Bokhora

Hjälp! Angående mitt hyllvärmarinlägg från förra månaden har ju snart årets första månad gått och jag har inte läst en enda av mina hyllvärmarutmaningar. Snart sitter jag där i juni och undrar vart tiden har tagit vägen. Jag ska bara avsluta min andra utmaning på H, Harlequinutmaningen (obs! Jag hålls i bok 2), sedan sätter jag igång. Problemet nu är att när jag tittar på listan och funderar på vilken jag ska börja med, är jag sugen på nästan varenda en. Det smartaste borde vara att beta av någon eller några av de jag har börjat läsa i. Förmodligen blir det någon av korthistorierböckerna, ”Det stora huset” eller ”Blinda solrosor” (jag tycker inte att det känns helt klockers att kalla någon av de böckerna för novellsamling – håller ni med mig?).

Hur går det för er med era hyllvärmarutmaningar eller vad ni nu kallar dem?

I put the car in park and looked over at him. He really was beautiful. I know boys aren’t supposed to be, but he was.
”Hazel Grace”, he said, my name new and better in his voice. ”It has been a real pleasure to make your acquaintance.”
”Ditto, mr Waters”, I said. I felt shy looking at him. I could not match the intensity of his waterblue eyes.
”May I see you again?” he asked. There was an endearing nervousness in his voice.
I smiled. ”Sure.”
”Tomorrow?” he asked.
”Patience, grasshopper”, I counseled. ”You don’t want to seem overeager.”
”Right, that’s why I said tomorrow”, he said. ”I want to see you again tonight. But I’m willing to wait all night and much of tomorrow.” I rolled my eyes. ”I’m serious”, he said.
”You don’t even know me”, I said. I grabbed the book from the center console. ”How about I call you when I finish this?”
”But you don’t even have my phone number”, he said.
”I strongly suspect you wrote it in the book.”
He broke out into that goofy smile. ”And you say we don’t know each other.”

Åh, gissa boken? Gissa, gissa, gissa.
Och de läser alltså varandras favoritbok efter att ha träffats första gången (avsnittet ovan). Hur bra?

Kommer hem till hotellrummet och kollar mailen och möts av det hemska beskedet att den norske författaren Stig Sæterbakken är död. 45 år gammal på höjden av sin karriär. Jag torkar tårarna och är tacksam för de läsupplevelser han har gett mig och att jag hann göra ett Måndagsmöte http://bokhora.se/2010/mandagsmote-stig-sæterbakken/ med honom och lyssna till ett fint seminarium på bokmässan m honom och hans vän CM Edenborg. Men Norden har förlorat en stor författare och jag tar en rejäl Whiskey nu till hans ära. Han kommer vara saknad av många läsare. Hans sista roman kommer i svensk översättning i höst. Uj. Det där med att torka tårarna… Det behövs nog avsevärt mycket mer papper än jag trodde först. Fan, fantastiska författare borde bli minst 100 år.

Det tog 1 år och 1 månad, men nu är den läst, den fina ”Båten” av Nam Le. Jag är så här i efterhand mycket glad att jag och Camilla, som också segat på med den, bestämde att vi skulle ta oss i kragen och läsa innan januaris utgång.

Det speciella med den här novellsamlingen är för det första att alla noveller är så bra, och för det andra att de är så olika. Utspelas i helt olika länder och kulturer, tar upp helt olika teman. Imponerande. Och för varje novell jag läser så tänker jag ”men den här var nog den bästa”, ända fram till den sista som fått döpa boken. Den blev då nummer två i rangordning, alla andra delar på guldplatsen.
Och ibland, Joko, får jag Jhumpa Lahiri-vibbar! Små formuleringar här och där om mänskligheten som är så träffande och sanna, och så very Lahiri. Bästa sortens vibbar.

Har ni en ”Båt” i er bokhylla? Vänta inte med att börja läsa. Den är värd all fin kritik, förtjänar ett bättre öde än den skuldtyngda hyllvärmarens.

Jag är inte ensam om att ta med mig boken ner i poolen. Tidigare satt vi fem sttcken i rad och läste. Det är nästan som att vara på bokkollo, lugnet i att läsa bland andra läsare är fantastiskt.
Maken ligger dock i skuggan och läser John Fowles Illusionisten, min favoritbok, vilket stressar mig något för tänk om han inte kommer att gilla den?