Bokhora.se

10/02 2016
12:40

m varkenDen här debuten! Tänk det uttalandet i versaler och med tio utropstecken. ”M, varken mer eller mindre” är en sån bok där man läser och tänker HUR kan det vara en debut, allt är så BRA, hur skicklig ÄR människan, det är ORÄTTVIST. En total liten bundle of joy helt enkelt. Jag blev både jätteimponerad och förtjust plus jätteavundsjuk.

M i titeln är Maj, en 19-årig tjej på Söder, under hennes första år efter studenten. Hon är en huvudperson som är både sympatisk, jobbig, skön, omogen, och elak. Mänsklig, alltså. Hon har till exempel lyckats samla ihop ett gäng killar / flirtar samtidigt, helt oavsiktligt, och vet inte riktigt hur hon ska reda ut det eller vem hon ska välja nu. Stalkern går väl bort direkt, men sen finns exet, och bästa kompisens pappa, och den nya killen. De tillsammans med henne utgör en av de stora styrkorna i den här romanen, nämligen persongalleriet. Väldigt, väldigt bra sådant. När jag börjar tänka på vilka jag gillar, visar det sig snabbt vara alla.

En annan styrka är språket. Roligt, exakt, och fullt av fantastiska detaljer som att den nya killen heter Marcus med c, och det hatar Maj. Det borde ha varit med k, men hon får väl försöka se det som ett föräldramisstag och inte hålla honom ansvarig för det.
Boken är full av liknande grejer. Plus dialog! Givetvis har en bok jag gillar helt fantastisk dialog.

En tredje styrka, handlingen. Det händer egentligen inte jättemycket (de många killarna till trots), men det är ändå oupphörligt spännande. Jag sträckläste, var sen tvungen att gå tillbaka till vissa partier för de var så bra / gulliga / fina / sanna (slutet!!). Skickligt!
Ett ord som kan sammanfatta hela boken för mig blir just skicklig. Tre till: så jävla bra! Två till: läs nu!

Kommentera
09/02 2016
19:30

   
 
Så jag läser två böcker om syskon (inga syskon på gång dock).

Lauren Child känner jag igen som skaparen av Charlie och Lola. Jag förstår inte varför jag har den kunskapen, men det syns direkten på illustrationerna i ”Den NYA lilla personen”. Den handlar om Elmer Green som inte gillar att få ett syskon. Syskonet får all uppmärksamhet OCH slickar på Elmers gelégodisar. Elmer är inte hatisk, bara irriterad. Men så en natt tröstar Elmers lillebror honom när Elmer har en mardröm och efter det börjar Elmer uppskatta sin lillebror. 

I ”Orättvist” tycker Storskrot att det är så himla orättvist att Lillskrot får mysa med nappflaska och åka vagn medan Lillskrot är avundsjuk på att Storskrot får vara uppe länge och får cykla. 

”Orättvist” är enkelt och tydligt uppbyggd. I mitten av boken byter den perspektiv: vi upptäcker att Lillskrot är lika avundsjuk på Storskrot som tvärtom. 

”Den nya lilla personen” (nya står med versaler – fattar ej) har mer text och text som bokstavligen slingrar över sidorna. Där är Elmer Green tydlig huvudperson och man fattar ju att en vändning ska komma, att Elmer ska börja gilla sin lillebror – hur vore det med motsatsen i en barnbok? Otänkbart? Child har ju en rättså tydlig ritstil och jag gillar illustrationerna bättre i ”Orättvist”, men historien i”Den nya lilla personen” är något mer komplex och boken är hemskt söt när syskonen väl börjar komma överens. 

En person som jag känner retar sig på att personerna i ”Orättvist” kallas Lill- och Storskrot men jag bryr mig inte ett skvatt. En fördel med det är att det är omöjligt att veta om skrotarna är pojkar eller flickor och det är också helt oviktigt för historien. 

