Bokhora

Bokhora.se

11/04 2018
15:34

Alla vet känslan när något som en själv älskar blir populärt i en grupp av människor som en själv ogillar. Det finns något osympatiskt i att känna så såklart, någon form av elitism. Men det är nog också fåfänga: när jag tipsar någon om en låt jag gillar eller pratar om en bok jag älskat så vill jag inte bli ihopbuntad med en massa idioter.

Mitt mest extrema exempel: en bok jag gillade väldigt mycket och tyckte var rolig var Charles Bukowskis ”Hollywood”. Det finns en karaktär som går upp i en fantasiomgång av roulette på ett sätt jag skrattade högt åt. Det händer typ aldrig i böcker för mig. Men det är ju omöjligt att som kille rekommendera Charles Bukowski, det är omöjligt att ens ha den boken framme eftersom den författaren är så starkt förknippad med killar som tycker det är coolt med supande, bara älskar manliga författare och av någon anledning skriver alla sina egna alster (jo, han använder det ordet) på en skrivmaskin trots att han har en sprillans macintosh.

Samma är det ju att vara fascinerad av prepping. Fyyyyyy vad jag stör ihjäl mig på män som i amerikanska dokumentärserier på Netflix om preppers går igång på sin egen förträfflighet och hur han ska försvara familjen, sitt egna elverk och all mat de hoardat. Han visar stolt upp alla sina vapen och kan inte sluta tjata om alla som är beroende av ”the grid”. Alla såna män säger förr eller senare en variant på ”Hoppas på det bästa, förbered dig på det värsta” men det går att se i deras ögon att de längtar efter katastrofen som äntligen ska göra dem till hjältar och deras fruar till duktiga husfruar som hämtar inlagda persikor till dem där de sitter på pass med ett jaktgevär. Jag får snabbt nog och stänger av och jag skäms och svär en ed med min katt att vi aldrig ska prata offentligt med någon om de vattendunkar, batterier och konserver vi har på lager i källaren.

Men! Anna-Maria Stawreberg har lyckats skriva en helt cringefri bok om dessa människor. ”Prepping” är både kort och snabbläst men samtidigt ambitiös och övergripande. Hon snuddar både vid konkreta tips, som hur en gör upp eld och släcker den, men också om psykologin och oron som får folk att bygga lösningar för att ha 400 liter vatten hemma just in case. Kapitel om enskilda preppers varvas med checklistor om vad som ska göras om någon får en medicinsk chock. Finanskrisen är med såväl som överlevnadskurs i arvidsjaur. Det är ett smart sätt att bygga upp boken på som gör den otroligt lättläst och de mer praktiska kapitlen får ett sammanhang och blir inte tråkigt ens för mig som är rätt ointresserad av att odla och vara ute i naturen.

Just nu finns det ju en lag om att alla infotainmentprogram i Sverige måste innehålla någon av de gamla medlemmarna i Hassan-gänget, och den lagen måste vi ju respektera, men om den någon gång (via demokratiska medel såklart) ändras så vore det ju underbart att se Anna-Maria Stawreberg gör en dokumentärserie där hon varvar praktiska tips med att åka runt i Sverige bland preppers och filosofer och akademiker och MSB-anställda och pratar om de här sakerna. I en utopisk värld skulle MSB bekosta 10 såna 45-minutersprogram för webben.

Eftersom Stawreberg skriver bra så önskar jag att boken skulle ha varit längre och ännu mer fördjupade nämligen. Hon berör allt ifrån Sveriges avskaffandet av beredskapslager till patriarkala strukturer i undergångsscenarier. Det är ganska intressant att psykoanalysera sig själv utifrån alla vägar till prepping som hon visar, varför har jag själv ett lager värktabletter extra stora reservdunkar bensin hemma? Är det ”världsläget” eller allmän oro eller en rädsla för utveckling? Hur vi preppar blir på något sätt en bild av vårt eget skräckscenario. Någon i boken köper på sig silvermynt vilket för mig framstår som idiotiskt, men att jag själv köper på mig ohemult med bönor varje gång det är erbjudande i affären är säkert mer idiotiskt i någon annans ögon eftersom jag ändå inte har någon BOB (Bug out bag) med mig.

Det är en udda subkultur som skildras såklart men också väldigt samtidshistoriskt intressant. Vad vi är rädda för nu kommer säga något till framtiden om vår tid. Den kunskap som idag är kollektivt bortglömd kommer det kanske skrattas åt snart.

Att Stawreberg inte bara intervjuat män är ett stort stort plus i boken, den här genren behövde verkligen det på samma sätt som Linda Leopolds perspektiv behövdes i  ”Smartast i världen : IQ-sällskapen från insidan”. Jag tycker illustrationerna och formgivningen lyfter boken extra mycket, de är otroligt snygga (min enda kritik är att jag tycker kapitlet ”Utemat” borde illustrerats så jag faktiskt kan använda det kapitlet sen när strömmen går).

Författaren ställer sig frågan på första raden i boken: ”Kan man skriva om prepping och överlevnad utan att väcka en onödig oro?” Självklart är svaret ja. Det lyckas hon med redan i förordet.

En till synes svårare fråga: Kan man i en och samma bok skriva om både krypskyttar i Sarajevo och torkad frukt och samtidigt vara underhållande? Svaret på den frågan är att jag åtminstone vet en som lyckats med det.

 

7 kommentarer
09/04 2018
18:03

För att ha något att prata om i Mellan raderna-podden försöker jag läsa minst en bok i veckan. Det går inte alltid sår bra, men oftast lyckas jag. Eftersom veckan och livet båda är korta vill jag helst läsa nåt bra och är ganska sträng mot böcker som jag inte gillar. Märker jag att jag irriterar mig på något blir det lätt att boken får ligga och jag läser nåt annat. Jag kommer ändå inte att hinna läsa världens alla böcker så varför inte satsa på de jag tycker om, resonerar jag.

Häromdagen började jag läsa på en ny bok av en författare jag vanligtvis gillar. Men jag vet inte om vi vuxit ifrån varandra eller om den här boken bara inte höll måttet, men jag kom bara tjugo sidor in innan jag bytte bort den. Jag störde mig på att allt förklarades så ingående och många gånger. Den gamla hunden var grå, hade en nos som ljusnat under åren, hade trötta gamla ögon, rörde sig stelt PÅ GRUND AV ÅLDERN och så vidare. Samma sak med kanalen, den var smutsig, mörk, djup, svart, oren, farlig, giftig och så vidare sida upp och sida ner. Jag blev nästan förnärmad över att författaren inte hade större förtroende för mig i egenskap av läsare.

Vad får er att sluta läsa en bok?

13 kommentarer
01/04 2018
12:18

Åh vad fantastisk denna box är! Den är så bra att jag får någon sorts posttraumatisk bitterhetsattack över min skolgång.

Jag vet att det är ohyggligt förmätet och dessutom tråkigt att vara sån som tror sig veta hur undervisning i skolan ska ske. Ändå blir jag lite sån när jag läser de här novellerna, det är omöjligt att inte identifiera sig med personerna i berättelserna på ett personligt plan samtidigt som jag direkt tänker på hur mycket samhällsvetenskap och politik som skulle kunna vävas in i ett samtal om dem. Min egen skolgång är såklart inte representativ för hur skolan är eller ens var då, men min upplevelse av vattentäta skott mellan olika ämnen var extremt märklig. I litteraturen pratades det om karaktärers känslor och tankar, i samhällsvetenskap och historia fanns inga känslor alls. Människorna i de senare ämnena verkade knappt mänskliga.

I Suzanne Brøggers novell ”Blomman” ska huvudpersonen köpa en cyklamen till en man. Kring denna cyklamen i kruka kretsar tankar om makt, hur gesten ska tolkas av mottagaren respektive omgivningen. Den är komisk ibland och sorglig ibland. Den är politisk samtidigt som en person helt ointresserad av politik skulle gilla den eftersom jag tror många, tyvärr med rätta, ”överanalyserat” sociala situationer i timmar där folk med mer sund läggning inte ser något problem över huvud taget.

När hon funderar på att lämna blomman på hans jobb tvingas hon tänka sig in i hur han tror att omgivningen skulle reagera.  Det är många led.

”Man riskerade att skvallret skulle börja gå. ‘Nåja. Det måste ju vara hopplöst för en man att vara tillsammans med en sådan där rödstrumpa.’ Eller ‘Hon har nog varit ute och knullat med vilda hästar i Inre Mongoliet, om man ska tro på allt hon går omkring och predikar, så nu vill hon försöka sona brottet med en cyklamen’…”

Alla som någon gång anpassat sig för att bli omtyckt eller tryckt undan en del av sig i ett förhållande kan sitta och nicka. Samtidigt Brøgger det tydligt på ett oerhört effektivt sätt hur en feministisk analys och ställning som en offentligt politisk person sätter käppar i hjulet för en privat. På samma sätt upplever Kerstin Thorvalls berättare det i ”Olle”, hon är bra på att dra in pengar och försörja sin familj, men brister i bullbakandet. Det går aldrig att göra rätt när världen har ett krav på sig och man själv ett annat. (Däremot kan man vara jävligt rolig och kommentera hemslöjdsförkläden i en sexskildring!)

Brøgger skriver om dessa krav:

”Det var ju inte en blomma han ville ha, utan mig. Men i reviderad utgåva, med lämpliga strykningar på olämpliga ställen.”

Eller kanske är det fel att säga att analysen sätter käppar i hjulet i Brøggers novell. Kanske är det snarare som när snickare ska köpa hus: saker som andra missar är tydliga tecken för den som har kunskapen. I Bodil Malmstens novell ”Åtrå” säger en man till berättelsens jag:

”Kvinnor med makt är värre än män.”

Kvinnan som är jaget kommenterar det aldrig vare sig direkt till honom eller i berättelsen. Ändå förstår jag som läsare vilken idioti hon tvingas stå ut med för sin åtrås skull. Hur går det att få ihop sina känslor med tankar, det kanske låter som en banal fråga men det är vad som skildras så bra.

Alla noveller känns som att de är skrivna idag. Då och då blir jag påmind om att jag inte är från samma generation som författarna när ålder nämns. Bodil Malmsten skriver:

”Jag tackade överdrivet som kvinnor i min generation gör.”

”Det är fördelen med att bli äldre, plötsligt törs jag ställa krav jag aldrig skulle ha drömt om när jag var yngre, det väcker respekt. Inte kärlek, men respekt.”

Att jaget missar buss och båt men styr upp situationen trots en klagande man vid sin sida blir symboliskt. Och jag kollar hur gammal Malmsten blev. När jag följde hennes blogg kändes som att jag hade mer gemensamt med henne än de flesta i min egen ålder så jag tänkte aldrig på ålder. Samtidigt måste så mycket varit annorlunda för någon vars mamma föddes bara ett par år efter att kvinnor fått rösträtt.

Såna här saker står givetvis inte utskrivet så trubbigt som jag formulerar det. Framför allt är det jävligt bra berättelser i den här boxen, men jag ser det politiska i allt det vardagliga eftersom det känns som att det är vad dessa författare har gemensamt. De behöver inte skriva krångliga samhällsvetenskapliga avhandlingar, överförklarande blogginlägg eller ens använda p-ordet. Det finns där i vardagslivets alla sprickor, that’s how the patriarchy gets in. Typ så.

En av mina absoluta favoritförfattare Nina Björk medverkade i svt-programmet ”Min sanning” för några år sedan. När jag såg det blev jag så oerhört provocerad över hur politisk analys och privatliv och känslor blandades ihop på ett så skevt sätt. På hemsidan beskrivs programmet bland annat såhär:

”I Min sanning får hon förklara sin syn på olika feministiska och ekonomiska spörsmål, varför hon inte lever som hon lär och varför hon tycker det är så hemskt att folk måste le mot varandra på arbetet.”

Som jag minns intervjun (den finns inte på svt play längre) så kom frågan om hon ”lever som hon lär” i samband med att hon kritiserade det ekonomiska system vi har i kapitalistiska västländer. Jag kan kanske förstå frågan i mer konkreta sakfrågor. Exempelvis: det kan kanske vara motiverat att fråga en miljöpartist hur miljövänlig bil denna själv köpt eller om den källsorterar eller har aktier i oljebolag. Men att fråga en person som är kritisk mot kapitalism om hen ”lever som den lär” är bara absurt, hur ska en person kunna leva utanför samhället på det sätt som skulle krävas för att svara ja? Det är sånt som får en att känna att det inte finns utrymme för visioner över huvud taget och att det kommer bli en trist valrörelse kommande månader.

Men nog om mina fobier för kommande valrörelse. Det jag vill säga är att motsättningarna mellan liv och ideologi måste ses som mer komplex. Det går inte att kräva att kvinnor ska orka driva en kamp i varje sekund av sina liv när män inte gör det trots att det är männen som är problemet. Ändå verkar  karaktärerna i dessa noveller lägga detta ansvar på sig själva i sina egna liv.

Min efternamns-namne Birgitta Stenberg har skrivit ”Rösten” som kanske är den novell jag gillar mest om jag måste välja. Jaget går på en ohyggligt tråkig föreläsning som hålls av en rasistisk manlig professor som besökt Afrika för att lufta sin koloniala blick en aning. Hon vill gå från första stund men blir kvar.

”Jag var så irriterad att jag inte kunde sitta stilla och ändå var jag fast i denna tvångströja av hövlighet. Och varför teg jag, varför avbröt jag honom inte, jag kunde mycket väl kunnat komma med ett par ironiska frågor.”

