgå ifrån – denna idé var inte fotografisk alls vilket gjorde att jag tvivlade lite på mig själv igen. Hon ville att jag skulle utgå ifrån en ransom note-estetik som också nämns i första boken. Jag ser upp till henne väldigt mycket så jag ställde direkt om mig på att jag inte skulle ta ett fotografi till omslaget utan jobba mer typografisk och göra någon form av kollage. Jag satte mig vid datorn och började leta snygga typsnitt.

För att få fram en mer sliten känsla skrev jag ut, klippte snett och gjorde små veck och ojämnheter i bokstäverna innan jag skannade in dem igen och började göra kollage i datorn. Det kändes tamt och inte alls som ett gammalt utpressarbrev från de 90-talsthrillers jag sett under min uppväxt. Så jag skrev ut några andra typsnitt och blandade upp det lite. Jag skannade in några olika versioner och för att inte få fingeravtryck på skannerns glas använde jag en pincett för att placera bokstäverna ordentligt. Vid en av skanningarna glömde jag kvar pincetten och tyckte det var snyggt och en form av anonym bild av den som suttit och komponerat ransom noten.

Eftersom Cass älskar svartvitt tyckte jag att jag var smart som använt mig av det. Det är också praktiskt att ha svart bakgrund, vita lappar med svart text på. Kontrasten blir hög och det är lätt att se omslaget på håll och även på internet där boklådorna ofta har väldigt små bilder av omslagen. Två flugor i en smäll, yes. Jag retuscherade bort varenda litet dammkorn som letat sig in i skannern och mailade iväg resultatet som var variationer på ovanstående bild. Nu var det bara att vänta och se vilken av skisserna som de skulle gilla bäst på förlaget. Fick snabbt svar:

”Gällande bokstäverna, kan du testa att klippa ut bokstäver från dagstidningar och nån bok och nån månadstidn/reklamblad och blanda versaler och gemener? Det är så mkt mer psyko om nån klipper ut olika bokstäver från olika ställen och klistrar upp på ett papper. Nu ser bokstäverna ut som alfapetbrickor, jag vill åt mer psyko. Det är också sjukt psyko om bokstäverna, förutom att det är gemener och versaler blandade, har olika storlekar, typ ett pyttelitet a mitt bland några större etc.”

Det tog en sekund efter att jag fått mailet innan jag bokstavligen slängde en bunt utskrivna bokstäver i soporna. Jag hade nyss läst ”Generation loss” och borde vetat bättre. Cass sätt att använda teknik återspeglar väldigt mycket hur hon är som person:

”Jag hade en gammal dator, men ingen laptop, ingen mobil. Ingen digitalkamera eller Ipod. Jag hade sällan pengar över, dessutom hatade jag av princip dessa saker: de gjorde allting för lätt.”

”Jag vet inte om Kamestos använde Type C, men hon borde ha läst en del om det. I fotot hennes man tog kan man se att ögonen fortfarande brann, trots att händerna såg ut som om de, lika lätt som de kunde hantera en kamera, också kunde strypa någon.”

Så jag bestämde mig för att också göra det lite svårt för mig. Jag beställde en skalpell på internet (svårare än man kan tro att det är) och satte mig med en bunt tidningar i soffan och lyssnade på deppig musik och skar ut bokstav för bokstav och la dem i en stor hög.

I min mening är böckerna om Cass Neary en form av pusseldeckare samtidigt som de är obehaliga thrillers. Gåtorna i böckerna om Robert Langdon-böckerna möter filmen ”Seven” blandat med Velvet Underground och Patti Smith-referenser typ. Åter igen slängde jag en massa bokstäver i soptunnan. Av någon anledningen kändes det viktigt att väva in så mycket jag bara kunde av bokens innehåll även i omslaget.

Jag skar därför bara ut bokstäver som hade något med handlingen att göra. Namn, fraser, platser osv. som nämns i boken. Jag gjorde en stor hög av alla bokstäver och fotade av dem med mobilen för att kunna se hur färgerna skulle se ut i svartvitt utan att behöva gå till datorn.

bokstaver3

 

Resultatet var redan mycket bättre, så mycket mer Cass än att skanna in det på ett stilrent och tekniskt perfekt sätt. Cass fotograferade sina egna bilder i befintligt ljus med en kornig film. Ska man jämföra estetiken hon gillar i böckerna så är en grumlig bild från en mobilkamera mycket mer lik det resultat hon skulle föredragit än det högupplösta sterila från en skanner. De mörka hörnen, vinjetteringen, skapade en mycket bättre dynamik än det kompakta svarta i min första skiss.

