Bokhora.se

30/08 2015
11:07

Den här ledaren av Peter Wolodarski behöver en sån massiv spridning just nu. Hur många flyktingar är på väg till Europa, till Sverige? Om man lyssnar på dagens svenska debatt kan man lätt få för sig att det handlar om miljoner människor som okontrollerat väller in över våra gränser. Det är totalt fel, för i själva verket:

”Förra året ansökte 203.000 människor om asyl i Tyskland och 81.000 i Sverige. I hela EU var det totala antalet 626.000, enligt Eurostat.”

Vidare:
”Förra året tog Europeiska unionen emot ungefär 1 flykting per 1.000 invånare. ”Tänk på en ö som består av 1.000 personer. Om det kommer en person till den ön kan vi inte säga att man saknar kapacitet”, säger chefen för FN:s flyktingorgan UNHCR António Guterres.

EU:s kris har absolut inget att göra med oförmågan att ta emot 60 miljoner flyktingar – en situation som över huvud taget inte existerar. Den handlar om att unionen som helhet saknar ett gemensamt svar på hur man ska hjälpa 600.000 asylsökande – i år kanske upp­emot 1 miljon – i ett område med 500 miljoner invånare.”

På samma spår, den här texten av Po Tidholm.

Och den här från dagens Sydsvenskan, skriven av Per T Ohlsson.

Kommentera
27/08 2015
20:05

I år fyllde Märta Tikkanen åttio år och det firar det finländska förlaget Schildts & Söderströms med att ge ut en nyutgåva av Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” från 1978, nu med förord av Liv Strömquist. Strömquist skriver att hon var 22 eller 23 när hon första gången läste Århundradets kärlekssaga och att hon blev som trollbunden av den. ”Vad var det som berörde oss så djupt med den här småbarnsmammans skildring av ett destruktivt alkoholistäktenskap i 1970-talets Finland?”

Märta Tikkanen skriver i diktberättarform om hur hon lever med sin stora kärlek konstnären och alkoholisten Henrik Tikkanen. Om äktenskapet. Om hur olika sorters alkohol luktar när hon stiger in i det gemensamma hemmet. Om hur hennes konstnärskap är mindre värt än hans. Om passionen. Och om hur hon hellre tar emot hjälp med barnen än en bukett rosor. Det är minst sagt effektfullt.

Det som slår mig är hur aktuell den här diktboken är 2015 och det gör mig både glad och nedstämd. Glad för att en ny generation ska få ta del av Tikkanens briljans, nedstämd för att vi inte kommit längre än så. Att det fortfarande är kvinnor som sköter om lejonparten av projektledning hemma, barn och hushållsarbete, medan män har en mycket större frihet att utöva stordåd ute i världen. För jag läser boken som både en kärleksförklaring och ett feministiskt manifest.

För drygt tio år sedan kom Märta Tikkanen ut med boken ”Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap” som en slags fortsättning på Århundradets kärlekssaga. Här skriver hon om ännu mer om sitt och Henrik Tikkanens författarskap. Om den vidunderliga kärleken, om familjelivet, skrivandet och om feminismen. Det är en av mina favoritböcker och en av de få böcker jag gråtit till. Märta Tikkanen avslutar med orden: ”Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.”

I tv-serien Djävulsdansen, som gick på SVT i våras, citerade Märta sig själv och lär ha sagt att hon nog ibland önskar honom tillbaka.

9789515237354-187x300

2 kommentarer
27/08 2015
8:52

millenniumUndrade tidigare hur attraktiv Mikael Blomkvist skulle vara i nya Millennium 4.
Fick svar i Tidningen Vi där David Lagercrantz intervjuas.
Tack!

Kommentera
26/08 2015
10:29

Jag tipsar om något jag inte läst mer än framsidan på än så länge, men hur ofta dyker det upp en ny tidning om barn- och ungdomslitteratur? Vet inte om man kommer att kunna köpa den i affärer så småningom eller om den bara ska finnas på nätet, men på fb-sidan finns nu första numret av Bazar masarin.
De skriver:
”Bazar Masarin är en tidskrift för utforskande, oförutsägbara och motsägelsefulla uttryck om barn- och ungdomslitteratur.”

