Bokhora.se

31/07 2014
7:29

Amerikanska författaren Sara Zarr har sen några år en podd ”This creative life” där hon oftast pratar med andra YA-författare, men ibland yrkesgrupper i närheten som nu senast en kritiker. Det är inte en sån podd där man måste ha läst en viss bok innan för att allt fokuserar på handlingen, utan det är mer generellt om skrivande. Jag har lyssnat på den lite då och då, och nu är den tillbaka med nya avsnitt efter ett kortare uppehåll.

Igårkväll när jag inte kunde somna pga jättevarm och kvav lägenhet klämde jag Sarah Dessen (som i och för sig är från oktober 2013 och inte ett nytt avsnitt). Det handlade om hennes skrivrutiner och hur det var att skriva YA i början way back when när ingen visste vad det var, ingen höll på med det och alla böcker för barn klumpades ihop på ett ställe. Dessen stod med bilderböckerna.

Tyckte också om avsnittet med Nova Ren Suma (”Imaginary girls”) som handlade om förväntningarna som kommer när man har nått sitt första mål att bli publicerad. Men sen efter det, vem skriver man för då, och framförallt hur skriver man?

Hm, jag har ju läst ”Imaginary girls” när den kom för några år sen, men tydligen inte skrivit om den här.
Sarah Dessen har jag iallafall både läst och skrivit om flera gånger, och även – reklam, reklam! – översatt. Hennes senaste har nyss kommit på svenska och heter då ”Allt och lite till”. Originaltitel ”The moon and more”.

3 kommentarer
31/07 2014
6:56

Jag l10520334_1534190580135638_1659880928_näste Neil Gaimans ”Oceanen vid vägens slut” häromdagen. Det var rättså enkelt eftersom den inte är så himla lång och eftersom den är så himla bra.

Jag har inte läst så väldigt många böcker av Neil Gaiman. ”Coraline”, ”Stardust” och ”Kyrkogårdsboken” kanske och de är alla böcker som kan läsas av såväl så kallade barn som vuxna. Kort sagt: när Neil Gaiman inte skriver böcker uttryckligen för en vuxen publik verkar han skriva allåldersböcker, det vill säga den bästa sortens böcker.  Allåldersböcker kan lika gärna angå min 11-åriga systerdotter som min 65-åriga mamma. Dessutom finns där trådar på alla möjliga nivåer som innebär att ung läsning skiljer sig från gammal läsning och gör omläsning så belönande.

Boken handlar om en pojke, som är namnlös. Tidlös är dock inte boken, visserligen i ton och relevans, men inte i handlingen. Det är 50- eller 60-tal på den engelska landsbygden och vår huvudperson är 7 år. Hans vindsrum måste hyras ut, för att familjen ska kunna dra in några extra pund. Dit in flyttar en gruvarbetare som sätter igång en serie av händelser som får pojken att lära känna Lettie Hempstock och hennes familj. Där pågår mycket ovanliga saker och det som pojken är med om kommer faktiskt att förändra honom för alltid.

Här finns tre starka kvinnor; Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor. Jag gillar dem verkligen! Här finns magisk realism strösslad över en modern saga. Det finns ett riktigt otäckt kvinnoväsen (som i ”Coraline” – vad är det som Neil Gaiman bearbetar?). Det finns osjälviska handlingar och en gård (särskilt en damm) som verkligen sätter igång fantasin. Dessutom finns Neil Gaimans språk (i Kristoffer Leandoers översättning) som är perfekt avvägt, välberättat, vaggande.

Jag tycker inte att man ska sticka böcker i handen på någon och lämna den läsandes vind för våg. Jag vill börja med att skriva det. För när jag nu tycker att ”Oceanen vid vägens slut” är så himla bra borde ni väl ge den till närmaste 12-åring? Jag tycker att böcker är världens bästa present, men jag tycker sällan att man ska lämna läsaren ensam med läsningen nu när man ändå har ansträngt sig för att hitta en bok som man tror att mottagaren kommer att tycka om. Jag vill prata om böcker, om upplevelser och inre bilder med den som jag ger en bok till. Den här boken skulle jag inte utan vidare ge till min 11-årige systerson och knappast till hans 9-åriga lillasyster. De är vana vid magisk realism light, men här finns en del otäckheter. Jag tror helt enkelt att de skulle kunna bli rädda. Däremot kanske din 11-åring inte skulle tycka att det vore någonting alls. Det får du avgöra. Läs den först du! Boken kategoriseras som ”unga vuxna”, men jag tycker mest bara att det är ytterligare ett tecken på hur trubbigt det är att kategorisera böcker.

