Bokhora.se

22/06 2016
20:41

Jag läste hos Läsambassadören om högläsning. Om att högläsa för sin skolklass och bli så nervös att orden stockar sig. Att ljuda fel, för länge, att ljuda överhuvudtaget. 

Att sedan förknippa högläsning med nervositet och obehag resten av livet.

Det är en blind fläck hos mig. Jag brukar inte ha den sortens högläsning i mina klassrum, så inte mina elevers högläsning, men att mina vuxna bekanta kanske blir nervösa om de måste högläsa. En gång berättade min mamma att när mormor och morfar var med i bokcirkel med de andra bönderna i socknen fick mormor högläsa morfars delar också för han kände sig osäker på att högläsa för andra. Det här berättade mamma efter att mormor och morfar inte levde mer och jag önskar att jag kunnat fråga mormor mer om det. Jag hade valt mormor, för hon var snackisen. Jag blir ganska (mycket) gråtmild när jag tänker på morfar och hans osäkerhet kring högläsningen. 

Jag högläser ofta. Jag högläser för trettio  barn och ibland högläser jag bara för ett. Jag högläser i formella och informella situationer. Jag högläser för min kille ibland för jag tycker att det är mysigt, men han tycker mest att det är mysigt om han får ha huvudet i mitt knä. Jag förställer rösten ibland, men ibland läser jag alla röster med min egen röst. Jag stakar mig sällan, men är det vuxna i rummet och jag har börjat staka mig kan jag fortsätta. 

Men jag blir lite nervös när jag ska högläsa engelska för andra vuxna, minns jag nu, så på så vis är det kanske inte en blind fläck för mig.

I Läsambassadörens inlägg läser någon högt på en fest och jag tycker att det låter jättemysigt men jag tänker också att med min personlighetstyp kan jag bli som trubaduren på varenda efterfest: åh där kommer Johanna k med sin jäkla bok som hon ska läsa på v a r e n d a fest. 

En gång fick jag en högläsning i namnsdagspresent. Se det som ett tips! 

Kommentera
22/06 2016
11:28

Favoritberättelser (tillsammans med tex roadtrips, sommarhus, internatskola): ung människa kommer till New York med en stor dröm om att lyckas men med ungefär 100 spänn på fickan och noll kontakter.
Hej ”Sweetbitter” av Stephanie Danler!

Huvudpersonen är Tess, året är 2006, hon är 22, har vaga planer vad hon ska göra i New York, men har fått tag i ett rum i Williamsburg (som just har börjat bli hippt), och strax därefter blir hon anställd som servitris på en finare restaurang vid Union Square. Fast inte riktigt som servitris-servitris då, hon börjar längst ner i rangordningen. Den som dukar av, fixar alla espressos, fyller på baren, fyller på gästernas vattenglas. Den som knappt har ett namn, bara kallas ”new girl” av alla de andra och får springa hela arbetspasset.
GUD så slitigt yrke. GUD vad jag är glad att jag inte är fattig och desperat i New York. Och samtidigt, GUD vad coolt om jag någon gång fått vara fattig och desperat i NY och äta frukosttoast med PB i mitt delade kök i Williamsburg.

Historien om den här boken är förresten också spännande och avundsvärd. Stephanie Danler jobbade som servitris på en finare restaurang i NY, en förläggare kom dit för att äta lunch (han var en stammis) och hon berättade att hon skrivit en bok. Han svarade artigt att hon kunde be agenten skicka in den, men till hans förvåning blev han hoookad på första sidan då han började läsa. Hips vips var det budrunda, och strax därefter var Stephanie Danler en före detta servitris som fått ett tvåbokskontrakt och en heeeeel massa pengar. HON LYCKADES I NEW YORK.

5 kommentarer
22/06 2016
11:07

20/06 2016
11:45

För drygt en vecka sedan landade jag i Stockholm och fortsatte tre dagar senare till Helsingfors där jag bland annat förnedrade mig i en frågesport på TV och deltog i det utmärkta radioprogrammet Böcker i bersån på Yle. Efter inspelningen gav den ena av programledarna Anne mig boken ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske”.

Jag ska vara ärlig, jag skulle inte själv ha plockat åt mig en bok med den titeln, men fördelen med läsande väninnor är att de kan rekommendera en böcker som annars skulle ha slunkit under ens radar. ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske” handlar om svenska Julia som håller på att dö tristessdöden i Wien. Hon jobbar som engelskalärare på Berlitz och landade i just Wien på grund av en före detta pojkvän. En dag träffar hon hemlösa Ben och blir kär.