Hon listar sina invändningar i tanken och vi som läser novellen får ta del av dem. Genom hela föreläsningen sitter jag och hejar i tanken, säg det! Sätt honom på plats! Men hon gör inte det. Efter föreläsningen invänder hon mot hans perspektiv men inte lika hårt som hon tänkt. De hamnar på restaurang ihop på villkoret att hon ska hålla tyst med sin kritik. Därefter vill han beställa vad hon ska äta och klä henne och inreda hennes lägenhet som han tycker. Slutet är en sån lättnad även för mig att jag känner känslan i hela kroppen. För första gången tänker jag att ordet ”frihet” inte bara är en floskel i amerikanska valkampanjer utan något väldigt konkret som litteratur kan erbjuda alla oss som inte känner att vi får ihop förnuft och känsla alla gånger.

Ps. Underbara omslag av Lisa Benk och jättebra efterord av förläggaren Erika Palmquist. Det enda negativa är att det är samma efterord i alla fyra novellerna. Jag fattar varför det är så, novellerna säljs ju separat, men när någon är så bra på att effektivt sätta det man läst i ett sammanhang är det lätt att bli girig och vilja ha mer.

1 kommentar
26/03 2018
6:19

Mellan raderna-podden har tvingat mig att läsa minst en bok i veckan, det låter kanske inte så mycket för läsarna på den här bloggen, men för mig är det inte sällan en utmaning. Kindeln har räddat mig många gånger, den är lätt att bära med sig och ju mer jag använder den, desto mer gillar jag den. Stort plus för att få recensionsexemplar i e-boksformat.

Igår och idag plöjde jag igenom Ida Lindes ”Mördarens mamma” som handlar om precis det titeln avslöjar. Det är en väldigt vackert skriven, ofta väldigt mörk historia om en ensam kvinna som blir mamma (på ett minst sagt okonventionellt sätt visar det sig senare). Sonen visar sig vara ett våldsamt barn (tänkte på ”Vi måste tala om Kevin”) och ja, sen händer det som titeln syftar på och historien tar en del oväntade svängar.

Först trodde jag att det här skulle vara en stilla, nästan poetisk historia, men halvvägs in inser jag att det är ett mysterium som håller på att öppna upp sig. Ska prata mer om den i nästa Mellan raderna.

 

3 kommentarer
13/03 2018
12:52

Svensk film får ofta kritik för att skådespelarna är för tillgjorda, för Dramaaatiga. Det vill säga de artikulerar för mycket, spelar över. Det är något som brukar förklaras med att svenska skådespelare ofta kommer från teaterns värld där detta är nödvändigt för att nå även de längst bak i lokalen. På samma sätt är teatersminkning överdriven, annars syns den inte. Inzoomade på film skulle de kunna viska och mumla och bli lite blank på ögat bara men den där skrattande teatermasken och den grinande har förstört dem.

Själv tror jag dock det beror på hur vi ser på känslor och hur övertydlig fiktion fått oss att börja tro att världen är sådär övertydlig på riktigt som den är i dålig kultur. Man är för dålig för att kunna gestalta en komplex känsla så man går till klichéer. Är man ledsen eller råkat ut för något hemskt så ser man ut som Edvard Munchs Skriet 24 timmar om dygnet för resten av sitt liv. Eller?

Jag tänker lite på hur fiktion påverkar oss. Hur böcker och film kan skapa en bild av hur människor reagerar i olika situationer och hur de sen måste försöka härma vad de tror är en naturlig reaktion. En fiktiv berättelse som faktiskt tar upp detta på ett så underbart sätt är Gillian Flynns ”Gone girl”:

”The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standig metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy’s parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn’t a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty doucebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter’s return: a killer smile.”

Huvudkaraktären har fått lära sig av sin pappa under uppväxten att riktiga män inte gråter. När han hamnar i en situation där det är en fördel att gråta och visa känslor kan han inte det och måste fejka en ”bra” reaktion. Det blir helt fel och han framstår istället som en psykopat. När ens fru är försvunnen ser man orolig ut och/eller gråter, man ser empatisk ut så att folk ska engagera sig i fallet och media ska sätta press på polisen så ärendet prioriteras. Att han över huvud taget står där är ett bevis för att han vill hitta hinna henne, men det som folk ser är det märkliga leendet.

Förra veckan gick det att läsa i media om hur det här sättet att tänka kring hur folk i olika krisartade/påfrestande situationer hamnat i en tingsrättsdom. Ur DN:

”Hon polisanmälde händelsen istället för att gå till sin makes familj, hon visade inga känslor under sitt vittnesmål i rätten […]”

Människor som kanske aldrig själva varit i en liknande situation tror sig kunna bedöma hur någon annan borde reagera.

Den målsägande intervjuas i DN:

”Jag förstår inte vad min familjs ‘ställning’ skulle ha för betydelse, eller det faktum att jag inte grät i rättssalen. Alla människor är olika. Jag är sjuksköterska och van att hantera krissituationer, att jag inte gråter betyder ingenting.” 

Tyvärr är jag personligen inte förvånad över att nämndemän tror sig kunna göra denna psykologiska bedömning av människors innersta känslor baserat på vad de observerar. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på det.

Kate McCann skriver i boken ”Madeleine” om hur deras reaktioner efter att deras barn försvunnit påverkade utredningen så mycket att de till slut blev misstänkta för att ha fört bort och mördat sitt barn. Hur kunde två föräldrar verka så samlade framför kamerorna när deras barn var borta? McCann skriver själv om hur kunde vara arg på sin make eftersom han ”stängde av” känslorna men att hon trots allt förstod att han var tvungen att göra det för att kunna fokusera på allt praktiskt arbete med försvinnandet. Hon skriver också om rädslan i att köpa kläder när det behövs eller till och med att någon ska se att hon äter eller dricker ett glas vin. En mamma som sitter och äter i lugn och ro måste ju vara skyldig till något. En mamma som dricker ett glas vin kan omöjligt ha älskat sitt barn. Det är en dubbel bestraffning som beskrivs: de ser att polisen inte gör något och när de själv försöker göra allt de kan på egen hand och finansiera en egen utredning så anses de vara för känslokalla. Hur det kan vara känslokallt att göra allt för att hitta sitt barn spelar i det sammanhanget ingen roll, för de gråter ju inte nog mycket.

17926571I Samantha Geimers bok ”The girl: A life in the shadow of Roman Polanski” skriver hon om hur hon anklagades för att inte bara ljuga utan också för att ha varit den som utnyttjat Polanski för att bli känd. Många tog det som ett bevis på att hon inte varit med om ett övergrepp eftersom hon inte var så traumatiserad som hon ”borde” varit.

”Everyone assumed that the night with Polanski was an event that would make me shy away from sex for years. That’s what people expected, and seemed to want.”

Att Polanski själv erkänt och dömts för brottet var mindre viktigt för många.

I ”10 år i frihet skriver Natascha Kampusch mycket om det här. Hon känner ofta att hon reagerar fel. Trots att extremt få människor i världen har en erfarenhet som liknar hennes så tror de sig veta hur de själva skulle reagera. Hennes sätt att visa känslor på och prata om det som hänt duger inte och hon blir också anklagad för alla möjliga saker efter att hon flytt.

”Alla bar på sina egna föreställningar, som de sedan kom att projicera på mig. Antingen för att radikalt skärma av sig och ta avstånd från mig i stället för brottet. Eller för att på något vis kunna spegla sig i mig. Sådana speglingar ägnar vi oss ständigt åt i vardagen, de utgör en del av vår kultur. Under fångenskapen var det bara en person som hade behov av att spegla sig i mig. Jag klarade av att ställa upp på det utan att samtidigt förlora mig själv. När fångenskapen var till ända blev det tungt att leva upp till de mest skilda personers behov, förväntningar och föreställningar.”

Hon hade överlevt ett fruktansvärt brott som pågick i åtta år och menar i sin bok att hon inte klarat det om hon inte varit en så känslomässigt stabil person. Så de egenskaper som räddade henne under fångenskapen blir alltså det som leder till fler kränkningar när hon kommer ut. Det är ett Moment 22 som hon inte kan förstå. Hon spekulerar kring hur människors enorma rädsla väcks och om det inte delvis är offrets eget fel så skulle det innebära att de själva när som helst kan drabbas.

I ”Varför gråter inte Emma?” skriver Emma Jangestig tillsammans med Magnus Wennerholm om frågan som gett boken sin titel. Det är hennes pappa som fått frågan från omgivningen och tvingats försvara sin dotter.

”Det kändes som om den här dagen var till för att hon skulle visa alla hur ledsen hon var. Och känslan att hon inte sörjde rätt växte sig starkare. Det var inte så här man skulle bete sig. Alla andra grät ju. Borde inte hon också göra det? Det verkade så skönt att bara kunna släppa fram tårarna och sedan låta allting vara över för en stund.”

De fyra böckerna är för övrigt bara de fyra jag läst senaste tiden där det inträffat att folk trott sig kunna tolka känsloyttringar som bevis. Hur man reagerar i extremt pressade och svåra situationer är svårt att veta på förhand tror jag. Och även om man vet hur man själv reagerat så säger det ingenting om andra. När det gäller nämndemän som tror sig kunna göra rättsliga bedömningar utifrån folks känsloyttringar tycker jag att det borde läsa brottsoffers böcker lite oftare och inte tro att allt är som på film. Det är konstigt att de inte redan gjort det.

