Bokhora.se

18/04 2014
22:18

Magsjukan took our family. Mitt under påsken! Men har i alla fall noterat att Gabriel Garcia Márquez har gått bort. Väldigt ledsamt.

Kommentera
17/04 2014
13:45

Ru_110223-193x300

Nu gör jag någonting som jag aldrig har gjort förut: jag skriver om en bokcirkelbok ett ganska bra tag innan bokcirkeln ska träffas. Jag vet inte riktigt varför jag har undvikit att göra det tidigare, men det svävar förbi argument som: vill inte avslöja för mina cirkelvänner vad jag tyckte, vill inte tänka för mycket på boken och framförallt jag brukar sällan ha läst ut boken två veckor innan vi ska träffas och diskutera den. Jag brukar försöka läsa ut boken fyra dagar innan träffen. Det är idealiskt, har jag inbillat mig. Då hinner jag smälta boken precis lagom innan jag ska prata om den. Problemet är bara att jag inte brukar hinna läsa ut boken så himla perfekt. Ofta läser jag ut den kvällen innan cirkelträffen istället.

Nåväl. ”Ru” är utläst och vad jag vet är det ingen annan i min tre personer starka cirkel som har läst samma bok (vi är med andra ord en boktriangel). Vårt tema är Vietnam eftersom vi ville äta vårrullar. Det var ett lyckokast eftersom ”Ru” var en sådan himla angenäm läsning. När vi träffas ska jag berätta om ”Ru” och jag kommer verkligen att rekommendera den.

1978 flydde Kim Thúy och hennes familj i en båt till Malaysia, där de bodde i ett flyktingläger under mycket enkla förhållanden. 2000 personer levde på en plats som var avsedd för 200, men alla var så lättade över att ha överlevt båtresan att trängseln inte var något som bekymrade dem. Kim Thúy hamnade så småningom i Kanada och hennes bok handlar om barndomen i Vietnam, flykten till Malaysia och uppväxten i Kanada. Den handlar om hennes familj och deras bekanta. Den handlar om hennes två söner, hennes föräldrar, mostrar och morbröder.

Förut var Haruki Murakami min favoritförfattare när det handlade om att beskriva mat, men nu är det Kim Thúy. ”Ru” är verkligen en idealisk bokcirkelbok eftersom den är så kort (140 sidor) men innehållsrik (obeskrivligt). Utan kronologi följer vi Kim Thúys uppväxt i det gamla och det nya landet och får ta del av hennes tankar. Kim Thúy beskriver allting med en ojämförbar ödmjukhet. Hon har varit med om någonting som jag inte kan föreställa mig och hon har transformerats. När hon pratar vietnamesiska med en man på en restaurang i Hanoi, säger han att han är förvånad över att hon tilltalar honom på vietnamesiska eftersom hon är för tjock för att vara vietnames. När han säger tjock, menar han tjock som i västerländsk, som i hela hennes person, sättet hon rör sig i världen, hur hon tar plats. Språket är avskalat och väl avvägt och i min mening helt fantastiskt.

Jag kanske får lov att återkomma till ”Ru” efter att jag har hört vad de andra två i min boktriangel har läst.

2 kommentarer
17/04 2014
9:45

Min läsutmaning 2014 är att bokföra böckerna jag läser. Vanligtvis brukar Bokhora vara min dokumentation, men jag skriver faktiskt inte om precis alla böcker jag läser här. ”Hatet” av Maria Sveland var en bok som jag har skrivit pyttelite om på Bokhora, eftersom mina tankar blev så trassliga när jag försökte formulera mig kring den. I år försöker jag använda Goodreads för att komma ihåg vad jag egentligen har läst. Med en app till mobiltelefonen kan jag scanna in böckerna jag har läst och jag älskar den funktionen. Tyvärr funkar inte scanningen på alla böcker. Två böcker som krånglat är ”Barnläkarfallet” och ”Tuktad till frihet”, som alltså getts ut av Sveriges två största bokförlag. Det gjorde mig förvånad, men när jag väl fattade hur man lägger in böcker manuellt i Goodreads, blev jag inte mindre förvånad, men gladare.

