Bokhora

Bokhora.se

13/06 2018
22:12

EDIT 16/6: Tävlingen är nu avslutad. Stort tack till alla som var med! Jättebra tips från alla!! Nu har både de som vunnit och de som inte vunnit fått mail. Fick du inget mail är det något som gått galet, maila mig på marcus@bokhora.se så reder vi ut det i sånt fall.

 

”Från första ögonkastet vet de att de älskar varandra. Men Florence och Edwards olika bakgrunder blir aldrig så tydlig som på bröllopsnatten, på ett ödsligt badhotell vid den engelska sydkusten.”

Jag hade inte hört ett ord om den här filmen innan jag fick ett mail från distributören med frågan ifall vi ville ha en Chesil Beach-tävling. Egentligen behövde jag bara se filmaffischen och bokomslaget för att bli intresserad av den. Vi som tycker ”Summertime sadness” är ett adekvat anthem för den här årstiden har kanske lite extra lätt för att tilltalas av dramatiska himlar och ödsliga strandhotell.

Trailern känns lite som någon sorts blandning av ”En kärlekshistoria” och ”Revolutionary road” kombinerat med tedrickande framför bokhyllor och extremt torr brittisk humor.

Vill du vinna biobiljetter till ”På Chesil Beach” så gör följande: 

Tipsa mig i kommentarsfältet om den mest melankoliska sommarbok du vet. Ingen avancerad motivering är nödvändig men skriva gärna kort varför du gillar den och glöm inte att skriva in din email i fältet för detta. Bästa boktipsen kan vinna något av följande:

1: a pris
2 biobiljetter till filmen
1 bok
1 presentkort på Afternoon tea för 2 personer

2:a pris
2 biobiljetter
1 bok

3-5 pris
2 biobiljetter per vinnare

(Filmen visas i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Stockholm, Uppsala, Västerås, Varberg, Östersund. Eventuell resa bekostas av vinnaren själv.)

20 kommentarer
04/06 2018
1:38

När Karin och jag pratade om att börja podda hade vi två alternativ: Hästpodd eller bokpodd. Det blev till slut en podd om läsning och jag är så glad över det! Mellan raderna har gjort att jag är tvungen att läsa minst en bok varje vecka. Inte nog med det, jag har inte tid att sitta och tveka mellan vilken jag ska läsa, ni vet så där som man gör på Netflix: skrollar runt bland halvbra alternativ i 45 minuter och så slutar det hela med att man ser fem minuter av en helt okej-serie och somnar sen. Det GÅR inte när man måste läsa en hel bok tills nästa inspelning. Då är det bara att ta en som verkar bra och är det inte bra får man trösta sig med att det blir ett intressant snack i podden.

Just nu gör vi ett samarbete med Årets bok. Det är ett kul samarbete eftersom alla böckerna håller en hög nivå, men också för att jag är tvungen att läsa genrer jag vanligtvis slentrianmässigt hoppar över. Till exempel feelgood, jag har fått för mig att feelgood är förutsägbart och krystat roligt och sockersött och att det därför inte är något för mig. En annan genre som inte kommer högst upp på min lista är historiska deckare, men efter att Karin pratat om Niklas Natt och Dags 1793 ska jag nog läsa den i sommar. Vidga mina vyer och krossa lite egna fördomar.

Jaja, med tanke på att många har mer tid att läsa under sommaren tänkte jag lista några av mina favoriter den här säsongen (vi har pratat om alla i podden).

”Nej och åter nej” av Nina Lykke. Medelålderspar som tycker att de gjort allting rätt är ändå olyckliga och försöker på varsitt sätt ändra på detta.

”Darling Mona” av Lena Ackebo. Sista delen i trilogin om systrarna Barbro och Mona. Träffsäkert om syskonrelationer.

”Låt oss hoppas på det bästa” av Carolina Setterwall. Carolina vaknar upp och hittar sin sambo död i den gemensamma sängen. Om relationen före och efter. Hemskt, vackert, osentimentalt och garanterat en av årets böcker nästa år.

”Mischling” av Affinity Konar. Vi lär känna tvillingsystrarna Pearl och Sascha i tåget på väg till Mengele Zoo där nazisterna experimenterar på människor.

”Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström”. Historien om en wallraffande journalist innan wallraffandet var ett begrepp. Ja och om en spektakulär kvinna, journalist och författare i början av 1900-talet.

”Lincoln in the Bardo” av George Saunders. Okej, den här har jag inte läst själv, men vet att Karin älskade den så den ligger på min läslista.

4 kommentarer
30/05 2018
23:09

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: serieskolans fanzinebord på bokmässan är en guldgruva. Inte minst för oss som fortfarande har kvar det här töntiga draget att vi vill ”vara först” med det som kommer bli stort. Och som sen skryter om att de var först. Jag är sån men kommer jobba på det. Sen. Efter jag skrivit den här texten.

