Bokhora.se

06/03 2015
12:38

Stor som en coffetable är den, danska ”Frit flet” som Karolina Ramqvist skrev om i DN. Och äntligen fick jag hämta den på bibblan idag!
Om jag har höga förväntningar? Gud, JA.

Kommentera
05/03 2015
17:21

YnariI Stockholm anordnas varje år en tävling som heter En barnbok i världsklass. Tävlingen är ett sätt att locka eleverna att läsa böcker från olika delar av världen och jag och min kollega brukar delta med våra klasser varje läsår (varje år är vi dock ute i sista minuten – så ock i år…). I år ska vi läsa ”Ynari – Flickan med de fem flätorna” för våra elever i år 2 (man får välja bok själv). Den är ny för oss, men författaren Ondjaki har skrivit flera böcker för såväl barn som vuxna. Boken om Ynari känns som en riktig utmaning, eftersom den skiljer sig mycket från böcker som mina elever vanligtvis väljer i skolbiblioteket. Vem ska hjälpa mina elever att utmana sitt läsmod och utveckla sin läsning om inte deras lärare (mitt läsmod utmanas också!)? Det här blir spännande!

 

 

1 kommentar
04/03 2015
17:24

Sent omsider har jag nu också lyssnat på podden Kleen & kärleken med Lena Andersson som JoÖ tipsade om för ett tag sen. Jag håller med om tipset! Och det gäller trots att jag redan har läst flera texter / sett intervjuer med Lena Andersson om Ester och kulturmännen. Det blev ändå ett intressant och nytt samtal.

Körde vidare med Ebba Witt-Brattström i samma intervjuserie och det var också bra. Bla kom ett segment om Henrik och Märta Tikkanen som påminde mig om min avsomnade utmaning att läsa något av dem. Borde ju…

3 kommentarer
04/03 2015
9:28

Katitzi

I år köper jag helst inga böcker. Jag ska läsa ikapp ur bokhyllan är planen. Det har hittills inte gått så bra. Jag har inte slutfört någon gammal bok, men jag började på ”Insurgent” i helgen så jag är ändå hoppfull.

Till min ena bokcirkel ska vi läsa ”Katitzi” och det var faktiskt lite knixigt, eftersom den var utlånad på min lokala bibbla och skolbiblioteket bara hade andra böcker i serien. En reservation senare ligger dock boken på mitt hallbord. Jag var så himla frestad att köpa den som billig pocket, men jag är liksom stolt över att jag stod emot.

Det blir första gången som jag läser ”Katitzi” och jag ser fram emot söndagens boksamtal (jag läser alltid, alltid boken i sista stund). Efter det boksamtalet ska jag dock ta en paus från mina bokcirklar. Hur mycket jag än älskar att diskutera böcker, har det dubbla bokcirkelskapet lite grand dödat min läslust. Känner någon igen det?

2 kommentarer
03/03 2015
20:49

Likt Fight Club finns det bara en regel på Bokhora och det är att man inte recenserar kompisars böcker i det här forumet. Därför drar jag mig först från att recensera Amy Poehlers självbiografi Yes Please, men låter det gå ändå eftersom låtsaskompisar antagligen inte faller i just den här kategorin.

Jag passade på att läsa Yes Please parallellt med att Poehlers TV-serie Parks and recreations visade sin sista säsong och humorprogrammet Saturday Night Live firade fyrtioårsjubileum. Det fanns visserligen en risk för övergödning av Poehler, men som tur var gick det tvärtom, programmen blev perfekta komplement till boken då TV:n visade samma karaktärer som Poehler skrev om. Gav mig själv plus där.

