Bokhora.se

25/07 2017
13:53

Jag upptäckte precis kickstartern för Simon Stålenhags tredje bok "The Electric State". Den kommer inte att handla om Slingan-verket utan om en tjej och hennes robot i USA.

In late 1997, a runaway teenager and her yellow toy robot travel west through a strange USA, where the ruins of gigantic battle drones litter the countryside heaped together with the discarded trash of a high tech consumerist society in decline. As their car approaches the edge of the continent, the world outside the window seems to be unraveling ever faster as if somewhere beyond the horizon, the hollow core of civilization has finally caved in.

Lyckligtvis ser projektet ut att vara sjukt lyckosamt och de har dragit in tio gånger så mycket som sitt första delmål. Boken kommer i slutet av 2017.

Jag har skrivit (lyriskt) om Simon Stålenhags tidigare böcker här och här.

Kommentera
24/07 2017
9:31

Att Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” är en fantastisk liten bok som kom ut redan 1978, men ständigt är aktuell och värd att återkomma till vet ju de flesta av oss. MEN nu finns boken också som ljudbok (åtminstone på Storlytel) med Tikkanen själv som uppläsare. Magiskt eller hur?

1 kommentar
24/07 2017
7:30

9789137149691Jag har varit ledig en vecka, och jag har tex läst en hajpad svensk deckardebut, ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter. Den var ju bra!

Handling: Charlie Lager återvänder i egenskap av polis till sin barndoms-småstad/samhälle Gullspång för första gången på typ tjugo år och tvingas konfrontera sina egna barndomstrauman samtidigt som hon leder sökandet efter en försvunnen 17-årig flicka.

Om Charlie Lager är en sån polis som dricker för mycket, har ett komplicerat förflutet och en lika komplicerad nutid? Oh ja. Men det funkar faktiskt med alla de här klyschorna den här gången.
Det funkar också väldigt bra med den lilla hemorten där hon träffar på gamla bekanta. Tyckte mycket om Gullspång och dess invånare i det här stuket. Gillade Charlie Lager och hennes kollegor också. Överlag var ”Annabelle” en riktigt tacksam sträckläsare. Bra hantverk och bra driv med lite olika trådar som löpte ihop fint. Jag tog den skyldige innan polisen gjorde det, så jag fick känna mig smart. Om man nu tycker sånt är trevligt. Hursomhelst, det var en bra deckardebut i sommarmiljö när jag själv råkade befinna mig på semester i min hemstad Luleå. Alla rätt för ”Annabelle”-läsning just nu liksom.

Trevlig bonus 1: alla litteraturreferenser eftersom den försvunna flickan är en läsare.
Trevlig bonus 2: de speciella karaktärsnamnen. Tror Lina Bengtssson kan vara en ny Håkan Nesser på den fronten?

Kommentera
23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera
21/07 2017
21:19

Jag fick ganska bra fart i Jonathan Safran Foers ”Här är jag” som jag solidariskt köpte i såväl inbundet som elektroniskt bundet. Jag tänkte att Safran Foer kanske behövde pengarna, jag misstänker att han lagt sig till med dyrare vanor nu när han är singelpappa. Jag tror att Nicole Krauss höll honom nere på jorden när de var gifta. Belägg för sina påståenden har jag märkt att man inte behöver ha. 

”Här är jag” är 500 sidor. Jag läser den elektroniskt med paddan liggande och då är den 1000 sidor. Det är mentalt skitjobbigt. Jag tycker om att läsa elektroniskt för till och med 10 000 sidor långa böcker (jag skulle aldrig läsa en så tjock bok naturligtvis) blir liksom lika tunga som en bok som är 10 sidor lång. Det kändes festligt att jag så snabbt läste 100 sidor. Nu harvar jag strax under 500. Då glöms paddan ofta i ett annat rum har jag märkt. Och så särskilt imponerad av historien är jag ännu ej. 

2 kommentarer
19/07 2017
9:00

Klart spännande koncept i teorin, men inte alls lika bra när det omsätts i praktiken. Så tycker jag om ”The one memory of Flora Banks” eller ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr. (Den kommer på svenska i sept.)

Om ni är lite äldre minns ni kanske filmen ”Memento?” Den tyckte man ju var fruktansvärt cool när den kom. Flora Banks är lite samma grej. Hon är arton år, och har pga sjukdom ett närminne som varar i en till tre timmar. Sen är allt borta. Såvida det inte hände innan hon var sex år, när hon blev sjuk. Allt fram till den tidpunkten minns hon, men efter den är allt nytt, hela tiden. Var hon bor, vem hon träffar, vad de gör. Allt måste hela tiden förklaras. Floras metod är att skriva upp saker som stöd, och ofta sker det på hennes armar och händer. Det kan stå ”läs i boken” på armen, och då hittar hon sin anteckningsbok, och där finns en längre förklaring till vad som pågår. Ganska ofta känns ändå hela hennes liv som ett mysterium för henne.
Boken börjar med att hon kysser en kille på stranden en kväll, och faktiskt kommer ihåg det längre än någonsin. Det är ju väldigt speciellt. Synd att han var hennes bästis kille, och bästisen blir skitsur. Kyssen sätter en massa saker i rullning, och det blir både trauma och utveckling för Flora.