Att bli kär i en hemlös kille är inte helt okomplicerat, om man bortser från att han luktar ganska illa och har en vana att dricka lite för mycket (för att glömma bort att det blir ganska kallt i en buske på natten) konfronteras Julia också med det eviga dilemmat ”vad ska vännerna tycka”. Det är bra och intressant och efter lite research förstår jag att delar av historien baserar sig på verkliga händelser. Det jag ändå gillar mest är att författaren Emmy Abrahamsson är så jäkla rolig. Humor är svårt och humor i skrift är oftast närmare en utopi än verklighet. Ändå kirrar Abrahamsson det. Snyggt jobbat, måste jag säga. 9789100156640

2 kommentarer
19/06 2016
10:34

bookbeatJag vill inte såga BookBeats reklam. De ligger i klart underläge mot storytel och jag tycker att det är på tiden att någon på den svenska ljudboksmarknaden tar ljudboksreklamen vidare. Men som det brukar heta: det är olyckligt. Och lite klantigt. För visst måste annonsörer och reklambyråer vid det här laget förstå att det kan bli oönskade krockar när de annonserar i tidningar?

Jag tänker att det inte så mycket är just den här specifika ljudboksreklamen som hamnat lite konstigt, snarare är det svårt att göra reklam för underhållning med våldsinslag.

Som anställd i bokhandel vet jag hur märkliga och rätt komiska samtal som kan utspela sig kring såväl deckare och spänningsgenren som fakta-böcker som skildrar olika former av våld och trauman. Det händer såklart ofta att vana läsare exakt vad de är på jakt efter i alla genrer.

Exempelvis: ”Jag gillar fantasy men inte science fiction”, ”Jag vill läsa historia men inte om krig.”, ”Jag vill ha en bok om andlighet, gärna något om självupplevd reinkarnation.” Och så vidare. Inte så weird.

Men det blir nästan komiskt ibland när jag pratar med läsare om vad de vill ha i de otäckare genres de botaniserar i. ”Jag gillar att läsa om hemska saker, helst självupplevda.”, ”Jag vill inte ha för mesig deckare, helst ska det vara någon störd psykopat.”, ”Jag vill ha något som handlar om övergrepp.”

Ofta blir det ännu mer specifikt, och som bokhandlare är det extremt bra med kunder som verkligen kan formulera sina preferenser, men visst är det många som skrattar till och nästan skäms när de uttalar dem. ”Det låter lite sjukt men det är sånt jag läser.” Jag har hört variationer på den meningen många många gånger.

Och jag tänker att det är det som är problemet med BookBeats annons som hamnar lite fel, det är snarare genren som är omöjlig att marknadsföra utan att det från tid till annan ”låter lite sjukt”. Böckerna handlar ju om det de handlar om. Vi vill uppenbarligen läsa om hemska saker, och det är bara dumt att moralisera kring det. Samtidigt känns det ibland märkligt när det formuleras högt, i en bokhandel är det en sak att formulera det, ovanför en artikel om barnsexbrott är det en annan sak.

Men varför vill jag egentligen inte klaga på den här annonsen? För att ÄNTLIGEN har Sverige tagit ett första steg till att slippa de ohyggligt tråkiga annonser som ljudboken varit förknippad med här. Vi har längre torterats av den folkbildande reklamestetiken när det gäller ljudbokens marknadsföring. Jag ser framför mig reklambyråmöten och marknadsföringsavdelningar som gjort töntiga imitationer av den tilltänkta konsumenten:

”Vaaaad äääääär eeeeeens en ljuuuuudbooooook??????” *perplex min*

Enkla produkter går att marknadsföra på mer avancerande sätt eftersom vi redan känner till produkten och dess egenskaper på förhand. Typ ketchup, ingen behöver få produkten förklarad för sig. Abonnemang för streamade ljudböcker däremot, där finns en otrolig bredd av förförståelse bland konsumenter. Många har vuxit upp med streamingtjänster och har ingen tröskel alls. Men de flesta föddes innan internet fanns. Avståndet mellan dessa är stor. Och för oss som växte upp med internet är det ganska trist att behöva se reklamkampanjer som är så allmänna att de inte säger någonting alls. Självdestruktiva bokreklamsintresserade där ute kanske tänker på sömnpillret ”Att läsa är att resa”, som Akademibokhandeln har som slogan.