”Oceanen vid vägens slut” är en saga. Så välskriven, så tidlös, så spännande. Det finns nog himla många nya saker att upptäcka vid precis varenda omläsning och jag kan tänka på kvinnorna Hempstock hur mycket som helst och ändå inte förstå vilka enorma gärningar som de utför. ”Oceanen vid vägens slut” är bara 180 sidor lång, men den sträcker sig långt mycket längre i min fantasi. Mycket bra bok.

1 kommentar
30/07 2014
10:03

rumforkidsRum för kidsen” är nyligen införskaffad här hemma och en riktig guldgruva! Igår blev jag så inspirerad att jag knallade ut klockan elva på kvällen för att måla barnens lekstuga invändigt (vår son hade redan tidigare fått välja färger själv, helt i enlighet med bokens råd, så det ser ut som en Bigpack 3-smak därinne) och förberedde för en hel del av de tips som Isabelle kommer med i den här härliga boken om barnrum.

Jag är också en trogen dosfamily-läsare (Isabelle och Jenny som har gjort boken har en blogg ihop) så jag är bekant med många av bilderna och tipsen sedan tidigare, men det gör ingenting, det kändes ändå nytt och roligt och satt i nytt sammanhang på något vis, en känsla jag inte alltid får när bloggare gör böcker. Det brukar snarare kännas som gammal skåpmat.

Annat roligt är att jag testat boken även på barn, tre barn i åldrarna 4, 3 och 2 och alla älskade att sitta med och titta i den och få inspiration de också, trots att de är så små. Sonen tilltalades till exempel av att få en egen brevlåda till sin stuga, något han såg på en av bilderna och som vi, tröga nötter till föräldrar, inte alls tänkt på. Inte så jättevanligt att ungarna vill sitta med när jag läser inredningstidningar eller andra, liknande böcker. Men här var han med hela vägen och tyckte väldigt mycket om Inspirado-avsnitten där de har intervjuat olika barn om deras rum, inredningssmak och livet i allmänhet. Roligt när en sådan här bok passar båda målgrupperna så bra och alla hittar något.

Isabelle är ju känd barnrumsfixare sedan tidigare och hon är väldigt bra på att hitta de små detaljerna som är så avgörande. Jenny Brandts bilder är också helt fantastiska (läser man deras blogg får man mycket av den varan) och jag får sådant himla sug efter att ha knasiga roliga loppisfyndade gamla leksaker snyggt uppradade på en hylla. Men jag har inte riktigt den där fingertoppskänslan tyvärr. Hittar nästan aldrig sådant heller men jag antar att det handlar om tålamod och rutin. Har ca 0 av båda.

Gillar också att Isabelle precis som jag älskar sprayfärg. Vi har ett stort lager hemma i källaren och jag beställer ständigt nya färger. Ett enkelt sätt att göra gamla grejer som nya. Fick bra tips inför sprayandet, jag har liksom bara greppat en flaska och kört men lärde mig lite nya tricks nu. För sprayfärg är ändå svårt att få helt bra.

Och det är just det som boken är så bra på. Små tips och små detaljer för att förbättra det jag är på väg att få till men inte riktigt lyckas med, men också bra grunder för det som är helt nytt för mig. Det är väldigt lite i den här boken som känns bortkastat och framförallt väldigt lite som känns som det som jag tyckte var knepigt med Underbara Claras heminredningsbok – det GÅR ju inte att förvara allt man behöver i pysselväg för att få till sådana här saker om man bor på liten yta i Stockholm t ex. Claras fix kräver ett hus med stora förvaringsutrymmen. Isabelles gör det inte alls på samma sätt. Kanske för att hon själv bor i en liten lägenhet (mycket mindre än vår, med två barn, jag är imponerad!) på Söder i Stockholm och vet att det inte funkar med tips som kräver mycket av utföraren. T ex berättar hon om att de byggde säng ute i sin trappuppgång på grund av just platsbrist. Skulle jag aldrig våga göra för våra Stockholmsgrannar, men vem vet, det kanske hade gått asbra om man bara ringt på och frågat och förklarat?

Avslutar med att säga som Isabelle ”when in doubt, tillsätt rosa”. Okej, hon säger inte precis så, men påpekar hur bra färgen rosa alltid är för att liksom lugna ner och foga ihop till en helhet. Det kanske är därför jag gillar den här boken så mycket, för är det något vi har mycket av i vårt hus, så är det just rosa.

Och numera är även lekstugan rosa invändigt. Så går det när Tage, fyra år får välja själv.

P.S. Annan rolig inspirationsbok på samma tema D.S.

Kommentera
29/07 2014
21:48

Jag får lov att erkänna att jag fick ta en paus i Donna Tartts ”Steglitsan” för att läsa i Jhumpa Lahiris ”Sankmark” istället. Tartt är ju så himla omständlig. Jag har läst 200 sidor och det är fortfarande dagarna efter att Theos mamma har dött. Det som avslöjas redan i baksidestexten. Jag har ingen aning om vem den där Boris är, som JoÖ skriver om.  Jag har ingen aning om vad som ska hända med Theo nu (eller jo, det har jag, för jag läst JoÖs recension och nu vet jag lite mer och jag tänker: Händ!). Till skillnad från JoÖ tycker jag att antalet sidor i en bok alltid spelar roll, men så är jag också den som avbryter pappa emellanåt för att säga: ”Kom till saken”, den som inte kan förstå varför filmer nu för tiden måste vara 2,20 istället för 1,45, den som gillar låtar som klockar in på 2 minuter blankt. I helgen kommer jag att göra en längre tågresa* och man vet ju aldrig vad som händer med nedrivna kontaktledningar eller signalfel så jag hoppas att mina tågresenärer är tysta och hänsynstagande och att jag får lära känna den där Boris då istället. För läsa ut den ska jag. Jag gillar sättet som Tartt formulerar sig (i det här fallet: via Rose-Marie Nielsen, som översättaren heter). Jag är inte alldeles ointresserad av Theos historia. Det finns förutsättningar för att jag kommer att få en riktigt angenäm resa.

 

* = Här är jag verkligen ett fan av 90 minuter framför 520.

3 kommentarer
28/07 2014
10:48

… och nu har jag läst hennes i ordningen andra bok, ”Ge mig en människa”.

Det är så intressant att börja bakifrån med den nyaste först och att läsa alla inom loppet av några månader, istället för att behöva vänta flera år på en ny som man annars gör. Läser man verken tätt ihop märker man tendenser och ser en massa likheter jag inbillar mig att man glömmer eller missar om det dröjer tre år mellan?

I ”Ge mig en människa” finns alla fina Schulze-ingredienser som tex väldigt bra gehör och fantastisk gestaltning genom detaljer, men allt är ännu ganska mycket i sin linda. Intrigen är svagare och känns mer famlande, och helheten är inte lika tajt som i hennes två senaste. I förhållande till dem blir ”Ge mig en människa” ganska mycket ett work in progress. Lovande, men… ungefär. Det här men-et är ju sen helt och hållet försvunnet i boken hon skrev efter, ”Att ringa Clara”. För den, hörni. Ojoj.

Jag har en kvar nu, debuten ”Brist”. Det är noveller.
Fortsättning följer.

1 kommentar
25/07 2014
13:39

Så här gick det till. Jag kollade Instagram och Marcusbiblioteket hade lagt upp en bild på en bok han läst, gillat och fått magknip av. Senare samma dag råkar jag hamna på bibliotek Plattan. Håll i hatten, men vilken bok tror ni jag ser då, frontad och allt? Jupp. ”Tusen tranor” av Ann Lagerhammar. Var ju tvungen att låna.

Marcus blev starkare berörd och mer förtjust än jag blev. Jag gillade starten men tyckte mittenpartiet med Amos historier var för långrandigt. Jooo… Men ändå, bra sätt att få tips och roligt att läsa en författare jag förmodligen inte hittat till annars.

1 kommentar
24/07 2014
12:38

Kolla här då, i ”Den andre Will Grayson” av David Levithan och John Green finns det ju en kompis som heter Tiny Cooper och som är helt inne på musikaler. Nu ska hans musikal släppas i bokform! ”Hold me closer”. Det är David Levithan som har skrivit den. John Green som uppfann Tiny Cooper för han finns med i Greens Will Grayson-kapitel, har gett sin välsignelse.

Kommentera
24/07 2014
8:39

Jag väntar på att få läsa Curtis Sittenfelds ”Systerland”. Johanna L skrev så här om den:

En fin historia att vara i under några timmar, men jag tror inte jag kommer att vilja eller behöva läsa den om och om igen för att hitta nya pärlor varje gång. Jag greppade den här boken i en läsning. Den var inte mer än så. Jättebra, men.

när hon läste den för drygt ett år sedan.

Ganska ofta ger jag välvilliga boktips till vänner och bekanta. Läs den här! (om till exempel ”Kvinnan på övervåningen”), säger jag. Eller Nja, den där tycker jag inte att du ska lägga ner tid på trots allt (”Stoner”). Och jag kan bli riktigt irriterad när mina boktips inte faller väl ut (när min syster tyckte att ”Kvinnan på övervåningen” var ett tja…). Men när Johanna Lindbäck skriver att ”Systerland” inte var vad hon önskade sig tänker jag Skiter jag i. Jag ska läsa den ändå*. Här finns plats för fler Men ärligt, Johanna, den är en besvikelse-kommentarer. Jag kommer att skita i dem också.

Anledningen till att jag kommer att skita i alla välvilliga tips och råd är detta:

Ni vet, man lever hela sin tonår i villfarelsen att bara för att man tycker att Johnny Depp är snyggast i världen, kommer en framstida make att se ut precis som Johnny. Man tror nämligen att Johnny förkroppsligar ens smak av män. Sedan träffar man någon gänglig Steve Zahn-typ[**] och blir bubblande förälskad och man älskar honom hela livet, trots att han ställer skitiga kaffemuggar vid datorn eller alltid kommer en halvtimme efter utsatt tid. Det är ju kärlek. Man kan vifta undan lite småsaker som man irriterar sig på, för det är helheten som är viktig. Så var ”I en klass för sig” för mig. En oväntad förälskelse.

Så skrev jag om ”I en klass för sig”  i augusti 2008. Jag tyckte så himla mycket om den när jag läste den för första gången. Jag vet var jag var (på en stenig strand i Brighton under ett parasoll). Jag kan till och med förnimma känslan av pocketbokens tyngd i min hand, gulnaden i papperet och värmen mot min hud (jag låg under ett parasoll, så den var perfekt lagom). Sedan lånade jag ut mitt exemplar och fick inte tillbaka den (damn you, boktjuv!). Nu är boken slutsåld hos förlaget och visst kan jag låna boken på bibblan om och om igen varenda gång jag vill läsa den, men ”I en klass för sig” är en av de högst femti favoriter som jag faktiskt skulle vilja ha i en bokhylla (jag vet att det finns antikvariat och jag vet att den finns på ett sådant i Uppsala). I min fantasi har boken blivit om möjligt ännu bättre än den var från början. Det vore en livsfara att läsa boken en gång till med så höga tankar, men det är dömt att ske förr eller senare.

Curtis Sittenfeld har även skrivit ”Mannen i mina drömmar” som jag går omkring och tror att jag är ensam om att verkligen uppskatta och ”Presidentens hustru” där jag tyckte så himla mycket om skildringarna av huvudpersonen Alice lärarliv. Jag har mycket höga förväntningar på ”Systerland” men kan nästan bli lite nervös inför läsningen av en favoritförfattare. I dag är det bokens preliminära utgivningsdag (på svenska) och sedan är det väl tuta och kör på bibliotek och i bokhandlar.

* Obs! När jag eller någon av de andra Johannorna skriver att vi inte gillar en bok betyder det sällan eller aldrig Ni får inte läsa den! vilket jag hoppas att ni förstår (annars vore det ju vansinnigt). Faktum är att det fina med bloggar är att det kan tillkomma kommentarer till inläggen som bjuder in till en helt annan läsning. Den möjligheten är förmodligen det som jag tycker är bäst med bokbloggar.

** Sedan kan vi förstås diskutera det här med att Steve Zahn är många saker, men han är inte gänglig? Den där formuleringen har jag irriterat mig på då och då i sex år.

 

6 kommentarer
23/07 2014
12:37

Ny favoritbok hemma: ”Alla tittar på Alfred”. Den illustrerar så perfekt hur det känns att bli liten som en myra i betraktarens ögon men också hur det känns att vara stor, oövervinnerlig. Den som bestämmer och som alla lyssnar till.

alfredAlfred är så liten, så liten. Varje gång någon tittar på honom så krymper han. Och det är många som tittar på honom. Barnen på dagis, tanten i kassan på Konsum, till och med hundarna på hundmatspaketen när de är i affären och ska handla. Det är knepigt för Alfred att vara så himla, himla liten. Och för Alfreds föräldrar, för de glömmer också bort sig och råkar titta på honom när han har gjort sig fin för att gå på släktkalas.

Och så krymper han lite till.

Som en myra sitter han där med sitt läskglas på släktkalaset. Men så inträffar något på kalaset som gör att Alfred istället börjar växa. Rejält. Vi snackar alltså jättestor. Så att han nästan inte får plats i bilen. Så stor att de andra ungarna på förskolan blir rädda och får klättra upp i trädet när han vill brottas när de är ute. Så stor att han använder stekpannan som sked när han ska äta köttbullar.