Båda böckerna klarar Warnqvisttestet

Kommentera
08/02 2016
18:51

Precis som alla viktiga grävjobb rörde även mitt gräv upp starka reaktioner. Här är därför några tillägg:

1. Fick tips om att Akademibokhandeln på Mästersamuelsgatan identifierat skrivblocket före mig på deras instagram och att jag alltså inte behövt lägga en dag på detta…

2. Signaturerna Elin och Susanne slog fast i kommentarsfältet att ett block kostar 19:-, 3 st 30:-.

3. Jag drömde att kommunals pressekreterare Jesper Pettersson är superlik Alexander ”50% Lars Kepler” Ahndoril men tyvärr har svt plockat ner presskonferensen från svt play så jag kan inte göra en bra jämförelse och ja jag kan visserligen tycka att han inte är såå lik på den enda bild jag hittat av Jesper P på www som han var i min dröm men jag behöver tillgång till videon med presskonferensen innan jag helt kan släppa denna fixa idé. #inception

4. Min första muta någonsin levererades av min serietecknande idol tillika ägaren av Syster Förlag: Åsa Grennvall (se bild nedan). Det visar sig inte bara att det är väldigt trevligt att bli mutad utan också att jag bott bara några hundra meter ifrån henne.

SKOJA! Eller ja, jag har bott några hundra meter ifrån henne i en liten by som få ens hört talas om, men nej, skrivblocket var ingen muta och jag ser därför ingen anledning att avgå. För även om Syster förlag var väldigt noga med att, i direktmeddelandet på instagram, stryka under att det var just bestickning det rörde sig om så har vi på bokhora noggranna etiska policydokument jag följer.

Jag kollade med Institituet mot mutor och läste igenom några av deras etikprövningar som de lagt upp på sin hemsida. Att göra en sån individuell prövning i förhand kostar 25 000:- så jag försökte hitta något med motsvarande värde i tidigare utlåtanden.

”Matig smörgås” var det begrepp jag fastnade för. Dels låter själva ordet skojigt men det var också det som betingade lägst värde i alla utredningar läste (då Åsa nyttjat Akademibokhandelns mängdrabatt vid inköpstillfället var burdeblocket värt 10:-). Jag skulle säga att en matig smörgås betingar ett värde på minst 65:-, om det nu inte är ett vegetariskt café med mycket kulturellt kapital som tillredde den, då skulle det säkert vara ett ännu högre belopp det rörde sig. Jag har sökt ansvariga på Bokcafé Pilgatan i Umeå för en kommentar om värdet på matiga smörgåsar men har inte fått något svar än. Dock blev jag sugen på att ta en sista minuten och åka upp till Umeå för att se Jessica Schiefauers föredrag där nu på torsdag som en uppladdning inför att ”Pojkarna” har biopremiär den 19:e februari

Kontentan är i alla fall att IMM inte anser att en matigare smörgås är en muta. Och således bör inte ett skrivblock vara en muta. Jag är lättad men lite besviken. Man vill bli älskad, i brist därav kallad bokbloggarpamp.

Visst fick Åsa till en bra vinkel på sitt block förresten? Jag tycker dock jag fick till Annelie Nordströms grepp bättre.

5. Det är helt klart en trend nu att täcka halva ansiktet med skrivblock, all the cool kids are doing it! Detta kommer bli större än vad Planking nånsin var!

Frågan är bara vad vi ska kalla det? Kommunalviska? Skrivblocksconcealer? Lämna gärna bättre förslag i kommentarsfältet eller pinga @bokhora på instagram med en bild där du gör detta nya tuffa. Eftersom mitt första inlägg om detta gav mig ett skrivblock så gör vi så att jag skickar ett av mina finaste oskrivna skrivblock från min samling till bästa bilden/ordförslaget. Deal?

4 kommentarer
05/02 2016
9:30

Jag läser böckerna om Nisse och Nora för min 10 månader gamla son. De är bra, inte minst på grund av de kraftiga sidorna som inte går sönder när han bläddrar ovarsamt.

