Bokhora.se

26/02 2017
20:14

9789100171339

Jag har tyvärr inte läst något av Meyer tidigare så jag kan tyvärr inte jämföra den här boken med hennes tidigare. Vad jag kan säga är detta: jävlar vad bra ”Kemisten” är!

Det är väl inte omöjligt att den här boken kommer bli film men jag tycker verkligen att den är en perfekt roman som jag inte tror går att filmatisera på ett bra sätt. Framför allt för att de första 150-ish sidorna är otäckt bra i min mening och exakt den typen av bok jag gillar i spänningsgenren.

En kvinna på flykt som extremt metodiskt gör allt för att skydda sig, leva anonymt och överleva på flykt. Det jag gillar så mycket är trovärdigheten i berättelsen som uppstår eftersom varenda sak förklaras på samma metodiska sätt som Alex egna kemiska fällor beskrivs. Jag kan tänka mig att detta uppfattas som segt av många men jag älskar det – hantverket bakom att vara på flykt, alla detaljerna är extremt välarbetade hela vägen ner till svårigheterna i att sova med gasmask på.

Om Alex kan något, gör något eller lyckas med något får vi veta hur det går till, varför hon kan det och vägen till den kunskap hon har. Jag tycker det är ett väldigt smart sätt att förbereda mig som läsare på allt hon kommer möta senare. Karaktären är inte en platt actionhjälte som bara fått en massa övernaturliga skillz från ovan så oavsett hur häftiga saker hon senare klarar av så vet jag som läsare allt det hårda arbete bakom det. Jag kan inte nog understryka hur bra jag tycker det greppet är.

Jag är sällan ett fan av långa böcker och de 570 sidorna känns lite långsamma i mitten, det finns en kärlekshistoria där som jag inte alls engageras i som jag gör i övriga berättelsen men (och det här låter väl obegripligt för de som inte läst boken än) jag engageras däremot oväntat mycket i hundarnas livsöden. Jag är alltså en kattmänniska som i vanliga fall sällan läser spänningsromaner och nästan aldrig tegelstenar, ändå sitter jag där med en gråtklump i halsen, önskar jag hade en hund och bara måste få veta hur detta slutar.

Bonus från bokhora-arkivet: Intervju med Meyer från 2008

Kommentera
26/02 2017
13:10

Jag skulle kunna ägna mars åt att räkna upp allt som hände medan jag tittade åt ett annat håll. Eller hylla Sandra Bullock och Bill Pullman (mest Bill Pullman – åh Bill!) och kalla det Medan jag sov (fast jag var vaken).

Nå. Det som hände var att jag missade Stadsteaterns hyllade uppsättning av Shaun ”The Man” Tans ”Ankomsten”. SORG!

Var någon vaken i februari och hann se?

 

Som snuttefilt har jag Shaun Tans imdb-sida där jag kollar om det ska bli någon rörlig bild av hans böcker snart? Svaret är väl nej, men jag såg något rykte om en filmatisering av åtminstone en av novellerna från ”Berättelser från yttre förorten”. Käre värld! Ni bara bryr er om vampyrer och fan fiction om vampyrer: under tiden pågår ett UNIVERSUM i Shaun Tans bilderböcker.

Kommentera
26/02 2017
13:03

Sänker man garden för ens en minut, har det gått en månad och man har mest kollat SKAM istället för att läsa? Inte har man skrivit något heller. Jag tvingar mig upp på hästen med en gammal instautmaning från Barnens bokklubb. Hoppas att ni inte blir arga för att jag kladdade på er bild?

När det blir fokus på barnböcker brukar folk klaga. Jag skriver folk, för jag orkar inte kalla dessa barnbokshatare för människor.

Kan ni inte göra något liknande men med vuxenböcker istället? skriver de. Låt mig skriva så här: de böckerna jag kommer skriva om kommer att älskas av minst en vuxen, nämligen: mig. Det här kommer bli er mesta tipsmånad i livet, så fram med anteckningsböckerna. Väl mött på onsdag!

(Ps. Vill ni haka på instagram, så varsågoda!)

bokutmaning

1 kommentar
25/02 2017
9:06

Här finns de nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2017. (Vuxenpriset alltså.) För Sverige är det ”Djupa, kärlek, ingen. Dikter 1992-2015″ av Ann Jäderlund, och ”Anteckningar om hö” av Birgitta Lillpers som också en diktsamling.

hjorthFör Norge är Vigdis Hjorth den ena kandidaten med sin roman ”Arv og miljö”. Jag började på den i höstas, och har nästan läst klart. Trodde jag skrev om den här då, men tydligen inte. Iallafall, jag har typ 30 sidor till slutet. Att den blev pausad är helt och hållet mitt fel för jag var stressad / tvungen att läsa annat.

När den kom ut i Norge förra året blev det en massa uppståndelse. Huvudpersonen Bergljot i ”Arv och miljö” har knappt haft kontakt med sina föräldrar senaste åren på grund av traumatiska händelser i barndomen. När hon har försökt konfrontera föräldrarna (och de tre syskonen) med det här har de förnekat allt och det har skurit sig mellan dem. Nu har pappan dött, och i arvsskiftet efter honom kommer allt upp igen.