Jag köpte Ellen Greiders ”Vad hände med Marilyn?” för några år sen eftersom omslaget var svart, goth och det var två coola fotografier på omslaget. Den ena på Marilyn Manson, den andra på vem jag antog var författaren.

Den hösten lyssnade jag mycket på Robyns ”Dancing on my own”. Det är möjligtvis en feltolkning av låten men jag tyckte det var så skönt att någon så framgångsrik och definitionen av cool fortfarande ältade känslan av awkwardness på högstadiediscon. En del av oss blev så påverkade av skoltiden som tonåringar att vi inte kan släppa den. All osäkerhet, alla konstiga regler, att känna sig fel och sen känna att det är fel att känna sig fel för det är som att det är mitt eget fel som ältar allt. Osv.

Fanzinet om vad som hände med Marilyn Manson är en diskussion mellan artisten och huvudkaraktären som ska börja sjuan. Hon får en gothig makeover och går till skolan i MM-tshirt. Väl på plats får hon veta att Manson är en sellout av någon besserwisser som tycker att det är The Cure som gäller, de är på riktigt. Hon ljuger om att hon gillar The Cure och måste sen lyssna in sig på Just like heaven för att lögnen ska bli någorlunda sann.

Det låter kanske som så kallade ilandsproblem för en del men vi är några stycken med så dålig självkänsla att vi inte kan tro att någon vill umgås med oss om vi anpassar oss in i absurdum. Det kan ta sig i uttryck att vi inte tror att någon menar det de säger åt oss och att vi inte ens törs säga att vi gillar en låt av rädsla för att inte bli omtyckta. Jag får hemska flashbacks till skunkgrupperna jag skannade på jakt efter ”godkända” indieplagg (går det att annan färg än svart på Clarks wallabees?). Klippte ut intervju med Henrik Berggren där han sa att han handlade sina randiga tröjor på H&M:s tjejavdelning (visste ej att H&M var okej att handla på innan).

Fanzinet är ett fantastiskt sätt att resonera kring såna känslor och samtidigt fenomenet Marilyn Manson. Manson frågar varför hon klagar så på hans kvinnosyn när det finns riot girl-band att lyssna på. Hon försöker förklara det ju finns strukturer osv. och Marilyn Manson förklarar att dessa strukturer påverkar även honom och Ulf Lundell. Det är svårt att återge humor men lita på mig: det är väldigt kul, och igenkänning deluxe för oss som inte längre kunde gilla Manson på samma sätt efter att ha läst hans biografi ”The long hard road out of hell”.

I nya boken ”Lunchbox” är Marilyn Manson mer av en låtsaskompis som stöttar i bakgrunden, inte det centrala. Jag tycker det är ett fantastiskt fint sätt att berätta på, jag blir glad av det på samma sätt som jag blir av vänskapen i ”A beautiful mind” varje gång jag ser om den.

En form av deppnostalgi fyller mig med lika delar vemod och skratt av alla detaljer som Ellen Greider varit så noggrann med: de enorma dunstoppade michelingubbsjackorna på de populära elaka tjejerna, Paul Frank-tshirten på en kille i periferin, Punkt Shop, hur föräldragenerationen kommenterar quorn, hemska män på msn, att analysera varenda samtal man har på ett sätt som får Inception att verka banal, introt till Seventh Heaven (”Lucky as Lucky”, JAG SKRATTADE HÖGT!).

Jag tycker ”Lunchbox” är en fin bok, den är mycket mörk ibland men också ett anthem för alla oss som kände oss sämst i varenda situation under tonåren (och kanske inte riktigt lämnat den känslan som vuxen). Jag ska inte spoila slutet men jag tror det är första gången jag läst en serieroman med ett så pampigt slut. Jag blev så fuktig i ögonen att kajalen (som jag varit tvungen att ta på mig när jag läst cirka halvvägs som ett hommage till freaket jag kände mig som när jag var 17) rann lite nerför kinderna.

PS. VARFÖR går det inte att köpa merch till den här boken?! T.ex. en lunchbox. Här nedanför är mitt klipp och klistra-förslag men jag skulle givetvis köpa oavsett vilket motiv ur boken som skulle pryda en sån där metallåda som Marilyn Manson själv samlar på.

2 kommentarer
29/05 2018
12:03

SVT var först med smek-/öknamnet ”Paradisförfattaren” och att ha nosat fram nyheten att denna kan ha undanhållit 15 miljoner från Skatteverket. ”Det kan vara ett skattebrott […]” säger en enhetschef på Skatteverket. Det många undrar är dock inte om det är olagligt, omoraliskt eller i den del av moralen som författaren själv kallar ”gråskalig” – alla vill ju veta VEM det är. På flashback tror och hoppas många på Läckberg eller Marklund av en massa konstiga anledningar som jag inte hittat minsta stöd för. Det är dock ganska lätt att göra en bättre gissning för den som har sin skolgrammatik någorlunda färsk i minnet.