1 kommentar
26/08 2015
8:00

naumannVad fin den är, Cilla Naumanns ”Bära barnet hem”, om vad som skapar en familj och framförallt en mor. Biologi eller närvaro, eller båda. En kvinna reser från Sverige till Bogota med sin 22-årige son som likt hans två bröder är adopterad därifrån. Sonen har fått kontakt med sin biologiska mamma och de ska träffas för första gången. Givetvis en stor och omtumlande händelse för alla.
Den andra kvinnan, Ana, lever i Bogota och är också ett barnhemsbarn som vuxit upp utan att någonsin bli adopterad. Hon fick stanna på barnhemmet och klostret tills hon började arbeta som barnflicka. För tillfället bor hon i en familj där hon tar hand om Mateo, och det har hon gjort sen han bara var ett par veckor gammal. Han känns som hennes barn. Precis som de tidigare barnen hon tog hand om gjorde.

Jag har läst alla Cilla Naumanns böcker. Det började slumpmässigt för att jag hittade debuten ”Vattenhjärta” på en bokrea i Umeå. Den var knubbig och fyrkantig till formatet, den form jag gillar bäst, så jag blev nyfiken på grund av det. Och sen var jag fast! ”Bära barnet hem” har jag läst ganska utdraget, men det beror nog mest på mitt eget ofokus. Fast det passade faktiskt romanen också. Naumanns stil är bra med långsam läsning, man behöver tänka lite mellan.
I DN-intervjun i lördags fick jag veta att det om adoptionerna från Bogota är självbiografiskt, och plötsligt föll det ständigt återkommande spåret om Sydamerika i hennes böcker på plats. Till exempel ungdomsboken ”17 timmar härifrån” handlar om en ung kille som följer med en kompis till Colombia. Naumann sa i intervjun att hon burit ”Bära barnet hem”-historien med sig länge, men inte kunnat skriva den förrän nu. Jag tycker sånt är så intressant, hur författare uppenbart håller på att ringa in något fast det fattar ingen förrän i efterhand.

Berättelsen om de två kvinnorna i ”Bära barnet hem” har både samma fokus, och ändå inte. I Anas fall är det vardagen med Mateo, alla sysslor, deras samspel, allt de är för varandra. Hur hon på sätt och vis är hans mor, och hur hon blev det. Med den svenska kvinnan är det ju mer dramatik på grund av familjemötet, och hon är ju uttalat sin sons mor. Hur blev hon det? Om jag måste välja gillar jag de kapitlen mer. Anas avsnitt saknar inte heller dramatik, men de blir mer repetitiva än svenska kvinnans. Väldigt mycket det lilla livet för Ana och Mateo. I de svenska avsnitten finns också en åldrar mor som har glidit in i demens, och det är väldigt fint, det med. Men egentligen gillar jag ju allting, så varför dilla om att välja? Inte vet jag. Cilla Naumann är en författare jag alltid hoppas ska tok-krossa på försäljningslistorna, ungefär som Kristina Sandberg har gjort senaste åren. Plötsligt händer det.

Kommentera
22/08 2015
21:27

Ni som sett ”Dark Places”: har ni sett att att Gillian Flynn gör en cameo på Kill Club? SÅ cool är hon dessutom. Syns bara i nån sekund men gör ju filmen minst 30% bättre.

gf

Kommentera
22/08 2015
16:43

Pratade med en kompis om hur allt fler i vår bekantskapskrets börjat rida igen på gamla dar och efter en stund kom vi in på ämnet hästböcker. Om hur vi slukade hästböcker som barn. Jag vet inte hur många gånger jag läste ”Svarta hingsten” (och såg filmen), ”Jill”, ”Sigge” och ”Drömmen om en ponny”. Och så en bok där huvudpersonen hade en häst som hette ”Rapid”, vad det Jill? Huvudpersonen var oftast en outsider som i slutet av boken vann respekt för att hon löst ett mysterium eller vunnit en tävling. Givetvis med sin älskade häst.

Jag har nu två frågor:

1. Vilka hästböcker läste ni som barn? Det måste ha funnits fler än de jag räknade upp.

2. Är detta en utdöd genre?

