Bokhora.se

21/05 2015
12:53

Härmed döper jag de senaste dagarnas litteraturdebattshärva till Knausbrattgate.

Och ger er en finfin artikel från Sydsvenskan som jag tycker tillför mycket intressant.

13 kommentarer
19/05 2015
21:50

När jag tänker på författare som varumärken, då tänker jag enbart på kvinnliga författare, och i princip enbart på några specifika deckardrottningar. Såna författare som är väldigt öppna med hur de jobbar för att sälja böcker, att de vill sälja, och att de finns på olika plattformar med uttalat syfte att, osv. Hela deras liv ingår liksom i deras varumärke som författare.
Jag kommer inte på en enda manlig som har fört en sån här diskussion?
Eller förresten, Mons Kallentoft. Han var tydlig när han bytte genre från sina tidiga böcker som fick cred men sålde för lite, och därför började han skriva deckare. Efter det har jag inte hört honom prata om ämnet. Det är liksom aldrig en fråga i hans intervjuer? Inte heller ställs den till Jens Lapidus, Håkan Östlundh, Christoffer Carlsson, med flera. Men Camilla Läckberg får ju jämt prata om det.
Nu kanske hon själv vill det, jag har ingen aning, men är det en slump med könsskillnaderna?

Jag är helt övertygad att även manliga författare tänker på sina försäljningssiffror och hur man kan förbättra dem. Det gör alla författare, trust me. Ingen publicerar en bok och skiter i om den säljer eller ej, alla vill nå ut. Sen är det väl fortfarande så att det är finast om boken säljer galet mycket helt av sig själv utan någon som helst reklam, precis som att det är finast att komma på sina idéer utan minsta påverkan från andra.
Båda dessa föreställningar är myter.

12 kommentarer
19/05 2015
11:13

11313738_806050202783754_782279855_n

Mina elever tränade till en vårsamling. Tio fredagar i rad satt jag med tjugo 8-åringar och sjöng om vitsippor, knoppar, krokus och tussilago. I magen lät reaktionerna inte vänta på sig. Vårsamlingen missade vi, men låtrepertoaren räckte ganska långt även på hemmafronten. Jag tror att bebisen skulle kunna höra låtarna 4000 gånger till, men själv har jag tröttnat lite.

Jag läste om Tina Ahlins ”Svenska barnvisor” och beslöt mig för att köpa den. Inte åt mig förstås, nej, jag har ju ett nyårslöfte, men åt barnet.

I ”Svenska barnvisor” ryms 50 barnvisor, som Tina Ahlin har spelat in på piano. Med den lilla spelaren kan man spela upp melodin medan man sjunger. Alla visor har text och noter inuti boken. Alla visor har jag inte hört, tur då att musiken finns. Här ryms ”klassiker” som Bä bä vita lamm och Fem myror är fler än fyra elefanter-favoriten Det är O:et i ordet som gör det men även svårsjungna Okända djur (åtminstone tycker vi att den är svår att få till).

Jag bekymrade mig över batteriet till musikspelaren, men det ska tydligen gå att byta. Förhoppningsvis kan den här boken hänga med så länge att barnet kan börja sjunga med själv. Nu sjunger mest jag och pappan. Visst kan man använda en vanlig sångbok och leta musik på Spotify eller Youtube, men det här är helt enkelt lite smidigare.

(Såklart har alla andra mammor och pappor redan koll på den här boken, visade det sig när jag lade upp en bild i sociala medier, men visst är den en bra present – de barn som redan har ”Svenska barnvisor” kan ju få den här boken istället).

 Och obs! Superfina och fantasifulla illustrationer av Jessica Kurki! 

 

Kommentera
18/05 2015
18:42

När jag nämner för min redaktör att jag läser Marie Darrieussecq säger hon att det var Darrieussecq som fick henne att intressera sig för litteratur på allvar. Jag känner mig lite dum eftersom detta är en ny bekantskap för mig, men tröstar mig med att jag kanske ”är bra på andra saker”.

Samma dag som jag avslutar ”Man måste älska männen mycket” läser jag Ebba Witt-Brattströms DN-text om patriarkatet som Johanna L länkar till här under och det slår mig att Darrieussecq historia handlar om exakt det Witt-Brattström skriver om, nämligen kulturmannen. Kvinna blir djupt förälskad i man som vill ha kvinnans beundran och förälskelse, men mest vill han visa sin begåvning för omvärlden genom ett stort och hyllat projekt. Kvinnans egna konstnärliga ambitioner svalnar eftersom alla hennes energi riktas mot att få mannen att älska henne lika mycket som hon honom (tänk Lena Anderssons Ester Nilsson). Hon väntar, han gör. Man måste älska männen mycket är med andra ord ingen originell historia, men Darrieussecqs språk och känsla gör det svårt mig för mig sluta. Det är sinnligt, utan att bli pretentiöst. Översättaren Lisa Lindberg gör ett strålande arbete, men jag önskar ändå att jag kunde läsa den på franska. Boken utspelar sig dessutom till min stora glädje delvis i Los Angeles och snygga stadsskildringar kan man ju inte låta bli att gilla.