Paradisförfattaren semipudlar i mailintervjun med SVT, skyller ifrån sig lite, tycker andra är värre och ställer retoriska frågor.

Vi får veta följande:
1. Paradisförfattaren hade ett holdingbolag på Malta som senare avvecklades.
2. Paradisförfattaren har bott utomlands men flyttat ”hem” till Sverige.
3. Paradisförfattaren har tjänat flera miljoner vilket indikerar utlandsrättigheter och/eller filmrättigheter.
4. Paradisförfattaren ställer retorisk fråga.
5. Paradisförfattaren använder ord som ”tämligen” och ”skall”.

Är det något som är mer unikt än en författares fingeravtryck är det väl hens stilistik? Punkt 1-3 gör att vi kan utesluta de allra flesta författare i Sverige genom att söka igenom vilken typ av bolag olika författande svenskar har i Paradisläckan samt hur många språk de översatts till.

Punkt 4+5 hade dock fått vilken polishund som helst att skälla oavsett vad övriga punkter vittnar om. Och apropå skall… VEM har haft holdingbolag på Malta och använder det temporala hjälpverbet ”skall” istället för ”ska”?

Håkan Nesser till exempel. Han använder i flera böcker båda orden. I ”Fallet G” (där det delvis misstänks förekomma skattebrottslig verksamhet i en konsthandel så jag tyckte det var kul att ha den som exempel) skriver han:

”Det finns en annan otrevlig aspekt också, sa Münster, ignorerande Rooths kommentar. Nämligen hur vi skall bära oss åt för att binda Hennan vid brottet, om vi nu lyckas hitta honom.”

I samma bok förekommer även retoriska frågor så starka att det nästan sker olyckor:

”Frågan var så retorisk att Van Veeteren höll på att tappa sin maskin i golvet.”

Där finns också ordet ”tämligen”:

”Alla tre uppgiftslämnarna kunde dock avfärdas som ointressanta tämligen raskt, visade det sig.”

Men ja, det är ganska skämmigt att även jag, likt flashbackanvändarna, hoppas att det ska visa sig vara en viss författare. Varför är jag sån? Jag har inte ens något emot Nesser ju. Mitt enda försvar är att det vore så skoj om jag gissat rätt baserat på ordet ”skall” men tanke på att Nessers Maltabolag hette… trumvirvel… ”Norton Holding Limited”, förmodligen döpt efter hans hund Norton. Det öppnar upp för ännu fler inlägg med hundrelaterade ordvitsar. Läs gärna igenom inlägget igen med en vän och se om du kan hitta fler hundiga ordvitsar och liknelser än vad du kan hitta förekomst av ordet ”Paradisförfattaren” (love saying that word).

Vill dock vara tydlig med att jag alltså inte vet vem Paradisförfattaren är. Detta är bara en gissning, jag är alltså inte helt HUNDra på att det är han.

9 kommentarer
21/05 2018
7:17

Kul upptäckt på insta! Jag kommer definitivt bli medlem!

Kommentera
16/05 2018
21:46

Så skulle Netflixserien kunna heta om Bill Clintons kommande deckare filmas. Eller varför inte ”Clinton Peaks”!

I alla fall om jag får bestämma. Jag behöver nämligen hitta på en efterhandskonstruktion som inte ger mig panik över att jag lagt värdefull lästid på inte mindre än fem st böcker om makarna Clinton och deras politik. Jag vet inte varför men jag tycker amerikansk politik (efter 1950) är intressant. Jag lär mig mycket genom böckerna men har aldrig känt att det läsandet fyller något egentligt syfte, vad ska jag med den kunskapen till liksom?! Värdelöst! Så kände jag till jag läste ut ”HRC” av Amie Parnes och Jonathan Allen och kort därpå hörde att Bill Clinton skrivit en deckare som kommer ut i juni. Då föll alla pusselbitarna på plats: paret Clinton, Twin Peaks och till och med Kerstin Ekman hänger ihop!!!

För de flesta kommer det säkert inte som en överraskning att Twin Peaks och Clinton är som ler och långhalm. Bill fick två mandatperioder, många tycker att den andra spårade ur, och sen försökte Hilary göra en tredje uppföljare flera år efter som inte alls blev som de två första men bra ett annat sätt och egentligen mer intressant. Precis som serien alltså. I Twin Peaks är sheriffen döpt efter en demokratiskt president. Och den där kvinnan som Dale alltid pratar med om alla beslut han tar heter Diane, alltså Hillarys mellannamn.

Och så vidare. Det här är bara de ytliga grejerna som alla vet om. Men här kommer de bevis som man kanske inte tänker på i första taget:

1. ETT RUM MED FÄRG

I Twin Peaks-mytologin finns tre platser där det händer extra tossiga saker, varje har sin egen färg: The black lodge, the white lodge och the red room. På wikipedia står det:

”As events in the series unfold, it becomes apparent that the characters from the Red Room, the room itself and the Black Lodge, along with the White Lodge, are connected.”

