Bokhora.se

23/11 2017
18:55

Från och med idag är jag färdig här på Bokhora. Det har varit så enooormt kul med alla boksamtal alla dessa år, så tusen tusen tusen tack för respons, läsning, lästips, nya vänner och nya uppdrag, och ja, precis hela rubbet! Ett nytt liv kan man säga. Vi väntade oss verkligen ingenting när vi drog igång för elva år sen (”Hur många vill läsa en blogg om böcker? Kanske tio pers?”), så det mesta med Bokhora har varit en härlig bonus.

Jag har ju en podd, Bladen brinner, och framöver finns jag framförallt där eller på insta @bladenbrinnerpodcast.
Vi ses och hörs! TACK!

4 kommentarer
20/11 2017
19:30

member-of-the-family-1509397103

Det är intressant på ett skrämmande sätt hur det fortfarande, så långt efter Katarina Wennstams böcker, fortfarande pratas om de ”riktiga” övergreppen, de ”riktiga” svinen osv. Allt enligt den konstiga logik som Wennstam visade i sin bok ”En riktig våldtäktsman” – inte ens de som dömts för våldtäkt såg sig som våldtäktsmän när de intervjuades av henne. Att det ständigt reproduceras bilder av ont och gott gör det svårt för människor att se att helt vanliga människor kan begå övergrepp trots att de har massor av bra egenskaper som vän, make, kollega. Det är så lätt att titta på en sån som Charles Manson och tänka att man själv måste vara god eftersom man inte är som han där, han vars ondska man tycker sig kunna se i ögonen.

Det slår mig när jag läser kända och okända mäns reaktioner på #metoo och jämför med Dianne Lakes sprillans nya biografi att den här synen inte bara är idiotisk utan även farlig på ett väldigt konkret sätt:

cv121969_1Många som känner till Charles Manson har säkert sett det berömda omslagsfotot till LIFE. Omslagsbilden är hans ”mugshot” från ett tidigare gripande, alltså inte från det gripande som satte honom i fängelse på livstid.

När polisen grep honom och hans ”familj” vid det tillfället fanns Dianne Lake med, hon kunde inte legitimera sig och var minderårig vid tillfället. Ändå släpptes hon iväg med Manson som hade begått övergrepp mot henne redan när hon var 14.

Lake berättar också om hur de kunde klara sig utan jobb. Manson såg till att byta till sig mat, husrum osv. med hjälp av sexuella tjänster som han övertalade kvinnorna i familjen att utföra på män de träffade. Många hade sett detta. Ingen hade sagt ifrån på något sätt eller kontaktat polis.

 

Det är så lätt att beskriva Manson som en galen sektledare men det liv han levde möjliggjordes av att både manliga poliser såg mellan fingrarna och att ”helt vanliga män” utnyttjade kvinnorna i kretsen runtom honom från början fram till morden. Det handlar inte om att förminska det hemska som Charles Manson stod för utan snarare att se hur hans och familjens vardag såg ut och att ingen satte stopp för beteendet han hade trots att det gavs många chanser för väldigt många män.

Lake drar också paralleller till den mörka gränslösheten som fanns bortom flower powern under hippie-eran som hennes föräldrar själva blev en del av.

Jag tycker Lakes bok dessutom är väldigt bra eftersom hon verkligen beskriver den historiska kontext som Mansonfamiljen kom till i. Hur det inte alls var ovanligt med en manlig guru och den här typen av mindre familjer som omgav gurun. Hon beskriver också sitt eget liv innan Manson på ett sätt som gör att jag kan förstå hur hon hamnade där hon sen hamnade. Ofta är true crime-genren väldigt frossande och spekulerande kring motiv och psykologi men jag tycker verkligen Lake lyckas göra något annat. Att hon själv läser ljudboken gör det extra bra, jag gillade hennes strikt redovisande sätt att läsa. Alltid en välkommen bonus!

Kommentera
20/11 2017
16:43

De två senaste dagarna har jag gått omkring och längtat efter att få läsa vidare i Sonja Ahlfors och Joanna Wingrens ”Någon hatar oss igen” (snygg grafik Johan Isaksson!), som är ett hopkok av de två vännerna/skådespelarna/konstnärernas online-diskussioner. Det låter kanske ungefär lika intressant som att kolla på halvbekantas semesterbilder, men är så mycket bättre. Boken är sig själv, men för att ni ska en referens tänker jag Nanna Johansson, Liv Strömquist, Jan Stenmark och kanske pyttelite Johannes Ekholms ”Kärlek liksom”.