Jag kunde dock inte släppa idén på att ha en svart bakgrund så jag försökte fotografera av ytan på mitt skrivbord. Jag hade några månader tidigare gjort en egen skrivbordsskiva. Dels för att jag ville ha ett Twin Peaks-citat målat över hela skrivbordet och dels för att jag ville ha en bättre lack än vad det brukar vara på många skrivbord. Jag beskär en hel del bilder och hade tröttnat på att vara rädd om skrivbord så jag tänkte att jag skulle göra ett eget robust som jag kunde lacka om igen och igen och igen vid behov och inte behöva bry mig om att köpa dyra skärunderlägg och sånt.

Här är alltså den del av mitt skrivbord där jag skär saker. Mest bara fult. Vad skulle Cass gjort? Ja, för det första hade hon inte fotat med digitalkamera som jag gjorde. Jag hade dock inte kvar något mörkrum så jag kunde inte fotografera analogt. Men jag kunde simulera alla steg som Cass hade behövt gå igenom om hon fotat. En extremt stor del i analogt fotograferande handlar om negativet. När man fotograferar med film måste man veta filmens begränsningar, eller veta hur man utnyttjar begränsningarna. Cass fotograferar exempelvis i naturligt ljus (till skillnad från konstgjort, t.ex. blixtljus) och det får till följd att hon måste ha en mycket kornigare film som offrar lite av skärpan för att kunna fota i sämre ljus. En teknisk begränsning blir en stil i sig, som både jag och Cass gillar.

När man väl framkallat filmen väljer man oftast ut de bilder man vill göra utifrån negativen. Alltså man gör ofta sitt urval utifrån en form av tvärtombilder där vitt är svart och svart vitt. Därför kallas filmen för negativ. Ofta är bilderna man tagit mer intressanta på negativen eftersom det här uppochnedvända förhållandet mellan ljust och mörkt är ganska creepy.

Så jag gjorde om alla bilder jag tagit av bokstäver och skrivbordsytor till negativ och tänkte att jag kunde utnyttja den creepy-faktorn.

 Jag tyckte själv att mitt skrivbord blev otäckare, nästan lite metalliskt. Kanske ett slitet operationsbord eller nåt liknande. Bättre än det svarta i alla fall.

Pincetten tyckte jag var bra men inte lika snygg som en skalpell så jag fotade av skalpellen när den dök upp i brevlådan och placerade ut den i det gyllene snittet. Det kändes som en ledtråd Cass skulle gillat att hitta – att en väldigt rå och till synes slarvigt komponerad bild kunde vara uppbyggd enligt gamla traditionella ideal kring estetik. Det röda markerar här vart det gyllene snittet rent matematiskt skulle ligga i bilden.

 

Därefter kunde jag placera ut bokstäverna. Titel och namn hamnade på var sin sida utan någon symbolisk innebörd annat än att de skulle vara så stora som möjligt. Däremot ville jag behålla den hög av bokstäver som ransom note-tillverkaren satt och använde.

Jag placerade även dem efter principen det gyllene snittet. Därefter i ytterligare ett gyllene snitt av det gyllene snittet. Känns det lika krångligt som Inception att hänga med på det här flummet rekommenderar jag att gå igenom wikilänken ovan till gyllene snittet och sen vidare till artikeln om Fibonacci spiralen om du vill veta teorin bakom detta. Om det är för trist är det i alla fall lite kul att bildgoogla ”Fibonacci spiral in nature”.

I varje område som skapades enligt en förenklad logik för Fibonacci-tal så placerade jag dolda meddelanden. Ovan har jag markerat dem för att lättare kunna urskilja dem. De som läst boken minns kanske i vilken ordning bokstäverna ska vara.

Förhoppningen från förlaget var att kunna ge ut alla böcker om Cass Neary på pocket men eftersom man aldrig vet något säkert (alla böcker är dessutom fortfarande inte skrivna i serien) så var det svårt att komma på en idé för bokryggen som skulle fungera med en tanke vi hade om att alla ryggar skulle bilda en egen bild för de som ställde upp dem bredvid varandra i bokhyllan. Ett bra exempel på detta är en Harry Potter-box där varje rygg fungerar som en pusselbit i en större bild.

