Bokhora.se

28/06 2017
9:00

Jag tror att jag har blivit tipsad om ”I’ll meet you there” i ett inlägg här på Bokhora, men hittar inte var. Iallafall, måste ju vara Läsekoftan som tipsade? Tack för det! Så himla bra och så typiskt typisk amerikansk YA när den är som bäst.

Pluttig småstad ute i ingenstans, en hjältinna, Skylar, som bor i en trailer park med sin misslyckade mamma och som räknar ner dagarna tills hon ska börja på college. Skylar har pluggat som en galning och fått ett stipendium, och hon längtar till sitt nya liv i San Francisco. Bara ett sommarlov kvar.
Hon extrajobbar på ett motell, och där har också en av stans mest populära killar, Josh, jobbat innan han joinade armén och åkte till Afghanistan. Boken börjar med att han är tillbaka efter två år, så Skylar och hennes kompisar är på ett stort välkommen hem-party för honom. Det blir inte alls som hon trott. Josh har till allas chock trampat på en mina och förlorat ett ben, så han är inte alls som förut. Han är både mycket bättre och mycket, mycket svårare. Det sista sommarlovet som Skylar bara ska riva av, det blir inte alls så enkelt på grund av känslor till höger och vänster.

Vi bockar av: komplicerad men fantastisk kille. Hjältinna med en livslång dröm inom räckhåll. En stekhet sommar. En liten småstad där folk med lätthet råkar springa in i varandra hela tiden. Mycket förflutet på gott och ont. Roller att uppfylla, eller ducka undan, eller växa ifrån. Oväntad vänskap och kärlek. Långa sommarnätter.
Och så det lite mer ovanliga innehållet: svårt krigstrauma och sviterna efter det. Att vara 19-20 och redan en krigsveteran.

Trots den ovanligare krigsingrediensen, ”I’ll meet you there” är ändå den sortens bok där man från början vet vad som ska hända, men jäklars vad härligt det är på vägen dit. Man swoonar och hejar och lider och hoppas och längtar och trängtar och går igenom minst tio tillfällen där man vill ställa sig upp och ropa ‘men för guds skull, kyss honom då!!!’. Bästa känslan.
Den är inte översatt till svenska, men läs på engelska om ni gillar Sarah Dessen, John Green, Becky Albertalli eller Julie Buxbaum. Chansen för swoon är stor!

Kommentera
27/06 2017
8:00

9789100167080Igår Graham Swifts ”Mödrarnas söndag”, idag Linn Ullmanns ”De oroliga”. Det här är veckan när jag tar mig an hajpade romaner men inte hajpar tillbaka lika mycket själv.

Linn Ullmann har jag dels fått personliga och pålitliga tips om, dels hört om från folk vars smak jag delar, och till sist läst hundra reccar. Alla älskar den. Right? Trodde jag också skulle göra det, men jag tycker: bra.

På något sätt hade jag väntat mig mer om skapande. Vet inte varför, men jag hade fått för mig att det skulle handla mycket, eller till och med främst, om det. Och då inte bara Ingmar Bergmans skapande, eller Linn Ullmans inspelningar med honom och allt det krånglet, utan jag trodde/hoppades liksom på gottigt innehåll om hennes eget skrivande. Som det ju inte är så mycket om. Romaner om folk som skriver böcker, en nisch jag älskar.

Det är jättespännande med Hammars och Bergman, och givetvis kittlande med hela den speciella familjen och alla deras ritualer. Tex scenen när Linn Ullmann förklarar sin pappas sätt att ta någon i handen och säga ”kom med här”, och att alla kände sig så enormt utvalda och speciella då att de följde honom vart som helst. Eller gifte sig med honom. Allt det bakom kulisserna, wow. Men på grund av alla lovorden hade jag väntat mig mer fyrverkeri än att få, i och för sig efterlängtade, inblickar i Bergman & Ullmann-familjerna.
Jag måste gå till Knausgård igen och jämföra. Min ständiga måttstock när det gäller autofiktion. Hos honom är allt så mycket mer samtidigt som det är så mycket mindre. Man vet inte alls vilka hans grannar på Österlen är, de som han tittar in hos och tar en kopp kaffe med. De är helt okända, men jag hänger vid varje stavelse när han berättar om deras kaffestund och det blir något av den. ”De oroliga” lyckas inte riktigt med den akten. Den blir en mycket intressant bok om Bergman-familjen och Linn Ullmann. Skickligt skriven, men sen är det stopp. Jag kan aldrig frigöra mig från att jag läser om dem, kan aldrig sluta klura på vilka personer Ullmann pratar om, måste lägga ifrån mig boken och googla ibland. Okej, mest troligt Peter Stormare. Så. Jag fastnar i den läsningen. Spännande i sig, men jag hoppades på mer. Längtar efter Knausgårds ”Om sommaren”.

1 kommentar
26/06 2017
10:06

9789100169299”MÖDRARNAS söndag”! Har hört / läst om flera personer som gör en felsägning på boken av Graham Swift.

Vi hade den som sista val innan sommaruppehållet i min bokcirkel, och jag tror att vi alla var ganska överens: så bra skriven, jätteskickligt hantverk, men i det stora hela är det just det som är problemet. Den är för fin. Ni vet på det sättet att allt är så perfekt, man kan analysera vissa detaljer och vissa grepp och bli imponerad, men den övergripande känslan när man läst hela boken är en saknad av något mer, något som bränner till och känns. Vad ska jag minnas, eller gå igång på?

