Bokhora.se

30/10 2014
12:32

Med viss regelbunden oregelbundenhet uppdateras bloggen Bookbirds (på svenska). Jag följer den i en bloggläsare och missar därför inga inlägg. Jag tycker om blandningen av inlägg. Ibland nära, ibland fler snabbt. Jag tyckte om det senaste inlägget med Stjärtmesens bokmärken. Där läste jag bland annat om @esternilsson_ som är The Ester Nilsson från ”Egenmäktigt förfarande” som twittrar (i den rådande Ester Nilsson-hysterin – eller snarare Hugo Rask- – kommer jag att bli helt trött på Ester innan jag ens har påbörjat ”Utan personligt ansvar”, som jag ska börja läsa så fort helgen är slut).

Kommentera
30/10 2014
8:21

Jag gav bort mitt exemplar av Jimmy Liaos ”Stjärnenatt” i våras. Så gör jag tydligen jämt när jag vill ge någon en spontan present. Jag går till bokhyllan och tittar efter något som kan passa och sedan ger jag bort en av mina egna böcker. ”Ankomsten” ger jag oftast bort, men när jag skulle ge något till min konstintresserade kollega tyckte jag att ”Stjärnenatt” passade bättre, även om hon älskar Shaun Tan. (Jag kanske får ge henne ”Ankomsten” nästa skolavslutning istället.) Jag tror att det blev lyckat.

Men åter till Jimmy Liao. Han är nominerad till ALMA-priset och jag tycker att det vore kul om fler upptäckte hans urfina böcker (jag har precis beställt ”Skogens hemligheter” – den ser också fantasifull och oerhört vacker ut), även om det är en himla imponerande nomineringslista till det där priset (Niki Daly läser jag för mina elever och visst vore det skoj om Neil Gaiman, Ursula Le Guin eller Eva Lindström vann priset!). Om två veckor kommer han till Sverige.

11 november kl. 18:00-19:30 kan man se Jimmy Liao i samtal med Zandra Thuvesson på Östasiatiska museet i Stockholm. Läs mer här. Kvällen innan deltar han i ett seminarium tillsammans med de andra hedersgästerna vid Internationella bibliotekets barnboksvecka; Paro Anand och Sînzian Popescu. Läs mer här.

Här kan man läsa lite mer om barnboksveckan.

Liao-Skogens-hemligheter

Bild från ”Skogens hemligheter”.

 

 

Kommentera
29/10 2014
20:13

Ikväll delades Nordiska Rådets litteraturpriser ut här i Blå Hallen i Stockholm.

Barn&ungdomspriset vanns av den norska författaren Håkon Överås och illustratören Öyvind Torseter för ”Brune”.

Vuxenpriset gick till Kjell Westö för romanen ”Hägring 38″.

Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året, och sen dess har jag tänkt att jag måste läsa mer Westö så fort som möjligt men inte kommit till skott. Nu ska det ske. Imorgon. Du och jag, Westö, du och jag.

Kommentera
29/10 2014
9:54

Nu rasar debatten intensiv här och var, kring Hugo Rask och Roy Andersson.

Jag tycker det är jätteintressant! Här finns till exempel två helt olika ingångar på detta, skrivna av två personer som jag gillar och brukar lyssna på av olika orsaker. Och jag tycker båda resonemangen är spännande – fast jag tycker det är förmätet av Rydberg att säga att Lena inte vågar säga som det är, även om jag tror det kan ligga något i det resonemanget också rent generellt, bekännelselitteratur har ju fått en dålig klang.

Martina Montelius i Expressen (som också hänvisar till den andra texten) och Carina Rydberg i Aftonbladet.

Och så här säger Lena själv i SVT (i DN finns samma andemening som i Carinas text i den här korta notisen: ”det kanske inte alls är som Roy föreställer sig”. Vadå kanske? Menar DN att Lena inte talar sanning i sin korta kommentar till dem, utan att det är Roys föreställning som är den korrekta?).

