Bokhora

Det här är världens bästa bok! Om man frågar min son Tage som är 2 år och 2 månader. Han ÄLSKAR Bockarna Bruse mer än livet självt. Vi läser den här boken ungefär… 5-6 gånger per dag. Tage kan jättemånga passager utantill. Det är så härliga illustrationer och eftersom Pija Lindenbaum har översatt, så är texterna så där finurliga och kluriga som i hennes egna böcker (som Tage också älskar, helst Gittan). Det gör att boken blir rätt rolig och njutbar även för de vuxna. Det är ändå faktiskt ganska viktigt har jag upptäckt, för om man nu måste läsa en bok tio gånger om dagen så vill det till att det är någorlunda roligt även den tionde gången. Det klarar ”Bockarna Bruse på badhuset”.

Tage har lärt sig massvis med nya ord också.  Jag pekar på de olika badkläderna och Tage rabblar: För stora badbyxor, för små badbyxor, bikini, MANKINI! (jag tänker att det inte är så länge kvar tills han stiftar bekantskap med Borat ändå, så det är lika bra att ta det ordentligt).

Det är någon sorts pastisch på den gamla sagan om Bockarna Bruse, men i lite mer modern tappning där det hemska trollet flyttar från sin position under bron och istället sätter sig under trappan till vattenrutschkanan när de tre bockarna försöker ta sig upp för att få till en superduper åktur. Det blir väldigt roligt och lustfyllt att läsa och illustrationerna är ingenting annat än fantastiska. Varje uppslag är en egen liten saga i sig och man kan hålla på länge med detaljerna.

Det enda minuset som jag ser det, är att texten är satt i ett typsnitt som är litet dumt och att den svarta texten ibland är placerad på en lite för mörk bakgrund (jag inbillar mig att det hade kunnat funka med ett annat typsnitt). Det blir helt enkelt svårt att se för alla förstagångsföräldrar i Vasastan som liksom jag har passerat 35-årsstrecket. Böcker plockas ju fram som godnattsagor i de flesta hem och då är det kanske inte den skarpaste belysningen man läser i direkt. Nu har jag läst den så många gånger att också jag kan långa passager utantill, vilket är tur för barn gillar ju inte alltid när man freestylar.

Men annars har denna lilla barnbokssol inga fläckar. Dessutom blev jag jätteglad när jag såg att Pija ska läsa den här boken på Bokslukaren i morgon kl 13. Skoja ska vi vara där!

Ett fantastiskt tips till alla barn från 2 år och uppåt (den är från tre år, men Tage klarar den utmärkt väl och då är tålamod inte en av hans dygder). Köp! Läs! Älska!

Som bonus kan man få in lite musikhistoria på ett av uppslagen.

Obs! Om du är superrädd för spoilers bör du inte läsa den här texten – risken finns att vissa stycken i den, förstör din läsning av John Greens ”Paper Towns”.

Tänk dig en tv-serie med tio avsnitt. I pilotavsnittet som är extra långt (längden av två avsnitt) knackar Margo Roth Spiegelman på fönstret till sin granne, Quentin Jacobsens, sovrum. Han har varit hemligt förälskad i henne i flera år eftersom Margo är en av de coolaste och snyggaste tjejerna på skolan, eller nej förresten, det är inte därför Quentin är förälskad i henne. Quentin och Margo hängde en hel del när de var mycket yngre, men den här vänskapen slutade rätt abrupt när de hittade en död man tillsammans. Quentin verkar helt enkelt övertygad om att de har som ett speciellt band.

Han följer med henne på en hämndturné i grannskapet. Hämnd eftersom Margos pojkvän har varit otrogen.

Morgonen efter försvinner Margo.

Det låter som ett ganska bra upplägg på en serie, eller hur? Eller för en bok, ja? Och jo, allt det där som jag skrev kan man läsa om på baksidan av boken, kanske minus det där om att Quentin är kär i Margo, men det fattar man rätt snabbt.

Men sedan följer typ åtta avsnitt av serien där Quentin letar ledtrådar till var Margo kan vara. Han har en bok som han letar ledtrådar i. Väldigt ofta återkommer Quentin till den där boken. Det är inte superintressant när han funderar på vad olika dikter har att göra med Margos försvinnande. Ibland tar han sin bil eller någon av sina vänners bilar till en rivningskåk, där han kryper genom hål och kollar i kalendrar.

Ungefär här skulle tv-kanalen fatta beslut om att inte ge tv-serien en säsong 2.

Tyvärr är avsnitt tio hyggligt händelserikt och ger ändå ett svagt löfte om att en andra säsong skulle kunna ha varit ganska spännande. Synd bara på transportsträckan i mitten. Dessutom finns det vissa delar av de allra sista kapitlen i boken som är typiskt John Green-fina. Till exempel älskar jag historierna med copyrightstäderna. Alltså städer som kartmakarna hittar på, på sina kartor för att enkelt kunna se om någon har plagierat just deras karta.

Boken påminner mig en hel del om Greens ”Var är Alaska?” och Jay Ashers ”13 skäl varför”. Som vanligt i John Greens böcker känns personerna verkliga och liksom kliver ur. Jag tycker så mycket om Quentin, Ben, Radar, Angela (de som spelade dem i den där tv-serien skulle bli världsberömda och superpopulära). Tycker jag inte om Margo, undrar vän av ordning. Ärligt talat: jag vet inte. Man får inte riktigt grepp om henne. Man får mest följa henne genom Quentins tindrande ögon. Vilket förstås är en poäng. Och Radar och Ben: vilka vänner de är som ställer upp på Quentins besatta turer runtom Florida (boken utspelar sig i Orlando)! När vi närmar oss slutet är jag ganska trött på Quentin. Tur att hans vänner har större tålamod.

Alltså: John Green är en jättebra författare som jag tycker om, men just den här boken har ett otroligt segt mittparti. Man får en liten belöning om man orkar ta sig igenom det, för slutet är fint, men jag vet i sjutton om det var så fint att seget var värt det.