Bokhora.se

25/02 2017
9:06

Här finns de nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2017. (Vuxenpriset alltså.) För Sverige är det ”Djupa, kärlek, ingen. Dikter 1992-2015″ av Ann Jäderlund, och ”Anteckningar om hö” av Birgitta Lillpers som också en diktsamling.

hjorthFör Norge är Vigdis Hjorth den ena kandidaten med sin roman ”Arv og miljö”. Jag började på den i höstas, och har nästan läst klart. Trodde jag skrev om den här då, men tydligen inte. Iallafall, jag har typ 30 sidor till slutet. Att den blev pausad är helt och hållet mitt fel för jag var stressad / tvungen att läsa annat.

När den kom ut i Norge förra året blev det en massa uppståndelse. Huvudpersonen Bergljot i ”Arv och miljö” har knappt haft kontakt med sina föräldrar senaste åren på grund av traumatiska händelser i barndomen. När hon har försökt konfrontera föräldrarna (och de tre syskonen) med det här har de förnekat allt och det har skurit sig mellan dem. Nu har pappan dött, och i arvsskiftet efter honom kommer allt upp igen.

Uppståndelsen beror på att Vigdis Hjorth är en författare som många gånger använt sitt eget liv som material och inspiration till böckerna, och varit öppen med det. Nu var det så igen hävdade en del, och tyckte att hon utnyttjade / hängde ut sin familj. Jag har inte alls följt med noga i detta, men tänk debatten kring Knausgård när hans böcker kom ut. Liknande det, gissar jag.
Och precis som när det gäller Knausgård, eller Geir Gulliksen, eller för den delen Lars Norén, kan man som okunnig och utomstående läsa verken helt utan den här förförståelsen. Jag vet knappt något om Vigdis Hjorth. Visste inget om Knausgård. Sket i allt teaternamedroppande Norén ägnade sig åt. Deras verk stod på egna ben utanför ståhejet. Så är det i fallet med ”Arv og miljö” också.
I Norge har den redan prisats massor, och vem vet, kanske blir Hjorth nästa norska författare som når ut stort utanför landets gränser?

Kommentera
23/02 2017
8:32

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturOh, the joy! Det är en sån torsdag igen. Nytt avsnitt av Bladen brinner!

I 10:an pratar jag med Kajsa Gordan som har skrivit ”Om jag får stanna”. Två flickor går i sexan och är bästisar sen flera år och spelar fotboll och blir kära och gör allt sånt vanligt, men den ena av dem bor i ett kloster tillsammans med sin familj och 40 andra flyktingar i väntan på uppehållstillstånd.

Lisa har träffat Sofia Nordin som är aktuell med fjärde delen i sin efter katastrofen-serie, ”Om du såg mig nu”.

Och så pratar vi om killar med känslor som är det nya heta i all populärkultur, eller?
(Jaaaa, jag får ta upp SKAM här. Tänk 10 hjärtemojis pga sån glädje. Kunde äntligen kuppa in SKAM i podden.)

Man kan lyssna här eller på alla vanliga ställen.

PS. Vill du ha nyhetsbrev från Bladen brinner?

2 kommentarer
22/02 2017
18:53

Jag är ett typiskt offer av prestationssamhället. Allt jag gör ska vara till någon nytta. Går jag från soffan till köket passar jag på att ta med mig ett glas som någon lämnar på soffbordet och springer jag lyssnar jag på en podd om politik så att jag ska ha något att tala om i min andra podd Magnus & Peppes Podcast. Jag  skäms för att avslöja det här, men medan jag borstar tänderna antingen läser jag en bok eller så gör jag squats eller torkar av spegeln i badrummet. Till och med när jag väljer bok att läsa tar jag gärna en som har en verklighetskoppling så jag medan jag roas av en bra historia samtidigt lär mig något nytt om en kultur, samhällsskick, historia eller motsvarande. Jag läser sällan bara för att koppla av, allt är bara effektivitetsoptimerande. Därför gjorde Kristin Emlissons ”Äta kakan och ha den kvar” mig så gott. Den var bara skön och skickligt skriven underhållning. Jag använde den som ett första steg mot att allt i livet inte behöver vara en prestation.

Detta och Yaa Gyasis ”Homegoing” samt Kim Thuys ”Ru” diskuterar vi i veckans podcast. Dessutom blir det samhälle och såklart lite Donald Trump.

Kommentera
21/02 2017
10:00

Jag är en en regelbundet oregelbunden läsare av Sandra Beijers blogg och har gillat den + hennes kommentatorer i flera år. Hon skriver skitbra och det är oftast väldigt bra och bjussig ton i kommentarsfältet. När det är inlägg som till exempel ”dela med dig av något positivt som hänt sista tiden” kan man alltid hitta flera pärlor. Mycket mysigt!