1 kommentar
28/10 2014
20:42

kanskeihop-217x300”Lite ihop” kom förra året och nu är uppföljaren här. Den heter ”Kanske ihop”.
Den börjar cirka tre veckor efter ”Lite ihop” slutar och Majken och Ivan är bara kompisar. Bara. Och Majken och Tessan är väl typ kompisar. Ganska mycket typ där.
Man kan läsa den fristående, men det bästa är om man läser ”Lite ihop” först. Ålder för båda är 9-12. (Eller äldre!)

Jag har varit så upptagen med jobb i höst att jag inte hunnit / prioriterat att lägga ut en rec på entreprenad som jag brukar, så istället kör jag några klipp från BTJs recension om den.

”… en klockren och varm vardagsberättelse om en tänkande, modig och rolig flicka, som på många sätt är mer mogen än sin före detta bästis. Berättelsen lyckas att med små, och till synes ytliga, detaljer och ordvändningar gå på djupet. Språket är väl inlyssnat och kommentarerna skulle kunna komma ur munnen på vilken skolelev som helst. … Kanske ihop kommer att bli många läsares favoritbok framöver och slutet öppnar för en fortsättning!”
Helen Ehriander, BTJ

Det kommer inte en ren fortsättning, för jag tycker ”Kanske ihop” slutar på ett så bra ställe. Men däremot kanske det kommer någon bok med Ivan som huvudperson, vi får se. Är himla förtjust i honom. Också! Och det var väldigt roligt att skriva en fortsättning för en gångs skull. Mina andra böcker är fristående, så jag har aldrig testat del 2 förut. Det var ju så lätt! Allt jobb med karaktärerna var redan gjort, det var ”bara” att komma på en ny intrig till dem. Och okej, det tog såklart också tid, men inte lika mycket som att hitta på helt nya huvudpersoner i en helt ny miljö och nya situationer. En Ivan-spinoff är alltså en klar möjlighet framöver.

1 kommentar
28/10 2014
16:40

bauer_livets_och_dodens_villkor_omslag_inb_0I teorin älskar jag Belinda Bauers engelska deckare. Jag har läst dem alla. Jag får alltid ett märkligt lässug varje gång jag läser att det har kommit något nytt av henne på svenska. Den senaste heter ”Livets och dödens villkor”. Redan i boken före denna lämnade vi  Shipcott  på Exmoorheden där de tre tidigare böckerna utspelades. ”Livets och dödens villkor” utspelas istället i en liten kuststad med branta klipphällar och saltstänkta hus.

Bokens huvudperson är Ruby Trick, som är 10 år, och rättså stereotyp. Hon är tjock, rödhårig, mobbad. Det är sällan 10-åriga huvudpersoner i vuxenböcker är populärast i klassen. Rubys största oro är att hennes föräldrar ska skiljas. Vore Ruby ett par år äldre och en aning mer objektiv skulle hon dock inse att hennes pappa är en riktig skitstövel och att hon skulle få det bra mycket bättre om hon och mamman levde ensamma, men att hoppas att en 10-årig flicka ska vara objektiv när det kommer till hennes pappa är förstås alldeles för mycket att önska.

Det finns en otäck mördare i ”Livets och dödens villkor”. Han överfaller kvinnor, tvingar dem att klä av sig nakna och ringa sina mödrar och säga hej då. I början mördar han dem inte, men han får snart smak för makten i att ta någon annans liv och kväver de unga kvinnorna i sanden.

Ruby Trick följer med sin älskade pappa i bilen om kvällarna, där de spanar efter mördaren och kör hem kvinnor som liftar långt efter att sista bussen slutat gå.

Belinda Bauers debutbok heter ”Mörk jord” och är en skickligt uppbyggd deckare som kretsar kring en ung pojke som brevväxlar med sin morbrors mördare. Efter den har i stort sett alla böcker lämnat mig med ett ”jaha?” även om de har varit spännande emellanåt. ”Livets och dödens villkor” är inget undantag.