Karaktären Hawk beskriver det såhär: ”The legend says that every spirit must pass through there on the way to perfection. There, you will meet your own shadow self. My people call it ‘The Dweller on the Threshold’ … But it is said, if you confront the Black Lodge with imperfect courage, it will utterly annihilate your soul.”

Min partner Helena påpekade för mig att man aldrig säger ”Red room” utan enbart ”Black Lodge”. Detta är alltså samma ställe. Red room kallas den bara i beskrivningar. Som t.ex. i Laura Palmers dagbok:

”February 22nd. Last night I had the strangest dream. I was in a red room with a small man dressed in red and an old man sitting in a chair.”

Så i Twin Peaks är finns det röda rummet i The black lodge. I Clinton Peaks finns det röda rummet i the white house. Det byter visserligen möblering lite mellan de olika administrationerna men de maffiga gardinerna, de röda vägarna, den udda vita statyn och de utställda stolarna är alltid kvar på ett eller annat sätt.

2. KLÄDD I RÖTT

”I was in a red room with a small man dressed in red and an old man sitting in a chair.”

Så skrev Laura som sagt. Men eftersom allt är lite twistat och tokigt i Clinton Peaks jämfört med Twin Peaks så är det istället en kvinna klädd i rött som sitter bredvid en liten man. Mannen på bilden nedan är Robert Reich som var arbetsmarknadsminister i säsong ett av Clinton Peaks (alltså Bill Clintons första mandatperiod 1993-1997). Idag skriver han böcker och är med i en dokumentär på Netflix där han skojar om sin längd och förklarar nationalekonomi.

3. BYXDRESSAR ÄR RÖDA, ROSOR ÄR BLÅ.

Det är extremt tradigt att påpeka och ständigt ta upp kvinnliga politikers sätt att klä sig. I det här fallet är det dock motiverat eftersom kläder och färg är starka indicier mellan Twin Peaks och Clinton Peaks. Den röda klädseln har vi redan noterat. Den blå rosen i Twin Peaks är symbol för extra svåra uppdrag relaterade till Project blue book.

Innan Hillary Clinton gav sig in politiken på heltid var hon jurist. Hon jobbade på en av de äldsta advokatbyråerna i USA: Rose Law Firm. I boken ”First in his class” om Bill Clinton kallas advokatbyrån: ”the legal arm of the powerful”.

I en av böckerna om Hillary (minns inte vilken det var nu) finns en officiell bild från tiden som advokat på Rose Law Firm. Vilken färg bar hon då på kläderna? Blå såklart.

Och vad heter den enda juristen i Twin Peaks? Clinton Sternwood såklart.

4. HOPPSAN KERSTIN

Hoppet till Kerstin Ekman är inte så långt som man kan tro. När man tänker på ordet skandal i samband med namnet Clinton tänker många på ”Lewinsky-affären” men en skandal som faktiskt slutade i fängelsestraff för en av de inblandade var Whitewater-skandalen. Jag har läst mycket om den men tycker fortfarande det är krångligt att återge. I korthet gick den ut på att Clinton under sin tid som Attorney General i Arkansas samtidigt var inblandad i en investering i semesterbostäder vid White River. Bolaget hette Whitewater Development Corporation och fick ge namn åt skandalen där Clintons anklagades, men aldrig åtalades, för ekonomisk brottslighet och maktmissbruk.

Kerstin Ekmans bok ”Händelser vid vatten” kom ut under samma år som skandalen briserade och handlar om platsen ”Svartvattnet”. Boken beskrivs såhär av förlaget:

”I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land. Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. ”

På samma sätt som i Twin Peaks så länkas Clinton Peaks ihop med Svartvattnet via Whitewater (Vitvattnet) och skogen. I Twin Peaks är kraften i skogen alltid närvarande. Och sågverket. Min egen teori har alltid varit att skogen hämnas på invånarna i Twin Peaks eftersom de kapar ner den. I Ekmans by Svartvattnet är skogsbolagen också en ond kraft och

”När de stora skogsbolagen drar sig tillbaka är det för alltid förändrat av hyggen, vägnät och grustäkter. Kvar är de namnlösa platserna i starrens rike, gungande våta tuvor och sorlande vatten under marken. Vattnet viskar och jämrar, isande klart eller sugande svart. I sommarens bleka nattljus tycks händelser och platser sväva och vandra, lika svårgripbara och tvetydiga som människors minnen och handlingar.”

Dimman i Twin Peaks är också närvarande i Svartvattnet där till och med dess latinska namn förklaras. Vid ett annat ställe skriver Ekman om dimma och kaffe:

”Han fick kaffe, kunde säga nej eftersom det var bryggt och mörkbrunt. Därmed fördrevs sista tanken på sömn. Förresten var den skumma timmen snart över. Dimstråken flöt genomlysta i floarna.”