För mig blir det då inte alls så bra. Å ena sidan, intressant att ha en huvudperson med minnesförlust. Å andra sidan, otroligt repetitivt och tråkigt att läsa det. Hennes historia dras ju om och om eftersom det är hennes metod att leva. Det gör sig inte så bra som skönlitteratur bara.
Förutom den detaljen irriterar jag mig massor på den övriga, stora historien också. Den är verkligen fullproppad, och den är för otrolig, och allt går i hundra. Om ”Ramona Blue” som jag skrev om igår saknar handling, så har ”Flora Banks” ett överflöd av det. Tyvärr så mycket att allt och alla känns platta och framstressade.
Helt enkelt, inget boktips, den här.

Kommentera
18/07 2017
8:00

dumplin_3.inddTidigare i våras läste jag ”Dumplin” av Julie Murphy, och gillade den så himla mycket. Det är en ungdomsroman om en överviktig tjej, och handlar om självbild, kroppsuppfattning & stolthet, normer och grupptryck kan man säga. Och om kärlek! En väldigt, väldigt fin kärlekshistoria.

”Dumplin” är jättebra som sagt, och mycket ovanlig. Det finns så försvinnande få överviktiga huvudpersoner i populärkulturen, och ännu färre där hela historien inte går ut på att de är olyckliga och måste banta för att därmed kunna bli lyckliga. Går ju inte att bli det med breda höfter, det vet ju alla.
Obs, att jag var ironisk där.
Iallafall, jag och Lisa pratade om och hyllade ”Dumplin” i Bladen brinner avsnitt 16.

När jag häromveckan såg att Julie Murphy kommit med en ny, ”Ramona Blue”, lånade jag den genast på bibblan och körde igång. Men vilken besvikelse. ”Ramona Blue” har liksom ingen tydlig konflikt eller handling? Jo, det händer saker i den, men det stora syftet med dem, vart allt är på väg? Beats me. Nu har jag läst halva och lessnat. Den är ändå 408 sidor lång, och det är mest tack vare god vilja jag kom ända hit. Böcker måste ju ha en konflikt! Och den kan faktiskt inte köra igång i mitten!
Julie Murphy skrev i efterordet/tacket att det tagit henne lång tid att skriva den här, men om jag hade varit hennes redaktör skulle jag ha ordinerat ännu mer skrivtid samt en jättestor omstrukturering av plot och konflikt. Tyvärr.

 

Kommentera
17/07 2017
19:11

Det blev ju lite dagbok insprängt också i Knausgårds ”Om sommaren”! Uppslagsord blandat med dagboksavsnitt. Gissa vilka delar jag gillade bäst?
Just det.
Dagboken.

Jag vet att jag har sagt det här tjugo gånger förr och är som en papegoja i ämnet, men när han skriver om en sommardag som består av att skjutsa barnen hit och dit på aktiviteter, handla mat däremellan och sen ta en kaffe i skrivstugan på kvällen – det blir en bladvändare utan dess like. Mycket mer fängslande än hans filosofier om tex campingplatser. De är också bra, men inte når de vardagsskildringsnivån.
När, oh, när ska jag få läsa mer sånt av Knausgård månne? Årstidssviten är ju färdig nu.

2 kommentarer
15/07 2017
21:09

Jag fattar inte ens varför jag blottar mina tillkortakommanden på internet. Varför lägger jag upp utmaningar som jag vet att jag inte kommer att klara av? Varför säger jag att jag är en pessimist när jag helt uppenbart är en optimist när det kommer till min egen karaktär? En ungdomsboksutmaning som jag sa att jag skulle pyssla med 2017? Jag höll inte ens till februari. 

Däremot fixade jag Ann-Sofies utmaning: läs en bok ur bokhyllan, häromdagen. Här finns plats för rörda applåder. Att hon ändå…

Jag tog mig an ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk som var Johanna Ls prackar-bok för ungefär ett år sedan. Fy sjutton vad många tankar den sätter igång. Den handlar alltså om Beata, som blir långvarigt sjuk. Hon får svårt att betala sina räkningar och sen: Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte. Skrev Johanna.

Instinktivt går jag igenom min egen ekonomi. Kan jag bli Beata? Svaret är såklart ja. Systemet är byggt så att om det börjar skita sig lite, skiter det sig jättemycket sedan, tills det inte kan skita sig mer sen. Även om jag vill tro att med sambo och föräldrar och vad jag nu har sparat skulle det inte behöva gå så långt, men kärlek tar slut liksom pengar. Visst sjutton kan jag vara Beata. Och jag har alltid provocerats så av de där experimenten där människor med mycket pengar ska leva på lite pengar under en viss tidsbegränsad period. Som för att visa. 

