Ny bok av Curtis! Alltid läge att hurra och skåla för det ju. Samt att paxa den, så att man snabbt får sitt eget ex och kan börja tokläsa.

”Sisterland” handlar om två vuxna enäggstvillingar, Vi och Kate, som bor i St Louis. Kate, berättarrösten, är den ordentliga och präktiga med man och två små barn. Vi är den mer utlevande som hoppade av college och som nu försörjer sig som medium. Både hon och Kate har såna förmågor, men Kate har ”stängt av” dem.
En morgon vaknar Vi med vetskapen att en jordbävning ska drabba St Louis. Hon ringer upp the Today show (stor morgonteve), och får faktiskt vara med i sändning så småningom och berätta om sin föraning. Sen brakar det loss.

Jag älskar ju Curtis Sittenfeld. Kommer att läsa allt kvinnan skriver. Och jag gillar ”Sisterland” också, men det är med ett men. Här kommer det: men jag tycker att själva grundintrigen är rätt ointressant. Eller… på ett plan är den väldigt intressant, för när jag väl kommit igenom halva var jag tvungen att sträckläsa till slutet för att se hur det går med den eventuella jordbävningen. Men sen, efter jag nått slutet och fått andas lite? Intrigen känns ganska enkel och inte så stor eller tankeväckande som jag hade önskat.

Det jag gillar däremot är hantverket. Karaktärerna. Kates berättarröst. Alla tusen och åter tusen detaljer som Sittenfeld petar in när hon beskriver situationer eller stämningar. Hur hon fokuserar på något pyttigt och det blir en fantastisk bild för att beskriva något stort. Hon gör det så otroligt bra. Kates olika relationer genom hela uppväxten; hennes tjejkompisar, och sen när hon blir äldre och börjar vara tillsammans med killar. Och inte minst hennes nuvarande med maken Jeremy och det grannpar som de umgås med för att båda familjerna har små barn. Ja, och hennes och Vis högst dysfunktionella familj. Allt det där är superbra skildrat med maktspel och positionering och allt sånt.

Men resten? Jag vet inte… Det är alltså inte bara det att jag tycker hela medium-grejen är svår att köpa (tack och lov är Jeremy naturvetenskaplig forskare, så han blir liksom min ställföreträdande skeptiska röst), utan det är mest det att jag hade väntat mig mycket mer. Om ni tänker på Sittenfelds debut ”Prep” / ”I en klass för sig”. Den handlar ju inte bara om en ängslig tjej som heter Lee Fiora och som börjar på en ny skola, utan den handlar ju främst om klass. S-å intressant.
Vad handlar ”Sisterland” om? Familj, relationer och jordbävningar i det stora och lilla. En fin historia att vara i under några timmar, men jag tror inte jag kommer att vilja eller behöva läsa den om och om igen för att hitta nya pärlor varje gång. Jag greppade den här boken i en läsning. Den var inte mer än så. Jättebra, men.

Johanna Lindbäck

Men åååh vad jag gillade Rebecka Åhlunds debut ”Flickan på tavlan”! Så himla fin bok, på så många sätt!

Jag trodde efter beskrivningen att det skulle vara mest fokus på torpet som huvudpersonen Ellas föräldrar köper. Det verkar spöka där. Saker flyttas, en flicka på ett gammalt foto ser ut att le åt Ella, den gamla farbrorn till granne är rätt nojig i fråga om att (inte) berätta vad det kan vara för fel.
Men lika mycket som det handlar om torpet, så handlar det om Ellas liv i stan med gamla kompisar och en nyinflyttad kille som heter Dylan. Han går i 8:an, Ella går i 6:an. Hon tar för givet att han kommer att dissa henne så fort han får reda på det, men så blir det inte.
Jag tycker att historien om Dylan och Ella är så väldigt fin. Och hennes kompisar som väl i och för sig är glada för hennes skull att hon börjat hänga med en kille, men som också bevakar sina positioner med henne och i deras inbördes rangordning. Det är superfint. Tex att de ägnar mycket tid åt att diskutera situationer som inte hänt än, och som inte kommer att hända på ett tag, men det är viktigt att man bestämmer redan nu hur man ska bete sig då. Som när man blir ihop med en kille, då ska man ju absolut inte överge sina vänner. Right?
Och Dylan? Åååh, så himla förtjust i honom! Och i hur Rebecka Åhlund väver ihop torpet med nutidshistorien och honom på ett finurligt och icke-pekpinnigt sätt.

Sen har vi stan där Ella bor. Den är ett kapitel för sig. Det är inte uttalat Stockholm eller Söder, men jag placerar Ella där på direkten. Kanske för att jag vet att Rebecka Åhlund bor där? Eller kanske för att det är så bra Söder-känsla när Ella beskriver vad hon gillar med sina kvarter och vilken kontrast det är mot tystnaden på landet.

Och till sist har vi hela hantverket. Tempot, dialogen, karaktärsteckningen, you name it. Jag tycker om alla delar i den. Direkt jag var färdig bläddrade jag tillbaka och läste om vissa partier bara för att… jamen, alltid så tråkigt när superbra böcker tar slut.

Johanna Lindbäck