Men senaste månaderna och framförallt veckorna tycker jag alla där har överträffat sig själva. På grund av ett skitjobbigt breakup för Sandra Beijer har hennes blogg svämmat över av tjejer/kvinnor som dels vill ge pepp och stöd till henne, men också dela med sig av egna erfarenheter, stötta varandra, be om hjälp, eller bara vara där i största allmänhet. Det är ju en jättejobbig orsak till detta, men alla dessa kommentarer är så enormt fina och stärkande. Jag har läst flera som likt mig går in på bloggen bara för att läsa kommentarerna nu. Det känns som att det har blivit ett community helt plötsligt. Systerskapet i sin bästa form!

Och om ni nu fortfarande tänker blogg = fjortistjejer som bara skriver ”omg” – häng med! Det är nämligen en till ovanlig och mycket fin grej med just den här bloggen och dess kommentarsfält; bredden. Där finns något för alla.

9 kommentarer
14/02 2017
8:13

Det här kan vara en tanke som når mig många, många år efter alla andra (ursäkta för segheten i såna fall), men visst handlar så kallade roliga barn&ung-böcker oftast om killar? Och med tillägget: alltså fortfarande?

Med roliga nu menar jag den sortens böcker som skulle plockas fram i en bokhandel om en kund kommer in och frågar efter ”något roligt”. Jag tycker ju tex att Elin Lindells böcker om Jördis är skitkul. Och Jenny Jägerfeld, alla hennes böcker. Och Linn Gottfridsson med ”En myras liv”. För att bara ta några exempel. Men jag tror inte alls de hamnar under kategori ”roligt”. Där står saker som är mer gapflabbiga och som handlar om pinsamheter och crazy händelser. Och det är, oftast, en kille som huvudperson. Han kan heta Bert eller Sune eller Greg. Eller Emanuel Kant. Återkommer till honom, men håller ni med? Sk roligt handlar om killar. Är dessutom skrivet för att appellera främst till killar? Humor = killar hela vägen. Så har det ju varit traditionellt sett, tänk komiker och skådisar och vilka som fått vara roliga genom historien, men att det fortfarande är så?

I fallen med Elin Lindell, Jenny Jägerfeld och Linn Gottfridsson lyfter man nog fram något annat som första beskrivning av deras böcker. De handlar ju om relationer, och vardag, och de är skitroliga som sagt, men … Det är inte huvudsyftet med dem? Och de är inte alls lika direkt gapflabbiga med jag gör bort mig, åh nej, så galet!-stilen. Humorn kommer ofta fram på andra sätt. (Min åsikt: bättre sätt.)

9789163893827Jag har så himla himla svårt för de roliga kill-böckerna, men nu har jag läst den tredje Emanuel Kant-boken som heter ”Rimligt lyckade ögonblick”. Det har gått. Det är en del pinsamma och lite väl crazy grejer, men det är på en nivå som även humorskeptiker som jag kan leva med. Tror kanske också att det där har minskat lite i böckerna om Emanuel? Har för mig att jag tyckte 1:an var alldeles för crazy och flåsig, men nu i 3:an finns det en annan sorts humor också. Allt krut läggs inte på att fastna med håret i anslagstavlan och inte komma loss på första skoldagen. Det finns något underfundigt lager för oss som kramar skämskudden över sånt. Men med det här förbehållet, ”Rimligt lyckade ögonblick” kommer ändå passa utmärkt när en kund kommer in och frågar efter roligt till sitt tonårsbarn. Till sin tonårskille?

Om man tänker vidare på bokhandeln och kunderna, undrar om det blir skillnad på tipsen när någon vill ha en rolig bok till sin dotter än till sin son? Blir det samma tips eller får dottern något helt annat?
Generellt har det ju också varit så att tjejer kan läsa vad som helst om både killar och tjejer, men killar behöver läsa om killar. Den här idén håller förhoppningsvis på att luckras upp, och väldigt gärna i rask takt, men jag vet inte hur långt den uppluckringen nått än.

Eller tänk om allt det här bara är jag som har missat en hel utveckling? Rätta mig om jag har fel och berätta om all humor om både killar och tjejer för både killar och tjejer!

10 kommentarer
13/02 2017
19:46


Det finns så oändligt många spännande och roliga bilderboksillustratörer att lära känna. Emma Virke är en av dem. Hon har skrivit böcker om Toto med spännande luckor att öppna och hål att stoppa fingrar (och näsor!) i. 