Det här är också knepigt. Fast egentligen är det ju inte alls knepigt för Alfred, för det är lätt att vara stor. Man är trygg och säker, kan till och med vara lite uppkäftig och tuff och komma undan med det. Ta plats, istället för att sitta i den lilla hemgjorda kojan på förskolan och inte ens våga gå på toa. Nu kan man säga att gult är en ful färg och ha tillräckligt med auktoritet i gruppen för att de andra ska gå med på det. Att det är töntigt att gråta istället för att vara den som gråter.

Men det är knepigt för alla i omgivningen. För mamma och pappa som måste släpa hem en jätteunge på ryggen efter dagis och steka miljoners miljarders köttbullar, och alla de där småungarna i gula tröjor som lipar hela tiden och inte alls är sugna på att bli kopplade i en halvnelson ute på dagisgården.

Det bästa är att vara en blandning av liten och stor. Så att alla i familjen och omgivningen får plats i sängen när det ska läsas godnattsaga, liksom. Och det här gäller ju även för vuxna. För om någon som är så liten, så liten ligger där bredvid kan hen ju faktiskt klämmas sönder.

Johan Unenge och Maria Nilsson Thore (en av favoritförfattarna/illustratörerna här hemma) lyckas så himla bra med att fånga den här känslan av att vara den som alla tittar på, hur det är att vantrivas så enormt med den och sedan ÄLSKA att stå i centrum så till den grad att det liksom slår över. Inte minst är illustrationerna så enormt på pricken. Den där jättebebisen som ligger i sin säng och plötsligt blir mörkrädd är det mest klockrena jag sett på länge och Tage älskar det uppslaget så mycket att han vill gå händelserna i förväg varje gång vi läser, snabbt bläddrar han dit och vi pratar, pratar, pratar. Om detaljerna i bilden, om känslorna som har föranlett Alfreds olika storlekar. Vad blyg är, och stöddig. Att det är okej att gråta och vara rädd. Att gult faktiskt ÄR en fin färg. Att man inte ska brottas med de som inte vill och att alla ska få synas och ta plats utifrån sina villkor.

Det är länge sedan vi läste något som så bra fångar barns liv och framför allt något som är ganska svårbeskrivet åt alla håll: vad som händer med olika människor när de får stå i centrum. Att alla faktiskt inte vill, och att en del vill alldeles för mycket. Att det kan göra en människa ganska odräglig. Att det inte är så kul alla gånger att vara den som är så där stor. Egentligen är det ett väldigt enkelt sätt att berätta det här på, men det är hur greppet utförs som avgör om berättelsen blir bra eller dålig. Här blir det bara bra, och jag är särskilt förtjust i att bilderna gör det så enkelt att diskutera ämnet ur ett bredare perspektiv, att det går att se så mycket mer i bilderna än bara det som står i Unenges för all del utmärkta text. När text och bild samspelar så här bra, då är det ljuv musik för en mamma med en vetgirig fyraåring på kudden bredvid. För det blir bilder som passar också till mina ord, förklaringar och utsvävningar.

Ett stort plus även för att det är så humoristiskt, för oj vad vi skrattar, när det ser ut som om Alfred sover på en liten servett med en näsduk till täcke. Så stor blir han när han får stå i centrum och alla skrattar åt det han gör och lyssnar på det som han säger. Så han inte ens får plats i sängen. När hans rumpa ser ut som en rutschkana nästan, tycker Tage och fantiserar om hur det skulle gå till att åka rutschkana ner för en rumpa. Det går ju inte mamma!

Varning till alla föräldrar som tycker det är tradigt att läsa samma bok om och om igen tusen kvällar i rad – det här blir snabbt en sådan favorit.

2 kommentarer
22/07 2014
8:56

I samband med att bokhora nyligen firade 8 stadiga år, backade jag rejält i bloggen och stötte på ett kärleksinlägg från 1 augusti 2006, där jag bara ÄLSKADE Heidi Pitlors bok ”The Birthdays”.

Jag minns det inte alls nu.

Det känns lite underligt för det verkade ändå som om jag blivit omedelbart bedårad, längtade och väntade till nästa bok av Heidi. Trodde den skulle komma absolut snart.

Nu, åtta år senare stöter jag på Heidi Pitlor på Twitter när jag googlar henne och får se att nästa bok kommer ut 2015.

Den svåra nummer två.

Men har börjat följa Heidi nu och ska förstås bevaka nästa bok. Vad lustigt det är, hur entusiastisk jag var då och fram tills just nyss så visste jag knappt att Heidi fanns.

3 kommentarer