I ”Grand final i skojarbranschen” skriver hon om deckarförfattaren Lillemor som har en doppelgänger som är ansiktet utåt medan hon står för skrivandet. En form av spökskriveri. Något som Bill Clinton nyttjat när hans första deckare nu skrivits.

Kan jag legitimera att jag läst så många böcker om Clintons nu eller måste jag läsa även Bills deckare?!

5 kommentarer
14/05 2018
18:23

Guuud vad jag har irriterat mig på den här appen. Har lugnat ner mig lite nu men minnena finns kvar och jag måste bearbeta dem. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Bokus och deras e-bokssatsning Dito tyckte jag fungerade bra när den kom. Så denna app hade all potential att få mig att byta. Tyvärr inte. Än i alla fall.

Att diskutera utbud kommer jag inte göra i det här inlägget, vad som är bra utbud är ju en smaksak och brukar bli bättre med tiden för ljudboksappar. Det är också något som går att kontrollera innan man tecknar abonnemang. Hur appen fungerar är svårt att testa förutom i skarpt läge. Sammanfattning: finns mycket att jobba på här men jag börjar med det braiga som ändå visar att den kan bli bra någon gång i framtiden.

Braigt:

+ Olika abonnemangsformer.
Basabonnemangen för 89:- innebär en bok per månad vilket är samma modell som Amazons Audible kör på, fast lite billigare. Bra för den som inte lyssnar så mycket eftersom olyssnade ljudböcker sparas i en pott.

+ Möjlighet att pausa abonnemang.
Bra för den som vet att de inte kommer kunna lyssna under några veckor.

+ Snabbfunktion
Att kunna hålla inne på omslaget för att få upp meny där jag kan lägga till boken snabbt i bokhyllan gör mitt liv 1000% bättre. Det här borde alla ljudboksappar ha och jag är förbannad på ljudboksappar som ej har en liknande funktion.

+ Lätt för Bokuskunder att komma igång
Eftersom kortuppgifter är sparade sen köp av fysiska böcker/eböcker på bokus.com

+ Väldigt trevlig telefonsupport
Inga tillgjorda fraser eller inövade tekniker som att säga tillbaka det man nyss sagt eller nämna ens namn en miljon gånger. Bara väldigt trevliga

+ Provlyssna 30 min med basabonnemanget
Vissa röster stör man sig för mycket på för att lyssna klart på en bok, provlyssningen är ett bra skydd mot att behöva spela uppläsarroulette när man bara har en bok/månad.

+ Snygg formgivning
T.ex gillar jag hur bokhyllan fungerar och ser ut. Snyggt OCH funktionellt att lyssnade böcker flyttas ner till separat bokhylla.

+ Tidsreglagets känslighet
Fungerar bättre än någon av konkurrenternas tycker jag.

Braish (bra men kan bli bättre):

Jag har tidigare tjatat på storytel (punkt 7 här) att de som ligger bakom det redaktionella arbetet ska vara mer synliga. Bevis: jag råkade snubbla över att Angelica på Storytel lagt in alla böcker som förekommer i Gilmore Girls på en och samma lista. Vad såna smarta tipsar om och lägger till i appen vill jag hitta tydligare och kanske få motiverat med några korta rader.

Bokus lyfter fram sina medarbetare med namn + bild vilket jag tycker är jättekul men skulle gärna vilja veta mer om dessa personer och varför de tipsar som de gör med motivering eller kanske att man kan få länk till deras egen bokhylla så man kan bilda sig en uppfattning. Tror detta kan bli riktigt bra funktion för oss som lyssnar extremt mycket på ljudböcker och vill använda expertisen som finns. Kombinera det här med en pushfunktion när någon lägger till nytt så betalar jag gärna mer för en ljudboksapp.

Dåliga grejer:

– Crash Audiobook dummies
HERREGUD vad jag sett ovanstående ruta ofta senaste månaden. I början skrev jag upp vad jag gjort när appen kraschat men kunde riva ut den sidan i min dagbok eftersom ALLT verkar få den här att krascha. Mitt tips till den som vill lyssna på ljudböcker med Bokus play är att gräva upp den gamla internetflugan planking eftersom det inte går att göra något annat samtidigt som du lyssnar. Inte hoppa framåt eller bakåt, inte ladda ner en annan ljudbok, inte leta upp nya böcker att lyssna på senare… Faktum är att den till och med kraschade några ggr när jag rörde mig utanför wifiområdet så ligg still i ljudboksbåten!

– Nedladdningsbuggen

Jag har under nästan en månad inte lyckats ladda ner en bok en enda gång vilket gör att jag ibland inte kunnat använda appen när jag kör bil eftersom uppkopplingen i glesbygdn inte alltid är så bra och appen verkar inte buffra säkert mycket i taget. Appen visar att jag laddat ner en bok trots att den inte tar upp någon plats. När det står att den är nedladdad frågar den ändå om att jag ska koppla upp mig osv. Jag svänger in flera gånger till vägrenen och försöker ordna men slutar oftast med att jag måste lyssna på något annat eller sitta tyst med mina egna tankar vilket säger självt är en pina.

