Bokhora.se

22/09 2014
12:44

Jag avslutade Jonas Gardells Torka aldrig tårar-trilogi i helgen, genom att läsa den sista och avslutande boken, ”Döden”.

I ett avsnitt av bokpodden utvecklar jag litet kring vad jag känner kring de här böckerna för den som är nyfiken, jag tror inte det har förändrats så mycket. Eller, jag vet att det inte har förändrats så mycket.

Jag tycker att det här är ett av de viktigaste bidragen till svensk litteratur på många, många år. Ämnet är viktigt, det förtjänar ALL den massiva uppmärksamhet som de här böckerna har fått.

Men jag tycker inte böckerna i sig är särskilt bra. Det är här balansgången blir så svår, det är här jag litegrann svär i kyrkan känns det som. När alla är så rörande överens, med fulgråten ännu synlig i ansiktet, om denna stora litteratur. För om jag inte tycker om Jonas Gardells skrivande så är det lätt att avfärda mig just för att ämnet är såpass tungt och allvarligt och av vikt som det är. Man måste liksom läsa med tårarna sprutande, mascaran rinnande, ropandes geni! efter varje avslutad mening.

Det tycker jag rakt inte att han är. Emellanåt bränner det till, jag är väldigt förtjust i hur han stramar åt språket och stilen när det handlar om Jehovas, mindre i hur han broderar ut sig på andra ställen och låter drama queen-känslan ta över. Men jag har inte varit något fan av Gardells författarskap redan innan han skrev Torka-trilogin. Jag tycker det är för mycket ord helt enkelt. Han babblar. Käbbel, det är bara käbbel.

Jag tror jag hade varit mer berörd om böckerna hållit sig stramare och inte varit så explicita som jag tycker de blir, han talar om för oss när vi ska skratta och han talar om för oss när vi ska gråta, han leder oss i tighta band till nästan varje känsla. Så här ska du reagera nu, Johanna.

Nåväl, det är ett storartat arbete han har gjort för att synliggöra hur det kändes att vara homosexuell under 80-talet och den stora AIDS-hysterin, förföljelsen och gud vad det måste ha kostat att gräva i alla dessa minnen och levandegöra alla dessa porträtt. Kan inte ens föreställa mig. Han har gjort det bra, men för den skull tycker jag inte det är så bra.

Tänker att alla böcker är inte just för att man ska njuta varje mening, utan de har ett annat syfte, ett som kanske är viktigare än huruvida det är bra eller dålig litteratur.

2 kommentarer
22/09 2014
9:31

Tack vare bokmässan fick jag anledning att läsa om Claire Messuds ”Kvinnan på övervåningen”, och den här gången på svenska. Eva Johansson har översatt. Med den äran!
Jag blir helt knockad en gång till av den. Temat och utförandet, allt är perfekt. Det är fortfarande jättejobbigt och svårt att läsa, men det är så otroligt bra. Lätt en av de bästa romanerna jag har läst på senare år.

2 kommentarer
21/09 2014
23:10

Kolla! Det här verkar spännande. I Malmö, men ingenting hindrar ju att det här blir en rörelse över hela Sverige om vi alla bara engagerar oss.

Att komma i läsform.

Kommentera
21/09 2014
21:27

För oss som gillar Knausgård var kvällens ”Babel” ganska perfekt. Lång intervju med honom och författarkollegan Tore Renberg (aktuell med ”Vi ses imorgon” som jag fortfarande inte har kommit igenom).
Och om man har missat Knaus-dokumentären på Svt så ligger den ute på play igen till 20 okt.

Kommentera
21/09 2014
17:28

unnamed

Det finns ju en del tv-serier som bygger på böcker (låt mig återkomma till dem i ett annat inlägg). En av dem är ”The leftovers” (läs mer om serien här), som man kan se på HBO Nordic. Det råder delade meningar om den. Jag gillar ”The leftovers” mycket. Särskilt mycket gillar jag Max Richters musik, men jag tycker även om många av seriens karaktärer, inte minst den kedjerökande sekten Guilty Remnant där en stor del av serien utspelas.

