Bokhora.se

21/08 2014
11:58

Jag har varit på två bibliotek i Norrbotten i veckan, först Övertorneås och sen en filial i Luleå som heter Mjölkuddens barn- och ungdomsbibliotek. Det ligger på Tunaskolan.
Båda var riktigt läslockande på det sättet att det fanns flera hyllor med frontade böcker (uppställda så man ser framsidan och inte bara bokryggen). Finns det något bättre? Älskar att gå runt på såna biblos och tack vare alla framsidor upptäcka nya titlar jag inte hade en aning om att jag ville läsa.

Jämför det med att komma in på biblos där de kör mer av den traditionella uppställningen då man ser bokryggar. På såna biblos är det viktigt att man har en aning om vad man vill läsa på förhand, för man upptäcker inte alls lika mycket nytt på plats.
Umeå stadsbibliotek var ett sånt. Nu är det flyttstängt och de ska in i nya kulturhuset Väven senare i höst. De har säkert funderat massor på möblering, placering och allt det där, och jag håller tummarna för att möbleringen blir mycket mer öppen än på gamla stadsbibblan. Där kom man in och möttes av en massa kortsidor på bokhyllor, ungefär som att mötas av baksidor. Överblicksmässigt var de säkert placerade på ett smart och genomtänkt sätt, men det första intrycket var ”jaha, här är en massa gavlar, men var är böckerna?”. Man fick till råga på allt liksom leta upp skönlitteraturen också, för den var inte det första som dök upp sen. Svårt. Inte alls läsinbjudande. Fast nu blir det bättre, va?

En eventuellt problematisk sak med att fronta böcker är ju att det inte ryms lika många. Men måste alla bibliotek ha alla böcker? Jag tycker inte det. Jag är definitivt för ett mindre utbud som ser lockande ut och som får folk att låna, än ett stort utbud som är intryckt och svårnavigerat. En vidare aspekt av såna är ju just att det blir lite av den inbördes klubben för besökarna. Man ska redan veta vad man är ute efter, man måste vara en van biblioteksanvändare som har koll redan när man kommer in. Det är inte alls lika lätt att komma in som ny och oerfaren och överväldigas av visuella intryck och sen låna och testa lite på måfå.
Och vill man ha titlar som inte finns inne på ens lokala biblo får man väl beställa? Det finns flera pliktbibliotek i Sverige och de har allt, men det behöver inte alla filialer ha.

1 kommentar
21/08 2014
8:38

9789146225478

Jag var försiktigt reserverad till en början. Jag kände inte igen Curtis Sittenfeld som jag föll så pladask för i ”I en klass för sig”. Som jag minns min läsning av ”I en klass för sig” var det som 450 sidor briljans precis hela tiden. Jag har inte bläddrat i boken sedan jag läste ut den och jag tror att jag skulle läsa den helt annorlunda om jag läste om den nu – för så är det ju alltid – men som jag minns den var läsningen alltså helt fantastisk. Också som jag minns det var läsningen av ”Mannen i mina drömmar” och ”Presidentens hustru” delvis lika bra och i mitten av Systerland”  upplever jag faktiskt något liknande. Det är sådana små detaljer som gör det. Beskrivningen av matlådor, en rutin med glass framför teven, en misslyckad dejt för femton år sedan.

I ”Systerland” kretsar handlingen kring enäggstvillingarna Violet och Kate. Precis som i ”Sankmark”, som jag skrev om häromveckan är systrarna väldigt olika varandra (fast i ”Sankmark” var de bröder). Det blir ju nästan alltid så i romaner; det är liksom mer tacksamt dramaturgiskt. Kate lever tillsammans med sin man och två barn i Saint Louis, men Violet har ingen sådan traditionell familj. En natt vaknar Kate av en liten jordbävning och när det blir morgon får hon se sin tvillingsyster i ett nyhetsinslag på lokalteven där systern förutspår ännu en jordbävning. Både Violet och Kate är klärvoajanta, men Kate gör sitt bästa för att dölja det. Violets information skapar förstås en hel del uppståndelse, särskilt eftersom hon nämner ett datum när den andra jordbävningen ska äga rum. Detta datum är något som alla i Saint Louis måste förhålla sig till, antingen genom att vifta bort Violets förutsägelse eller genom att bunkra vatten och konserver från Target.