Men inte bara bittra bilåkande norrbottningar som behöver förtränga sin ångest med yttre stimuli kommer lida av detta. Lyssnar du mycket kommer du behöva räkna med att detta sliter på din månatliga datamängd vilket gör att man i praktiken måste betala mer än 169:- eller ändra sina övriga surfvanor för att kunna lyssna mycket. Trist barnsjukdomsbugg som måste fixas omgående om det inte bara är på min androidversion denna finns.

EDIT 18 maj: Jag har inte testat den nya uppdateringen som släppts nu men där ska detta vara löst.

– Tempus fugit
Oftast stängs appen av med hjälp av den inbyggda harakiri-buggen. Att då starta upp appen igen leder oftast till att jag måste sitta och skrolla fram och tillbaka tills jag hittar vart jag var i boken jag lyssnade på eftersom appen inte minns det korrekt. Detta sker också när jag använder sleepfunktionen eller stänger av den manuellt. Det går alltså inte bara att öppna appen och fortsätta, du måste i förväg ha koll på vart du var vilket gör att jag måste börja anteckna varje gång jag stänger av appen. Vilket i sig är omöjligt eftersom den stänger av sig själv helt random. Jag har ofta hört samma kapitel mer än två ggr.

Ska dock sägas att de flesta ljudboksappar har det här problemet mer eller mindre när man lyssnar mycket. Storytel också fast inte så mycket som exempelvis Scribd. I Audible förekommer det ibland. Jag vet inte vad det beror på men verkar inte gå att avskriva som barnsjukdom enbart. Den som löser det här problemet en gång för alla har min röst i kommande val.

EDIT 18 maj: I senaste uppdateringen ska även detta vara förbättrat.

– Den lättstötta
Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.

VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.

– Sons of Bokus play
Okej nu överdrev jag, de är inte riktigt som ett MC-gäng där borta på Bokus. Man får givetvis avsluta sitt medlemskap om man vill. Men det kommer kosta dig.

Alla som någon gång prenumererat på en tjänst vet hur lätt det är att bli kvar en månad extra trots att man inte tänkt det. Det är också orimligt att ett företag ska kräva att man ska avsluta ett abonnemang på exakt det datum det går ut. Därför kan man avsluta ett abonnemang och sen fortsatta använda tjänsten tills sista dagen. Detta är standard men fungerar vid två separata tillfällen inte i Bokus play för mig. Jag ringer supporten som är jättetrevlig, men jag får beskedet att det är något som är fel och att jag måste ligga ute med pengarna och teckna om mig på en ny period. Jag får tillbaka de ursprungliga pengarna såklart om några dagar och jag blir bra bemött så jag går med på det.

MEN. Jag tycker det är otroligt märkligt att man inte gett supporten mer fria tyglar till kompensation när appen är så pass ny. Varenda kund som hoppar på Premiumabonnemang nu borde man väl värna om? Inte vädja till att de ska vara beredda att ”ligga ute” med pengar eftersom appen är buggig. En buggig app är inga problem, sånt kan man förlåta som användare i början, men det blir lite konstigt att be kunder att ligga ute med pengar. Hade varit väldigt enkelt att dag ett ge direktivet till supporten att så länge buggar rapporteras så ska man inte snåla med en kompensationsmånad hit eller dit. In my opinion.

– Kaos är granne med bokhylla
Jag har mailat Bletchley circle och bett dem avkoda i vilken ordning böckerna ligger i min bokhylla. Senast tillagda bok ligger varken först eller sist i listan. Inte heller är det alfabetisk sortering efter boktitel, författarens för- eller efternamn. Och det är inte efter vilken bok som är nyast. Så allt eftersom min bokhylla växer blir det ett himla letande och ganska krångligt. Eller är det bara jag som inte fattat koden? Snälla upplys mig i kommentarsfältet.

För kalenderbitaren: 
Jag testade version 1.0.4 av appen på en Zenfone 3 Zoom med android 6.0.1

5 kommentarer
05/05 2018
17:49

Jag fick en förfrågan att skriva en längre krönika om metoo-uppropet i USA. Min första reaktion var som vanligt: ”Åh vad skönt att skriva krönika, då behöver jag inte intervjua någon!”. Sen började jag skriva och kom ihåg att det tar mycket längre tid att slänga ihop en snygg skriven krönika än att intervjua och skriva ut en artikel. Jag väger varje ord, omformulerar varje mening och stryker. Till slut är min timlön nere på några cent.

Jaja, kul med tidsdrygt med krönika. Min tes i just den här är att det är lätt att vara överens om att stormrika gubbar som Harvey Weinstein och Bill Cosby är skitstövlar och att att revolutionen med metoo ligger i att inte ens priviligierade, mäktiga män står säkra längre. Däremot har vi fortfarande svårt att acceptera att ”bra killar”, de som vi känner och gillar, också kan begå övergrepp.