 

IMG_0005

34 kommentarer
21/08 2015
18:34

Jag var på loppis. Min förra sambo hittade 3 råsnygga Madonna-vinyler i perfekt skick för typ ingen kostnad. Jag hittade en sparsmakat formgiven LP med titeln ”Light of love” och en bild på Parker själv på en stol vid ett skribord med en vas rosor. En LP med dikter av Dorothy Parker! För 40kr! Lyckan!

Men så upptäckte jag att nåt jävla spån hade märkt skivan med sitt namn (som så många verkar ha gjort back in the day med både böcker och skivor, usch fy skäms säger jag!). Denna spillra av en människa hade dessutom haft så pass svagt förstånd att hen skrivit namnet på framsidan av skivan och inte på baksidan på någon mer diskret plats. HERRE GUD !

Min förra sambo: ”Det var det närmsta jag sett dig komma att tappa förståndet på riktigt.”

När jag kom hem vadade jag runt i den känslan och försökte undvika PTLD (posttraumatisk loppisdisorder) med kopiösa mängder te ur Penguinmugg.

Några dagar senare när jag lugnat ner mig blev jag nyfiken på skivan. Inte alls på ett besatt sätt. Det visade sig vara tonsatta dikter av en svensk musiker. Det visade sig vara hon på omslagsbilden och inte Dorothy Parker. Det visade sig vara hennes namn som var skrivet på omslaget. Jag hade fotograferat skivan för att kunna ranta om det idiotiska på instagram. När jag zoomade in på bilden var det Annica Blennerheds namnteckning, daterat 1984 då skivan släpptes.

a-b2

Loppisen var stängd den dagen och kommande 48 timmar var inte roliga för OCD-samlaren i mig. Men razors pain you och så vidare så jag höll ut.

Tack högre makter för att skivan fanns kvar. För den är verkligen f a n t a s t i s k. 10 låtar, 11 dikter.

Annica Blennerheds röst är vackert sorgset på det sätt som Nicos röst är. Den är hård och cool på det sättet som PJ Harveys är. Den är lättsam och hittig som Suzanne Vegas. Den är domedagspredikande som Nick Caves.

Det är utan tvekan de bästa tonsatta dikterna jag någonsin hört. Och då har jag ändå ett väldigt starkt förhållande till Nicolai Dungers Edith Södergran-skiva sen way back samt många fina minnen till Mando Diaos Fröding-hit.

Jag kan ibland tycka att det är lite vanhelgande att ge ut hela författarskap i samlingsvolymer så som det görs med poesi. Det är praktiskt, ja, men det är också lite svårt att komma in i enskilda dikter när jag sträckläser ett helt liv av skrivande på det sättet. Därför brukar jag ofta behöva olika ingångar. När jag upptäckte Edith Södergran var det genom Agnes i ”Fucking Åmål” och hennes pappas stakande lite felaktiga recitering av ”Dagen svalnar”:

”Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.”

När jag upptäckte Charles Bukowski var det genom inledningsdikten ”Dinosauria, we” i dokumentären om hans liv:

”Dante’s Inferno will be made to look like a children’s playground
the sun will not be seen and it will always be night
trees will die
all vegetation will die
radiated men will eat the flesh of radiated men
the sea will be poisoned
the lakes and rivers will vanish
rain will be the new gold

and there will be the most beautiful silence never heard”

När jag upptäcker Dorothy Parker, upptäcker på riktigt, och känner på riktigt, är det när Blennerhed sjunger refrängen till öppningsspåret ”The red dress”:

”And he would be a gallant one
With stars behind his eyes
And hair like metal in the sun
And lips too warm for lies”

En dikt om en framtida lycka. Jag har tyckt den varit ganska lam. Jag har trott att den varit för glad. Jag har trott att den slutat lyckligt. Nu hör jag hur den börjar drömmande och vacker, går över till de önskande, nästan krävande, raderna om den drömda kärleken. Jag hör hur den faktiskt är en skildring av dåtida drömmar. Såna som är övergivna. Nu har hon den där röda klänningen, den som är lika fånig som de drömmar hon hade, den som hon skrattar till åt när hon sjunger, som om hon skrattar åt sitt dåtida naiva jag som trodde det fanns läppar för varma för lögner.