Även om jag var mycket tveksam till Kates hemmamammaliv i början av ”Systerland” och misstänkte att jag kanske skulle komma att bli besviken, tyckte jag om skildringen av tvillingarnas uppväxt. Systerskap kan vara så enormt komplext och trots att jag kommer mycket bra överens med min storasyster och hon på sätt och vis är min närmaste vän, är det inte alltid lätt (dock: det är nästan ingen relation). Min syster är dock inte på långa vägar som Violet (dessutom är vi inte tvillingar). Om man helst av allt vill smälta in och vara en del av, är det förstås väldigt besvärligt med en tvillingsyster som Violet. Jag tycker att Curtis Sittenfeld fint skildrar komplexiteteten i systerskap. När Kate och Violet är osams och Kate får reda på en nyhet om deras pappa, är det Violet hon vill ringa upp och berätta det för.

Historien om Kate och Violet växte verkligen i mina ögon, jag började bekymra mig för datumet då den andra jordbävningen skulle ske och jag tyckte om att läsa om Kates high school- och collegeår. Jag kände igen min Curtis. Dessvärre tycker jag att hon sjabblar bort hela avslutningen. När jag skrev om Donna Tartts ”Steglitsan”, skrev jag att Tartt hela tiden behåller fokus. När historien kommer på avvägar, drar hon tillbaka läsaren till målningen som romanen handlar om. Bihistorier kring annat än steglitsan får utrymme, men det får inte överskugga huvudhistorien. I ”Systerland” är bokens huvudtema, bokens steglitsa om man så önskar, systerskap. Där är Violet och Kate, där är deras tvillingskap och deras klärvoajans. Kate förhåller sig till sin syster och systerns (och sin egen) förutsägelse om en andra jordbävning. Det är en bra historia, fullt tillräcklig för en roman. Istället väljer Curtis Sittenfeld att introducera en ny intrig på bokens sista fyrtio sidor. En intrig som hon inte alls har utrymme att utveckla och som därmed känns snarare som en detaljerad resumé än som avslutningen av en roman. Jag lade ihop boken med ett gläfsande ”Va?”.

Obs att här finns utrymme för mer fria tolkningar av uttrycket ”jordbävning”.

 

Kommentera
20/08 2014
13:01

Förresten tycker jag det är väldigt glädjande att Modernista ger ut tre nya Thiong’o. Det är en författare jag tror kommer få Nobelpris så småningom (kanske redan nästa år?).

Här kan man läsa lite i AB Kultur om böckerna och hans författande.

Ska givetvis läsa någon av dem till min utmaning.

Kommentera
20/08 2014
11:42

Fy vad det är stökigt i mina Stockholmshyllor nu! 1,5 år av pendlande hit och dit sätter sina spår. Böcker som dumpats här och var, slitits ut av små barn eller plockats ut för något projekt. Det är dags för städning. Hur ser det ut i era hyllor, är ni bra på att hålla ordning i er sortering eller ballar ni snabbt ur?

Skärmavbild 2014-08-20 kl. 11.40.20 Skärmavbild 2014-08-20 kl. 11.39.44

8 kommentarer
18/08 2014
10:22

Marika King utkom med boken ”Supernova” för några år sedan – jag skrev om den då och tycker att det är rätt intressant läsning i kommentarerna till det inlägget.

Sedan skrev jag om den i en recension i Aftonbladet och använde delar av min text ovan, men med utgångspunkt i kommentarsdiskussionen så avslutade jag så här:

Jag blir arg, jag vill inte att Marika på något vis ger finansmannen Mats Quiberg rätt när han påstår att kvinnor bara pallar med att bli mellanchefer och inget mer. Jag vill ha en roman där den unga kvinnliga huvudpersonen hittar ett sätt att förändra strukturerna, jobba kvar, utmana männen. Inte fly till närmsta 9-5-jobb. Jag vill ge tjejerna förebilder! Och killarna med, för all del.

