Bokhora.se

23/04 2014
10:29

Lyssnar ni på ”En varg söker sin pod”? Det gör jag, på ett aningen stalkeraktigt vis för jag har sen jag började med det även sett pjäser, läst artiklar och lyssnat på andra poddar med de två medverkande Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Helt enkelt, girigt tagit till mig cirka allt de gör. Men inte förrän nu har jag läst CRFNs bok ”Naturen”?!
I efterhand tycker jag det är rätt bra, för jag undrar vad man tycker om den om man inte hört CRFN diskutera med LS i flera timmar om samhälle, privatliv, resor, stort och smått? Jag har ju det och jag tycker ”Naturen” är en sån bra förlängning av alla samtal. Jag känner igen flera åsikter och ämnen, och en del händelser får en större utveckling. Tänker framförallt på det om CRFNs bror som dör. Det har hon nämnt ett par gånger i podden, men här i boken är det en av de viktigaste delarna.
”Naturen” är inte uttalat självbiografisk (vad jag vet) utan klassas som roman, och huvudpersonen heter Erika. Men det är så mycket som verkar stämma med CRFN att jag hela tiden läser som att det är hon. Vissa anpassningar säkert, men i det stora. Hon berättar om sitt liv.

Fast om man nu inte lyssnar på podden? Då kanske det blir ungefär: ”Naturen” handlar om en ung tjej ett par månader i 10-talets Sverige. Stilen är väldigt tidstypisk och handlingen består mest av scener och tankar, hennes tillstånd. Hur har hon det, varför, hur klarar hon sig när det värsta händer.
Den känns som en av många unga debutromaner som mer eller mindre handlar om författaren själv. Bra och habila debuter där språket är nytt och rätt, man läser med intresse och ser det som en möjlig start på ett författarskap.

Jag menar inte att jag hade blivit missnöjd, men förmodligen inte heller sååå engagerad. ”Naturen” klarar sig på egna ben, men med alla poddtimmar i bagaget står den ännu säkrare.
Vad tycker ni?

Och jag hoppas hon blir färdig med sin andra roman som hon pratat om rätt mycket, ser fram emot att läsa den med!

Kommentera
23/04 2014
8:36

Jag har haft ett sådant himla bra påsklov. Jag läste ut tre jättebra böcker. Alltså om jag fortsätter läsa så här bra böcker kommer det att bli skitsvårt att välja ut 2014s bästa bok sen i december. Ett lyxproblem!

I morgon ska jag skriva om en bok som jag gav fem av fem på Goodreads. Men ”Mãn” av Kim Thúy är också en fantastisk bok. Fyra eller fem, jag kan inte bestämma mig. I förra veckan skrev jag om ”Ru” som är Kim Thúys debutbok. Åh, jag tyckte väldigt mycket om den. Också. Tre jättebra böcker alltså.

mãn-189x300

När jag läste ”Mãn” trodde jag att den var en slags fortsättning på ”Ru”, att den också handlade om Kim Thúy, men nu tror jag att jag har klart för mig att den inte gör det (?). Hursomhelst: det tog lite energi i början. ”VA? Hur var det nu med Kims mamma i ”Ru”? Var det inte hennes mamma? Har hon en dotter? Har hon inte två söner?”.

Nå. I ”Mãn” finns en kvinna, som bor tillsammans med sin make i Montreal. Det finns en backspegel där Kim Thúy tittar tillbaka på Vietnam. Varje sida är ett stycke, är ett slags kapitel. På varje sida finns ett ord på vietnamesiska och svenska. Varje sida handlar på ett eller annat sätt om det ordet. Här vill jag flika in liknelse till David Levithans ”Liten parlör för älskande”. Till formen påminner böckerna om varandra. Ett ord per sida, en kärlekshistoria som inte berättas kronologiskt, brottstycken och händelser: jag tycker otroligt mycket om formen. Överhuvudtaget är Kim Thúy himla bra på att väva en fantastisk historia av brottstycken och att sammanfatta ett skeende i en bisats. Hon är också fenomenal på att skriva om mat, vilket jag nämnde redan när jag skrev om ”Ru”, men ”Mãn” handlar liksom om en kvinna som jobbar med mat. Det är väldigt mycket mat. Och sådana här beskrivningar av mat:

De fem timmarnas gräddningstid på låg värme tvingade brödet att inta en beskyddande roll gentemot bananerna och omvänt bjöd bananerna brödet på sina kroppars sötma. Om man hade turen att få äta kakan när den nyss hade tagits ur urgnen kunde man när man skar upp den få se de generade bananerna rodna över att bli ertappade i en intim stund.