13058320_O_2

 

2 kommentarer
18/05 2015
12:55

Det är snart dags för README-konferensen igen. En konferens om läsandet och som vanligt är programmet helt super! Jag blir väldigt sugen på att åka men mitt liv innebär så mycket resande som det är just nu, så jag får tyvärr avstå.

Annars hade jag gärna lyssnat på spännande samtal om kritikerrollen i förändring och om den eviga frågan: hur får vi barnen att läsa? Kul också med seriefokus och jätteintressant och aktuellt om extremistens läsvärld. Spännande talare som Lisa Irenius, Stefan Mählqvist och Gunnar Ardelius. 26 maj är det som gäller.

Läs mer på deras hemsida!

 

Kommentera
18/05 2015
11:48

Med anledning av Ebba Witt-Brattströms text i DN idag, så vassego, här är Claus Elholm Andersens avhandling ”På vakt ska man vara” om Knausgårds ”Min kamp”. (Länk till hela längst ner på den sidan.)

Det var så lite så!

Kommentera
18/05 2015
10:51

IMG_1782Ursäkta, vad trist och oengagerad min Kristi Himmelsfärdsläsning har varit.

”Lycke” av Mikaela Bley. En deckardebut. Helt okej om man gillar Jungstedt, Sarenbrant, Läckberg och liknande. Jag tycker de är så tråkiga. Jag skummade.

”Huset vid havet” av Hans Olav Lahlum. Läste halva och gav upp. Det stora problemet är allt som rör tid.
1) Den handlar om två 18-åringar, en kille och en tjej, som är ihop och åker några dagar till killens pappas nya hus på en avlägsen plats i norra Norge. Dessa 18-åringar låter som torra 38-åringar när de pratar, och de tänker och beter sig väldigt ofta som såna också. Stort gehörs- och trovärdighetsproblem.
2) Historien känns som något ur en bok för, jag vet inte, 10-åringar. Det finns givetvis ett spännande mysterium i det gamla huset, och det börjar paret undersöka direkt.
3) Tiden är uttalat 2012, men det känns också så flytande. Hade lika gärna kunnat vara 1978.
Så alltså, exakt alla aspekter av tid är fel här och det gör att inget känns bra eller rätt. Jag retar mig bara på allt. Även på kapitelrubrikerna – för övrigt en till grej som är så barnbok. Varför döpa dem till ”En lätt förvirrad frukost” eller ”En tankeväckande artikel på nätet”? Det känns som att jag läser ett artikelreferat och inte skönlitteratur. Jag kommer ju att fatta precis hur frukosten är av de kommande tre-fyra sidorna, så jag behöver inte denna sakliga, fullkomligt opoetiska och humorbefriade upplysning i förhand. 10-åringar behöver kanske ett sånt lässtöd, men inte ungdomar och uppåt.

”Snödrottningen” av Michael Cunningham. Läste hela, men oengagerat och skummigt. Cunninghams senaste ”Innan natten faller” gillade jag mycket, men i ”Snödrottningen” får han aldrig riktigt till historien trots att den handlar om två intressanta bröder, Brooklyn på 90-talet innan gentrifieringen riktigt tagit fart, och hela bokstämningen är sådär allmänt Cunningham-trevlig med mycket kultur. Jag nådde ändå sista raden med känslan av att boken inte hade börjat på riktigt än.

 

3 kommentarer
17/05 2015
13:05

De tar vad de vill ha. Linden, Jenna, Jossan, Sudden och Eva. De kan aldrig ha för mycket ögonskugga och de har så mycket liv i sina kroppar att de nästan sprängs. Jag är alldeles knockad av de här tjejerna.

Jag läser, och jag minns. Där Kalmars jägarinnor gör allt för att inte vara som handbollstjejerna, minns jag de svala, ordentliga hockeyflickvännerna i Kiruna. De hade krispiga Levisjeans och strukna Peak Performanceskjortor. De gick ekonomisk, eller natur. Sprayad snedlugg och pojkvänner som spelade först i B-jun och sen i A-jun i hockeylaget.

De var inte jag. Fast jag hade också en kille som spelade hockey men där slutade nog likheterna (och han slutade med hockeyn också, han var ingen riktig hockeykille från början. Numera är han någon slags skibummare som kajkar runt efter bra skidåkning världen över). Jag hade sällan ögonskugga och jag var en av de där slarviga humanisterna som lärarna inte orkade lägga något krut på, jag drack hembränt på helgerna och hade korta silverkjolar och höga silverstövlar och dansade mest och längst på efterfesterna och spydde på Malmias parkering och en gång hämtade vi Elli från fyllecell, jag minns fortfarande hur vi satt hemma hos mig hela natten och drack Norrlands 7,0 tills vi trodde att det var rimlig att polisen skulle släppa ut henne. Då gick vi ner till stationen och levde rövare.