Mitt kommande höstprojekt är att kolla in boken ”The leftovers” av Tom Perrotta. Och nu ska ni få höra: Tom Perrotta har skrivit boken ”Lektioner i avhållsamhet” som jag tidigare aldrig hört talas om, men den är översatt av Niclas Hval, vars namn dyker upp så ofta i mina blogginlägg att han kanske blir obekväm. Förlåt isåfall. Men kanske får Hval översätta även ”The leftovers” om något svenskt förlag väljer att översätta den. Jag tänker läsa den på engelska, pga otålig.

1 kommentar
20/09 2014
17:28

20/09 2014
13:07

Jag läste 83 sidor i Katarina Wennstams nya bok ”Skuggorna” i ett huj, och sen kom jag på varför det gick så fort. Jag hade skummat typ 1/4-del för att jag inte klarar av våldsskildringarna. Hennes näst senaste ”Stenhjärtat” var ju också hemsk och även där fick jag hoppa över våldet, men skillnaden mellan dem är att i ”Stenhjärtat” var det inte nya våldsscener hela tiden, och det är det i ”Skuggorna”. Den handlar om ett gäng kvinnor som utsätter våldsverkare för precis samma som de gjort mot kvinnor. Jag klarar inte att läsa det. Trots att jag också vill veta hur det går för de som ska utreda och döma brotten, Shirin och gänget, men… nej, jag pallar inte.

Kommentera
18/09 2014
10:43

stark-som-en-bjorn-snabb-som-en-ornDet är inte så fräscht och jämställt att börja en text om en bok och en författare med att berätta om författarens partner, men jag har bestämt för mig att Brita Zackari skrev i tidningen Darling (som inte finns mer men som alla älskar extra mycket på grund av detta – kolla in delar av Darlings textarkiv på den här sidan). Stämmer det? Annars vet jag nämligen inte hur jag fick upp ögonen för henne och varför jag (försiktigt) nätstalkar henne (följer blogg, insta, twitter, men även hennes makes bok).

Nå. Britas man heter Kalle Zackari Wahlström. Jag hade nog inte hört talas om Kalle och hans bok utan Brita eftersom Kalle och jag delar så få intressen. Han är till exempel jätteintresserad av jakt. Jag är 0 av 10 intresserad av jakt. Jag förvånade därför mig själv när jag köpte Kalle Zackari Wahlströms träningsbok ”Stark som en björn, snabb som en örn” med underrubriken ”Träning (fast kul)” och sträckläste den i badet.

”Stark som en björn, snabb som en örn” är superlättläst. Jag läste nästan hela boken på en kväll. Det finns ett driv i berättandet som jag känner igen från (Webb-)TV, där Kalle Zackari Wahlström testat olika sportformer i ”Svett och etikett”.  Om man läser hela boken i ett sträck kan man först bli väldigt inspirerad och sugen på att träna, sedan utmattad. Språket i boken är lite som en blogg; rappt och fyndigt. Sådan text i bokform brukar göra mig väldigt trött tillslut.

I ”Svett och etikett” testar Kalle som sagt olika träningsformer. I ”Stark som en björn, snabb som en örn” berättar han om några av de sporter som han har testat, däribland MMA, bodybuilding och strongman. Varvat med dessa berättelser skriver Kalle om sin syn på träning och kost. Det här är ingen träningsbok för den som behöver tips för att komma igång eller förslag på hur man blir starkare. Däremot funkar boken fint som inspiration. (Obs! Det gör ju även journalisten (och snart författaren, hoppas jag!) Linna Johanssons träningsskola som du hittar här).

Du kanske blir lite arg av Kalles bok om du tränar och älskar paleo, lågintensiv träning eller body balance, för det är Kalle ganska tydlig med att han inte gillar. Själv gillar jag ”Stark som en björn, snabb som en örn” bäst när Kalle liknar träning vid tandborstning eller Justin Bieber.

5 kommentarer
18/09 2014
10:23

29691658_O_1Är ”Onanisterna” Sveriges grabbigaste bok? En väldigt rolig bok också för den delen, men det är så många könsord och könsskämt att jag tappar hakan på var och varannan sida. Patrik Lundbergs debut ”Gul utanpå” var grabbig även den, men ”Onanisterna” tar det till en ny nivå. Och innan någon hojtar pk-elit och extremfeminist nu, ta det lugnt. Jag vet givetvis att alla killar inte är som de som dyker upp senare i boken, de i kollektivet på Möllan i Malmö som är väldigt medvetna om allt. Men kompisgänget som det handlar allra mest om, 19-åringarna i Sölvesborg… herre-guuud!