Till att börja med berättas boken i ett ganska långsamt tempo, som inte direkt inbjuder till vare sig sträckläsning eller läslängt. Livet går sin gilla gång: Ruby går i skolan, skriver dagbok, parerar utbrott från sin far, följer med honom i bilen: upprepa. Parallellt kapitel med nya flickor och nya mord. En brottsutredning som går i stå. Jag är inte särskilt imponerad av slutet (som följer modellen: först händer inget, sen händer inget, sen händer allt), där mördarens identitet visserligen avslöjas, motivet antyds, men liksom inte utreds närmare. Jag vill uppenbarligen läsa deckare där motivet byggs upp på ett helt annat sätt än i Belinda Bauers böcker. Här nämns det som i bisatser då och då (motivet kan till exempel vara ”problematisk relation med modern”) och jag undrar varför mördarens raseri briserar just då, vad som har hänt tidigare och så vidare.

Påminn mig om detta nästa gång jag säger mig vara nyfiken på Belinda Bauers nya bok. Påminn mig om att jag kommer att bli besviken och tipsa mig om en bättre deckare att läsa istället.

 

Kommentera
27/10 2014
12:23

Tilly som trodde att…” köpte jag på bokmässan av två orsaker:

1. Det fanns med en pojke som heter Tage i den, och det vimlar inte direkt av små Tagar vare sig i litteraturen eller verkligheten så jag tänkte att det vore fint för min son att för en gångs skull få lite igenkänning där.

2. Emma Adbåge är en av skaparna till boken och de flesta böcker där någon av systrarna Adbåge är involverade brukar starkt gå hem hos min fyraåring.

Nu visade det sig att just Tagedelen inte var så viktig som jag trodde (vi föräldrar gör ju gärna så, applicerar våra egna känslor som barn på våra ungar, och jag minns glädjen som liten i när någon i mina böcker hette Johanna, som inte var ett så jättevanligt namn på sjuttiotalet, jag var i princip ensam under hela skoltiden inklusive gymnasiet) men däremot har min son gått igång som tusan på själva boken.

Det handlar om olikheter. Att få förståelse för hur det är att vara någon annan. Walk a mile in my shoes ungefär.

29687729_O_3Tilly och Tage bor i ett hyreshus. De har alltid bott där. De vet inte hur det är att bo någonstans, eller att vara någon annan. Tilly går hem till olika kompisar eller möter människor på andra ställen (badhuset, sittandes utanför affären) och upptäcker hur olika levnads- och hemförhållanden de har. Därefter går hon hem och diskuterar det med Tage. Att hos hen har man inte ens toalettpapper för att en förälder glömt köpa, hos någon annan finns det dyra ostar men ingen mjölk i kylen. Ytterligare någon annan har alla saker man kan önska sig i världen (sammetsaskar och en kanin) men föräldrar som struntar i barnet. Hos någon är det roligt och man får välta ut alla kuddarna ur soffan. De är ju bara barn! Medan någon annan förälder drar ner persiennerna och säger saker som att livet inte är roligt och snart är ni vuxna och då blir det ännu värre.

Och Tilly möter en hemlös kille på gatan. Hon ser att han fryser och inte har mat eller kläder. Tycker att de ska ge honom pengar men mamma ”har bara kort”. Och mamma har bråttom och vill inte se.

Vi vuxna gör nog ofta så. Hinner inte se, vill inte se, andra som har det svårt. Det är ju särskilt aktuellt nu, när alla dessa omfattande tiggardebatter (i brist på bättre ord) sveper in via medierna. Någon känner alltid någon som har sett en dyr BMW som släpper av tiggarna utanför Konsum. Någon annan har sett en hemlös med en iPhone! Att de har mage att ha en iPhone. En telefon för att kanske ha kontakt med sina barn, sin familj. Myndigheter. Vänner.

Tilly och Tage pratar om det här. Ur barnens perspektiv. Ett som bekant ofta ganska nyttigt perspektiv eftersom de ställer frågor och drar slutsatser som egentligen borde vara så självklara även för oss vuxna men som vi av olika orsaker har glömt bort eller inte längre kan se.

Ibland blir jag som vuxen alldeles förfärad – när Peppes pappa inte köper toapapper och Peppe som den naturligaste sak i världen förklarar att Tilly kan ta en strumpa och torka sig när hon har bajsat. Och Tilly som trodde att föräldrar inte kunde glömma sådana saker. Men det kan de. Men att ja, då får man ju ha lite fantasi, enas Tilly och Tage om. Åh maskrosbarn med överlevnadsinstinkt! Men också min son resonerar likadant. Man får ta det som finns då. Han blir inte så förfärad – ännu.