Problemet är att jag som formgivare måste veta exakt ryggbredd på varje bok som ska bilda den större bilden. Därför görs detta enbart när alla böcker i en serie redan är utgivna och de ska ges ut på nytt. Att göra den första pusselbiten utan att veta storleken på någon av de andra pusselbitarna är i stort sett omöjligt. Tänk om sista boken blir 900 sidor eller bara 300 sidor. Skillnaden blir så stor att motivet skulle behöva gå att anpassa extremt mycket vilket skulle förta hela idén.

Åter igen tänkte jag på Cass och hennes värld. Vilken typ av bild skulle kunna vara cool att ha som sträckte ut sig över flera bokryggar utan att vi behövde veta på förhand exakt hur breda framtida ryggar skulle bli? Det skulle behöva vara något abstrakt eller något som inte har en tydlig början eller slut. Jag tänkte på bilder av moln, eld, hav osv. De skulle man kunna kapa lite vart man ville bara originalbilden var stor nog från början. Men det känns inte så Cass att välja en bild utifrån att den är slätstruken och odefinierad.

Är det något hon skulle kunna värdera är det sina egna gamla bilder. Sin egen historia som ekade in i hennes nu. Hennes minnen var tätt förknippade med hennes filmnegativ. Karaktärerna i Generation loss är i mångt och mycket som fotografier. Något som framkallas genom ett kort ögonblick som var över för flera år sen.

”Jag gick till kylskåpet och öppnade frysboxen för att hämta påsen med crystal och en annan större påse. Inuti den låg en pappersbit med suddig text – juli 2001 – tillsammans med två plastburkar Tri-X-film. Datumet var då jag köpte dem; det var också sista gången jag fotade något på riktigt. De fick ligga bredvid min kamera i axelremsväskan av slitet läder som jag hade haft sedan high school.”

Cass Nearys kärlek till filmen Tri-X är väldokumenterad, hon kan till och med känna igen den på lukten. Och även om jag inte har lika bra doftsinne så har jag också älskat Tri-X. Jag har pärmar och pärmar och åter pärmar fulla av fotografier jag tog på gymnasiet. Vissa tog jag med filmen T-max men de allra flesta tog jag faktiskt med exakt den film som Cass gillade. Så jag satte mig åter i min soffa där jag nyss suttit med skalpell och tidningar och gick igenom saker jag sparat sen min skoltid. Filmnegativ skulle inte vara en långsökt illustration och dessutom skulle jag kunna pussla ihop hur många som helst allt eftersom fler böcker i serien kom ut.

Jag fotade av negativen och la dem på bokens baksida och rygg. Jag hittade bilder på skelett, träd med knotiga grenar som desperat sträcker sig mot skyn och det som varje gymnasieangstigt konstnärskap måste innehålla: riktigt pinsamma efterapningar av Francesca Woodmans självporträtt.

Innan ni får se en av dessa bilder jag tagit lite bakgrundsfakta: Francesca Woodman var en extremt begåvad fotograf som under några år gjorde banbrytande fotokonst som påverkar tonvis av konstskolestudenter än idag. Hon begick självmord som 22-åring vilket gör att åtminstone jag drog en parallell till Sylvia Plath under mina gymnasieår då jag idoliserade de båda.

Ett självporträtt av Woodman innehöll ofta några olika ingredienser. Såhär i efterhand är det lätt att se att jag trodde det räckte med att få så många ingredienser rätt som möjligt men tyvärr är det inte så enkelt. De attribut som används ofta av Woodman är:

  • nedgångna interiörer
  • en obekväm och/eller obehaglig position för kroppen
  • spegel
  • fönster

Det är lite rörande men mest pinsamt att se så här många år senare hur jag snott olika attribut från Woodman till bilden längst ner där jag själv ligger på en kall vind i Norrbotten och drömmer om att bli konstnär.

Det kändes lite fint att en av de bilderna skulle få göra någon nytta till sist så nu ligger den där tillsammans – må vara i negativform och mindre än ett frimärke – på en bokrygg. Det är lite svårt att se på bilden nedan men den är där, alldeles ovanför beteckningen för Cass favoritfilm 400TX (Tri-X  iso 400) och eftersom jag själv stått i bokhandel och svurit över att serier inte är numrerade så såg jag till att lägga dit ruta 1 av en negativremsa.