Kanske är det mycket begärt att debutanten Marika skall göra det men det måste gå. Det måste det väl?


Och jag och Marika hade då en intressant diskussion kring det. För jag vill fortfarande att det ska gå, att någon ska visa att det faktiskt går att jobba inom McKinseyvärlden och förändra strukturer och utmana unkna traditioner och manliga tillvägagångssätt.

Nu kommer en uppföljare till ”Supernova” som heter ”Projekt längtan”. Hur gick det då sen för Lisa? Arbetade hon kvar på Firman och hittade ett sätt att handskas med strukturerna?

I början gör hon det. Återgår till jobbet. Är ganska snart inne i ekorrhjulet igen. Sena kvällar, sluta ögonen en kort sekund i baksätet av en taxi. Projektleda. Alltid lite bättre. Men varför? Vad vill Lisa själv egentligen med sitt liv? Det börjar hon fundera över. Och som den konsult hon är, gör hon excellistor. Vad ska hon bli? VD någonstans på någon liten byrå? Byta arbetsplats men inte dito uppgifter? Frågorna är många. Men Lisa har inga svar.

Förrän plötsligt. Afrika! Till Afrika vill hon. Arbeta med bistånd, men fortfarande inom sitt gebit. Tack vare kontakter lyckas hon få ett arbete som hon gillar och där hon tror att hon ska kunna göra skillnad. Anländer så till Accra och expatcommunityt där. Arbetar på en organisation som stöttar företagande i Ghana. Analyserar, gör rapporter, träffar små och stora företag.

Träffar kärleken i form av Ben. Men den är också svår, för Ben har ett bagage som gör att han inte är säker på att han vill ha en relation, och Lisa har sitt bagage, relationen med den gifte mannen från ”Supernova” och förstås, genomklappningen eller vad man ska kalla det. För även om Lisa är i Afrika nu, så är hon ändå inte riktigt hemma. Hur ska hon kunna få rätsida på yrkes- och kärleksliv, räcker det inte med att sticka till andra sidan jordklotet och göra skillnad?

Marika King har lyckats riktigt bra med sin uppföljare. Precis som Supernova balanserar ”Projekt Längtan” på chicklitkanten, men är allvarligare, intressantare. Det handlar mindre om att träffa den rätte och mer om att träffa rätt i livet, om man så säger. Jag tycker om det. Och jag tycker om att Marika är träffsäker i sina beskrivningar av affärsvärlden och hur det är att vara ung kvinna mitt i den. Plus att precis som jag kände igen mig i ”Supernova” så gör jag det i den här nya också, eftersom jag nu inte bara hoppat av managementlivet, utan också flytt storstaden. Inte till Accra, men till Vittangi och ibland kan det kännas lika exotiskt och svårt att anpassa sig 13o mil från Stockholm. För att det är en annan värld. Dessutom tycker jag det är superintressant med biståndsbiten och hur vi västerlänningar tror att vi har lösningen på jävla allt hela tiden. Det skulle jag vilja att Marika skrev mer om, och inte nödvändigtvis skönlitterärt.

Invändningar har jag dock ändå, och det rör främst kärleksrelationen till Ben, eftersom sättet de träffas på känns lite osannolikt. Ben är en person från Lisas förflutna och jag kan inte riktigt köpa att han dyker upp i Accra på samma företag som Lisa jobbar för. Alla som livskrisar tar ju inte direkt omvägen via Accra om en så säger. Däremot tycker jag kärleken tillför berättelsen massor, och jag gillar att Lisa är obekväm och ifrågasätter och vågar störa. Även i relationer till de andra expatsen som finns i boken.

Ja, det var en fin läsning och Marika King har hittat en bra genre och stil, jag hoppas hon fortsätter inom den, även om jag inte riktigt vet vad Lisa ska göra härnäst, kanske kommer det något helt annat nästa gång.

2 kommentarer
16/08 2014
21:03

Jag såg Woody Allens film ”Blue Jasmine” ikväll och vad den är lik Tennessee Williams pjäs ”A streetcar named desire”! Systrar, klass, nervsammanbrott, förlora social status och pengar, och musik som ständigt återkommande trigger. Det var som att bocka av det ena efter det andra Williams-momentet i Allens film.

Tennessee Williams pjäs har redan blivit film (minst?) en gång med Vivien Leigh som Blanche och Marlon Brando som Stanley. (Jo, ni vill verkligen se det där youtubeklippet.)

Och sen läste jag den här artikeln av Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Woody Allens filmer, medelklassångest på film och teve, och hur tex ”Blue Jasmine” och ”Sopranos” skiljer sig från det vanliga.

1 kommentar
15/08 2014
9:30

IMG_1568I söndags såg jag en dokumentär på Svt som heter ”Belleville, baby”. Hade ingen större aning om hur den skulle vara eller vad den skulle handla om på förhand, men jag blev helt fast. Den var skitbra.
På måndag satt jag och googlade filmarens namn, Mia Engberg, och såg till min förtjusning att hon har gjort en bok med samma namn. ”Belleville, baby. Anteckningar från en filmisk process.” Jag slank in på Kulturhus-bibblan innan jag skulle hoppa på ett tåg till Lund. Och sen har jag haft en riktig ”Belleville, baby”-vecka. Jag har läst boken, grundligt och långsamt, och jag har tjatat om filmen och boken på sociala medier och irl.

Det som är så fantastiskt med dem är det här: filmen är jättebra. Den handlar om en svensk kvinna som efter 10 år blir uppringd av en fransk man hon var ihop med ett par år. Sen stack han bara, helt utan förklaring. Nu 10 år senare kommer den, han har suttit i fängelse. Filmen blir en betraktelse över deras tid i Frankrike och över hur olika deras liv blev sen. Mycket intressant.
Och boken sen! Herregud, boken. Den är så processig och jag älskar det! Mia Engberg beskriver hela idéns utförande, från det första telefonsamtalet från Vincent och hur hon börjar tänka på att kanske göra en film om det här, till alla idéer hon får, genomför och sen ratar för att de inte passar in i berättelsen. Det är en bok om kreativitet och skapande på ett väldigt trovärdigt sätt, och det är så intressant att få vara med genom alla steg. När man ser en bra slutprodukt känns det ju så självklart att den blev just så och handlar om exakt de sakerna och man kan inte tänka sig något annat, men Mia Engberg visar allt som lett fram till det självklara som till slut blev ”Belleville, baby”.

Jag rekommenderar den dels till alla som sett filmen för det blir en sån bra fördjupning, men framförallt rekommenderar jag den till alla som håller på med skapande. Den innehåller så mycket sant och bra om prestationsångest, kompromissande, beslutsångest, hybris, tålamod och om att gneta på och bara göra klart. Allt det som skapande är! Alla som tänker att man bara skapar på inspiration, eller att om man är en skicklig konstnär så kommer bara att allt till en klappat och klart och är helt perfekt på en gång. Läs och lär. Det är nästan aldrig så.

Imorgon lördag 16 aug kan man se filmen igen i Svt kl 15!

4 kommentarer
14/08 2014
8:19

9789100138882Äntligen läste jag ut ”Steglitsan”. För ett ögonblick kändes den evighetslång och projektet verkade nästan hopplöst. Jag vet inte vad som fick mig att fortsätta lösa, jag brukar inte ha någon prestige när det gäller utlästa böcker. Kanske beror det på att jag fortfarande har sommarlov. Tiden finns och därmed inga ursäkter. ”Steglitsan” är ingen dålig bok.

Det provocerar mig däremot alltid med författare som brer ut sig så som Donna Tartt brer ut sig. Kanske för att jag själv försöker att inte vara till besvär, vill göra allting så enkelt som möjligt och här kommer Donna med en bok på 782 tätskrivna sidor. Jag vågar inte tänka på hur länge jag hade fått hålla på att läsa i den om jag hade läst den samtidigt som jag jobbade heltid. Jag är inte typen som kan plocka upp en bok och läsa när jag får fem minuter över. Jag behöver minst tio minuters uppstart i form av ett par sidor som jag sedan inte minns särskilt mycket utav.