Huvudpersonen heter Kim och han och hans polare har precis gått ut gymnasiet. Frågan är vad de ska göra nu, med resten av livet, i Sölvesborg. Spela nätpoker, jobba på Statoil,  läsa in ämnen på Komvux, slacka? Det blir lite olika lösningar. Det viktiga är söndagspizzan, fotbollsträningarna och sammanhållningen.
Kim kommer så småningom in på ett nytt spår då han börjar umgås med en gammal kompis som i princip har flytt stan. Tack vare honom upptäcker Kim ett annat liv i Malmö. Ett kollektiv där folk dumpstrar mat, är veganer, pluggar. En himmelsvid skillnad mot hur det är i Sölvesborg, och extremt på ett annat sätt. Kim blir som en brygga mellan de här två världarna. 13 mil geografiskt, väldigt mycket längre mentalt.

Men jag skulle verkligen vilja diskutera sista kapitlet och särskilt slutscenen. Jag ska inte spoila den, men jag tycker Patrik Lundbergs hela syfte med boken är att göra mer än karikatyrer av Sölvesborg-killarna. De är sjukt grabbiga, men han skriver inte om dem bara för att såna som jag ska chockas eller för att förlöjliga dem. Han gör dem ju inte dumma eller oraffinerade. Men sen kommer slutscenen, och jag fattar den inte alls. Jag tycker hela intrycket av dem som har byggts upp raseras då. Där blir de verkligen bara en karikatyr. Vad säger ni som har läst? Tycker ni lika eller har ni en annan uppfattning om den?

Och apropå könsroller och mansbilder, det är väldigt passande att läsa ”Onanisterna” i sällskap med Gunnar Ardelius nya ”Vill ha dig så illa” som handlar om typ samma saker, fast ändå inte. Ett kompisgäng av både killar och tjejer, sommaren och året efter gymnasiet, livet ska börja på något sätt. Oklart hur. Det här kompisgänget bor i Stockholm.
Jag känner Gunnar, så när jag säger att den är jättebra får ni ta med det i beräkningen. Men oavsett det, två böcker som är bra att läsa ihop!

 

Kommentera
17/09 2014
14:13

Nu finns Peo Bengtssons ”Kärleken passerade här en gång” i pocket. Jag rusade genast och köpte förstås. Och så läste jag i ett svep och sedan grinringde jag hem till mina barn och min man för saknaden efter dem rev och slet i bröstet (jag är i Stockholm, de kvar i norr).

Vi får ALDRIG skiljas, var det enda jag tänkte under hela läsningen. För fy fan vad det verkar göra ont hos samtliga inblandade.

Alla dessa svek. Precis som Lillejo skriver i sin recension av den här boken, så är det känslor som är allmängiltiga, inte bara ur ett manligt perspektiv, men faktumet är ändå att det här är något som män historiskt inte har pratat och skrivit om lika mycket om som kvinnor, inte ur det här perspektivet. Sorgen av att bli lämnad, vara den som står förstenad kvar och undrar vad fan det var som hände.

Nu tenderar vi att se fler och fler manliga skilsmässoskildringar i takt med att kvinnor börjar känna sig mer ”Happy, happy” och tar steget och skiljer sig. Vi har ju faktiskt kommit så långt i Sverige (världens mest jämställda land, well I have news for you: Man kan inte vara lite eller mycket jämställd. Antingen är man det eller så är man det inte) att kvinnor idag inte behöver bita ihop för ekonomins skull. så då: Enter de manliga skilsmässoskildringarna. Oj, hoppsan, det gör ju ont att bli lämnad. Det här vill jag prata mer om.

Det är en flott utveckling (både att fler kvinnor har orket, modet och förutsättningarna att vara den som lämnar istället för den som biter ihop och att männen känner ett behov av att lyfta sina känslor kring det) ändå! Gillar att det sätter avtryck i den samtida litteraturen. Tänker t ex på Jon Jefferson Klingberg  som väl egentligen inledde trenden kan man säga? med ”Jag tror vi behöver prata faktiskt”?  och ”Malin och Henrik” där Denise Rudberg och Daniel Möllberg skrev tillsammans om skilsmässa. Ja och Skilsmässokalendern! Förstås.

P.S den som skiljer sig och har barn, har en bra lista på böcker på ämnet här. D.S

 

Kommentera