Dessutom finns här språkliga diskussioner, en olycklig kärlekshistoria, moderskärlek, Vietnam och en dikt av Edwin Morgan som jag älskar.

Så, för att svara på din fråga Johanna Lindbäck; jag vill tipsa om ”Mãn” av Kim Thúy eftersom den är himla fin och på grund av sättet som Kim Thúy beskriver mat.

 

 

Kommentera
23/04 2014
6:30

Upp och hoppa, det är Världsbokdagen!
Vilken bok vill du tipsa om idag och varför den?

4 kommentarer
22/04 2014
23:04

Böckerna i min(a) Amazonbeställning(ar). Först ut var faktiskt Mr Lowe himself. Kikade lite i boken (som hade fått lite fraktskador, intryckta hörn. Första ggn någonsin som jag råkat ut för det faktiskt men så beställer jag ju i 99 fall av 100 paperback och denna hade hårda pärmar) och det bådade gott. Såg en bild på Rob Lowe som liten där jag och maken konstaterade att han var sig lik samt att det fanns vissa likheter med vår unge. Få se om T också skriver en bok en dag som handlar om hur jobbigt det är att vara snygg.

Tisdagar är f ö bibbladagar i vår familj så jag hämtade en kinesisk roman till utmaningen samt Mons Kallentofts senaste. Trots att jag ju tyckte ”Vattenänglar” var sådär, kan jag ändå inte släppa dem. Ska nu strax ta ett återfall på Malin Fors således. When in Rome.

Jo! Måste ju säga att det är lustigt med minnet ändå. Plockade upp en av alla Lilla Anna och Långa Farbrorn som finns i Inger & Lasse Sandberglådan på bibblan och visste direkt, innan jag ens öppnat den, att just det, det här var ju en av mina favvosar från typ 34 år tidigare för att den hade sådana där inplastade blad, vissa böcker hade ju det förr i tiden. Åtminstone på vårt bibliotek (det hade även ”Visst kan Lotta cykla”). Och jodå. Så var det.

1 kommentar
21/04 2014
23:55

Fnissar lite åt att jag redan halv tio igår kväll var så trött att jag skrev ett helt osammanhängande inlägg om boken jag flowläste och dessutom var så trött att jag somnade tre ggr medan jag gjorde det.

Ej cool katt, denna småbarnsmorsa.

Men boken var bra – det var Masha Gessens nya om Pussy Riot. Och jag skulle vilja googla massor inför den recensionen, mina förkunskaper om Pussy Riot var faktiskt pinsamt dåliga. En sådan där företeelse jag lätt hade kunnat dela en massa åsikter om helt okritiskt på Twitter bara för att Madonna gav dem sitt stöd på sin konsert i Moskva. Raljerar lite nu, men ni fattar.

Man ska liksom tycka att Pussy Riot är bra.

Jag visste ungefär så mycket, och att de var ett gäng tjejer som hade åkt i finkan för sin Putinkritik. Men bakgrunden visste jag väldigt lite om, liksom hur själva rättegången gick till.
Jag tror inte ens jag visste hur många medlemmar som fanns i gruppen och vad de egentligen gjorde. Nåt popband a la Tatu tänkte jag, fast kanske lite mer anarkistiska.

Det här var i augusti 2012, när jag var ganska nygravid med Ejda och tillbringade veckor i ett töcken av spyor och konstant trötthet. Spydde 7-8 ggr om dagen och struntade helt i att ta in en enda nyhet från omvärlden, såvida det inte handlade om citronkoncentrat (drack flera flaskor nästan outspädd sådan om dagen).

Sedan blev det ganska tyst om Pussy Riot i svenska medier, lagom tills det att jag kvicknade till. I dimmorna hade jag uppfattat att Putin var (är) ett riktigt jävla praktarsle och att man skulle stå på Pussy Riots sida. Ungefär.