IMG_0406

Ahlfors och Wingren pratar det de flesta av oss diskuterar med nära vänner på sociala medier, kärlek, ångest, feminism, familj, jobb, vardag, politik och sex. Finast är ändå vänskapen, så ärlig och rak och peppande och kärleksfull. Jag tänker på mina väninnor och vilken jäkla kraft systerskapet har.

IMG_0407
Alla utomstående namn är noggrant överstrukna, kommer hela tiden på mig själv med att försöka räkna ut vem det är de snackar om, men kommer inte på ett enda namn. Bra så.

Kommentera
15/11 2017
20:28

Det här är gnällbloggen med Johanna K. Jag hade precis blivit kvitt förkylningen när jag ramlade och slog i bakhuvudet i en stentrappa. Det stör läsningen litegrann. Jag blir väldigt trött av de där jättesmå bokstäverna.

Jag är med i Go’kvälls bokcirkel och läser Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd”. Den finns på Facebook om man vill delta. Jag har aldrig tidigare varit med om en så aktiv bokcirkel på nätet. Och jag skulle förmodligen aldrig ha läst boken om det inte vore för cirkeln. Min lilla läskondition, dig vårdar jag.

Sen köpte jag en bok.

Kommentera
11/11 2017
20:47

Jag är otroligt svag för tonsatta dikter när det görs bra och har tidigare skrivit om Annica Blennerheds Dorothy Parker-skiva som jag tycker är fantastisk. Blev därför både glad och förskräckt när jag såg att det släpptes en ny singel med tonsatt Karin Boye-dikt. Tonsatta dikter kan verkligen kännas platta, kanske är det för att när en kan texterna och redan har en relation till dem så är det ofta en konstig upplevelse att höra dem tonsatta om det inte är väldigt bra direkt. Text och musik går inte alltid ihop. Det är lite som att se en person som en bara hört i en podd eller på radio, det stämmer nästan aldrig överens med bilden i ens eget huvud. Eller som när ens favoritbok filmatiserats, det kan nästan bara bli fel.

Men då och då träffar musiker rätt i denna riskfyllda genre och jag tycker att Menke träffar otroligt rätt i sin tonsättning av Karin Boyes första dikt i debutsamlingen med samma namn från 1922. Det var länge sen jag kände att någon tonsättning var lika bra i allmänhet, och av Boyes texter i synnerhet.

Lena Nymans tolkningar på skivan ”Evighet” från 1976 är väldigt fina, visaktigt och ibland jazzigt melankoliska. Jag hittade hennes skiva på loppis en gång och lyssnade ofta på den om kvällarna förut så Boye är väldigt förknippad med Nymans röst för mig. En del elgitarrsekvilibrism på den skivan är lite jobbig, jag tycker t.ex. att ”Ja visst gör det ont” är bättre live när den är avskalad men spåret ”Evighet” på skivan har vissa Lou Reedska Transformer-kvalitéer så jag förlåter musikerna där.

Sofie Livebrant är en annan Boyetolkare jag uppskattar (som dessutom gjort skivor inspirerade av Emily Dickinson och Jeanette Winterson). Livebrant såg jag live på en Finlandsfärja av alla ställen och köpte hennes skiva ”Några Karin” som har en hedersplats bland mina skivor. Hon spelade in ”Moln” till den skivan. Hennes är en somrig version med fraseringar som för mina tankar till Lisa Ekdahl. Jag är alldeles för depressivt lagd för att kunna uppskatta den typen av musik och känner inte alls igen ”min” Boye i den musiken. Däremot är Livebrants ”Tillägnan nr. 9″ och ”Önskan” mer lämpliga för oss melankolipuritaner, de kan jag ha på repeat länge.

Menke behöver därför inte slåss i mitt hjärta mot någon annan tonsättning av just ”Moln” även om hon konkurrerar mot starka Boyetolkare. Jag är alldeles för okunnig när det gäller musik för att kunna beskriva den så jag uppmanar till lyssning direkt. Men ska jag ändå försöka: den känns pampig som ett dramatiskt norrsken och bräcklig som den första isen som just nu lagt sig över sjön där jag bor. Eller varför inte stora moln som en kraftig vind drar med sig över en havshorisont.