Yes Please är av samma sort som Tina Feys Bossy Pants, Mindy Kallings Is everyone hanging out without me? och Lena Dunhamns Not that kind of girl (försöker komma på manliga komiker som skrivit motsvarande roliga och personliga böcker på sistone, hjälp?). Poehler pratar och skojar med läsaren. Bäst är anekdoterna: När en kollega tyst låg under Poehlers skrivbord på S.N.L. i över en timme medan Poehler satt och skrev sketcher för att sedan skrämma henne genom att plötsligt hoppa fram. Sämst är det när hon klagar över hur svårt och tråkigt det är att skriva bok (lika tråkigt som när bloggare bloggar om att de inte har något att skriva om). Hon tar in Seth Meyers, kompis och kollega på S.N.L., som får skriva ett kapitel, hon fyller likt Lena Dunham i Not that kind of Girl ut boken med listor och bilder, men mellan utfyllnaden handlar det om vänskapen med Tina Fey, hur jobbigt det var att skiljas från Will Arnett, om droger, om hur det känns att leda Golden Globe-galan, om hur hård branschen är (hon AVSKYR när folk kommer fram till henne med sina manus med baktanken att Poehler ska ge dem en raketkarriär) och om en sketch som hon fortfarande i dag skäms över. Jag skummar igenom vissa kapitel och fnissar åt andra. Det blir en hel del namedropping, som Poehler ursäktar med at att hon är medveten om att det är namedropping, men ändå vill skriva eftersom hon är stolt över att ha fått gnugga sig emot Justin Timberlake och vara på brinken att föda barn med Jon Ham (Mad Men) bredvid sig.

Amy Poehler är rolig, smart och trots att hon kanske inte är bäst i komikervärlden på att skriva böcker får hon tillräckligt med godkänt för Yes Please för att jag ska vilja låna ut den åt folk som också kollat på Parks and Rec. och S.N.L.

Och så kan man inte låta bli att älska Amy Poehler-karaktären Lesile Knopes motto: ”Ovaries before brovaries

Yes please

6 kommentarer
03/03 2015
11:20

Det här har jag ju glömt skriva om, skärpning. Var på bio och såg ”Cirkeln”, och BRA filmatisering, hörni! Måste erkänna att jag glömt en hel del intrig för jag läste boken när den kom ut och det är ju några år sen nu. Allt det där med magiska förmågorna och Rådet och bla bla var tex höljt i dunkel. Som av en slump precis det jag alltid tycker är svagaste momenten i fantasyböcker… Även här blev det lite ”okej, men nu är det bara så här, skit i exakt och utförlig förklaring”-genvägar. Jag får köpa det. Minns inte hur mycket jag störde mig på det när jag läste boken, men säkert lite? Jag är sån bara. Det fanns mycket annat jag tyckte jättemycket om i filmen istället.
Skådisarna! Alla tjejer var så himla bra. Och läraren Max som spelades av Sverrir G-whatshisname.
Miljön och scenografin! Gud, vilken skol-ig skola de hade fått till, den var skitbra. Kändes så perfekt och nedslitet 70-talsdeppig på en bruksort utan framtidstro. Och orten Engelsfors utanför skolan var också så deppig men samtidigt jättefin.
Känslan och stämningen! Här menar jag samspelet mellan häxorna, hierarki, mobbing, killar, med mera. Perfekt.

Gillar man boken kommer man inte bli besviken. Hoppas den blir succé så de filmar del 2 och 3 också!

1 kommentar
02/03 2015
20:15

02/03 2015
10:21

Svar: Pyttelite.

Det blev uppenbart, igen, förra veckan när jag kände för en äkta svensk bruksdeckare och satsade på ”En mörkare himmel” av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen.

I begreppet bruksdeckare räknar jag böcker av tex Mari Jungstedt, Viveca Sten, Camilla Läckberg, Ninni Schulman, Sofie Sarenbrant. (Det råkade mest bli kvinnor nu. Har ni exempel på män som skriver såna?) De hamnar på svenska topplistor, men man, eller jag då, är medveten om att det inte kommer att vara årets litterära höjdpunkt att läsa dem, fast jag kanske får en rafflande och underhållande historia som räcker för stunden?