Jag glömmer att lägga in böckerna i Goodreads ibland, jag har inte fått in någon rutin än, även om jag har lagt in en påminnelse i mobiltelefonens kalender. Jag har säkert glömt att lägga in någon bok manuellt, för när jag är inne i ett läs-flyt brukar jag tyvärr inte tänka så mycket mer på böcker som jag har läst ut utan mer på boken som jag läser just nu. Jag försöker att inte vara så sträng mot mig själv. Jag tycker generellt att man inte ska vara så sträng mot sig själv. Det har gått tre och en halv månad av 2014 och jag har förhållandevis råbra koll på alla böcker som jag har läst under det första kvartalet. Så bra koll har jag aldrig haft förut och det är värt en fjärdedels applåd.

Den bästa boken jag har läst hittills i år är ”Ru”, som jag ska skriva om senare idag.

2 kommentarer
17/04 2014
7:00

9789146223528En klassisk och mycket lovande grundhistoria; en kvinna, kring 35, träffar en man och blir kär i honom. Mannen är sen ett år änkling, hans fru dog i cancer, och han har inte riktigt kunna släppa och gå vidare. Trots att han verkligen uppskattar och gillar sin nya flickvän så kastar den döda frun långa skuggor på deras förhållande. Flickvännen i sin tur blir mer och mer besatt av att ta reda på vem och hur den döda frun egentligen var. Hej ”Rebecca”! Eller ”Hon hette Jennie”. Allt bra så långt. Sen tycker jag tyvärr inte att det är lika bra längre för i själva utförandet får jag inte ihop karaktärernas beteenden, och det finns en sidohistoria som känns helt överflödig.

Karaktärernas beteenden först. Min invändning är det vanliga, att precis som riktiga människor inte gör vad som helst för man har alltid sin specifika uppsättning av levnadsvillkor och mönster, så kan ju inte fiktiva karaktärer göra det heller. Moa Herngrens huvudperson, Sara, glider mig ur händerna hela tiden. Jag bygger upp henne på ett visst sätt men sen handlar hon mitt i allt på ett annat som rubbar den föreställningen. Oförutsägbart på ett irriterande vis. Utan att spoila, men det finns ett par händelseutvecklingar som verkligen kommer ur tomma intet. Den mest irriterande har med sidohistorien att göra. Upplösningen på den, som Sara är inblandad i? Bara neeej.
Likadant med John, mannen som Sara träffar. Hans beteende i slutet? Helt oväntat, och i mitt tycke helt okaraktäristiskt.
Det här är det största problemet, för vad återstår om man inte kan lita på figurerna?

Sen är det sidohistorien som handlar om en kvinna i Skövde som snart ska dö i cancer. Hon har man och två små pojkar, och en blogg där hon berättar om sin sjukdom. Jag kan se varför det här skulle kunna vara ett jättebra komplement till huvudhistorien, men sen tycker jag inte alls det används så. Det uppfyller inte potentialen, och jag slarvläser Katarina-kapitlena. Den stora kopplingen och ”lösningen” som jag hoppas på uteblir också.

Sammantaget: nej, det blev inte det jag hoppats på. ”Hon hette Jennie” känns slarvigt uppbyggd och jag tycker inte alls den håller ihop.

Kommentera
16/04 2014
17:58

För flera år sen hade jag en väldigt kulturell och läsande och bra kollega som hette Lena. Varje lov fick jag ett mess av henne i stilen ”står på Centralen/Arlanda, ska till blabla om 30 min, vad ska jag köpa för pocket?”. Och så fick jag tipsa. Klurade ut mina bästa. Och så handlade hon och hoppade på flyget eller tåget till sin destination.
Nu är det några sen hon blev sjuk och dog, men jag tänker fortfarande på henne ibland. Faktiskt rätt ofta för hon är en sån människa man minns. Jag tror det är samma för alla elever som har haft henne genom åren? Jag tänker i synnerhet på henne när det är första dagen på höst, jul, sport- eller påsklov och det där messet inte kommer längre. Men det här hade jag tipsat om idag.

