Bokhora.se

22/12 2014
17:58

Förra veckan återtipsade jag om några böcker jag läst under året, och i jämförelse med dem så läste jag David Nicholls ”Us” / ”Vi” alldeles nyss. Men alltså, Douglas. Fortsätter bara tänka på den här huvudpersonen och den där boken. Gillar så mycket.
Har ni läst?

Kommentera
22/12 2014
16:38

atn1024_Ramona_2014När jag först läste om ”Ramona” av Marta Söderberg tänkte jag att den skulle vara alldeles för tung för mig. Jag brukar sällan leta upp totalmisär när jag väljer böcker. Men sen läste Lisa och gillade, och så pratade jag med Klara på förlaget, och båda var ”den är jättetung, men läs den ändå, för det är inte bara så”. Lisa sa även att det fanns ett fantastiskt porträtt av en pappa, och är det något jag är en sucker för så är det bra föräldrar i ungdomsböcker.

Sagt och gjort. Jag läste. Huvudpersonen Ramona har varit inlagd på behandlingshem mer eller mindre konstant de senaste fyra åren pga psykisk ohälsa. Hon skär sig. Har ärr upp och ner längs hela armarna. Har varit nära att lyckas begå självmord någon gång. När boken börjar är hon utskriven och har fått flytta hem till sin pappa igen.
Hon är femton år. Har ingen komplett grundskola, inget hopp om framtiden, och ingen plan för nuet heller förutom att försöka att hålla sig ifrån mer självskadebeteende. En gång i veckan ska hon gå till en psykolog. Men resten? Vill hon något? Hon vet inte och det är det jobbigaste, för hur fixar man något om man inte har lust?

Precis som Lisa gissade föll jag som en fura för pappan.
Så. Himla. Bra. Förälder.
Han försöker och försöker, och han stöttar och stöttar, i all evighet, amen.

Sen blev jag också mer och mer nyfiken på hur Marta Söderberg skulle sy ihop och avsluta berättelsen. Den börjar nattsvart, men skulle den verkligen sluta lika nattsvart? Det är ju liksom ett no-no i b&u. Man får inte låta huvudpersonen tex lyckas med ett självmord, det måste finnas en liten vändning uppåt. Det kom här också. En högst trovärdig, rimlig vändning. Small step for mankind, men big step for Ramona, eller vad man ska säga efter att ha följt hennes utveckling under några månader. Jag tyckte om det. Och jag tyckte om hela boken. Väldigt, väldigt tung, men också väldigt bra. Tur att jag, misärmotståndaren, gjorde ett undantag. Ramona är en sån karaktär som biter sig fast. Och så pappan, ja. Han biter sig verkligen fast.

Kommentera
22/12 2014
11:03

9789146222224

Min bästa bok om mat är Lotta Lundgrens ”Tio lektioner i matlagning”. Jag skrev om den här och här. Lotta Lundgren är min stora behållning i ”Historieätarna”. Jag vill ha mer Lotta! Jag har i det närmaste en crush. Mamma kallade ”Tio lektioner i matlagning” för min bibel. Visst. Men nu var det länge sedan jag bläddrade i den. Den här memory lanen som Eftermigflodens julkalender har varit kommer att stjäla all min tid på jullovet. Så här skrev jag om ”Tio lektioner i matlagning” för ungefär ett år sedan:

Lotta Lundgren får mig att bli intresserad av matlagning. Jag skulle aldrig säga: ”Jag hatar att laga mat” eller ”Jag kan inte laga mat”, helt enkelt för att det inte är sant. Jag tycker att det är roligt att laga mat. Särskilt mycket tycker jag om att laga mat tillsammans med andra och åt andra. Men det här med att följa recept eller att veta hur smaker ska kombineras vet jag ingenting om (det är en jättedum kombination – jag fattar det). Nu kan jag lite mer om matlagning. Dessutom har Lotta Lundgren listor i slutet på hur mat kan kombineras (det är en otroligt bra del – jag kan tänka ”gurka – hur gör jag god mat av den?” och få ett svar).