Storytel har tidigare kört ungefär lika tråkiga kampanjer: bildbyråperfekta modeller som går all in i sin ljudboksläsning och visar så kallade starka känslor inför varje sak de får höra (i sina till synes obekväma hörlurar, varför måste de rättas till så himla ofta, alternativt hållas på plats hela tiden??)

 

storytel-free-1024x560

 

Det är givetvis smart att lansera Ljudboken med stort L samtidigt som sin egen produkt. Hörlurar är inte bara musik eller handsfree till samtal. De är också ”upplevelser” och ”nya världar”.

Det går att jämföra en av de första annonserna för bilar som publicerades 1898 med vart vi är när det gäller ljudboksreklam över 100 år senare. Produkten i sig ställs mot den daterade och föråldrade versionen. Varumärket kommer i andra hand.

En häst! Som du måste ha ångest för att ta hand om! Och som dessutom kostar! Usch! Jag köper mig en bil istället!

En bokhylla! Med fysiska böcker som samlar damm! Usch! Jag köper mig ett ljudboksabonnemang istället!

Och sen råkar det liksom finnas ett varumärke där i närheten som jag kan välja nu när jag kastar ut min häst och mina dammiga böcker utför ättestupan.

ad_039

 

Nästa steg i evolutionen är visserligen snyggare, men har fortfarande en form av folkbildande ton kring ljudboken i sig och inte kring företaget eller deras apps specifika funktioner som gör den bättre än andra. Annonserna vill framför allt sälja in att böcker kan också vara ljud! Det går att göra annat medan du läser!

Sättet som det görs på är att låna bildspråk och symboler från den fysiska bokens värld. Kanske kan en jämföra det med hur symbolen för att svara i telefon på mobilen är en gammaldags telefonlur än idag. Eller varför inte exemplet från bilens värld som vi redan varit inne på, där anges fortfarande bilars ”hästkrafter” (om än i förkortningen ”hk”), men det är knappast så att någon biltillverkare idag måste förklara för konsumenterna att idén med bilen är samma som med häst och vagn (det hindrar dem dock inte från att göra reklamer där hästar blir glada av motorolja eller är inlåsta i motorhuvar).

Ads-for-books-audiobooks-540x823

audio-books

 

5c5e22fe670cf82c22de75c522a08790

the-jurga-report-ad-for-bmw-x5

I det här ovanstående steget av utvecklingen är vi något mer raffinerade, uppläsaren/laman får ett bokmärke i munnen eftersom vi nu kommer bokmärka hans röst och inte hans boks papperssida.

De gamla böckerna i staplar illustrerar hur ljud såg ut när det mättes analogt i staplar förr (PPM-mätare). Dessa staplar finns även kvar för att illustrera digitalt ljud så det blir lite av ett inceptionläge här när en gammal teknik används för att illustrera en ny teknik men strunt i det nu.

Slutligen har vi pappersboken som med lite välvilja ser ut som en mun, och vad gör munnen, jo den läser högt ur böcker. Känns det som en fyraårskontroll? Borde vi inte förstå att böcker också kan vara ljud vid det här laget? Borde vi inte få veta något om vad som särskiljer just denna ljudboksleverantör?  NEEEEJE DET ÄR FÖR TIDIGT!!! Så här kommer några till annonser på temat ljudbokärocksåläsning. Har vi fattat snart?

fbf44d52634407490d7a82b8104d305f

penguin-knitting_aotw

17828_700b

penguin_mark_twain_headphones

penguin_william_shakespeare_headphones

penguin_audiobooks_the_wizard_of_oz

audible ad

audiobooks-sci-fi-600-76456

audiobooks-romance-600-25229

7 kommentarer
16/06 2016
20:07

Jag köpte massor av böcker av Eva Lindström trots att det var så trångt i bokhyllan. En av böckerna var ”Musse” som är ganska ny.

Jag har haft lite svårt att entusiasmera mina unga lyssnare när jag läst Eva Lindström. Jag kommer inte att läsa ”Musse” det första jag gör för min blivande klass, men den är jättefin och gör mig varm i hjärtat. Kanske för att jag också har älskat en hund. 

Huvudpersonen älskar en hund. Hen* promenerar med honom så ofta hen kan och Musse, som hunden heter, går jättesakta men jag tycker inte att man behöver tro att det är för att Musse är gammal eller tjock. Jag tror att det lika gärna kan vara så att huvudpersonen älskar Musse och att vara med Musse så mycket att hen inte vill komma tillbaka hem. 