I september lade jag honom bredvid mig på sängen, läste böcker med mycket mer text än i de böcker jag läser för honom nu. Han ropade, slog med armarna och sprattlade. Jag upplevde att han var glad. Nu hinner jag bara läsa ett par sidor åt gången. På golvet. Han är halvvägs krypande till stolar, rangliga bord och fåtöljer att resa sig mot när han hör mig börja läsa. Tvärvänder och kryper fram till mig istället. Klättrar upp på mitt ansikte för att nå boken. Jag hinner tre-fyra sidor i stöten. Det är ett bra sätt att få honom att komma till mig, men jag saknar läsmyset…

Nisse och Nora är kanske fyra år. De klipper, städar och plåstrar. När Nisse tar saxen och klipper sig i luggen måste Nora tejpa, men gosedjurselefanten går inte att tejpa. Honom måste en vuxen laga. Däremot kan han plåstras om, ifall han slår sig. Nora slog sig och fick plåster. Kanske fjorton stycken. Och när Nisse och Nora städar blir det kanske stökigare än innan.

Böckerna om Nisse och Nora är gulligt illustrerade böcker med lite text på varje sida (som i fyra-fem ord). Som ängslig förstagångsförälder tänker jag ”men var är Nisses och Noras föräldrar när de klipper med saxen?” men det är ju precis som att inte läsa Alfons Åberg för sina barn för att Alfons är busig (jag vet en som tänkte så!). Det finns ju plåster (skoja…). 

Sambon irriterar sig på omvänd ordföljd emellanåt (Fint torkar Nisse), men jag har inga invändningar mot språket. 

Nisse och Nora-böckerna klarar Warnqvisttestet lätt som plätten. 

1 kommentar
04/02 2016
9:41

IMG_1911Innan jag däckade i förkylning hetsläste jag ännu fler ungdomsböcker. Min januari = poddar och ungdomsböcker.

”The name of the star” av Maureen Johnson kategoriseras som skräck. A first for me? Men det här var en himla snäll skräck, mer övernaturlig än läskig. Rory från USA flyttar till London, börjar på internatskola, i samma veva börjar en serie hemska mord begås, och de verkar kopiera Jack the Ripper in i minsta detalj. Oooh!
Man får verkligen ta ett djupt andetag och svälja allt med den övernaturliga förklaringen, och upplösning + slut tycker jag blir för mycket och bara löjligt, men… Internatskola, gulliga personer, ganska mys och spänning på vägen? Helt okej.

”Manifest för hopplösa” av Åsa Asptjärn är andra delen om Emanuel Kant och hurra hurra, inte lika flåshurtigt gapflabbig som första delen. Alla som skyr ”hoppsan, vad tokigt det blev!”-intriger uppskattar det här. (Jag står först i det ledet.) Det är fortfarande humor i ”Manifest för hopplösa”, så tro inte att det har blivit en total doom and gloom. Men det är ett behagligare tempo på allt, skämt såväl som personbeskrivningar. Vet inte om det ska bli en hel serie om Emanuel, men jag vill gärna läsa fler. Jag gillade den här.

En bok som saknas på bilden är Mattias Edvardssons ”April, April” om Hugo som har bestämt sig för att avsluta sitt liv på ett spektakulärt sätt. Han hittas innan han lyckas genomföra den planen, och blir ivägskickad till ett behandlingshem. Där finns redan April, Julie och Nico. De har suttit där olika länge och alla har sin uppsjö av problematiska anledningar till varför.
Behandlingshem kan ju verka deppigt och tungt, fast det här är inte en ny ”Ramona”. Edvardsson har ett lättare anslag, och det utan att förringa eller förminska något. Han gör det inte heller hurtigt, peppigt, överhoppfullt bara för att det är en ungdoms. Tack och lov. Förtjust i den här med.