Den här boken saknar luckor men den är rolig. Accessoar efter asseccoar får man klä på Herr H. Glasögonen? Check (prova dem inte – bilden blir helt suddig då!). Hatten? Check! Flugan? (Inte insekten, tack!). Mustaschen? Check! Till och med den.

När Herr H är helt färdigkläff upptäcker man som läsare att Herr H har glömt någonting väsentligt. Oj hoppsan! Kommer han att märka?

”Klä på Herr H” är rolig och fin med lite text på varje sida men med stort utrymme för upptäckter hos högläsare och höglyssnare.

Den klarar dock inte Warnqvisttestet. 

 

1 kommentar
13/02 2017
5:13

Jag är mitt inne i Yaa Gyasis ”Homegoing” som är så bra att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Jag läser den på engelska och språket bara flyter fram. Det känns som om man kan säga allt på minst hundra (snygga) sätt på engelska. Om någon av er läser den på svenska får ni gärna berätta om översättningen är bra.

Homegoing börjar i mitten av 1700-talet i Ghana och handlar om slavhandeln till USA och fortsätter generationer framåt. Älskar att jag får en historielektion medan jag läser en riktigt bra historia.

Jag har också spelat in podd där vi talar om Shakespeare, solceller och sömnproblem . Om Macbeth och hur äregirighet förgör oss. Jag förklarar varför den hyllade visionären och förebilden Elon Musk även är ett riktigt rövhål. Jihde har testat den neuroligvistiskt kodade barnboken ”Kaninen som bara ville somna” av Carl-Johan Forssén Ehrlin och jämför med ”Go the fuck to sleep” av Adam Mansbach. Jag tar upp temat utmattning i romanen ”Mamma är bara lite trött” av Sara Beischer.

2 kommentarer
12/02 2017
13:12

Förra veckan var jag på Nordisk barnbokkonferens i Stavanger, och herregud, så bra det var. Så imponerad av hela arrangemanget. Superintressanta paneler och samtal med bilderboken som tema. Jag lärde mig saker, blev inspirerad, fick nya infallsvinklar, med mera med mera. Så glad att jag och Lisa blev inbjudna för att delta i ett samtal med norska författaren Arne Svingen om bokpoddar. Hans heter Svingens barnebokverden, vår heter ju Bladen brinner.

Som förberedelse lyssnade jag på ett par avsnitt av Svingens barnebokverden, tex det med Harald Rosenløw Eeg. Hade nyligen börjat läsa boken ”Kvartinger” som de pratar om, men av utrymmestekniska skäl tog jag inte med den till Stavanger (den är inbunden). Miss! Läste klart den när jag kom hem istället.

9788203259975Här kommer förbluffande fakta om ”Kvartinger”: genren är science-fiction.
Plats för: flämt!
När läste jag senast en sc-fi? Kanske nästan aldrig? Det är inte min genre, men när Eeg skriver det, så … hit me. Jag vill läsa allt av honom, och då blir det en salig blandning av realism, fantasy och nu sci-fi. Vet nog nästan ingen författare som är så bred och varierad i sin produktion? Det är ganska ovanligt.
Det är däremot ganska vanligt när jag läser Eeg att jag är lite undrande när boken är färdig. Vad hände egentligen? Hur slutade det? Fattade jag allt? Såna funderingar kan ju vara ett tecken på att boken är dålig, men så är det inte alls i det här fallet. Jag tycker alltid alla är välskrivna och intressanta och att hantverket är gediget, men de är också krävande och komplexa. Mycket mellan raderna, mycket som ligger i gränslandet. Speciellt när det gäller hans fantasy och sci-fi givetvis, men även de realistiska romanerna kräver sin läsare.

”Kvartinger” är en rafflande, snabb och väldigt actionspäckad dystopi som utspelar sig i ett Oslo där en tidigare epidemi och förebyggandet av nya utrbrott håller befolkningen i schack. Allt är präglat av detta, och #HELSE (hälsovårdsnämnden ungefär?) styr allt. Huvudpersonen Samuel ramlar på en hemlighet som kan ödelägga allt.
Skitmycket action som sagt och många, många vändningar kring vem man kan lita på och vad som är vad. Och ett stort frågetecken i slutet. Men jag tackar och tar emot!
Kan också verkligen rekommendera att lyssna på avsnittet med Eeg efter man har läst.

Kommentera
09/02 2017
14:37

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturKolla här då! Nytt Bladen brinner! Det innehåller spök och rys med Ingelin Angerborn, översättning med Helena Hansson som bla gjort flera av David Levithans böcker, och en diskussion om svordomars existensberättigande i barn&ungdomslitteratur. Är det okej att skriva ”fan” i en barnbok? Varför gör man det?

Lyssna här eller på alla vanliga ställen.

Kommentera
08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera