Bokhora.se

18/09 2014
10:43

stark-som-en-bjorn-snabb-som-en-ornDet är inte så fräscht och jämställt att börja en text om en bok och en författare med att berätta om författarens partner, men jag har bestämt för mig att Brita Zackari skrev i tidningen Darling (som inte finns mer men som alla älskar extra mycket på grund av detta – kolla in delar av Darlings textarkiv på den här sidan). Stämmer det? Annars vet jag nämligen inte hur jag fick upp ögonen för henne och varför jag (försiktigt) nätstalkar henne (följer blogg, insta, twitter, men även hennes makes bok).

Nå. Britas man heter Kalle Zackari Wahlström. Jag hade nog inte hört talas om Kalle och hans bok utan Brita eftersom Kalle och jag delar så få intressen. Han är till exempel jätteintresserad av jakt. Jag är 0 av 10 intresserad av jakt. Jag förvånade därför mig själv när jag köpte Kalle Zackari Wahlströms träningsbok ”Stark som en björn, snabb som en örn” med underrubriken ”Träning (fast kul)” och sträckläste den i badet.

”Stark som en björn, snabb som en örn” är superlättläst. Jag läste nästan hela boken på en kväll. Det finns ett driv i berättandet som jag känner igen från (Webb-)TV, där Kalle Zackari Wahlström testat olika sportformer i ”Svett och etikett”.  Om man läser hela boken i ett sträck kan man först bli väldigt inspirerad och sugen på att träna, sedan utmattad. Språket i boken är lite som en blogg; rappt och fyndigt. Sådan text i bokform brukar göra mig väldigt trött tillslut.

I ”Svett och etikett” testar Kalle som sagt olika träningsformer. I ”Stark som en björn, snabb som en örn” berättar han om några av de sporter som han har testat, däribland MMA, bodybuilding och strongman. Varvat med dessa berättelser skriver Kalle om sin syn på träning och kost. Det här är ingen träningsbok för den som behöver tips för att komma igång eller förslag på hur man blir starkare. Däremot funkar boken fint som inspiration. (Obs! Det gör ju även journalisten (och snart författaren, hoppas jag!) Linna Johanssons träningsskola som du hittar här).

Du kanske blir lite arg av Kalles bok om du tränar och älskar paleo, lågintensiv träning eller body balance, för det är Kalle ganska tydlig med att han inte gillar. Själv gillar jag ”Stark som en björn, snabb som en örn” bäst när Kalle liknar träning vid tandborstning eller Justin Bieber.

3 kommentarer
18/09 2014
10:23

29691658_O_1Är ”Onanisterna” Sveriges grabbigaste bok? En väldigt rolig bok också för den delen, men det är så många könsord och könsskämt att jag tappar hakan på var och varannan sida. Patrik Lundbergs debut ”Gul utanpå” var grabbig även den, men ”Onanisterna” tar det till en ny nivå. Och innan någon hojtar pk-elit och extremfeminist nu, ta det lugnt. Jag vet givetvis att alla killar inte är som de som dyker upp senare i boken, de i kollektivet på Möllan i Malmö som är väldigt medvetna om allt. Men kompisgänget som det handlar allra mest om, 19-åringarna i Sölvesborg… herre-guuud!

Huvudpersonen heter Kim och han och hans polare har precis gått ut gymnasiet. Frågan är vad de ska göra nu, med resten av livet, i Sölvesborg. Spela nätpoker, jobba på Statoil,  läsa in ämnen på Komvux, slacka? Det blir lite olika lösningar. Det viktiga är söndagspizzan, fotbollsträningarna och sammanhållningen.
Kim kommer så småningom in på ett nytt spår då han börjar umgås med en gammal kompis som i princip har flytt stan. Tack vare honom upptäcker Kim ett annat liv i Malmö. Ett kollektiv där folk dumpstrar mat, är veganer, pluggar. En himmelsvid skillnad mot hur det är i Sölvesborg, och extremt på ett annat sätt. Kim blir som en brygga mellan de här två världarna. 13 mil geografiskt, väldigt mycket längre mentalt.

Men jag skulle verkligen vilja diskutera sista kapitlet och särskilt slutscenen. Jag ska inte spoila den, men jag tycker Patrik Lundbergs hela syfte med boken är att göra mer än karikatyrer av Sölvesborg-killarna. De är sjukt grabbiga, men han skriver inte om dem bara för att såna som jag ska chockas eller för att förlöjliga dem. Han gör dem ju inte dumma eller oraffinerade. Men sen kommer slutscenen, och jag fattar den inte alls. Jag tycker hela intrycket av dem som har byggts upp raseras då. Där blir de verkligen bara en karikatyr. Vad säger ni som har läst? Tycker ni lika eller har ni en annan uppfattning om den?

Och apropå könsroller och mansbilder, det är väldigt passande att läsa ”Onanisterna” i sällskap med Gunnar Ardelius nya ”Vill ha dig så illa” som handlar om typ samma saker, fast ändå inte. Ett kompisgäng av både killar och tjejer, sommaren och året efter gymnasiet, livet ska börja på något sätt. Oklart hur. Det här kompisgänget bor i Stockholm.
Jag känner Gunnar, så när jag säger att den är jättebra får ni ta med det i beräkningen. Men oavsett det, två böcker som är bra att läsa ihop!

 

Kommentera
17/09 2014
14:13

Nu finns Peo Bengtssons ”Kärleken passerade här en gång” i pocket. Jag rusade genast och köpte förstås. Och så läste jag i ett svep och sedan grinringde jag hem till mina barn och min man för saknaden efter dem rev och slet i bröstet (jag är i Stockholm, de kvar i norr).

Vi får ALDRIG skiljas, var det enda jag tänkte under hela läsningen. För fy fan vad det verkar göra ont hos samtliga inblandade.

Alla dessa svek. Precis som Lillejo skriver i sin recension av den här boken, så är det känslor som är allmängiltiga, inte bara ur ett manligt perspektiv, men faktumet är ändå att det här är något som män historiskt inte har pratat och skrivit om lika mycket om som kvinnor, inte ur det här perspektivet. Sorgen av att bli lämnad, vara den som står förstenad kvar och undrar vad fan det var som hände.

Nu tenderar vi att se fler och fler manliga skilsmässoskildringar i takt med att kvinnor börjar känna sig mer ”Happy, happy” och tar steget och skiljer sig. Vi har ju faktiskt kommit så långt i Sverige (världens mest jämställda land, well I have news for you: Man kan inte vara lite eller mycket jämställd. Antingen är man det eller så är man det inte) att kvinnor idag inte behöver bita ihop för ekonomins skull. så då: Enter de manliga skilsmässoskildringarna. Oj, hoppsan, det gör ju ont att bli lämnad. Det här vill jag prata mer om.

Det är en flott utveckling (både att fler kvinnor har orket, modet och förutsättningarna att vara den som lämnar istället för den som biter ihop och att männen känner ett behov av att lyfta sina känslor kring det) ändå! Gillar att det sätter avtryck i den samtida litteraturen. Tänker t ex på Jon Jefferson Klingberg  som väl egentligen inledde trenden kan man säga? med ”Jag tror vi behöver prata faktiskt”?  och ”Malin och Henrik” där Denise Rudberg och Daniel Möllberg skrev tillsammans om skilsmässa. Ja och Skilsmässokalendern! Förstås.

P.S den som skiljer sig och har barn, har en bra lista på böcker på ämnet här. D.S

 

Kommentera
16/09 2014
21:36

Den här Jonathan Tropper-filmen har snart premiär i USA. När kommer den till Sverige?

2 kommentarer
15/09 2014
21:56

Stephen King avskyr YOLO, själv har jag jättesvårt för styrkekramar.

Du?

8 kommentarer
15/09 2014
20:48

Vilken val-baksmälla jag har haft idag. Inte fysisk, utan mental. SDs framgångar. Regerinsgbildningssvårigheterna. Suck, ja. Vilket läge för landet.
Och samtidigt håller jag på att förbereda bokmässan. Jag ska vara med i ett par seminarier och ett jag ska leda har känts så extra rätt i tiden de senaste dagarna. Det heter ”Läsning som vapen” och nu har jag precis klarat av förintervjuerna med alla medverkande. Mycket intressant! Torsdag kl 17-17.45 går det. Seminariekort krävs.

Jag håller också på att repetera Claire Messuds roman ”Kvinnan på övervåningen” för jag och Gunilla Molloy har en 20-minutare på Kulturrådets scen och vi har bestämt oss för kvinnor, konst och vrede som tema. Det blir med utgångspunkt i Messud och Siri Hustvedts ”The blazing world”. Fredag kl 16.30-16.50. Inget seminariekort för den scenen.

Och sen har jag läst Anna Charlotta Gunnarsons ”Popmusik rimmar på politik” i helgen för vi snackar på Kulturrådsscenen på lördag kl 11-11.20. Något med makt, politik, lättsamt kontra allvar tror jag? Fanns så mycket i den boken ju.

Hela mitt schema finns här, minus punkten Lusten till ordet. Någon annan kommer att leda den.

Kommentera
15/09 2014
20:10

Verkligen förlåt för allt tjat om bokcirklar från min sida, men då och då får jag mail med bokcirkel-efterlysningar till inlägget Starta bokcirkel.nu?. I högerspalten kan ni se att inlägget uppdateras med nya kommentarer med jämn oregelbundenhet. Det bekymrar mig dock att inte alla hittar en cirkelkamrat.

Den senaste månaden har det sökts cirklar i Linköping, Malmö och Uppsala. In och kolla om du vill cirkla med Theresa, Therese eller Erica!

Är du medlem i Facebook finns flera möjligheter att hitta cirkelkompisar. Bland annat i Bokcirkel i Stockholm. Just nu har cirkeln Rory Gilmore (namnet!) en ledig plats. Här kan du hitta bokcirklar i hela landet.

Du kan även cirkla på nätet genom Bokcirklar.se som drivs av Sveriges länsbibliotek .

Har du fler tips, skriv en kommentar!

 

Kommentera
14/09 2014
15:06

I dag är det val till riksdag, kommun och landsting. Vallokalerna håller öppet till klockan åtta i kväll, så har du inte varit iväg än så har du många timmar på dig. För visst röstar du?

Jag har inte så mycket gemensamt med skolministern Jan Björklund, men en serie som vi båda gillar är ”House of cards”. Det framgår inte om det är den brittiska miniserien eller den amerikanska dramaserien han föredrar, själv har jag bara sett den senare som kom långt senare än den brittiska. Båda serierna bygger på en bok av Michael Dobb.

Jag började fundera på vilka skönlitterära böcker som jag har läst som kretsar kring politiker (här tänkte jag skriva politik: men i stort sett vartenda val en författare gör är ju i grunden politik och jag kan räkna upp en hel del skönlitteratur som handlar om politiska aktivister, men det blir inte riktigt samma maktspel då) och jag kom nästan inte på en enda.

Curtis Sittenfelds ”Presidentens hustru” bygger delvis på Laura Bushs liv. Johanna Lindbäck skrev om den:

”American wife” följer Laura Bushs liv ganska så biografiskt. Sittenfeld harstuderat och researchat henne ingående. Det är en del fiktionalisering som att hon får heta Alice, att de kommer från Wisconsin och inte Texas, att mannen heter Charlie och inte George, att de får en dotter och inte två, men de stora händelserna finns med precis som i verkligheten.

Jag har också läst boken och tyckte mest om den innan Alice träffade Charlie. Då tyckte jag jättemycket om den.

Det finns naturligtvis många skillnader mellan ”House of cards” och ”Presidentens hustru”. En skillnad är att i ”House of cards” är politikern, Francis Underwood, i centrum. I ”Presidentens hustru” är politikern, Charlie Blackwell, maken och det är inte riktigt hans politikervardag vi följer. Dessutom är det först efter halva boken som Alice träffar Charlie.

Har ni några bättre tips på skönlitterära böcker med en politiker i fokus? Helst läsvärda såklart…

 

Kommentera
14/09 2014
13:38

Hoppas alla bloggläsare redan har det här inplanerat (eller avklarat!) i dagens aktiviteter, men gå och rösta!! Så mycket som står på spel i dagens val.

1 kommentar
13/09 2014
13:30

unnamedHade sånt himla flyt när jag spontanköpte bok på Pocketshop Centralen i onsdags! Det snygga omslaget på ”These days are ours” av Michelle Haimoff fångade mig, och på baksidan stod det bland annat om New York efter Sep 11, coming of age, Hailey and her friends are young rich and beautiful. För mig betyder det KÖP!!

Hailey och hennes kompisar är väldigt rika, eller tillhör snarare rika familjer. Hon har själv inte kommit igång med livet och börjat skapa sin egen tillvaro och eventuella rikedom. Precis klar med college och nu söker hon jobb. Det vore såååå lätt att be hennes föräldrar och styvpappa att ringa ett par samtal och så skulle hela den frågan lösa sig, men hon vill försöka få till det på egen hand. Det är svårt. Hennes tillvaro består främst av att ringa på annonser, hoppas att få komma på intervjuer, följa upp tidigare intervjuer, och sen på kvällar och nätter umgås med vänner på barer och klubbar.

Det här låter som en typisk lättsam snabbläst brats i NY- roman, eller hur? Fast det är inte det! Tex för att det har gått ett halvår sen Sep 11-attacken och allt har liksom lagt sig på en vanlig, normal nivå igen. Nästan. Hailey är fortfarande så fixerad vid att kolla nyheterna varje morgon om det har blivit en ny attack, och hon tänker hela tiden saker som ”om det kommer en bomb nu när jag är här så…”. Det är ständigt närvarande i hennes tankar. Kanske är det terrorhotet i kombination med att befinna sig mittemellan utbildning och jobb som gör att hennes liv präglas av en önskan att allt bara ska ordna sig och bli framtid. Hon fantiserar och längtar jättemycket efter den kommande perioden när hon är gift, har barn, jobb, karriär, bostad. Allt det som innebär att vara vuxen. Om det bara kunde sätta igång?! Hon vill inte alls vara 22, hon vill vara typ 32 och en god bit på väg.

En av mina favoritkaraktärer i boken blir en kille hon träffar en kväll, Adrian. Han är några få år äldre och rätt lik henne samtidigt som han inte alls är det. Deras samtal blir direkt så intensiva. Hon avslöjar saker hon aldrig berättat för någon annan för honom, och detta typ 5 minuter efter de presenterat sig. Det här är så bra! Varje gång Adrian är med sitter jag på helspänn och bara suger i mig.
Tycker också väldigt mycket om allt med Hailey och hennes föräldrar som är skilda. Speciellt relationen med mamman är så bra skildrad.

Jag trodde att den här boken skulle vara på ett visst sätt, men fick något totalt annorlunda. Något mycket, mycket bättre! Den där känslan av att vilja läsa ut på direkten och samtidigt verkligen inte läsa ut, för vad ska jag göra efter det? Exakt den. Jag måste söka av hela nätet efter mer av denna författare nu. Bloggar, tweets, vad som finns i väntan på att hon förhoppningsvis skriver fler böcker. Och då har jag inte ens gått in på New York som spelar en väldigt stor roll i boken. Av en slump föll det sig ju att jag läste den över årets Sep 11 och kunde varva den här fiktionen med flera verkliga människors berättelser om hur det varit i stan veckan efter terrorattacken och hur det var nu flera år efter.

En läskompanjon: jag tjatar om Emily Gould, men de här två skulle passa så bra ihop. I Goulds ”Friendship” är karaktärerna 10 år äldre, betydligt fattigare, men det är samma frågor som står i centrum. Hur blir man vuxen, och när när när? Vad innebär det?
Och så delar de här böckerna NY. Den bästa staden.

4 kommentarer