Well. Nej. Eller ja. Det är en tolkningsfråga. Det är väl typ en rafflande mordintrig i ”En mörkare himmel”, men det räcker verkligen inte. Ett mord och en mördarjakt vilken som helst duger inte. Jag vill ändå mest ha en bra bok inser jag. Och det betyder först och främst något som är skrivet på ett bättre sätt. Och har mycket, mycket djupare och intressantare karaktärer. ”En mörkare himmel” var för enkel och alldeles för platt. Jag riktigt kände planeringen. Ungefär så här:
Kapitel 8 = A åker till den platsen, B och C pratar om D. Okej, verkställ! Och så tar man sig igenom den checklistan utan några större finesser, både som författare och som läsare. Sen går vi vidare till checklistan för kapitel 9 och forcerar den lika enkelt.
Samma känsla fick jag när jag började läsa Läckbergs senaste i julas, och det räckte inte heller.

Folk som dödar någon, förflyttar sig, pratar med varandra, kommer på saker, löser mord. Det är allt som finns i ”En mörkare himmel”.
Och ni bara: Ja? Det är väl exakt det som är en deckare?
Jag: Jo, men det kan ju göras så mycket bättre. Fast då är det inte en bruksdeckare längre. Åsa Larsson är några klasser över, och för mig är de helt ovärderliga och nödvändiga. Det är såna deckare jag vill läsa.

Men jag insåg också hur lämpliga svenska bruksdeckare är att läsa innan man somnar. Så många av dem har ett upplägg med 4-6 berättarperspektiv och väldigt korta kapitel på 2-3 sidor för varje.
Läser man 10 min på kvällen kanske man hinner med ett par kapitel och då tänker man väl aldrig på det. Det är snarare ett bra upplägg för man riskerar inte att glömma bort så mycket komplicerad intrig även om man är trött. Och man får ju ändå känna att man har kommit lite framåt!
Men om man sitter på ett tåg och läser sammanhängande i flera timmar blir det uppenbart hur snuttigt det är. Bara korta rusher som sällan hinner åstadkommer en fördjupning. Det är ju just bara B och C pratar om D innan bryt! och vidare till nästa.

4 kommentarer
01/03 2015
8:15

Vilken ära att få bli en Bokhora! Jag har läst bloggen sedan begynnelsen och gillat den lika länge. Innan jag börjar spotta ur mig bokrelaterade texter tänkte jag kort presentera mig genom en klassisk Mina vänner-lista så att ni får en lös uppfattning om vem jag är:

Namn: tyvärr inte Johanna, men nog Jeanette Öhman

Smeknamn: Peppe

Bor: i Los Angeles

Min familj: make Magnus (40) och son Vidar (5)

Jobbar som: journalist, krönikör, bloggare och poddcastare

Mina intressen: att ta det lugnt och se på TV serier, men förråder ständigt mig själv genom att göra andra saker

Läser just nu: Two Girls, Fat and Thin av Mary Gaitskill

Skriver just nu: på en tredje bok (jag tror att det var Johanna L som en gång skrev: ”Ingen hinner skriva en bok!” och det stämmer, men ändå försöker jag tydligen göra det)

Favoritserie: Broad City

Jag tycker om: bra samtal

Jag tycker inte om: blygsamt skryt, är man stolt och nöjd över någonting är det mer sympatiskt att säga det rakt ut

Jag skulle helst vilja bo: i just Los Angeles

Mitt drömyrke: skribent

Har gett ut: Livet & barnet, Om att överleva som någons mamma 2011, Schildts samt Vackra människor 2014 Schildts & Söderströms

Musik som triggar din nostalgiska sida: Smashing Pumpinks 1979, lyssnade mycket på den när jag som utbytesstudent bodde i Holland och var ung och oförståndig

Den senaste film du såg: What we do in the shadows, en ny Zeeländsk fejkdokumentär om några vampyrer som delar lägenhet. Skrattade mycket

IMG_8820

7 kommentarer
01/03 2015
8:05

Jag kommer från en plats i Norrbotten som heter Kalix. När jag var tonåring gick det rykten om att nån som kände nån som kände nån visste en konsertarrangör som var i färd med att ordna så Metallica skulle lägga till Kalix som ett stopp på sin världsturné. Det var ett rykte som dök upp då och då genom åren. Ibland vågade en Kalixtonåring tro att något sånt skulle kunna hända. Ofta vågade en Kalixtonåring inte det.