Noggranna studier visar även att den är optimal att lyssna på sent om kvällen i bilen på väg genom en tät, frostigt vit skog i Norrbotten. Den låter inte riktigt som något annat jag lyssnat på. Kanske tänker jag mest på Björks ”Vespertine”-skiva blandat med låten som Lykke Li gjorde ihop med David Lynch härom året. Inte för att de låter likadant men för att de låter mer som ett ljudlandskap jag vill besöka mer än bara en låt jag gillar att lyssna på.

Jag har ingen aning om vad som krävs för att en låt ska bli en hit dessa dagar men kommer faktiskt bli arg om denna inte blir uppmärksammad och lyssnad på av fler än de närmast sörjande Boyefansen. En hel EP är planerad och är resten av låtarna så här bra kommer jag tjata mycket om Menke under den här hösten!

Länkar: Menke på spotify, Lena Nymans ”Ja visst gör det ont” i liveversion på youtube, Sofie Livebrants ”Några Karin” på spotify,

2 kommentarer
08/11 2017
17:02

Fast jag tycker det är dumt så ställer jag ofta frågan när jag pratar böcker med någon: vad handlar den om? Jag kan störa mig oändligt mycket på den medialogik som finns där det ständigt måste hittas en ”vinkel” för att det ska vara aktuellt att skriva om en bok. Det måste vara ett ”drabbande ämne” typ: hon var nynazist och hoppade av, han skriver om sitt självmordsförsök osv.

Jag har själv skrivit en bok som det är lätt att göra en ”vinkel” på, så det kommer inte från bitterhet att jag klagar på detta, snarare skam över att jag spelar med i det sättet att få uppmärksamhet. Det känns som att varje gång jag gör det så är jag med och gör det lite svårare för författare som inte har en enkel vinkel att skriva en sloganaktig säljtext kring.

Därför är det fint att få lyfta fram den här boken. Om vi hade sysslat med sifferbetyg på bokhora hade jag gett den fem av fem möjliga. Det finns verkligen inget dåligt med den här boken. Förutom möjligen att den inte går att säljpitcha på ett enkelt sätt. Det är en bok om en skilsmässa, om att få barn, om känslor. Allt jag komma på att skriva om ”handlingen” säger i det här fallet extremt lite om boken. När jag gick konstskola var det trendigt att säga att konstnärer ”undersöker” saker med sina verk. Oftast kändes det väldigt högtravande men i det här fallet känns det som det bästa ordet. Isaktstuen undersöker verkligen krisens allra innersta vardag, den där som bara pågår och pågår och som inte har en lösning. Som bara bygger på och bygger på och aldrig hittar ett utlopp. Den som nedvärderas av omvärldens tusentals råd och åsikter. Den kris som inte är unik på något sätt i sina yttre objektiva detaljer men som inte blir mindre obehagligt panikartad för den sakens skull.

Att tiden innan skilsmässan inte skildras särskilt mycket brukar i vanliga fall göra att jag får svårare att förstå och känna med en karaktär i kris. Här tycker jag det är en stor styrka eftersom den försätter mig i samma tvivel som omvärlden känner. Eller för att vara helt ärlig, det är mest huvudkaraktären Karens mamma som framför åsikten att skilsmässan är ett misslyckade och skadligt för barnet och för Karen själv. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka: ”men gå tillbaka till honom, det är väl inte värre än det här!?”. Därefter ångrar jag mig direkt. Det är så otroligt förminskande tanke att tänka men det är skickligt gjort av Isakstuen att få mig att känna det tvivel som Karen själv känner: det ser så lätt ut att bara gå tillbaka. Men inga uppbrott är enkla så uppbrottet är i sig ett bevis på att det måste varit nödvändigt även om jag som läsare inte får många ledtrådar. Precis så som det ofta är med andras liv. Vi har aldrig hela bilden. Lätt att säga, lätt att glömma.

Det här är dock inte en bok för dig som nödvändigtvis har ett stort litterärt intresse för skilsmässor utan snarare för dig som älskar begåvat formulerad melankoli i korta stycken.

Sa jag att det är extremt skickligt gjort? Det tål att sägas många gånger. Vanligheten och katastrofen är grannar. Julpysslet, att åka till stranden, att dricka ett glas vin – allt är laddat med katastrof nu. All världens normer drar in över Karens liv som en tyst tornado. Julfirandet och födelsedagarna. Allt är fyllt av skuld av dåligt samvete som det inte går att vifta bort hur mycket hon än ser igenom det, fastän julafton bara är en dag som alla andra.