20 kommentarer
08/03 2018
22:45

Igår spelade Karin och jag in avsnitt 100 av Mellan raderna med Jihde och Öhman. När vi började podda tillsammans hade vi bara träffats en gång på fest fest här i L.A. Vi pratade lite och kom underfund med att vi båda gillade hästar och böcker. Vi valde böcker som tema för podden och har sedan dess lärt känna varandra främst genom att prata läsning en gång i veckan under hundra veckors tid. Det är mer än vad jag umgås med de flesta av mina vänner.

Oftast tycker vi lika om böckerna vi läser, men jag gillar när våra åsikter går isär. Det är inte bara intressantare så, men också ett tecken på att vi är så pass goda vänner att vi vågar säga emot varandra. I veckans avsnitt pratar vi som hastigast som ”Ragga som du shoppar” och dyker djupare ner i ”Tjockdrottningen” av Moa Herngren. Är det okej att smalisar skriver om tjockisar? Det blir också Geid Gulliksens ”Je sus -Hur ska man leva” och ja det vanliga feministsnacket.

PeppeKarin

Kommentera
01/03 2018
12:27

Det här är en bok om hur en lanseringskampanj av en annan bok ledde till att miljoner människor fick en felaktig bild av AIDS och de människor som drabbades av sjukdomen. Randy Shilts ville på 80-talet skriva en bok om hur myndigheterna, under Ronald Reagans styre, lät bli att ta AIDS-epidemin på allvar. Boken fick namnet ”And the Band Played On: Politics, People, and the AIDS Epidemic”.

Problemet var bara att det var en svårberättad historia. En bok som tog upp fördomarna som homosexuella fick utstå och dessutom kritiserade Reagan var inget som tidningarna ville skriva om. Ingen verkade vilja recensera den. För att nå ut började man presentera en liten del av boken som utgick ifrån en kanadensisk steward, Gaëtan Dugas, som man ansåg vara ett så kallat ”index case”, alltså det första kända fallet av en viss sjukdom. Han blev ”Patient zero” och tidningarna nappade på detta. Trots att boken inte handlar om honom var det få som skrev om den utifrån någon annan vinkel. Fördomar mot homosexuella män och totala missuppfattningar av fakta och i många fall lögner och manipulerade fotografier, framställde Dugas som ett monster som smittade folk med vilje för att skada dem. i Själva verket var det mesta som skrevs om Dugas felaktigt, inte ens benämningen Patient zero var korrekt. Det som tolkats som en nolla var i själva verket bokstaven O, helt enkelt en benämning på ”outside the area” som syftade på att han ej var från Kalifornien.

I boken ”Patient zero and the making of the aids epidemic” av Richard A. Mckay gås hela berättelsen igenom från det där o:et som blev en nolla och vilka konsekvenser det fick, stora som små. Medicinska fakta blandas med mediekritik och kulturjournalistik på ett jättebra sätt. Jag strecklyssnade, den var inte bara spännande utan även en bra genomgång för mig som inte kände till så mycket om AIDS-epidemin som jag trodde.

Finns på storytel och audible.

2 kommentarer
28/02 2018
16:18

 

Förlaget Vertigos hemsida har blivit utsatt för en attack! Att driva små förlag är inte lätt till att börja med skriver förlagschefen Alexandra Nedstam på facebook och efter att själv ha jobbat med små förlag så kan jag vittna om hur otroligt viktigt det är att kunna nå läsare och potentiella läsare på internet.

Först tänkte jag skriva att hemsidesattacken motsvarar att ens lokala bokhandel får en tegelsten genom skyltfönstret. För skulle det ske skulle nog många kunna tänka sig att stötta den bokhandeln lite eller hur? Men när en hemsida tas ner är det ju mer som att någon kraschat skyltfönstret på ens bokhandel, snott alla böcker och sen gått in på kontoret och haft sönder alla kundlistor och beställningar osv. Det är dyrt att fixa och affärsverksamheten stannar upp och tid läggs på sånt som inte har med litteratur att göra.

Visst inte accepterar vi bokälskare sånt? Det går att hjälpa till med några kronor genom att klicka här.

Antingen ger man en liten slant bara för att stötta, eller så kan man stötta och dessutom få olika bokpaket. Jag önskar att det fanns ett bättre ord men ibland är det befogat att säga WIN-WIN.

Jag är själv ingen storkonsument av Vertigos utgivning men vad man själv gillar att läsa har inte med saken att göra tycker jag när någon råkar ut för såna här tråkigheter. Små förlag måste vi skydda!

Jag brukar alltid gå förbi deras monter på bokmässan och köpa minst en bok för att försöka vidga mina vyer. Det är alltid så himla kul att se hur förlaget sticker ut inte bara med texterna de ger utan att de även gjort så himla många snygga böcker. En ytlig bokomslagsfetischist som jag är otroligt ofta imponerad! Dessutom tycker jag att världen vore avsevärt sämre utan alla mindre förlag.

IMG_9617-480x320

2 kommentarer
25/02 2018
9:41

Det finns inget jag hatar mer än övertydlighet och att bli underskattad som läsare. Cirka 25% av min vakna tid går åt till att klaga på tv-serier och filmer och böcker där upphovspersonen verkar ha gjort allt för att få med alla i båten så att säga. Exempel: I ”House of cards” när huvudpersonen vänder sig mot kameran för att förklara vad vi nyss fått se och hur politik fungerar och vilka känslor och dolda motiv som alla karaktärer i scenen haft. ”Alla ska med” är sällan ett bra motto att ha i kultur, vad är det för fel på att lära sig något?

Jag ville börja recensionen med den här komprimerade ranten eftersom jag tycker kulturskapare ska börja välja form utifrån vad de själva vill och gillar. Vill de vara övertydliga borde de börja skriva på wikipedia, där är det en jättebra egenskap att vara tydlig. Är de ointresserad av att berätta med bilder kanske de inte ska välja filmmediet osv.

När jag läser Karin Gafvelins ”Djupet” tänker jag på all dålig kultur jag måste stå ut med på jakt efter såna här guldtackor. Karin Gafvelins bok får högsta betyg på alla sätt men gör det smärtsamt uppenbart hur sällan andra kulturskapare når upp till den här nivån. ”Djupet” är 269 sidor magi. Punkt slut. Men jag ska ändå försöka utveckla lite.

helbildskepp

Jag har svårt att se att någon skulle kunna vara mindre intresserad av segling än vad jag är. Jag var på några båtsemestrar som barn och det positiva jag minns från dem är mitt Gameboy. Jag tyckte ofta det var otäckt och jag var om möjligt ännu mer ångestriden då över den låga standarden i alla rum som hade med personlig hygien att göra (jag är så fobisk för allt sånt att jag inte ens kan beskriva det rakt ut som ni märker).

Som vuxen är jag glad över erfarenheten men också nöjd med att mitt liv på båt är något i backspegeln. Ändå sitter jag i soffan med en bok vars första baksidesmeningen är:

”Karin är nybliven båtbyggare och och förälskad i seglarlivet.”

Jag är inte bara ointresserad av segling, jag är dessutom så totalt oallmänbildad på området att jag

1. Inte hade en aning om att världen verkar vara full av den här typen av segelbåtar än idag.
2. Inte har en aning om varför de få som jag visste fanns seglar runt, vad är syftet och hur drar de in pengar osv?

Ändå älskar jag den här boken. För Gafvelin gör det intressant även för någon som mig. Hon verkar inte vara ett dugg rädd över att ta med tekniska termer från livet som sjöman och skildrar de olika momenten på ett sätt som faktiskt omvänder mig helt, jag blir intresserad av den världen bara några sidor in i boken. Jag till och med älskar estetiken, alla svartvita knutar och rep och bordläggningsarbete och allt vad det nu heter. Jag tycker Gafvelin bevisar att en riktig konstnär kan ta vilket ämne som helst och göra det intressant för vem som helst, bara hen är nog duktig. Och det är Gafvelin, med råge. Själv somnar jag av Kerouacs ”On the road” men jag kan tänka mig att hans mest hysteriska fans känner något som liknar det jag kände när jag läste den här: jag vill också.

Boken är en grafisk roman med vad som i mina lekmannaögon ser ut som tuschteckningar (edit: tekniken är skrapkartong). I vilket fall som helst finns bara två färger: svart och vitt. Skuggningar och ojämnheter är uppbyggda av streck, ungefär som i gamla etsningar eller träsnitt. Tänk Gustave Dorés estetik som möter Sun Axelsson eller kanske Birgitta Stenbergs innehåll.

ledigdag

För att återknyta till min inledningsrant så har Gafvelin valt en form där hon maximerar berättelsen så mycket det går. Människor i filmbranschen med miljonbudgetar borde läsa den här och lära sig ett och annat om komposition och om hur man berättar med bilder.