När jag gick på gymnasiet tuperade jag håret i en kombination av Robert Smith och Debbie Harry. Började hänga på biblioteket mer och mer. Klädde mig i svart. Författaren Bengt Pohjanen kom och föreläste på min skola. Han inledde sin föreläsning med att skälla ut oss i publiken för att alla ungdomar bara ville bli programledare på tv. Några terminer senare kom en ung poet som var oerhört nervös när han läste ur sin diktsamling. Sen var det slut på författarbesök i Kalix. Det närmsta vi kom en författare efter det var inspelningen av några mopedscener till Populärmusik från Vittula som skedde några kvarter bort från mitt föräldrahem.

Min svensklärare hade en fäblesse för manliga nobelpristagare, jag var konstant förbannad på detta faktum. Men bland alla högar med obligatoriska gubbar jag var tvungen att läsa fanns tack och lov Karin Boye. Hon var den enda jag förstod något av. Jag visste att hon tagit livet av sig, något som är hårdvaluta för svartklädda gymnasiestudenter. Hon hade skrivit sin dystopi långt före Orwell skrivit sin. Jag upptäckte litteratur. På biblioteket knarkade jag böcker om människor som mådde dåligt: Oskyld av Åsa Ericsdotter, Girl, interrupted av Susanna Kaysen, Stjärnvattenfallet av Karin Bellman, Glaskupan av Sylvia Plath, Vissa föddes perfekta och andra som jag av Anna Johansson, Vingklippt ängel av Berny Pålsson, Hjärtat är det bedrägligaste av allt av JT Leroy.

Jag kom in på skrivarkurs. Jag läste bokhora i skolans datasal eftersom jag inte hade internet i min lägenhet. Jag tyckte skribenterna var ouppnåeligt coola. Att då tänka att jag skulle få skriva på bokhora var ungefär lika sannolikt som att Metallica skulle komma till Kalix.

När jag och JohL träffades nyligt för att prata om bokhora kändes det som när Metallica rekryterar sin nya medlem i filmen Some kind of monster. Den nya basisten är chockad över att få spela med sina idoler. På middagen med JohL tror jag att jag ska behöva anteckna, få regler och förhållningsorder. Men hon är bara otroligt peppande och tycker inte jag behöver vara nervös. Istället hamnar vi i en lång diskussion om när Bengt Pohjanen blev tårtad av en utklädd Mikael Niemi, komplett med blond peruk och solglasögon.

När jag började bokblogga 2010 var jag på väg upp på tåget till Stockholm. Jag kände mig lite ensam på tåget, jag hade planerat att gå och se A single man som innehåller stor dos av litteratur och tänkte att det aldrig är lika kul att gå själv på bio för då har en ingen att nörda sig med efter en sån typ av film. Det är aldrig lika kul att gå och leta Françoise Sagan-romaner i antikvariat om en inte får dela fyndglädjen med någon. En blogg kunde kanske vara ett sätt att få ha såna där bokiga och/eller populärkulturellt doftande samtal jag fantiserade om.

Idag fem år senare jobbar jag i bokhandel. Jag har, efter ett twittertips av fantastiska författaren Jessica Kolterjahn, besökt Karin Boyes hem på Mommsenstrasse 4 och tagit en selfie i porten till hennes hus. Jag och en av mina bästa vänner har en bokpodd. Och jag ska nu dessutom få börja blogga hos mina gamla idoler och få chansen att varje dag få prata böcker med er läsare!

I vanliga fall är jag inte alls såhär Jag vill tacka livet-sappy utan snarare cyniskt ironiskt som Enid i Ghost World (filmen OCH seriealbumet är jättebra), så istället för att citera Arja får det åtminstone bli lite Pulp här på slutet för att rädda mitt anseende. Jag tänker på de där Sliding doors-aktiga raderna när jag tänker på mina första trevande blogginlägg för fem år sen, och vad bloggandet på bokhora kommer leda till som jag ännu inte vet:

When we woke up that morning we had no way of knowing
That in a matter of hours we’d change the way we were going.

 

34 kommentarer