Den envise får under läsningen en belöning. Jag tycker verkligen om hur väl Donna Tartt genom alla 782 sidor ändå håller ihop historien. Där framme finns steglitsan, målningen av Carel Fabritius som faktiskt spelar huvudrollen i den här berättelsen, och Donna Tartt återkommer hela tiden till den. Hon låter romanen sticka iväg i sidospår, men hon drar hela tiden läsaren tillbaka, återkommer till huvudspåret, liksom Du glömmer väl inte, det är det här som är det viktiga. Det är väldigt skickligt och jag har på sistone reflekterat över hur få författare som faktiskt klarar av att skriva en sådan här komplex historia utan att tappa fokus. Jag ska återkomma till det när jag skriver om en annan bok.

Steglitsan gör entré i bokens inledning (den introduceras redan på sidan 30!) på ett konstmuseum på Fifth Avenue där bokens huvudperson Theo Decker söker skydd för regnet tillsammans med sin mamma. Mamman förelyckas i ett terrordåd på museumet och i kaoset efteråt, får Theo Decker med sig målningen därifrån. Nu är målningen det som håller ihop romanen och, som jag skrev; med den äran. Målningen följer med Theo till hans fosterfamilj på Park Avenue, till hans pappa i Las Vegas, nästa fosterfar på nedre Manhattan och när Theo blir vuxen.

Jag läste Tartts ”Den hemliga historien” flera år efter alla andra och kanske var det som Johanna L skriver om inte rätt tid för mig att läsa den då. Så här skriver JohL om tajmingen:

Location: exklusivt college, alltså aka-porr. Älskar den genren.
Tajming: läste den när jag var lite yngre, eller möjligen jämngammal, med huvudpersonerna. Det var alltså något som låg nära min framtid och som jag gärna ville ha. Skolan, besattheten, pluggandet, det nördiga. Precis rätt. Verkade underbart. Mycket eftersträvansvärt. Det var därför den blev en sån stor favorit för mig. Jag hittade den i helt rätt period i livet. Hade jag läst den första gången när jag var över trettio hade det förmodligen inte alls funkat lika bra för då låg det bakom mig.

Jag hade en ganska ljummen inställning till Tartt efter ”Den hemliga historien” som jag mest kände ett otroligt ”Jaha?” efter att ha avslutat (jag var 29 när jag läste den) och ”Den lille vännen” har jag av den anledningen aldrig vågat mig på. Varför jag var så övertygad om att jag borde läsa ”Steglitsan” vet jag inte. Kanske beror det på fågeln, vars namn jag alltid glömde bort innan jag började läsa det i var och varannan bokblogg (men fågeln kommer alltid att vara en steglits för mig) eller så beror det på alla runt omkring migs ohejdade entusiasm.

De första sidorna av ”Steglitsan” stannade jag upp efter vart och vart annat stycke, liksom av lycka, eftersom jag är väldigt förtjust i Donna Tartts formuleringar (i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen). Emellanåt hakade jag upp mig på hennes liknelser och detaljrika beskrivningar av ett armstöd, ett andetag, en fågelhund. När Boris namn för första gången nämndes i boken insåg jag dock att jag äntligen hade kommit in i den och sedan krävdes det bara ett försenat SJ Snabbtåg för att jag skulle ta mig igenom den. 

Johanna Ö skrev att antalet sidor aldrig spelar någon roll för en bra berättelse och i teorin håller jag verkligen med om det, men i praktiken tycker jag alltid att det finns utrymme för strykningar. Jag hade låtit Kitsey ta mindre plats, jag hade verkligen det, jag hade kanske strukit några Mrs. Barbour-passager, ett par dimmiga eftermiddagar i Las Vegas och en hors d’œuvre och låtit historien få rulla igång på riktigt innan Theo landade hos sin biologiska pappa, men när jag väl hade accepterat inbjudan till Theo Deckers värld var jag fast och jag tycker om att ha tagit mig igenom en riktig tjock bok innan sommarlovet är slut. Jag tror att det kanske får bli en tradition (förra sommaren var det ”Agaat”).