Kommentera
04/02 2016
9:38

Apropå mitt nyårslöfte att läsa fler bilderböcker med mörkhyade huvudpersoner: jag har inte varit inne i någon bokhandel sedan nyår (det är januari hallå!). Jag är nyfiken på bokhandeln som ligger närmast mitt nya hem. Jag får göra mig ett ärende. Och så ska jag besöka biblioteket i min förort. Och en sagostund i min gamla förort. Det blir nog tillfälle att prata representation och identifikation.

Jag mejlade med de andra bokhororna om representation och om att som minoritet hänvisas till böcker med ickemänskliga karaktärer, för identifikation ”på många plan” (jag tycker att visst kan en hänvisa till fantasy och böcker med ickemänskliga karaktärer, men som verkligheten ser ut måste en samtidigt vara jättetydlig med att det inte på långa vägar är nog). Då nämnde JohL Läs för livet-podden där hon samtalat med Yolanda Bohm som berättar om vem hon identifierade sig med när hon var yngre. Jag trodde att jag lyssnat på alla avsnitt, men det insåg jag att jag inte hade gjort. Läs för livet-avsnitten är ganska korta, så Yolanda hinner inte prata så mycket om identifikation, men lyssna för all del.

Jag lyssnade vidare på Läs för livet, nämligen på avsnittet med Anna Charlotta Gunnarsson. (Jag tror att man kan bli jätteprovocerad av det avsnittet om man är mot kvotering och tycker att genus och representation är trams. Det löser sig! Eller det kanske inte ens måste lösa sig. Det finns ju tyvärr de som tycker det.)

12592674_10153372332441099_6726134771223017674_n

Jag blev inspirerad och avsnittet satte igång tusen tankar, som jag har försökt formulera och kommer att försöka formulera, men jag är väldigt ”å ena sidan, å andra sidan”. Johanna pratar nämligen om kravet på bou-författare att ”alla ska med”. Johanna får ibland (kanske till och med ofta) frågan om varför hon inte skriver om [fyll i valfritt ämne som frågeställaren brinner för]. Och jag har själv gjort det, när jag skrev om ”Ett väldigt bra, litet djur” (Barnböcker om fler verkligheter, tack! valde jag som sur rubrik). Förlåt Emi Gunér, som har skrivit boken! Jag vet att jag själv aldrig ens skulle tänkt tanken att kritisera enfalden (som motsats till mångfald) om jag skrivit om en bok avsedd i första hand för en vuxen publik (Noveller om fler verkligheter, tack! när jag läste Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen”? Skulle inte tro det). Jag skäms för detta, för varken Johanna eller Emi borde få klä skott för ett problem som kanske snarare är politiskt. I Sverige – och kanske i övriga världen – är det väl framförallt personer med en viss bakgrund som skriver (och till viss del även: köper) böcker. Jag kallar oss: medelklass.

Det är bra att många bou-författare är så medvetna att de tänker jättemycket på vem som är representerade i deras böcker och det är sämre att så få författare med vuxen publik gör det. Jag tycker inte att det är Emis eller Johannas fel att så många böcker utspelar sig i medelklasshem, men jag tror att de kan vara en del av lösningen när de breddar sina personregister.

Här pratar Chimamanda Ngozi Adichie om ”faran med en enda berättelse” i ett TED talk:

Hon säger:

Jag började även skriva tidigt. Och när jag började skriva, i sjuårsåldern, berättelser skrivna i blyerts med kritteckningar som min stackars mor var tvungen att läsa, så skrev jag precis den sorts berättelser jag läste. Alla mina karaktärer var vita och blåögda. De lekte i snön. De åt äpplen. Och de pratade mycket om vädret, hur härligt det var att solen tittade fram. Detta trots att jag levde i Nigeria. Jag hade aldrig varit utomlands. Vi hade inte snö. Vi åt Mango. Och vi pratade aldrig om vädret, det fanns inget behov av det.