Låten mynnar ut i ett sorglöst trallande, som om de krossade drömmarna trots allt inte är något att ha ångest över. Som om det faktiskt går att skratta åt hur livet och människorna omkring en svikit.

a-b1

Jag har säkert lyssnat på skivan 100 gånger nu sen jag köpte den för knappa 2 veckor sen. Den är verkligen en albumupplevelse. Spår 2; ”Story”, går snyggt över i spår 3; ”Epitaph for a darling lady”. Efter mörka mässande ”A dream lies dead” kommer ”The whistling girl” som det enligt empiriska studier går att lyckodansa till framför sin förvånade katt, alternativt köra bil snabbt till en solig dag när ens ångest och problem tagit flexdag och inte stämplat in lika tidigt som de brukar.

Varje dag har jag en ny favoritlåt på skivan men just idag är det nog ”Landscape” vars märkliga The Cure-aktigaljud i inledningen följs av ett la-la-la som säger mer än tusen ord. Eller kanske är det ”Epitaph for a darling lady” som fått mig att gilla saxofon på ett sätt som jag inte känt sen jag såg ”Leaving Las Vegas” första gången.

Hittar ni den här skivan på loppis så köp den oavsett pris. Skulle Annica Blennerhed spela den här skivan live skulle jag tälta i fyrtio dagar och fyrtio nätter för att få biljetter.

Gå in och fräls er själva på Spotify nu: open.spotify.com/album/2b4vQQs5KDkadnHHJ64yGn

4 kommentarer
21/08 2015
12:15

I helgen är det Sigtuna litteraturfestival. Bland andra Masha Gessen, Yvonne Hirdman (jag måste verkligen slutföra hennes bok som jag började läsa i våras!) och Anna-Clara Tidholm (en självklar favorit här hemma just nu) syns i programmet. Just Sigtunas litteraturfestival tycker jag är ett bra exempel på spännande initiativ i mindre orter som jag skrev om här. Nästa år kanske man kan få gratis kaffe på Tant Bruns kaffestuga om man har ett bookface (en bok på sin Facebookprofilbild) att visa upp eller fritt inträde på Sigtuna museum med en bok under armen. Givetvis åker man gratis med bussarna från Märstas pendeltågsstation hela helgen om man har en bok i bagaget.

Ungefär så.

Fritt fram för Göteborg att plocka upp under Bokmässan förstås (eller vilken stad som helst när som helst).

 

Kommentera
20/08 2015
21:14

Ibland ramlar man över pärlor. Som Lilli l’Arrongjagstorduliten3dhues ”Jag stor, du liten”, som jag tycker är hemskt fin.

Vi träffar två vesslor, en stor och en liten och uppslag för uppslag får vi lära oss hur de här vesslorna kompletterar varandra. Buss, bil, kram, puss, potta, toalett. Det är hemskt gulligt (och ganska stor igenkänningsfaktor på många sidor). Illustrationerna är förhållandevis enkla, men uttrycksfulla.

Jag stor, du plutt.

Jag skott, du fjutt.

Börjar boken.

Som vuxen läsare blir jag mycket imponerad av översättaren Jesper Festin. Han måste verkligen ha klurat för att få ihop alla rim. Det är snyggt.

Boken är kategoriserad som 3-6 år, men jag tycker att den funkar fint för mycket yngre läsare (lyssnare). Ändå är jag nyfiken på hur äldre barn skulle ta emot den här boken? Jag har en bekant som läste Isol för sina gymnasieelever. Ett boksamtal om ”Jag stor, du liten” vore intressant (Vilken relation har vesslorna till varandra? Är det mamma, pappa eller en äldre kusin? Vem är barnet?).

Själv läser jag boken för min bebis. Han är fyra månader och älskar den. Jag tror åtminstone att han gör det, för han tittar på bilderna, sparkar, sprattlar och gör utrop. Jag läser den minst en gång om dagen eftersom jag älskar bebisens reaktioner. Jag upptäcker nya saker i bilderna hela tiden. Första gången jag läste boken tyckte jag att han särskilt uppskattade uppslaget med toaletten, men jag tror inte att han har utvecklat någon kisshumor än.

Jag hoppas att ”Jag stor, du liten” är en bok som vi kommer att läsa många gånger i många år. Jag vill skicka den med min son när han flyttar hemifrån.  Hans allra första favoritbok.

 

 

Kommentera