Brukar ta hjälp av Patrik Lundgrens krönikebok ”Facit” när jag kör fast.

1 kommentar
03/05 2018
11:27

Ibland känns det nästan som om bokmerch är livet. Den klassiska tygpåsen med bokmotiv har vi ju sett ett tag nu och även om det inte går att tröttna på den är det kul att se böcker i annan prylform eftersom det händer så sällan. Det kanske mest lyckade exemplet på bok-blir-pryl måste ju vara Muminmuggarna. Arabiaporslin möter Tove Jansson-teckningar via begåvade Tove Slotte-Elevant. De är en klassiker som inte bara är en pryl heller, de har blivit en subkultur av samlare och de höga priserna på vintagemuggar reflekterar inte bara kärleken till Mumin utan även vilken otrolig kvalitet det visat sig vara på dem. Jag själv har flyttat i snitt vartannat år senaste 15 åren men mina Muminmuggar från 90-talet har hållit i varenda flytt, varenda disk. Jag har till och med haft dem som ljushållare utan att de spruckit.

Att göra om älskade barnboksfigurer till saker kan nästan jämföras med en filmatisering på det sättet att folks föreställningar och minnen kan krocka med andras tolkningar. Jag blev därför glatt överraskad när det visade sig vara en väldigt fin och välgjord kollektion som Bonnier Brands skickade ut pressmeddelande om. Eftersom det är 100-årsjubileum för första boken om Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå i år så har bland annat bokstöd, anteckningsböcker och doftljus tagits fram. Jag har testat anteckningsbok, tändstickor och doftljus och blivit så pass nöjd att jag nu går och är bitter över att jag inte har råd med bokstöden.

Jag svalde dock den bitterheten tillfälligt för att prata lite med Linn Widén som jobbar med marknad och PR på Bonnier Brands.

 

Kan du berätta lite om vad Bonnier brands är?
Bonnier Brands är en del av Bonnierförlagen och arbetar med att utveckla produktkoncept kring varumärken, karaktärer och författare. Vi hittar nya sätt att sammanföra konsumenter med sina favoritförfattare och karaktärer som tex, Elsa Beskows fantastiska sagoskatt eller Per Morberg där vi arbetar med hans egen kökskollektion.

Varför tror du att Elsa Beskows karaktärer överlevt så länge?
Hennes illustrationer har en så stor plats i den svenska folksjälen. Illustrationerna är tidlösa, detaljrika och när sagorna lever vidare generation efter generation så skapas det en stark nostalgisk känsla som man vill föra vidare. Hennes illustrationer är verkligen ett hantverk och kommer förhoppningsvis leva vidare 100 år till.

I och med 100-årsjubileet för Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin ger ni ut en fantastiskt fin kollektion med Beskows illustrationer, hur valde ni vilka typer av produkter det skulle vara?
Vi och familjen Beskow ville uppmärksamma jubileet av tanterna och farbror blå på ett nytt och spännande sätt men också skapa en kollektion som kan leva vidare under lång tid precis som sagorna har gjort. Mässing är ett material som aldrig blir omodernt och att applicera ett av Elsa Beskows mest kända motiv (siluetten av tanterna och farbror blå) på inredningsdetaljer i mässing kändes helt rätt.

När började arbetet med dessa produkter?
Vi tillsammans med Elsa Beskows familj och dödsbo påbörjade skisser och produktutveckling 2016. Det har varit ett väldigt fint samarbete.

På de produkter jag har är det väldigt hög kvalitet, hur resonerade ni kring det? Jag tänker att man kunnat göra billigare saker som fler köpt men då missat de som vill ha riktigt bra kvalitet osv.
Vi tror på att tillverka saker med hög kvalité med tidlös design, det är viktigt ur ett hållbarhetsperspektiv. Precis som Elsas sagor vill man att produkterna ska leva vidare länge och älskas av generationer och fungera idag och om flera år. Mässingskollektionen är en otroligt fin gåva och då är självklart kvalité och materialval viktigt.

Vilka ser du som målgrupp?
Det spännande med Elsa Beskow är att målgruppen är så bred, gammal som ung har alla en koppling till berättelserna och bildspråket.

Jag blev väldigt glad över att de veganska (100 % sojavax ) doftljusen som både var snygga + kändes väldigt hållbara. Var valet av dofter och material självklart från början eller fick ni prova er fram?
Vi fick absolut prova oss fram för att hitta rätt doft. Det var en spännande utmaning att översätta sagorna Blomsterfesten i Täppan och Solägget till just dofter. Ett väldigt spännande arbete som har resulterat i två fina dofter.

Ser du några risker med att göra produkter av älskade böcker?
Egentligen inte, utan om man behandlar illustrationerna med respekt ser jag bar att de blir ett komplement till böckerna. Ett nytt sätt att få in sagorna i sitt hem.