Eftersom ”Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag” vräkts ut på de senaste årens reor vill jag berätta att ”Tio lektioner i matlagning” är så mycket bättre. “Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag” är inte en dålig bok, men det är en bok med recept och bilder. Det här är en bok med recept och texter om mat. Jag gillar!

Kommentera
21/12 2014
14:26

21/12 2014
11:01

Biblioteket har alltid haft en central roll under min skoltid. När jag gick i första och andra klass kom bokbussen till gårdsplanen utanför barackerna där vi hör till. När vi flyttade till stora skolan fanns skolbiblioteket i hjärtat av själva skolan. Alla klassrum hade en dörr direkt dit. Men vi hade ingen skolbibliotekarie.

På gymnasiet praoade jag på huvudbiblioteket i det lilla samhället där jag växte upp. Jag hade sett fram emot att stämpla datum i utlånade böcker och sköta utlåningen, men jag blev förvisad till tidskriftsmagasinet där jag i nära nog en vecka sorterade gamla tidskrifter. Jag har passerat ett par stadsbibliotek sedan dess. I mina samlingar (jag är tydligen en hamster) kan jag hitta 7-8 lånekort, varav jag med säkerhet vet att ett fungerar…

Jag och mina elever besöker biblioteket varje vecka. Vårat skolbibliotek har varit stängt under hösten, men i vanliga fall är det öppet så att eleverna kan sitta där och läsa under lunchen. Vi har ett himla fint bibliotek och en himla engagerad bibliotekarie. Jag älskar tanken på bibliotek men besöker sällan biblioteken i staden där jag bor trots att de är superambitiösa och har bra program. Det får kanske bli ett nyårslöfte.

Kommentera
21/12 2014
9:40

Hurra för Sara Danius som nästa år efterträder Peter Engdahl som ständig sekreterare i Svenska Akademien!
Det är 100 år sen första kvinnan valdes in i Akademien, och nu är det första gången en kvinna blir ständig sekreterare.

Kommentera
20/12 2014
12:00

Lärare i allmänhet brukar ofta vara rätt dåliga människor i barn- och ungdomsböcker. Oförstående, osmarta, empatistörda, bittra, elaka, svaga. Den sortens lärare som toppar den här negativa listan är utan tvekan gympalärare. De är verkligen aldrig någonsin bra, schyssta eller snälla. Man kan tex fortfarande läsa i helt nya böcker att det alltid är typ fotboll som gäller på lektionerna, och lagindelningen funkar så att de två bästa killarna i klassen får välja sina lag. De dåliga eleverna pekas ut och mobbas. Varenda lektion. Det här sker alltså med indirekt eller direkt stöd av gympaläraren. År 2014. Jag KAN INTE tro att man gör så här i skolorna IDAG? Det går ju så stick i stäv mot all pedagogik som finns.

Häromveckan läste jag ”Dödsknäpp” av Håkan Jaensson och den mellanstadiegympaläraren var fruktansvärd på flera sätt. Han nöjde sig inte bara med att låta de bra i klassen välja. Nej, nej. De som inte valdes, den så kallade resten, behövde inte ens stanna på lektionen utan blev uppmanad att gå ut och ta en promenad eller något. Han sket väl i vad de gjorde. Dessutom var han gift med rektorn så ingen kritik bet någonsin på honom, och det var han ju trygg i.
Herregud.

Jag säger det igen, 2014! Har alla barn&ungdomsförfattare haft en hemsk skolgång? Hatar de alla gympa? Och nu ser de sin chans till payback?

PS. Har skrivit en bok där en pappa är gympalärare. FLASH: Han är en helt normal människa och omtyckt av sina elever. Den boken heter ”Som om jag frågat”.

10 kommentarer
20/12 2014
10:43

Ja! Ja! JA!