Det finns hundra citat jag skulle vilja återge ur den här boken. Varje sida är formgiven på ett så vackert sätt som passar perfekt med textens ton och innehåller minst ett par formuleringar värda att skriva upp, minnas och gå tillbaka till. Enbart mycket stark självdisciplin har hållit mig från att inte lägga upp bilder av bokens samtliga sidor på min instagram.

2 kommentarer
03/11 2017
11:30

Först jobbade jag i en servicebutik. Jag sålde livsmedel, tobak, porrtidningar, hyrde ut film och gjorde farmarbiff med mos (moset lagade jag i en hink, med pulver, i en micro: godaste moset på den här sidan Alströmer). När jag pluggade till lärare jobbade jag på ett demensboende. Med X som sedermera vann Let’s Dance.

Jag jobbade där tre somrar och någon jul. Jag hjälpte äldre människor att tvätta sig på morgonen. Jag serverade mat. Jag hjälpte dem till sängs på kvällen. Vi tittade på Allsång på Skansen. Ibland får jag en känsla därifrån. Ett kök i en bostadsannons kan se ut som köket på demensboendet. Vi brukade klappa varandra på händerna. Som en gest av ömhet, som ett trygghetsskapande. Jag minns allas händer som mjuka. Jag minns fortfarande känslan av en väldigt len hand.

Jag tänkte naturligtvis oavbrutet på demensboendet när jag läste Mats Strandbergs ”Hemmet”. Man behöver inte ha arbetat på ett äldreboende för att läsa ”Hemmet”. Jag hade tyckt att ”Hemmet” var rent av jävligt obehaglig om jag hade en närstående på ett äldreboende.

I ”Hemmet” är det Joel som är tillbaka i den småstad där han växte upp. Hans mamma är för dement för att bo hemma och Joel ska hjälpa henne att flytta in på ett hem. På hemmet jobbar Nina. Joel och Nina var bästa vänner för tjugo år sedan. De drömde om en värld utanför småstaden men de skildes åt.

På demensboendet börjar Joels mamma att uppföra sig läskigt. Hon är hotfull mot personalen. Många av de boende pratar om en person som har kommit till hemmet och då är det inte Joels mamma som de pratar om. Nätterna är värst. Några vårdtagare stryker med.

”Hemmet” är väldigt spännande, en riktig bladvändare, men så värst otäck tycker jag inte att den är. Kanske tror jag inte riktigt på spöken och demoner. Jag tycker att Mats Strandbergs riktiga styrka är tecknandet av småstadsmänniskor. Kanske är det lite för många olika personer i ”Hemmet” för att jag ska bry mig om någon mer än Nina. (Joels bror förresten. Jag har startat en hatgrupp på Facebook mot honom.)

”Hemmet” är en perfekt trapets i en lässvacka. Skjuts ut i läslusten bara!

(Så länge som du inte får en Katlaförkylning och somnar klockan åtta i en månad direkt efteråt bara).

1 kommentar
03/11 2017
9:07

Apropå blogginlägget om Dokumentet igår: nu har P1 Dokumentär lagt upp Susanne Björkmans dokumentär om tiden efter Dokumentet – ”Vad vill ni tjejer egentligen?” – som också skildras i den efterkommande boken.

Finns här: sverigesradio.se/sida/avsnitt/970451?programid=909

Kommentera
02/11 2017
20:39

Raka motsatsen till carpe diem är att vaska en hel månad på grund av en envis förkylning. Jag pratar Riddar Katos järnklo i bröstet och snuvan to rule all snuvor. Att somna klockan åtta på kvällarna gör inte precis underverk för läsningen.

Jag har dock läst en massa bidrag till Lilla Augustpriset och tillsammans med resten av juryn valt ut sex stycken noveller som ni kan rösta på. Rösta här.

Tillbaka på banan igen (famous last words?) tänkte jag ta mig an Linda Skugges Himmelsberg.