IMG_6283

IMG_6292

 

14 kommentarer
02/08 2017
11:00

Jag blir besviken på uppföljare, del 2: Becky ”Simon vs the homo sapiens agenda” Albertallis nya ”The upside of unrequited”.
Till skillnad från ”Ramona Blue” läste jag ut hela ”The upside …”, och den var väl okej. Säg betyg 2.5/3 av 5. Men inte är det en ny ”Simon …”.

Jag har ett par invändningar:
1) Så svårt att hålla isär huvudpersonen och hennes kompisar. Alla är tjejer. De heter saker som Molly, Cassie och Abby och de är fyra-fem-sex stycken, och de låter likadant, och trots att jag läste hela boken i en sittning var jag alltid tveksam vem som var vem.
2) Den är lite för lång. Själva slutspurten är mysig, jag kan inte spoila vad den är, men det går på tomgång där, det gör det. Allt borde ha varit tajtare och kortare.
3) Så hurtiga YA-föräldrar. Igen. Gah.
4) Men min största invändning är det här: huvudpersonen Molly är en stor tjej, alltså överviktig, och det är en issue i boken. Hon tänker på det, andra tänker på det. Fast sen blir det liksom ändå ingenting av det här när det ska bränna till, och jag saknar en bättre behandling av denna konflikt.
Jag drar till med ”Dumplin” nu igen. Där, också en stor tjej, och så himla bra skildring av hur det är att ibland vara helt bekväm i sin kropp men sen ibland gå ut och möta samhället och då tappa all den där bekvämligheten för att andra dömer en som fet. När Dumplin hånglar med sin crush är hon både helt uppspelt och pirrig för hon har ju längtat efter det, och samtidigt är hon skitstel och hela tiden medveten att om hans händer glider dit och dit så kommer han känna hennes ryggfett och valkar och allt annat. Jag tycker den skildringen och mixen av känslor för ens kropp blev så realistisk och lyhörd. Den där spänningen mellan att känna sig helt okej och stark, och snygg, och fulast i världen, och kåt, och självmedveten. I ”The upside of unrequited” fanns inget av det här. Kan tyckas vara en petitess för den boken handlar om många andra teman också, men ett av dem är ju Mollys vikt, så … Varför skippa det sen? Jag tror ingen som hånglar med någon för första gången är helt avslappnad, och än mindre så om man är tonåring och ens kropp är något man tänker mycket på även i vanliga fall.
På grund av allt detta, bara ett mja om den här.

Gissa vad jag har fått hem nu? Julie ”Tell me three things” Buxbaums nya ”What to say next”.
Ääälskar ”Tell me three things” så nu är det spänt.

2 kommentarer
01/08 2017
9:00

Min helg var ledig och läsig, så förutom ”Hunger” hann jag även med ”Hetta” av Jane Harper. Så bra thriller! Jag rekommenderar.
Den påminner lite om ”Annabelle” för även här är det en polis som återvänder till sin hemstad efter tjugo år, och det finns ett trauma i botten. Men hans är helt annorlunda och den nya situationen likaså. Kanske inte var så bra att jämföra den med ”Annabelle” när jag tänker efter? Iallafall, ”Hetta” är skitspännande och välskriven och så skicklig. Läs!

1 kommentar
31/07 2017
20:56

Hardcorefansen har ju inte missat att Toto har kommit i en fjärde bok (Femte! Rättar hardcorefansen. Ni har såklart någon tidig handtryckt version). Nu gräver Toto en grop.

Om man vill ge en present till en 1-2-åring men känner sig ringrostig i barnbokshyllan så är Toto ett tips. Det finns som sagt fyra böcker om Toto av Emma Virke.
Alla böcker innehåller extra spännande detaljer för småbarnsfingrar: rejäla blad men med luckor och hål. I "Toto gräver en grop" blir Totos grop bara större och större ju rejälare verktyg Toto får att gräva med. Det första hålet är så litet så att det knappt syns men sen ska alla hål petas i av tvååringen jag läser för. Tills hålet fylls igen. Men då är boken slut.

PS. Emma Virke är verkligen en bilderboksfavorit. Kolla in alla inlägg jag skrivit om henne för tips.

1 kommentar