Jag känner igen det här från min lärarvardag. Det mina elever skriver berättelser om och det de berättar i dagböcker och under samtal vid skollunchen är vitt skilda verkligheter. Det är som att de upplever att det finns en speciell berättelse-genre där deras vardag inte ryms. De hör de inga berättelser om och det skriver de (därför) inte om.

Själv läste jag B.Wahlströms böcker med röda ryggar när jag var liten och mina berättelser innehöll skolcafeterior där man köpte lunch (på insidan av pärmen i boken jag skrev i hade jag gjort en tabell över vad de olika maträtterna kostade) och jordnötssmör. Men jag kunde också skriva berättelser om hur barn tillbringade sommarlov hos sina morföräldrar på landet. Ungefär som jag. När jag fantiserade kunde jag eventuellt lägga till en sjö som låg hyfsat nära, men det var ungefär den enda utsvävningen jag gjorde.

Chimamanda Ngozi Adichie säger det jag vill säga, men såklart bättre (så är det ju alltid!). Hon menar att det krävs flera berättelser om olika företeelser för att undvika stereotyper. Det handlar ju inte bara om kontintenten Afrika, som hennes TED talk fokuserar på. Hon avslutar med att säga att säga:

Den amerikanske författaren Alice Walker skrev så här om sina släktingar från sydstaterna som hade flyttat norrut. Hon visade dem en bok om livet de lämnat bakom sig i sydstaterna. ”De satt samlade, de läste boken själva, de lyssnade när jag läste boken, och ett slags paradis återupprättades.” Jag vill avsluta med denna tanke: När vi avvisar den enda berättelsen, när vi inser att det aldrig finns enbart en enda berättelse om en plats, då skapar även vi ett slags paradis.

 

 

 

 

2 kommentarer
03/02 2016
14:24

Första recensionen av de nominerade till årets debutantpris. Jag kommer samla alla inlägg om årets pris under samma etikett här.

För det första vill jag be om ursäkt till poesin överlag och jag tycker det är orättvist mot poeter att många, framför allt jag själv, alltid skriver om själva ”genren” när det skrivs om poesin. Jag lovar att försöka bli bättre och kunnigare. Jag känner nämligen ofta att poesi är en hög kulle det är jobbigt, dammigt, svettigt att gå uppför. När jag tänker på den här kullen tänker jag bara på dessa invektiv. Oftast bestämmer jag mig för att stanna hemma, inte ta dagliga promenader uppför den. Men när jag väl tar mig ut dit och genomför den där vandring så är det ju alltid värt det. Utsikten är nästan alltid, oavsett väder, något jag inte hade kunnat uppleva där nedanför kullen på mina vanliga flacka stigar.

Om det sämsta med poesin är den där svettiga strapatsen upp på kullen och det bästa är utsikten dyker ännu ett problem upp; det är nästan omöjligt att beskriva vissa saker eftersom de är sönderskildrade. Hur skriva om tusentals stadsljus på natten? Hur skriva om sublima molnformationer? Hur skriva om dallrande luft miltals bort?

Alla som sett en solnedgång vet att det är vackert. Alla som sett en solnedgång på bild vet att det är svintråkigt.

Så känner jag inför att skriva om poesi. Men om jag ska försöka så tycker jag att de fyra första sidorna är usla. Sen kommer ett stycke som är såhär:

det är min lillebrors mage som sväller
på översta hyllan står jästpaketen
vi kan inte texten så väl, nynnar
vissa dagar slår jag honom mer

 

Det där specifika våldet möter en situation jag bara anar vad den är bland allt jag bara uppfattar som vackert/obegripligt. Jästen och våldet bryter igenom det som för mitt otränade öga är så specifikt för poesin. Ord som ”meridianrum”, ”bedövad”, ”mullbärsmull”, ”farmorsfingret”, ”boulevard”, ”astronomi”, ”sönernesländer”, ”kallfostret”, ”sokomorer”, ”topografiskt”. Ord som i mitt vanliga läsande aldrig förekommer alternativt aldrig laddas med så mycket innebörd som de har i ”Tolvfingertal”.