Kommentera
02/11 2017
15:54

Jag läste ”Fittstim” som tonåring och tyckte det var det bästa jag läst. Bland de som inte läste boken är den kanske mest känd för att Karolina Ramqvist i sitt kapitel publicerade ett sexistiskt brev hon fått från Ulf Lundell som svar på en recension hon skrivit. I kapitlet finns annat som borde uppmärksammats mer, t.ex. en hälsning från en liknande bok som gavs ut 20 år tidigare. Ramqvists kapitel ”Inte riktigt som andra mammor” börjar med en promenad. Hon läser Bang. Hon ser en svartvit bild på sin mamma.

”Hon går på en gata tillsammans med en arbetskamrat och en man som kör några lådor på en pirra. Stadsbudet Åke, står det i bildtexten.”

Det skrivs aldrig ut i texten men lådorna på pirran i bilden är fulla av den första upplagan av ”Dokumentet” – en samling vittnesmål från Aftonbladetjournalister om deras arbetssituation. Dokumentet skrevs av kvinnorna på redaktionen 1978 och delades ut på samtliga skrivbord kvällen den 8 maj. Kvinnorna bakom Dokumentet hade själva finansierat det i hopp om att väcka en dialog med männen och ledningen om bland annat ojämlikheten, trakasserierna och bristerna de såg i tidningens innehåll. Men också för att själva skaffa kunskap om varandras situation.

Det är enkelt att se kopplingen till #metoo när det gäller syftet. Det är nedslående att se hur lite som förändrats på de snart 40 åren som det är mellan Dokumentet och #metoo. Att läsa en reportagebok från 70-talet borde kännas mer daterat, mer historiskt. Det enda som möjligen känns daterat är språket, vissa ord osv. Men verkligheten som skildras verkar vara samma.

Jag fjärrlånade boken efter att jag läst att det kommer en dokumentärfilm till våren om arbetet. Därefter såg jag en text om att journalister på Aftonbladet kommer göra en uppföljning på Dokumentet.

Det första som slog mig när jag började läsa Dokumentet var att det som människor vittnar om under #metoo är ännu värre än de hemska saker som skildras i boken från 1979 (om det nu går att gradera). Det kan bero på några olika saker:

1. Det har blivit värre.
2. Dokumentet och liknande skildringar har gjort att kvinnor idag kan berätta om de värre sakerna som alltid funnits där.
3. All of the above.

Sak som händer 1978: en kvinna anser sig inte förtryckt eller som att hon behandlas på ”något särskilt sätt för att jag är tjej”. Några rader senare beskriver hon hur hon aldrig skulle drömma om att bära kjol eller klänning på jobbet trots att hon vill det. Liknande motsatser dyker upp genom hela boken. Det verkar finnas en bild av vad trakasserier är och det som för mina ögon ser väldigt mycket ut som diskriminering verkar vara så invand i vardagen att det bara är just det i mångas ögon: vardag. Att se alla berättelser uppradade gör dock att strukturen syns och att varje enskilt övergrepp inte alls är enskilt egentligen utan en del av något större.

På det sättet fungerar den exakt som #metoo. De så kallade ”enskilda fallen” visar sig vara ett strukturellt problem.

IMG_8241

IMG_8238

Ändå är det som individer som männen försvarar sig, de känner sig utpekade fastän det ju var värre förr och så vidare. Efter att Dokumentet delats ut på Aftonbladet dröjer det ett tag innan boken ges ut och arbetet fortsätter. Mer än halva boken ägnas åt reaktionerna och om själva arbetet på redaktionen och i det som de involverade kallar tjejgruppen.

Männens reaktioner på Dokumentet 1978 är identiska med de negativa reaktioner jag sett idag på #metoo:

Kvinnorna är humorlösa
Det som hänt hände för länge sen
Kvinnorna som uttalat sig har inte nog erfarenhet
Kvinnorna vill bli behandlade som de blivit behandlade
Kvinnorna borde ägna sig åt något annat istället (1979 var detta ”klasskampen”)
Kampen är viktig men kvinnorna sköter kampen fel
Nu har kvinnorna gjort det omöjligt för männen att ens våga prata med kvinnliga kollegor
Kvinnorna har mens 4 dagar i veckan
Kvinnorna har inte sett allt bra som män gör
Kvinnorna misstolkar
Kvinnorna vänder sig till fel kvinnor (1979 kallas denna: ”en bildad borgerlig elit”)
Kvinnorna är för kommersiella
Kvinnorna är inte nog kommersiella
Männen hamnar utanför

Det här är det som gör boken så unik. Den innehåller originaldokumentet men skildrar också tiden efteråt. Hade jag börjat med att läsa männens reaktioner och sen kvinnornas texter hade jag förmodligen suttit och gapat fortfarande. Reaktionerna står inte alls i proportion till vad som skrivits i dokumentet. En mening som sällan skrivs men som nästan är ett understatement i det här sammanhanget: männen blir hysteriska. Herregud!