Vilken av Elsa Beskow-produkterna gillar du mest själv?
Jag är ett stort fan av doftljuset med doft Solägget. Det doftar citrus och känns lite exotiskt men ändå lätt och fräscht. Jag har redan gett bort flera i present och ett doftljus är något som uppskattas av de allra flesta.

(Bilderna i det här inlägget är tagna av mig men fler produkter går att se här)

7 kommentarer
26/04 2018
9:26

För nästan exakt två år sen dog  Michelle McNamara. För nästan exakt två månader sen kom hennes mästerverk ”I’ll Be Gone in the Dark” ut i bokform. Idag fylls tidningar av nyheten om att ”The golden state killer” gripits men ingenstans nämns McNamaras namn. Jag är övertygad om att hennes insats kommer att uppmärksammas mer inom kort men det är pinsamt att varken polis eller media nämner hennes arbete med fallet.

Sen några år tillbaka snittar jag på mellan två och fyra true crime-böcker i månaden. De allra flesta innehåller någon liten detalj som är intressant men för det mesta är de extremt tråkigt skrivna vilket gör det till en ganska jobbig genre att gilla. Fula omslag på böcker skrivna av tråkiga män som älskar att dra amatörpsykologiska analyser av förövare de kallar för ”monster” för att i nästa stund beskriva hur vackra offren för dessa monster varit. Genren har en låg LK-ratio (läsa klart-ratio). Men så dyker ibland böcker som McNamaras upp. Undertiteln är förmodligen ett bevis på att boken färdigställdes efter hennes död: ”One Woman’s Obsessive Search for the Golden State Killer”. Jag tror hon valt en mindre självcentrerad titel trots att boken inte bara handlar om fallet utan också om henne och om vad besatthet är på riktigt, vad det innebär och beror på.

Är man minsta intresserad av att läsa en bok om true crime borde man läsa den här. Om inget svenskt förlag köpt rättigheterna ännu så råder jag er att göra det nu, den kommer med största sannolikhet bli nästa ”Making a murderer”-snackis. Den är det bästa jag läst i genren.

Jag har aldrig sett en bok vara mer grundlig. Den är så grundlig att hon går tillbaka till den första skildringen av hur ett fall löstes av csi-teknik för flera hundra år sedan med hjälp av insekter som kunde lukta sig till blod på de misstänktas verktyg. Varje liten detalj blir till slut viktig och skildras på ett sätt som påminner om Peter Englunds sätt att skriva om historia, det är lika mycket de vardagliga små detaljerna som utgör historien som de stora dramatiska slagen.

Hon beskriver hur hon undersöker mordplatserna från ovan med hjälp av en pilot för att försöka lista ut vad som gör att mördaren bytt geografiskt område efter flera år i samma. Vad betyder ett sånt byte? Vilken typ av kunskap om området verkar han ha i början respektive i slutet av respektive period? Vad betyder frånvaro av ett beteende? McNamara tycker inte någon detalj eller kunskap är för liten. Vad betyder det att någon verkar kunna något, eller inte kunna något? Vad betyder det att någon tagit något från platsen men lämnat något annat? Visst förekommer det såna spekulationer i de flesta true crime-böcker men oftast är det bara på ytan och spekulativt. McNamara zoomar in så långt på bevisen som är fysiskt (och psykiskt) möjligt samtidigt som hon är den första att backa tillbaka så långt det går i nästa sekund för att försöka överblicka allt. Detta gör att hon till slut är den som ger The golden state killer sitt namn och uppmärksammar fallet. Att hon spelat en nyckelroll i att polisen nu gripit någon är självklart, frågan är inte OM utan HUR hon rent konkret bidragit. Det ska bli spännande att se. Bara bytet av namnet säger allt om vilket omtag hon gjorde på fallet.

Polisen säger i många uttalanden nu att de letat efter en nål i en höstack. Är man inte intresserad av hur själva nålen och höstacken och letandet ser ut i detalj kan man ändå ha väldigt stort nöje av McNamaras bok. Även om den trubbiga undertiteln innehåller ett slitet ord så det i det här fallet befogat och som i alla mina favoritböcker blir det bäst när författarens jobb syns i texten. Hon beskriver hur det är att leva med ett sånt här fall, en sån här besatthet. Hur alla hennes presenter från make börjar handla om fallet. Hur middagskonversationer alltid hamnar i fallet till slut. Hur hon sitter på diners med olika web sleuths hon träffat i cold case-forum. Hur det är att ens liv formas av en mördare, en person hon kanske aldrig ens kommer få veta vem det är. Ett omdöme jag läst om boken är ”genre busting”. Det vore århundradets underdrift att säga att det är ett välförtjänt omdöme. Jag menar hur många författare idoliseras av Gillian Flynn? Bara en sån sak liksom.

4 kommentarer