Helena von Zweigbergk ”Än klappar hjärtan”.
Susan Abulhawa ”Morgon i Jenin” som jag själv inte läst än, men jag har hört flera andra pålitliga lovorda den.
Vad som helst av Jonthan Tropper.
Shani Boianjiu ”Det eviga folket är inte rädda”.
Åsa Moberg ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Där hade vi fått en bra diskussion!
Karolina Ramqvist ”Alltings början” eftersom vi båda läst och gillat ”Maken”, flera gånger.
Jag hade slängt med Claire Messuds ”The woman upstairs” också, även om den inte alls finns i svensk pocket än men den finns ju i engelsk. Den hade hon älskat, precis som jag, jag vet det.

Kommentera
16/04 2014
10:01

Jahopp. Det som skulle bli Rob Lowes nyaste blev…

Först 11 härliga titlar inom smaskgenren. Bland annat Lee Radziwills ”Happy times” (få se om de är så happy), Jennie Garths ”Deep thoughts from a Hollywood blonde” och så lite Vince Neil, Pamela Harrison, Mary Weiland (den tror jag blir intressant), Chelsea Handler (Blankens/Swanberg-podden igen), med mera, med mera. Nöjd så var jag.

Tills jag upptäckte att jag hade GLÖMT ROB LOWE!

Jahopp. På det igen bara. Ny beställning. Rob Lowe.

Råkade nu få syn även på ”There goes Gravity” av Lisa Robinson som gick att förhandsboka, kommer 22 april. Så det gjorde jag ju förstås. Och så Bebe Buell, den har jag länge haft på önskelistan där. Och nån till.

Av en liten Rob Lowe blev det alltså 15 titlar totalt. Snacka om omvänt – vante av en tumme.

Kommentera
16/04 2014
7:00

40constantreader_inb_lowKorten på bordet, jag är med i ”40 – constant reader”. Eller rättare sagt, en av mina böcker är med i den. ”Som om jag frågat”. Linda Skugge gillar den väldigt mycket kan man läsa på sidan 59. Och ja, jag blev väldigt väldigt stolt och nöjd när jag såg det. Har ju läst Skugge sen alltid och så nu … min bok … jag … oj!
Å andra sidan blir det lite märkligt att skriva om en bok där man själv är med. Lätt fjäskigt för det är väl klaaart jag kommer att uppskatta en människas verk när hen har så god smaaak? Men med det sagt, det här är ju faktiskt inte första inlägget där jag gillar något Linda Skugge har skrivit. En del kommer säkert tolka det som fjäsk, men jag tycker mest att jag är ett gammalt fan. Som verkligen gillar ”40 – constant reader” jättemycket.

Den handlar nämligen om mina bästa ämnen, att läsa och att skriva. Skugge är besatt av båda. Det sprudlar av boktips, nytt och gammalt, och referenser och diskussioner och associationer. Och så varvar hon läsandet med att sitta och skriva texter och böcker, som en galning, efter att i flera år försökt komma undan skrivandet men det går inte längre. Tack och lov! Nu kollar hon priser på ett trailerpark-hem (cirka 100 000 kr) för om hon bodde i en sån skulle hon inte behöva dra in så mycket pengar. Och då kan hon ägna massor av tid åt att läsa och skriva.

Det här är också en sorts självbiografi. Hon går tillbaka till sina gamla texter, såna från tidernas begynnelse eller såna som bara är några år, och berättar glimtar från bakgrunden. Hur var det egentligen. Varför gick hon ut och sa det där om att aldrig ta semester. Kristdemokraten Linda Skugge? Osv. Mycket genomsyras av osäkerhet – alla tycker säkert att hon är skitdålig, hon kan ju ingenting, har aldrig utbildat sig, kan bli utbytt när som helst. Så det gäller att jobba på som fan. Och om man jobbar behöver man inte känna sig så udda. Folk tycker att hon är jobbig. Konstig. Hon blir aldrig en klämmig populär folklig rolig Caitlin Moran.
Låter det här ältande? Ja, det är det. Men typ som Norén eller Knausgård. Alltså, jag läser gärna 200 sidor till. 300 till. Skugges texter är enormt stilsäkra, skarpa, humoristiska, alltid varvade med fem popkulturreferenser, en släng Bill Drummond-dyrkan (måste läsa hans böcker!), en utläggning om hur kvinnor kör härskartekniker mot varandra genom att utnämna sig själv till erotiska genier, och så till sist en sväng om hur Karolina Ramqvist efter sin ”Alltings början” nu väntar på ”en röst, en färg” för sin nya bok. Skugge kommer tillbaka flera gånger till hur hon inte har tid att sitta och vänta på en röst, en färg för hon måste leverera och dra in pengar. Nu. Den där grejen om en röst, en färg tycker jag för övrigt är så typisk Skugge-stil, och så himla bra.