Som Linden, Jenna, Jossan, Sudden och Eva. Men jag tänker att även om det kändes som om vi inte ville någonting, så ville vi ändå mer. Oavsett om vi bodde i Kiruna eller i Kalmar.

Så fick de där hockeytjejerna stå där, med peakskjortorna och krispjeansen och de höga betygen som de pluggade sig till, det såg man alltid när det blev dags för högskoleprov.

Jag tror jag vann ändå (fast på något magiskt vis så fick jag höga betyg genom hela skoltiden, jag är för mycket tävlingsmänniska för något annat, och för beläst. Redan då).

Jag ser dem ibland nu sedan jag flyttade tillbaka. Hockeytjejerna. Jag tänker faktiskt nästan alltid att jag tror jag vann ändå. Det är konstigt. Hur vi än kämpar oss bort från småstaden så bor den inom oss i alla fall, alla vi som kommer från alla småstäder som inte kan erbjuda ungdomar något vettigt. Rollerna är kvar. En hockeytjej är en hockeytjej är en hockeytjej och jag är den jag var, ännu.

Kalmars Jägarinnor” är en sjujävla debutroman. Sånt tempo, sådant driv, sådana huvudpersoner! Herre, jag är fast nästan från första raden.

Gud så jag älskar det där tjejgänget, kan känna igen mig i varenda en av dem. Jag vill veta mer om hur det går. För även om man ju trodde att gymnasietiden var ett fängelse, så var det för mig absolut svårast att tackla tiden mellan 19-23 ungefär. Då, när man faktiskt ska vara någorlunda vuxen på riktigt, eller i alla fall veta var man är på väg. Inte bara låtsas, som under skoltiden. Jag hoppas så himla mycket på att få följa med vidare även om det inte känns särskilt troligt.

6 kommentarer
16/05 2015
10:43

Idag är det Stora bokbytardagen och jag befinner mig på vischan och skulle väl kunna byta bok med jag vet inte, en björn kanske, men skulle jag befunnit mig i civilisationen skulle jag ha spanat efter ett exemplar av Curtis Sittenfelds ”Prep”/”I en klass för sig”. Jag lånade ut mitt exemplar för länge sedan och har inte fått tillbaka det.

- Men kan du inte bara kräva att få tillbaka det? 

Jo, om jag bara visste vem jag lånat ut det till! Det grämer mig verkligen. Jag saknar Lee Fiora i bokhyllan. 

Vilken bok är du på bytesjakt efter idag?

5 kommentarer
15/05 2015
11:30

Jag hyser någon slags hatkärlek till Camilla Läckbergs deckare. Det är liksom ingenting speciellt med dem, de bara är ganska ordinära, rakt upp och ner deckare med hyfsat banal handling. Lämnar mig sällan särskilt berörd – och det har inte med genren att göra för det finns ju massvis med BRA, både svenskt och utländskt, i genren.

Ändå kan jag inte sluta läsa dem. Numera köper jag dem inte dock, inte ens i pocket, utan lånar på bibblan.

Läste den senaste, ”Lejontämjaren” i förra veckan efter ett bibblanbesök (jag såg min egen bok där! Kommer aldrig vänja mig tror jag. Den hade precis kommit tillbaka efter att ha varit utlånad) där jag också lånade en Hans Gunnarssonroman (det är en författare jag också har svårt att få grepp om).

Jag tyckte den var råare än de tidigare. Alltså själva brottet var på något sätt smutsigare, äckligare. Det hade jag inte väntat mig för om något så tycker jag att Läckberg snarare långsamt har gått åt andra hållet vad gäller just brottsbiten. Men nu gick hon all in, med källarhålor och bestialiska sexlekar.

Men jag tyckte samtidigt att den var lite bättre. Jag kan inte sätta fingret på det – det har i alla fall inte med det bestialiska att göra för det tycker jag ofta är svårt att få till i svensk miljö. Det blir så konstlat eftersom vi i Sverige inte riktigt har en historia av Fritzlbrott, och även om det är få små orter som kan ”stoltsera” med så mycket mord och kriminalitet som de som våra svenska deckarhjältar huserar i, så vill jag ändå att själva fallet ska kännas någorlunda realistiskt med svenska mått mätt. Inget undantag här, hos Läckberg heller.

Det var nog mer det andra. Jag tror jag bäst kan beskriva det som någon slags lugn och trygghet i författarskapet. Alla töntigheter var på något vis borta. Gick ur läsningen riktigt nöjd.

Har ingen aning om hennes popularitet är stigande eller dalande i allmänhet, kanske den mest hypade tiden är över, jag vet inte. Här blev jag i alla fall positivt överraskad. Såg på förlagets hemsida sen, att det är den bok som tagit henne längst tid att skriva. Sen om det beror på själva berättelsen eller att hennes privatliv (det har ju hänt lite där) har tagit fokus, tänker jag inte spekulera i. Bara nöja mig med att säga att det kanske är en god idé att låta det gå lite mer tid mellan böckerna, om det borgar för bättre kvalitet.

 

2 kommentarer