Jag har i efterhand läst Naima Chahbouns (en av mina litterära idoler) recension av ”Tolvfingertal”. Hon skriver om förintelsens skugga som hela tiden ruvar i texten. Om judiska seder. Jag läser om och ser det hon skriver om. Men under min första läsning ser jag alkoholen och hur allt kan rasa runt omkring den som dricker för mycket och är för elak. Får jag läsa den här boken så om tanken är att den ska behandla ett trauma så oändligt stort som förintelsens ruvande skugga? Ändå kan jag inte hjälpa att se mina egna känslor i allt. Det repetitiva regelbundna i misären som understryks så finstämt kraftfullt:

skilj ut en kväll
från de andra

 

De små glimtarna av den barndom jag vantrivdes i och hört vänner berätta om:

bild av ett barn
rasande as

 

Jag ser hembränning  i det ”oändlighetsgöra” som beskrivs ibland, all jäst och sockret som förekommer, fantiserandet hos ett barn som hjälper till med sprittillverkning, kroppsfunktioner som inte fungerar som de ska när en förälder är full. Känslan som blir en del av en när en lever med någon som inte ger en den kärlek en behöver tycker jag är så jävla bra och effektivt beskriven och jag läser om den 10-15 ggr dagarna innan jag skriver den här recensionen för jag känner så himla mycket igen mig i känslan att jag får en klump i bröstet:

rädslan kommer inifrån, från honom
smälter inte, spjälkas 

 

Mer än hälften av texten ger mig ingenting, jag förstår den inte, jag tycker den är dålig. Den är det där jobbiga, dammiga, svettiga med att gå uppför en hög kulle. Sen finns det sånt som är som en soluppgång, omöjligt att beskriva och ändå så vackert att en står där med mobilkameran och klickar.

 

Kommentera
03/02 2016
8:30

Det här är helt otroligt i dagens informationssamhälle: David Lynch får världsrubriker varje gång han ens nuddar vid en tanke om Twin Peaks – fastän det är flera år ifrån eventuell produktionsstart! – medan SVT kan färdigställa en hel serie om Kerstin Thorvall och inte ett ord nämns om det förrän det dyker upp ett pressmeddelande om sändningstiderna. Kerstin fucking Thorvall!! Det är faktiskt ganska stort.
Iallafall, i påsk är det dags för ”Det mest förbjudna”. Den där svt-sajten säger ingenting än så länge, men det ska handla om hennes liv och titeln är från en av hennes mest berömda romaner.

Om ni har dålig koll på vem hon är kan jag verkligen rekommendera första avsnittet av Nord & Francke-podden. (Hittade inget inlägg om just den, men här är bloggen. Podden finns på alla vanliga ställen.) Jag har varit så förkyld senaste dagarna och inte kunnat läsa, men däremot lyssnat på poddar. Som en galning. I detta första avsnitt får man på 45 min en ganska heltäckande introduktion av Kerstin Thorvall, hennes uppgång och fall, komplicerade liv, eftermäle, och hennes värv i ett större litterärt svenskt sammanhang. Mycket lyssningsvärt.

Jag hoppas också att all tystnad om svt-serien är en olycklig slump och att den kommer att vägas upp med en massa ståhej sen när det närmar sig. Minns ni till exempel hur det var när de skulle dra igång inspelningen av den manlige författaren Klas Östergrens ”Gentlemen & Gangsters”? Ett jäkla liv från dag ett kan jag berätta ifall ni har glömt.

1 kommentar
01/02 2016
20:32

Bekännelse: Jag avslutar bara drygt hälften av alla böcker jag börjar läsa. Det beror delvis på att jag snubblar över en som verkar bättre och börjar läsa på den, men också på att jag försöker läsa en bok i veckan för att ha något att styla med i Mellan raderna-podden. Det där med en bok i veckan har ofta visat sig vara övermäktigt så när Jihde och jag spelat in en avsnitt och jag pratat om boken i fråga hoppar jag till nästa.