Uppståndelsen beror på att Vigdis Hjorth är en författare som många gånger använt sitt eget liv som material och inspiration till böckerna, och varit öppen med det. Nu var det så igen hävdade en del, och tyckte att hon utnyttjade / hängde ut sin familj. Jag har inte alls följt med noga i detta, men tänk debatten kring Knausgård när hans böcker kom ut. Liknande det, gissar jag.
Och precis som när det gäller Knausgård, eller Geir Gulliksen, eller för den delen Lars Norén, kan man som okunnig och utomstående läsa verken helt utan den här förförståelsen. Jag vet knappt något om Vigdis Hjorth. Visste inget om Knausgård. Sket i allt teaternamedroppande Norén ägnade sig åt. Deras verk stod på egna ben utanför ståhejet. Så är det i fallet med ”Arv og miljö” också.
I Norge har den redan prisats massor, och vem vet, kanske blir Hjorth nästa norska författare som når ut stort utanför landets gränser?

3 kommentarer
23/02 2017
8:32

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturOh, the joy! Det är en sån torsdag igen. Nytt avsnitt av Bladen brinner!

I 10:an pratar jag med Kajsa Gordan som har skrivit ”Om jag får stanna”. Två flickor går i sexan och är bästisar sen flera år och spelar fotboll och blir kära och gör allt sånt vanligt, men den ena av dem bor i ett kloster tillsammans med sin familj och 40 andra flyktingar i väntan på uppehållstillstånd.

Lisa har träffat Sofia Nordin som är aktuell med fjärde delen i sin efter katastrofen-serie, ”Om du såg mig nu”.

Och så pratar vi om killar med känslor som är det nya heta i all populärkultur, eller?
(Jaaaa, jag får ta upp SKAM här. Tänk 10 hjärtemojis pga sån glädje. Kunde äntligen kuppa in SKAM i podden.)

Man kan lyssna här eller på alla vanliga ställen.

PS. Vill du ha nyhetsbrev från Bladen brinner?

2 kommentarer
22/02 2017
18:53

Jag är ett typiskt offer av prestationssamhället. Allt jag gör ska vara till någon nytta. Går jag från soffan till köket passar jag på att ta med mig ett glas som någon lämnar på soffbordet och springer jag lyssnar jag på en podd om politik så att jag ska ha något att tala om i min andra podd Magnus & Peppes Podcast. Jag  skäms för att avslöja det här, men medan jag borstar tänderna antingen läser jag en bok eller så gör jag squats eller torkar av spegeln i badrummet. Till och med när jag väljer bok att läsa tar jag gärna en som har en verklighetskoppling så jag medan jag roas av en bra historia samtidigt lär mig något nytt om en kultur, samhällsskick, historia eller motsvarande. Jag läser sällan bara för att koppla av, allt är bara effektivitetsoptimerande. Därför gjorde Kristin Emlissons ”Äta kakan och ha den kvar” mig så gott. Den var bara skön och skickligt skriven underhållning. Jag använde den som ett första steg mot att allt i livet inte behöver vara en prestation.

Detta och Yaa Gyasis ”Homegoing” samt Kim Thuys ”Ru” diskuterar vi i veckans podcast. Dessutom blir det samhälle och såklart lite Donald Trump.

1 kommentar
21/02 2017
10:00

Jag är en en regelbundet oregelbunden läsare av Sandra Beijers blogg och har gillat den + hennes kommentatorer i flera år. Hon skriver skitbra och det är oftast väldigt bra och bjussig ton i kommentarsfältet. När det är inlägg som till exempel ”dela med dig av något positivt som hänt sista tiden” kan man alltid hitta flera pärlor. Mycket mysigt!

Men senaste månaderna och framförallt veckorna tycker jag alla där har överträffat sig själva. På grund av ett skitjobbigt breakup för Sandra Beijer har hennes blogg svämmat över av tjejer/kvinnor som dels vill ge pepp och stöd till henne, men också dela med sig av egna erfarenheter, stötta varandra, be om hjälp, eller bara vara där i största allmänhet. Det är ju en jättejobbig orsak till detta, men alla dessa kommentarer är så enormt fina och stärkande. Jag har läst flera som likt mig går in på bloggen bara för att läsa kommentarerna nu. Det känns som att det har blivit ett community helt plötsligt. Systerskapet i sin bästa form!

Och om ni nu fortfarande tänker blogg = fjortistjejer som bara skriver ”omg” – häng med! Det är nämligen en till ovanlig och mycket fin grej med just den här bloggen och dess kommentarsfält; bredden. Där finns något för alla.

9 kommentarer
14/02 2017
8:13

Det här kan vara en tanke som når mig många, många år efter alla andra (ursäkta för segheten i såna fall), men visst handlar så kallade roliga barn&ung-böcker oftast om killar? Och med tillägget: alltså fortfarande?