Jag älskar en välskriven novell. Jag är mycket förtjust i korta berättelser (och mindre förtjust i långa). Jag läser inte noveller för att jag är stressad eller inte klarar av att läsa böcker över 500 sidor. En novell kan vara nog så krävande för sin läsare. Densiteten i en novell är en helt annan än en roman. Det finns en del författare som skriver noveller som om de vore just en kort roman, men en novell är någonting helt annat. Det finns en alldeles särskild berättelsekurva i en novell. Jag har läst både bra och dåliga novellsamlingar. Här är ett par bra:

Främmande jord

Jhumpa Lahiris ”Främmande jord”.

Och jag tycker om Lahiris karaktärer, inte nödvändigtvis för att de är speciellt trevliga personer eller för att jag skulle ha agerat som de gör i olika situationer, men de är mänskliga, de försöker, de är lätta att tycka om. Jag tycker om författarens iakttagelser, jag är ett fan av det vardagliga i böcker och Lahiri är verkligen en hejare på att beskriva det.

berattelser-fran-yttre-fororten-hu

Shaun Tans ”Berättelser från yttre förorten”.

Fina allåldersnoveller.

Men Shaun Tan berättar också om en stad där alla familjer får missiler att förvara i sina trädgårdar. Missiler som de målar i regnbågens färger och börjar använda som förråd och för helt andra saker än de är avsedda för, så att de tillslut blir förmodligen obrukbara. Det finns berättelse om en dykare som plötsligt dyker upp (…) i staden (förorten). Och om ett stort sjödjur som plötsligt ligger på gräsmattan till ett hus där ett grälande par bor. Om en man som har slagit ihjäl sin hund och ett par som får genomföra en helt otrolig resa för att kunna gifta sig. Alla berättelser är eftertänksamma, naturligtvis väldigt fantasifulla, varma och underfundiga. Precis min typ av historier.

9789188748508_200_karlekens-brutala-sprak_haftad

Alicia Erans ”Kärlekens brutala språk”.

Jag kan inte fatta att novellformatet är så styvmoderligt behandlat. Precis som Johanna Ö skriver i sin urgamla recension är det ett så himla tacksamt format. Man kan ta ut svängarna totalt och behöver inte knyta ihop några trådar. Däremot kan man kosta på sig att skriva humoristiskt, sarkastiskt, fantastiskt och knivskarpt. Som Alicia Erian. (Det var alldeles för länge sedan jag tittade i den – jag måste hinna göra det på jullovet!).

9789170375910-331x430

John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö”.

Jag tycker att Ajvide Lindqvist så himla väl använder sig av novellformatet, både när det gäller just tonen och hur han växlar mellan karaktärerna: en spärrvakt, en dokumentärfilmare, en ung klarinettspelare eller några tjejer som låter ett spratt gå alldeles för långt. Om man är nyfiken på novellformatet, som bland annat jag förespråkar emellanåt, finns i ”Låt de gamla drömmarna dö” ett par exempel på några riktigt bra texter. 

chimamanda ngozi adichie

Chimamanda Ngozi Adichies ”Det där som nästan kväver dig”.

Novellerna är väldigt välskrivna, det finns många formuleringar som gör mig alldeles varm för att de är så perfekta, så väl avvägda. Ragnar Strömbergs översättning är mycket bra. Eftersom många av novellerna handlar om immigranter i USA kan jag inte låta bli att tänka på Jhumpa Lahiri emellanåt. 

 

1 kommentar
19/12 2014
18:57

Läste på Aftonbladet Kultur och fick två små sug (ska beställa efter jul tror jag)

1. Hanne-Vibeke Holsts bok om sin pappa

och

2. Tao Lin (såklart)

Kommentera
19/12 2014
17:02

John Greens debut ”Looking for Alaska” firar 10-årsjubileum nästa år och det ska komma en specialutgåva i samband med det. Här är en mycket intressant artikel om boken, dess tillkomst och den långa långa ”karriären” den har haft hittills, samt info om vad specialutgåvan innehåller. Man blir ju som sugen.

1 kommentar