MEN, alldeles nyligen avslutade jag ”We are all completely beside ourselves” (”Vi är alla helt utom oss”) av Karen Joy Fowler. Alltså AVSLUTADE. Inte bara för att jag ville veta hur den skulle sluta, men också för att det var så njutningsfull läsning. Det är svårt att skriva en bok man absolut inte får spoila. I den här löper allt som vanligt fram till sidan 77 då historien plötsligt får en mycket överraskade vändning. Ni får bara lov att lita på mig och hålla er från att googla.

Jag älskar för övrigt Folwers sätt att låta berättarjaget vara en ganska opålitlig i sin historia, men att boken ändå är skrivert så kontrollerat att man som läsare känner sig otrygg. Rekommenderar å det varmaste. 

ViArAllaHeltUtomOss-Plano-Copyright-SannaSporrong

6 kommentarer
30/01 2016
9:50

Jag har så många olästa Filter hemma. När jag har tid över kommer uppenbarligen tidningsläsning långt ner på listan. Jag har tyvärr även ett par olästa Bang. Kanske några Galago. Jättemånga Mama. Så i år ska jag inte prenumerera på några läs-tidningar, är min plan. Jag har sagt upp min prenumeration på Readly.

Däremot önskade jag mig och fick en prenumeration på Vego i födelsedagspresent. Jag ville gärna prenumerera på en vego-mattidning och få in lite nya recept i vardagsmatlagningen och eftersom jag bara kände till Vego och Vegourmet var det dem jag valde mellan. Här har jag skrivit om Vego, och här har jag skrivit om Vegourmet. Jag valde Vego av ungefär de anledningar som gjorde att jag valde Vegourmet förra året: Vegourmet är otroligt inspirerande med snygga bilder och frestande recept, men jag hinner inte laga dem.

Häromveckan fick jag hem mitt första nummer av Vego och det. var. så. inspirerande. De gick ut hårt med en vietnamesisk bánh xèo, som mamma och jag i kör sa att vi måste pröva att göra nästa gång vi ses. Där fanns svamppastor, löksoppor, vinkokta belugalinser och skalchips med ostdipp. Helt hungrig blev jag av att läsa och titta på bilderna. Svamppastan åkte direkt in i veckomenyn.

Jag tänkte på det vegetariska matprogrammet Vegorätt när jag läste Vego. Jag ska tillägga att jag inte har sett ett enda avsnitt. Jag läser inte tidningar. Jag ser inte på tablå-tv. Däremot har jag läst en hel del kritik och lite försvar (Jag läser ganska uppenbarligen mycket skräp på min mobiltelefon när jag inte läser tidningar eller ser tablå-tv). Jag tror att det är ganska svårt att pleasa alla när man gör ett vegomatprogram. Minsta gemensamma nämnare för veganer är ju att de inte äter kött. Man gör ju inte ett enda program där man lagar kött och tror att det ska göra alla köttätare nöjda. Så tänker jag när jag läser Vego också. Jag tror att det är svårt att göra precis varenda vegan nöjd med varenda recept och text i en tidning. Själv är jag ganska ointresserad av raw matlagning (även om jag blir akut supersugen av till exempel det här receptet) men det förekommer en hel del rawrecept i veganska forum och även i Vego. Och jag har aldrig prenumererat på några matkassar eftersom för många rätter gör mig helt osugen i deras veckomenyer. Så är det i Vegos veckomeny också.

Men ni vet: det finns så himla mycket Vego så det finns absolut tillräckligt för mig att känna mig glad och hungrig när jag kommer till sista sidan. Plus: Mattias Kristiansson som är chefredaktör på Vego gör desserter som verkar vara helt sjukt goda och han verkar också alldeles genomtrevlig. Om man och säg, Helena Alfvegren, gjorde ett matprogram skulle jag lätt kolla.

 

1 kommentar