Om det går att ha någon åsikt om kvinnornas berättelser i Dokumentet är det snarare att de är väldigt nyanserade och att de förmodligen höll tillbaka mycket av kritiken eftersom de förstod att även liten dos kritik kommer uppfattas på detta överhispiga sätt som männen uppfattar det. Det är inte alls bara en bild som målas upp av Aftonbladet. Det är uppenbart att männen känner sig straffade medan det för en som läser texterna är uppenbart att de vill förändra något. Frasen ”inte alla män” förekommer bokstavligen. Det är extremt förenklande att kalla boken för ett ”tafsuppror” som DN gör. Den är inte enbart inriktad på sexuella övergrepp utan ser osynliggörande och förminskade och fysiska övergrepp som olika delar av samma sak.

Boken är långt ifrån ett manifest utan snarare väldigt resonerande från alla håll och kanter. Den är självkritisk och visar upp både styrka och osäkerhet, de med starka stämmor tar plats och den låter blyga prata.

Det finns såklart något väldigt starkt i att en del kvinnor vittnar om hur Dokumentet fått dem att förstå att den där dåliga känslan de fått av någons beteende faktiskt var trakasserande och en form av övergrepp. Det är inte ”bara jargong” eftersom de nu hört andra berätta om samma sak. Men bredvid den typen av berättelser handlar mycket om rent redaktionellt arbete så som hur många kvinnor som få synas i bild i tidningen samt resonemang om hur sån statistik egentligen bör tolkas, vilka typer av ”knäck” som kvinnliga journalister får, exempel på fördummande journalistik gjord enbart för sälja osv.

Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut. De tror att de försvarar sig men de bekräftar och understryker verkligen exakt hur illa de beter sig.

”Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli kåt på mina kvinnliga kolleger, men efter att ha läst Dokumentet vet jag inte om jag törs visa sådana känslor längre.”

Och det här citatet kommer från en av de män som på det hela taget är positiv till Dokumentet!

Efter att Dokumentet delats ut i sin första form gjordes ett radioprogram av dokumentärlegenden Susanne Björkman. Arbetet med den dokumentären skildras väldigt fint av Annika Danielson som i början inte ville ställa upp eftersom hon inte kände att hon hade något att komma med, hon var blyg och rädd för offentlighet. Hon beskriver hur det går från att kännas vidrigt att allt fastnar på band till hur det sakta känns bättre tack vare det förtroende Björkman inger och hur respektfull hon är. Att Danielson är rädd för att uttala sig eftersom hon riskerar att få alla män emot sig på arbetsplatsen är i sig ett bevis på vilken totalitär anda som rådde. Detta inser Danielson och börjar våga säga sin mening. Tjejmötena i sig ger henne det modet. Det är svårt att förstå för mig hur någon vågar kritisera männen med tanke på vilka reaktioner de får, kraften i mötena som hållits måste varit otrolig.

”Samma dag frågar en kvinnlig reporter en av de manliga cheferna vad han tycker om Dokumentet:

– Det verkar så grinigt. Alla säger samma sak.

– Tycker du inte att det är förskräckande i så fall? undrar den kvinnliga reportern?

– Det är ingen humor i det. Gud gjorde nog kvinnan garanterat humorfri, så att hon inte skulle skratta ihjäl sig åt mannen, svarar den manliga chefen.”

Bokens olika delar som är både självkritiska och nyanserade är inte bara det ultimata beviset på hur det privata är politiskt utan samtidigt många andra saker: en guide till hur organisering går till med bland annat konkreta tips om hur olika faser av uppgivenhet och konflikt kan hanteras. Boken är också ett tidsdokument om hur de journalistiska ideal och de konkreta arbetsuppgifterna såg ut, en känsla av att om det är så här illa som vi män reagerar på konstruktiv kritik så är det inte konstigt att #metoo på kort tid blivit en global rörelse. Det är inte konstigt att den här boken fortfarande är aktuell.

1 kommentar