Musse äter upp huvudpersonens macka och köttbullar, men det spelar ingen roll. Hans tjocka pannkaksöron fladdrar i vinden och i hjärtat på huvudpersonen är kärleken till hunden varm. Sedan kommer de tillbaka hem och vet ni vad det värsta är? Huvudpersonen får inte vara matte/husse åt Musse trots att hen offrar både köttbullar och mackor.

Jag älskade en hund som hade popcorntassar och en andedräkt som fick mig att vända bort ansiktet. Vi gick sakta och stannade var tredje meter. Det är elva år sedan han dog men kärleken känns i bröstet fortfarande. 

En del böcker av Eva Lindström är riktigt knepiga men lämnar mig med en bra känsla. ”Musse” är inte så knepig, mest fin. 


* = är det uppenbart att huvudpersonen är en tjej? Jag tycker inte det. Och boken berättas i första person så hur ska man kunna veta. 

1 kommentar
15/06 2016
20:03

Jag läste en enkät i en tidning för lärare i Stockholm. När lärde du dig att läsa? var frågan och sex lärare berättade om hur och när de lärde sig att läsa.

Ibland säger personer: Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år. Eller tre. Eller sex. Eller tio. 

Jag minns inte när jag lärde mig att läsa. Jag minns inte om jag lärde mig att läsa innan jag började skolan eller om jag lärde mig i ettan (och återigen: vad är att kunna läsa?). Jag minns att vi hade en bok som hette ”Flickan som inte kunde ljuda” och jag kände en oro inför den boken och trots att jag tror att jag kunde läsa när jag oroade mig över den boken, var jag orolig över att inte jag kunde ljuda. Kunde jag ljuda? Jag minns inte. Nu kan jag det. 

Jag minns en annan bok som jag läste något av de första åren i skolan. Det var någon som tog bitar av ett orange suddgummi, ni vet sådana där gamla som åtminstone jag hade i skolan, och hade i munnen, jag tror att personen skulle låtsas att den spottade ut… tandkött? Så himla märklig grej. Jag tänker alltid på det när jag klipper sudd i klassrummet (för att få lagom stora bitar).

6 kommentarer
15/06 2016
12:01

IMG_1944Har läst så himla bra, men så himla olika böcker senaste veckan.

Mhairi McFarlanes ”Who’s that girl?” är en fantastisk feelgood. Ja, fantastisk! Hon blir bättre för varje bok, och den här var så underbar om Edie Thompson. På grund av ett privat felsteg som spiller över i yrkeslivet måste hon lämna sin älskade tillvaro i London under några månader. Hon får istället ett uppdrag att spökskriva en jättekänd, jättesnygg manlig skådis biografi när han är på location i bådas hemstad Nottingham.
Jaja, redan där anar man ju, men skit i det, för ÄNDÅ, och HUR skrattigt och fnissigt och superfint är det inte under tiden? Jag älskar McFarlane! Tex alla små detaljer med skådisen med sitt vanligtvis stora Hollywood-iga skådisliv som Edie, en helt vanlig person, noterar. Man blir kär i allt och alla; humor, familjemedlemmar, popkulturreferenser, dialog, manliga skådisen, med mera, med mera.

En helt annan sorts bok är Suad Amirys ”Golda sov här”. Ett litterärt reportage om ett par vackra hus som ägdes av palestinska familjer men som fick lämnas i all hast när staten Israel bildades, eller under påföljande krig.
Jag hade inte hört talas om det här fenomenet förut, de palestinska husägarna som går runt med sina gamla husnycklar i fickan i fyrtio år, men efter läsningen känns det ju mer än lovligt dumt av mig. Klart man borde fatta att så fort det blir nya gränser så påverkas de som bodde där förut.
Otroligt intressant att få den här tragiska skärvan av nutidshistoria om Israel/Palestina och dess konsekvenser. Tyvärr kommer den dessutom med en mycket stark känsla av att det här kommer aldrig någonsin lösa sig. Hur tusan ska man kunna nå en kompromiss med allt historiska och känslomässigt bagage?
I samma veva trillade jag över den här Kit-artikeln om att semestra med airbnb på ockuperad mark.

4 kommentarer
13/06 2016
8:28

11/06 2016
8:00


Två böcker och en t-shirt plus en sandlådeleksak som inte fick lånas för fotografering var min sons livs första sommarlovspresent. Klart att man ska ta alla chanser man kan att få ge bort en bok!

Kommentera