Gafvelin kan skildra hur en person kliver av en buss och pulsar genom snön med en katt i en bur och göra det intressantare än hur de flesta filmskapare skulle skildra landstigningen på Normandie. Hennes sätt att rita svårgreppbara saker som väder, vind och hav är otroligt och sådant som kan betraktas som ”bakgrund”, träd, lövverk, buskar osv är magiskt genomfört. Kontrasten i bilderna mellan den soliga förälskelsen på s. 65 och stupet ner i mörkret på s. 156, när hon vakar över honom, är något jag tänker på när jag läser boken ett andra varv. En oskicklig berättare hade påmint oss om kontrasten på ett övertydligt sätt a la ”see what I did there”/”vänta till slutet av klippet”. En oskicklig berättare hade inte kunnat göra så välavvägda tidshopp som görs i boken, något som jag annars nästan aldrig gillar i alla andra fall. Här är det välmotiverat och också så otroligt hantverksmässigt bra gjort att jag inte bara förlåter det, jag älskar det.

minneapolis

Det finns en historia om att välja ett annat liv än majoriteten, om att jobba hårt och ändå tjäna väldigt lite pengar. Om gruppdynamik på relativt små isolerade ytor. Om psykisk ohälsa och hur det är att leva som anhörig till någon som mår väldigt dåligt. Om att se platser på andra sidan jorden som privilegierad men samtidigt fattig. Den handlar också om hur många ser livet som något linjärt med en pil ”framåt”. När ska huvudpersonen växa upp, skaffa ett ”riktigt” liv osv.

När jag läser boken ett andra varv försöker jag lista ut varför jag tycker att den här boken sticker ut så mycket från annat jag läst. Kanske är det för att en sån här kombination av genrer sällan görs. Å enda sidan är berättelsen om Karin och James en klassisk historia om förälskelse och väldigt självreflekterande (majoriteten av deras samtal skildras genom deras brevväxling) men å andra sidan känns berättelsen som en äventyrsskildring. I serievärlden känner jag bara till ett annat exempel där det gjorts på den här nivån, i Hergés ”Tintin i Tibet”. Jag vet inte drivkrafterna bakom Gafvelins bok men eftersom huvudkaraktären bär hennes namn finns det säkert självbiografiska element i den. När Hergé gjorde ”Tintin i Tibet” var det under en period då hans äktenskap rasade samman, han hade mardrömmar om stora, skrämmande vita landskap (”skönheten och grymheten i det vita”) och blev besatt av att samla på bilder av snötäckta Tibetanska landskap. Det var också hans mest personliga berättelse i det att han låter Tintin rädda karaktären Chang i Tibetberättelsen, en karaktär som var baserad på hans vän Zhang Chongren som han tappat kontakten med under 40 år som en följd av kriget mellan Kina och Japan och senare det kinesiska inbördeskriget. Känner man till de här sakerna är inte Tintin bara en äventyrssaga för barn utan något som berör en.

helvete

I boken ”Tintin: Hergé and His Creation: Hergé and His Creation” skriver författaren:

”Increasingly, Hergé attempted to articulate these personal strivings through his Tintin stories. Most remarkable is Tintin In Tibet, a book in which he divested himself of the Tintin family, drew out his nightmares and exorcised them in a personal quest for Chang, the young Chinese boy who had once been his closest and most influential friend.”

När jag tittar igenom bokinfon på förlagets hemsida ser jag ett liknande citat från en DN-intervju med Gafvelin: ”Boken har fungerat som exorcism”.

Nu råkar jag tycka att Gafvelins berättelse är mycket bättre (so sue me Hergé-entusiaster) och jag gillar svärtan i hennes berättelse avsevärt mycket mer än Hergés teckningar. Dessutom är hennes humor roligare på alla sätt såklart (”Blomma på bara, era små jävlar” – En förälskad Karin pratar med träden.). Men jag kommer att tänka på hur jag saknat den kombination av personliga känslor och äventyrsskildring kombinerat med perfektionistiskt vackra bilder.

Mitt eget liv är väldigt långt ifrån de liv som levs i ”Djupet”, jag har helt andra problem, ändå känner jag mig sekundärexcorcerad efter att ha läst ut den och ställer den på väl synlig plats i bokhyllan, redo för nästa omläsning.

3 kommentarer
22/02 2018
16:37

Jag håller på och kämpar med ett manus (världens mest ooriginella mening 2018) och försöker analysera dramaturgin och varför jag tycker att en historia är bra i inte bara böcker, utan också film och radio. Jag älskar till exempel HBO-serien ”High Maintenance”. Den är som en novellsamling där den röda tråden är killen på cykeln som rör sig runt New York och säljer gräs. Varje avsnitt ger tittaren en inblick och kort historia i en gräsköpares liv. Så sympatiskt och välberättat.

Ett annat tips är Sveriges Radios P1 dokumentär ”Min vän mördaren” som handlar om hur två svenska kvinnor får varsin brevvän i ett fängelse i USA. Historien fokuserar på den ena av fångarna och åtminstone jag drivs mellan att känna empati och förskräckelse. Jag har tipsat mina kompisar om den här dokumentären och alla har tyckt olika om den. Nyfiken på era reaktioner. Vi talart för övrigt om den i senaste Mellan raderna:

Kommentera