Vilken tur att hon inte la ner skrivandet helt, och vilken tur att hon sitter vid sitt o-ergonomiska köksbord eller på Sollentuna biblo och hamrar ut texter för jag vill bara läsa mer mer och så ännu mer. ”40 – constant reader” väcker läslust på så många fantastiska sätt.

 

1 kommentar
15/04 2014
20:05

Bloggaren Niotillfem, Sandra Beijer, har (ju!) kommit ut med sin debutbok, ”Det handlar om dig”. På sin blogg tipsar hon om att hon är med i Utbildningsradions tv-program En bok, en författare och jag blev påmind om vilket himla brett och bra program det där är. Jag har sett mängder av snuttar från programserien, men bara ett helt avsnitt. Det var när Pelle Strindlund diskuterade sin bok ”Jordens herrar” med Birger Schlaug. Att Sandra Beijer och Pelle Strindlund är med i samma tv-serie, det säger en del om bredden. Yahya Hassan är också med i ett avsnitt. Ester Roxberg. Magnus Utvik (jag ska återkomma till honom i veckan, jag har läst hans senaste bok, ”Tuktad till frihet”). När jag tittar igenom listan på de drygt 70 avsnitt som finns på Urplay känner jag att ungefär alla är så angelägna att jag vill tipsa om dem.

Kommentera
15/04 2014
16:12

För några år sedan läste jag Rob Lowes självbiografi, en bok som jag VERKLIGEN gillade, men till min sorg upptäcker jag nu att jag inte skrivit en rad om den här på bokhora.

Det finns ju ganska många sådana här Hollywoodkändisar som skriver sina självbiografier. Jag är svag för biografier i allmänhet och amerikanska musiker/skådisars i synnerhet, det är sen gammalt, så jag läser dem nästan alla. Ni vet, av typen ”sTori Telling”.

Ofta är det en spökskrivare involverad men ibland, som i fallet Rob Lowe, så skriver hen själv. Och det är faktiskt bra och roligt. Lite anekdoter och även om det som vanligt tar tid i biografier innan man kommer till juicen (den vi alla vill åt) så är det ändå väl tillbringad tid eftersom han under barn- och tonårstiden bor granne med Sheens och Penns med allt vad DET innebär. Då jag nu inte reccat så kan ni läsa NY Times recce här.

Nu får jag i eminenta podden Blankens! Swanberg! (min nya favvopodd pga Johanna Swanberg är cirka BÄST på populärkultur) höra att han kommer med en ny bok: ”Love Life”. Det är tydligen lika delar självhjälp a la Mia Törnblom (säg JA till livet) och lite hågkomster ur ett dåligt minne, typ. Blir genast uppiggad, helst eftersom jag läser denna recension:

Fans who fear he gave up all the good stuff in the first book will be pleasantly surprised.

Dags för en Amazonbeställning igen då med andra ord. Ska komponera ihop en riktigt fin en om jag hinner ikväll. Man beställer ju inte bara EN bok från Amazon, man beställer gärna tio. Företrädesvis av sTori Telling-typen dårå. Det blir nog bl a Jennie Garths bok och säkert ytterligare några andra finingar.

2 kommentarer
15/04 2014
11:12

Lite oväntat ändå, trots att jag ju tyckte att den var ett av 2013 års bästa läs. Men Donna Tartt vann alltså Pulitzerpriset för ”Steglitsan”.

 

Kommentera