 

2 kommentarer
12/08 2014
15:19

Det har varit en hel del ensamma pappor i böckerna som jag har läst i år. ”Kvinnan på övervåningen”, ”Sankmark” och nu också ”Systerland”. Säkert fler.

Vuxna döttrar som hjälper sina ensamma fäder att veckohandla och där pappan alltid är någon som dottern måste ta hänsyn till. Kanske inte lika mycket i ”Sankmark”, som i de andra två. Faktum är att fäderna i ”Kvinnan på övervåningen” och ”Systerland” påminner mig ganska mycket om varandra. Döttrarna? Nej, de gör det inte.  Jag är mycket svag för pappaskildringar och brukar alltid känna superstarkt inför papporna, liksom ömka dem. Det finns en scen i ”Kvinnan på övervåningen” när Nora skjutsar hem sin pappa efter ett julfirande och hans julklappar beskrivs som jag tycker är hemskt rörande (jag skrev om den kort när jag skrev om själva boken). När Kates pappa fotograferar sina döttrar och sina barnbarn på sin födelsedag känns också i mitt hjärta. Min inställning till pappaskildringarna beror kanske – med största sannolikhet – på mitt eget förhållande till min pappa och någon rädsla för att han ska bli sådär hjälplös och – till synes – ensam. Däremot tänker jag inte i första hand på honom när jag tänker på Noras och Kates pappor. Jag tänker istället på den äldre man som Christines, i ”Me and you and everyone we know”, hjälper att köpa skor, även om jag inte är helt säker på om han passar in i beskrivningarna. Jag tycker bara att han är en rörande fadersfigur, okej?

Jag återkommer hela tiden till inledningsnovellen i ”Främmande jord”. Där finns det också en pappa som jag får lite hjärtvärk av. Och, även om jag verkligen är förtjust i pappaskildringarna, skulle jag önska att vi kunde ta en paus från dem ett tag. Vad sägs om en lika rörande mammaskildring? Finns de?

IMG_1047

1 kommentar
12/08 2014
10:21

Jag tror jag blev tipsad om ”Graffiti moon” av Cath Crowley i ett inlägg? Hittade inte igen det nu när jag sökte på sajten, men är ganska säker. När jag var på stadsbibblan förra veckan och inspekterade det engelska YA-beståndet så stack den här titeln ut lite extra.

Två berättare, Ed och Lucy. Ed har ett konstnärsalias, Shadow, och det använder han när han smyckar Melbourne med sina graffitimålningar. Det är väldigt hemligt att han är Shadow, nästan ingen vet.
Lucy är besatt av Shadows målningar och av att få reda på vem han är. Han är hennes okända förälskelse. Hon måste träffa honom.
En kväll går hon ut med sina kompisar och de hänger med några killar. Ed och hans kompisar. Ja, ni förstår kanske? Lucy börjar snabbt babbla om Shadow och Ed säger ju såklart inget.

”Graffiti moon” är bäst när Ed och Lucy snackar på och stämningen lyfter till flirtnivå. De pratar också väldigt mycket om konst, och även om det är intressant blir det en aning segt efter ett tag. Vi fattar att Rothko och Vermeer är jättebra, vi gör det. För femte gången.
Det bästa är ”jakten” på den fantastiska Shadow, och det som sker sådär i förbifarten mellan dem. Då är det ofta väldigt gulligt. Jag gillar Eds bakgrund och allt med hans mamma också. Och så gillar jag graffitin (ja, trots min diss av konsten!), och Lucys glasblåsande. Annorlunda och roligt att läsa om.

”Graffiti moon” är som en vanlig, gullig, pirrig YA om hinder i kärlek. Typ som Sarah Dessens böcker för att jämföra med någon liknande i stil. Ibland blixtrar den till och blir jättepirrig och extra humoristisk. Då! Mycket gullig.
Finns på Stockholms bibblo som sagt.

Tipsläsandet senaste veckorna har tidigare kommit från Marcus och Camilla.

Kommentera