Jag tycker den var ungefär som en bit mörk choklad. Sån är ju fin att äta. Man kombinerar den egentligen onyttiga chokladen med den höga kakaohalten och då blir det nyttig-are. (Visst är det den höga kakaon som är bra?) Inte känner man sig frossig heller, för det är ju ingen risk att man trycker i sig hundra gram som man kanske gör när man äter vanliga Marabou. Att läsa ”Mödrarnas söndag” var verkligen som att unna sig en sån fin, mörk chokladbit. Alla säger att den är bra*, man känner det själv också, en riktig liten pärla till roman!, och sen kan man nöjt bocka av ”läsa en god bok” på sin lista.
Den passar både för de med intellektuella ambitioner som egentligen inte läser så mycket och kanske ser sommaren som en chans att ta igen åtminstone något, såväl som den gruppen som tycker de läser för mycket deckare och längtar efter något med mer substans. Himla bra gjort av Graham Swift att matcha allt det här.
Dessutom så smart att klocka in en roman mot alla Downton Abbey-fans, för jisses vad man känner igen sig om man sett den serien. Jättehärligt!

Men ändå alltså, på det stora hela, småtråkigt. Jag gillar Marabou.

* Har läst så många hyllande recensioner av den här.

4 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
21/06 2017
11:30

Igår var jag och min kompis Lisa och tittade på Marie-Louise Ekman-utställningen på Moderna. Lisa håller på att läsa biografin ”Marie-Louise Ekmans två liv” as we speak, och kunde därför droppa lite info om den och den tavlan. Jag tänkte mest ‘hur kan jag inte komma ihåg det här?!’ om det mesta hon sa. Nåväl, det är ju två år sen jag läste den (och älskade), så vad kan man begära. Hur som helst, en trevlig aktivitet är både bok och utställning. Helst i nära anslutning.

Kommentera
18/06 2017
21:07

I tisdags när vi skulle checka in på flyget från LA till Stockholm visade det sig att min man Magnus pass hade gått ut dagen innan. Han var tvungen att åka hem igen och följande morgon svänga förbi konsulatet för ett nytt pass. Otroligt frustrerande för alla inblandade (=jag). Stämningen var ej varm, om vi säger så.

På en annan plats i mitt liv är stämningen däremot på topp, jag menar Mellan raderna. Karin och jag spelade in ett väldigt roligt avsnitt där vi talade om Bob Dylans tacktal, om ungdomsböcker för pojkar och om den prisbelönta ”Vänd min längtan” av Ann-Luise Bertell. Den handlar också om att ta sig in och ut ur Amerika.

Lyssna vettja!

Kommentera
18/06 2017
14:40

Nu har jag lagat mat efter en bok igen. Eller egentligen, handlat mat. I ”Bitterfittan 2″ är frukost en ganska stor måltid, såna återkommer i olika skepnader. Misslyckade som i stressiga och bråkiga med barnen på vardagsmorgnar, mot lyxiga, långsamma och fridfulla på helgerna. Då kan man tex äta gott bröd med manchego och fikonmarmelad och dricka juice (tror det var juice med?).
Jag blev iallafall så sugen när jag läste om den varianten att jag följde inköpslistan till punkt och pricka igår.

Ja, och boken är utläst och jag gillar den! Visst, den är plakatig och lite övertygdlig, som mycket av kritiken sa, men det hade jag faktiskt förväntat mig. Det är Maria Svelands grej, och det jag är ute efter när jag läser henne.

Mer om ”Bitterfittan 2″ här och här.

Kommentera
16/06 2017
11:16

Kritiken mot Maria Svelands ”Bitterfittan 2″ var ju inte nådig. Den blev mer eller mindre sågad överallt, tror jag.

Jag fick hämta min bibloreservation igår, och efter att ha börjat läsa tycker jag inte alls den är sååå dålig. Alltså, Svelands huvudpoäng har väl aldrig varit litterärt finlir och fantastisk gestaltning. Hon vill få fram ett budskap och väljer skönlitteraturen som form för det.
Jag har läst allt av henne, och tycker ”Bitterfittan 2″ är på samma nivå som de tidigare.
Vad tycker ni?
Peppe har läst hela och är inne på exakt samma linje som jag.

PS. Man kan också lyssna på En varg söker sin podd-avsnittet som heter We can’t do it, för där diskuteras den.

1 kommentar
16/06 2017
10:56

1273bd_c5b390858bf74e0d82c1b0acb0f6678b~mv2Ulf Stark gick bort i veckan efter en kort tids sjukdom, och det känns så här: alldeles alldeles alldeles för tidigt.
Det finns en massa bra texter om hans författargärning och storhet, vilka böcker man ska läsa, men om ni vill lyssna på ett samtal så medverkade han i Bladen brinner avsnitt 12 och i ett extramaterial.

Vårt samtal (som spelades in den 1 mars) handlar om att skapa och skriva under ett helt liv, och han säger till exempel att han kommer med fyra böcker i år och har flera idéer på gång.
Den där sjukdomen tog honom verkligen mitt i steget.

1 kommentar
14/06 2017
21:32

Det är fint att skicka en blomma till någon som man vill fira eller någon man tycker om, men det är ju också löjligt enkelt att skicka en bok som present. Och kanske ännu finare?

Idag ville jag tacka en omtänksam kollega, så jag köpte Jag hör till de få som kan leva eftersom hen är Hammarbyare och eftersom den boken är en sådan sjukt bra present till någon som hejar på Hammarby. Kollegan och jag kommer inte att träffas i sommar plus att jag ville vara lite hemlig så jag använde mig av Bokus där man kan skicka en inslagen bok till någon annan. 

Boken kommer inte direkt till dörren som en blomma, men det kanske kommer ett sådant slags bokogram någon gång? 

(Här finns plats för Det finns redan, pucko!)

Kommentera