Med roliga nu menar jag den sortens böcker som skulle plockas fram i en bokhandel om en kund kommer in och frågar efter ”något roligt”. Jag tycker ju tex att Elin Lindells böcker om Jördis är skitkul. Och Jenny Jägerfeld, alla hennes böcker. Och Linn Gottfridsson med ”En myras liv”. För att bara ta några exempel. Men jag tror inte alls de hamnar under kategori ”roligt”. Där står saker som är mer gapflabbiga och som handlar om pinsamheter och crazy händelser. Och det är, oftast, en kille som huvudperson. Han kan heta Bert eller Sune eller Greg. Eller Emanuel Kant. Återkommer till honom, men håller ni med? Sk roligt handlar om killar. Är dessutom skrivet för att appellera främst till killar? Humor = killar hela vägen. Så har det ju varit traditionellt sett, tänk komiker och skådisar och vilka som fått vara roliga genom historien, men att det fortfarande är så?

I fallen med Elin Lindell, Jenny Jägerfeld och Linn Gottfridsson lyfter man nog fram något annat som första beskrivning av deras böcker. De handlar ju om relationer, och vardag, och de är skitroliga som sagt, men … Det är inte huvudsyftet med dem? Och de är inte alls lika direkt gapflabbiga med jag gör bort mig, åh nej, så galet!-stilen. Humorn kommer ofta fram på andra sätt. (Min åsikt: bättre sätt.)

9789163893827Jag har så himla himla svårt för de roliga kill-böckerna, men nu har jag läst den tredje Emanuel Kant-boken som heter ”Rimligt lyckade ögonblick”. Det har gått. Det är en del pinsamma och lite väl crazy grejer, men det är på en nivå som även humorskeptiker som jag kan leva med. Tror kanske också att det där har minskat lite i böckerna om Emanuel? Har för mig att jag tyckte 1:an var alldeles för crazy och flåsig, men nu i 3:an finns det en annan sorts humor också. Allt krut läggs inte på att fastna med håret i anslagstavlan och inte komma loss på första skoldagen. Det finns något underfundigt lager för oss som kramar skämskudden över sånt. Men med det här förbehållet, ”Rimligt lyckade ögonblick” kommer ändå passa utmärkt när en kund kommer in och frågar efter roligt till sitt tonårsbarn. Till sin tonårskille?

Om man tänker vidare på bokhandeln och kunderna, undrar om det blir skillnad på tipsen när någon vill ha en rolig bok till sin dotter än till sin son? Blir det samma tips eller får dottern något helt annat?
Generellt har det ju också varit så att tjejer kan läsa vad som helst om både killar och tjejer, men killar behöver läsa om killar. Den här idén håller förhoppningsvis på att luckras upp, och väldigt gärna i rask takt, men jag vet inte hur långt den uppluckringen nått än.

Eller tänk om allt det här bara är jag som har missat en hel utveckling? Rätta mig om jag har fel och berätta om all humor om både killar och tjejer för både killar och tjejer!

10 kommentarer
13/02 2017
19:46


Det finns så oändligt många spännande och roliga bilderboksillustratörer att lära känna. Emma Virke är en av dem. Hon har skrivit böcker om Toto med spännande luckor att öppna och hål att stoppa fingrar (och näsor!) i. 

Den här boken saknar luckor men den är rolig. Accessoar efter asseccoar får man klä på Herr H. Glasögonen? Check (prova dem inte – bilden blir helt suddig då!). Hatten? Check! Flugan? (Inte insekten, tack!). Mustaschen? Check! Till och med den.

När Herr H är helt färdigkläff upptäcker man som läsare att Herr H har glömt någonting väsentligt. Oj hoppsan! Kommer han att märka?

”Klä på Herr H” är rolig och fin med lite text på varje sida men med stort utrymme för upptäckter hos högläsare och höglyssnare.

Den klarar dock inte Warnqvisttestet. 

 

1 kommentar
13/02 2017
5:13

Jag är mitt inne i Yaa Gyasis ”Homegoing” som är så bra att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Jag läser den på engelska och språket bara flyter fram. Det känns som om man kan säga allt på minst hundra (snygga) sätt på engelska. Om någon av er läser den på svenska får ni gärna berätta om översättningen är bra.

Homegoing börjar i mitten av 1700-talet i Ghana och handlar om slavhandeln till USA och fortsätter generationer framåt. Älskar att jag får en historielektion medan jag läser en riktigt bra historia.

Jag har också spelat in podd där vi talar om Shakespeare, solceller och sömnproblem . Om Macbeth och hur äregirighet förgör oss. Jag förklarar varför den hyllade visionären och förebilden Elon Musk även är ett riktigt rövhål. Jihde har testat den neuroligvistiskt kodade barnboken ”Kaninen som bara ville somna” av Carl-Johan Forssén Ehrlin och jämför med ”Go the fuck to sleep” av Adam Mansbach. Jag tar upp temat utmattning i romanen ”Mamma är bara lite trött” av Sara Beischer.

2 kommentarer