Bokhora

”Rör mig inte”, med överstruket inte, som jag inte lyckades få till i rubriken, är den korrekta titeln.

Den börjar ganska förvirrande. En tjej, Juliette, sitter isolerad i en hemsk fängelsecell sen ett år. Man fattar först inte varför. Sen kryper det fram att hon är annorlunda, har en förmåga. När hon tar i folk orsakar hon stor smärta, till och med så mycket att de kan dö. Detta vid minsta lilla beröring. Under hela sitt liv har hon därför varit utan fysisk kontakt och utstött av alla.
Plötsligt slängs en kille in i cellen. De ska dela. Juliette blir helt chockad, förstår inte varför. Killen är också väldigt snål med info, precis som hon. Berättar inte vad han gjort. Men han är snäll, och hon lär honom lite om fängelserutinerna den tid de får tillsammans där i cellen. Den tar slut lika plötsligt som den börjat, och nästa gång Juliette och killen ses är det i ett heeelt annat sammanhang och under helt andra förhållanden.

Wello wello. Om jag läser med mina vuxna, vällästa och ibland blasérade ögon så tänker jag efter ett tag: ”aha, ännu en bok som typ ”Hungerspelen” fast med ”Twilight”-vibbar.”
”Hungerspelen” för att samhället är kört, ”Rör mig inte” är en dystopi. Det gamla samhället, det som vi har nu, har lagts ner och en ny ledning har tagit över och försökt skapa ett nytt. Kontrollbehovet är enormt. Och ingen tycker om det.
”Twilihgt” på grund av den sjukt heta killen som slängs in i cellen. Om vi räknar upp attributen: väldigt vältränad och hård kropp, snälla ögon, mjukt leende, empatisk och uppmärksam och snäll. Han verkar på riktigt bry sig om Juliette. Han är perfekt.
Men så är det ju det här med att hon inte kan ta i folk… Bummer.

Om jag försöker koppla bort blasé-ögonen: det börjar jättebra. Spännande, mystiskt, hett. Gillar också stilgreppet med alla överstrukna tankar som Juliette får ha. Och i Tahereh Mafi har jag hittat en som är ännu mer förtjust i tretal än jag. Väldigt många tretaliga uppräkningar.
Situationen med Juliettes förmåga plus det nya hemska samhället är spännande, och stämningen mellan Juliette och killen är extremt laddad. (Get. A. Room. Oj, just det, går ju inte.) Men sen när det gått halva boken eller så, då börjar jag känna mig mer blasé än nyfiken, börjar jämföra den med andra verk. MEN det är ju jag det. Vuxen, för gammal, ni vet, det där som jag och Joko brukar bli beskyllda för ibland när vi inte läser ungdomsböcker på samma glupande sätt som riktiga femtonåringar. För mig blir ”Rör mig inte” same old, same old. Kamp mellan gott och ont, den stora sanna eviga enda kärleken, en kille man inte kan/får vara med, första delen i en trilogi, jaha jaha.
Den var okej, men den känns ju så gjord redan.