De här personerna bestämmer sig aldrig för att leva på 150 kronor på en vecka just den veckan som hyran ska betalas, tandläkaren besökas och de tre barnen ska ha nya vikterstövlar. Är man inte fattig är det ingen konst att leva på 30 kronor om dagen i mat. Man har råd med kaffe! 

I en ganska obehaglig scen i slutet av boken säger Beatas världsfrånvända väninna att Beata är väninnans hjälte. Nu tycker jag inte att Beata är ohjältig, hon är snarare bortom det. Hon är som att Ola Skinnarmo byggt en raket av kapsyler från Coca Cola-flaskor och med hjälp av en ombyggd träningscykel trampat sig upp till Mars, planeten. Det är ett sådant himla slit att vara fattig. Inte minst det påminner boken om. Men blindheten hos Beatas vänner: det är snarast den som verkligen förvånar mig. Det är som att Ola Skinnarmos kompis inte ville låna ut sitt Trangiakök till Ola, som inte ville fatta att Ola behövde det, men sen när Ola skidat över isen till Nordpolen sa kompisen ”du är min hjälte”. Så kände jag för denna Marie. 

I slutet av boken skriver författaren om reaktioner hon fått av läsare. Inte minst känner många igen sig. Många tycker att det är en viktig bok. Visst är den det. Däremot undrar jag om den verkligen kan vara en ögonöppnare för någon? För oss som kämpar oss igenom 250 sidor där det faktiskt inte blir så himla mycket bättre; är det här någonting nytt? För de som borde läsa boken, kanske en politiker, någon hög chef på socialförvaltningen eller vad vet jag; gör de det? Läser de boken och tänker åh fan och ändrar uppfattning, skriver ihop en motion, gör något åt saken? Det vore fint om det var så, men jag skulle bli förvånad om, säg Annie Lööf, viftade med boken ”Fattigfällan” i partiledardebatter 2018 såsom Åsa Romson viftade med kol 2014. 

Men nyårslöftet är fixat. 

1 kommentar
15/07 2017
13:27

Jag minns våren. Hur vi väntade på den tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Hur vi funderade på vem vi skulle återse. Om vi skulle bli besvikna. Hur vi skulle få återse Dale Cooper. Bobby. James. Audrey. På de dussintals mejl som vi har fått in till Bokhoraredaktionen kan jag misstänka att er nyfikenhet på min frånvaro har varit lika spirande. Lika svårkontrollerad. Samma lika.

Jag har inte skrivit om böcker som jag har läst. Jag vill ställa det till rätta. Jag vill berätta för er om Simon Stålenhags ”Flodskörden”, för den ligger här bredvid mig och jag skulle bara och sen berättade jag inte om den. Tills nu. Johanna K är tillbaka.

”Flodskörden” är som uppföljaren till ”Ur varselklotet”. Den lägger sig precis bredvid verkligheten, den proximala verklighetszonen. Ute på Mälaröarna finns Slingan, en partikelaccelerator, som jag pinsamt nog googlar. För att kontrollera om den funnits på riktigt. Jag skulle inte erkänna det om jag inte visste att ni kunde vara snälla, så håna mig inte!

Han skriver så bra, Simon Stålenhag. Jag är beredd att tro på allt. Han liksom hypnotiserar mig genom bokstäverna. Polskifte? Javisst. Jag tror honom. Det är nedlagda, fantasifulla maskiner, ett fallfärdigt hus med en klottrad GB-gubbe på toppen. Bilderna är oerhört fantasieggande.

En snabb titt på ”Flodskörden” ger en spännande kaffebords-bok. Ett snöigt gärde och en 50-skylt i fjärren. Där ligger några stora robotar med vingar, översnöade. En flock fåglar har skrämts upp och seglar iväg. Simon Stålenhag berättar om hur han måste flytta hem till sin mammas nya kille, om han och hans kompisars äventyr i de gamla kraftverksområdena. ”Flodskörden” är alltså inte en kaffebords-bok. Det är en slags magisk realism/science fiction-roman, hypnotiserande illustrerad. Det är ryska robotar som dyker upp på Färingsö. Som klottrar och skapar oro. Det är en (bokstavligen) köttig teve och maskincancer i det nedlagda, läckande Slingan-verket.

Jag har alltid varit mer trollkarlar än robotar, men jag älskar som ni förstår Simon Stålenhags böcker. De är på grund av formatet helt omöjliga att ligga och läsa bredvid en sovande tvååring, hur hemligt man än placerar ficklampan, men de går utmärkt att läsa ett par sidor i när man sitter i soffan bredvid lekande barn. Varje uppslag är som ett kapitel, ett steg framåt i historien. För bilderna hänger ihop och berättar kronologiskt om Simons mellanstadieår. Favoriter ändras ju hela tiden, men ge mig uppgiften att på tio sekunder snabbt säga mina tre favoritböcker och någon av Simon Stålenhags böcker måste givetvis nämnas. Så bra. Så olikt allt jag annars läst.

680

Kommentera