Vi pratar ganska mycket under läsningen. Tage glömmer bort titeln på den här boken. Kallar den för ”den där boken med alla som är olika” och det finns mycket att diskutera till varje bild. Han ser, refererar, känner igen. Som att hos kusinerna får man ju också ofta kasta ur alla soffkuddarna ”men vi gör det aldrig hemma hos oss mamma” (innan jag låter för trist och präktig så beror det faktiskt mest på att våra soffkuddar är fästade med kardborreband så de är inte lika lätta för en liten liga på 1-4 år att dra bort). Att man äter olika saker. Att en del har massa grejor och andra väldigt lite. Och varför har den hemlöse killen ingenstans att bo och sommarskor fast det är kalltkallt? Vad är en hemlös? Varför blir det så? Varför tar vi inte hand om varandra? Många svåra frågor väcks också. Men det är ganska nyttigt. Och det blir lätt för mig som vuxen att leda in samtalet på saker som jag kanske tycker min son ska ha med sig ut i världen från tidig ålder. Förståelse, empati. Förmågan att se olikheter.

Som vuxen stör jag mig på präktigheten hos bokens Tage. Han är liksom lite, lite för vuxen i sitt sätt att resonera och för mig stör det lite under läsningen. Men också jag har en lillgammal Tage hemma, så jag vet ju att de finns.

Förstår att den här blev nominerad till Augustpriset. Det finns många böcker som ger sig på att förklara det här med olikheter men Eva Staaf och Emma Adbåge lyckas tillsammans skapa en så utmärkt grogrund för de här viktiga samtalen. Bild och text samspelar väldigt finstämt. Jag älskar hur Emma fångar de rökande morsorna under fläkten till exempel. De är tecknade med sådan ömsinthet och kärlek.

Kommentera
25/10 2014
11:57

Och apropå Ester Nilsson, jag är så oentusiastisk angående fortsättningen som har kommit nu, ”Utan personligt ansvar”. Den är höstens stora roman för många, men för mig… Äh, eventuellt när den kommer i pocket, men det är då verkligen ingen brådska.

En annan sån är Lena Dunhams bok. Den har aldrig lockat mig för jag misstänkte från början att den skulle vara typ Mindy Kalings. I och för sig var Liv Strömquist och Caroline Ringskog förtjusta i den i sin podd, men sen läste jag Skugges text och fick mina misstankar bekräftade.

Och apropå Liv Strömquist, och att Steve Sem-Sandberg är Augustnominerad. Men det går ju inte, jag kan inte läsa honom.

Kommentera
25/10 2014
11:30

Kanske ett fall av för höga förväntningar efter att ha läst flera omdömen som varit väldigt förtjusta? Jag kom igenom ”Röd som blod” av Salla Simukka i flera omgångar, och trots att det är en massa action och en tuff hjältinna så uppstod aldrig magin för mig. Därav de flera läsomgångarna och inte en sträcksittning.

Misstänker också att min brist på förtjusning beror på den tuffa hjältinnan och tonen som båda var så kalla. Ja, here we go again om kalla och varma böcker. Ester Nilsson är ju på tapeten av flera anledningar nu. Hon är typiskt kall. Hjältinnan i ”Röd som blod” heter Lumikki och är också sådär klinisk och analytisk. Hon invaderade mig icke. Lena Andersson har i en intervju sagt att hon inte gillar att läsa böcker där hon känner sig invaderad av karaktärerna. Jag vill helst bara läsa såna böcker, och skriva dem också.
Tror ändå att jag kommer läsa del 2 i den här serien om Lumikki, så det blir inte som alla fantasytrilogier där jag lämnat dem efter ettan. Men det blir läsning med klart lägre förväntningar. En vanlig bok bara.

1 kommentar
24/10 2014
13:27

Så, nu har Roy Andersson gått ut med att det är han som ”är” Hugo Rask i Lena Anderssons succéroman.

Så slipper vi spekulera i det något mer.

4 kommentarer