Så det gjorde jag. Det GÖR jag, för Gessens bok har inte fått mig att ändra åsikt.
Men den är inte inställsam och hon är inte okritisk till gruppen. Som alltså inte är nåt popband som gör bra musik, utan om något ett konstnärskollektiv som använder framför allt musik och video för att nå ut med sitt budskap – Ryssland är på väg åt helvete och det är i någon mån resten av världen också. På ett ungefär. Masha Gessen fångar mycket initierat dagens Ryssland och den ledarstil och spritkultir som råder där. Och hon talar inte om för dig som läsare hur du ska tycka.

Det är någonstans ganska viktigt tycker jag, för det är inte så vanligt i den här typen av böcker. Men Gessen har öga för sådant.

(Mer om det i morgon för nu har jag IGEN somnat två ggr av ren och skär trötthet och har ej hunnit googla)

1 kommentar
21/04 2014
9:00

1382364_10152683359260278_1174235018_nHär kommer det tredje gästinlägget från Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, som är i New York i vår.

Fem timmar senare: fem listor

Den här våren har jag diskuterat böcker med en lång rad amerikanska proffs; förläggare, marknadsförare, bokhandlare, agenter och scouter. De kan sina referenser, och jag försöker hänga med. För första gången på väldigt länge har jag tagit mig tid att läsa amerikanska böcker som redan kommit ut på svenska. Det är annars en av de sista kategorierna i min läsprioritering, långt efter outgivna manus, outgivna utländska böcker och utgivna svenska böcker. Men under den här tiden i New York har jag både haft tid och motivation, och läst böcker som Veronica Roth’s ”Divergent” (måste ju läsas innan filmen!) och Rainbow Rowells ”Eleonor & Park”. Det var två fantastiska läsupplevelser, men kanske ännu viktigare för mig, här och nu, är att jag kan använda dem som referenser. Och kan sluta svamla om att de ligger på mitt nattduksbord …

Efter att ha läst och pratat om amerikanska böcker i snart tre månader, var det en alldeles särskild lyx att äta middag med Klara Bjelkenäs igår. Hon är sedan ett år tillbaka redaktör på Gilla Böcker, och den som har hållit ställningarna på kontoret medan min kompanjon Anna är föräldraledig och jag är här och aktar mig för New York. Klara och jag har nästan kusligt lik smak när det kommer till böcker, och vi är vana att stämma av med varandra, men oftast under tidspress:
Måndagsmorgon på kontoret, medan vi gör kaffe: Läste du klart ”Nyckeln” i helgen?
På lunchen, som alltid är för kort: Melina Marchettas ”Finnikin of the Rock” höll mig uppe halva natten …
Den senaste tiden, på Skype: Ja, jag sträckläste också, och skrattade och grät – ska vi lägga ett bud?!

Nu är Klara på besök i New York över påsken, och för första gången någonsin har vi obegränsad samtalstid. Vad tror ni vi pratade om? Det började med att jag frågade om hon hade En Bästa Bok, och fem timmar senare hade vi landat i fem olika listor: Bästa svenska ungdomsromanerna, bästa översätta ungdomsromanerna, bästa fantasy/SF, bästa svenska deckarförfattarna och – sämsta bok någonsin, som du ändå har läst ut. Vill ni höra? Kommer ni stycka mig och göra bokstöd av mina kvarlevor? Jag tar risken.

Bästa svenska ungdomsroman, utan inbördes ordning:
Johanna Tydell, ”I taket lyser stjärnorna”
Sara Kadefors, ”Sandor slash Ida”
Jenny Jägerfeld, ”Här ligger jag och blöder”

Bästa översatta ungdomsroman, utan inbördes ordning:
John Green, ”Förr eller senare exploderar jag”
Melina Marchetta, ”Jellicoe Road”
Stephen Chbosky, ”Wallflower”
(”Boktjuven”? Men den ligger fortfarande på nattduksbordet.)

Bästa fantasy/SF, utan inbördes ordning:
Philip Pullman, ”Mörka materian-triologin”
J. K. Rowlings, ”Harry Potter”
Suzanne Collins, ”Hungerspelen”

Bästa svenska deckarförfattarna, utan inbördes ordning:
Åsa Larsson
Arne Dahl
Stieg Larsson

Sämsta bok någonsin, som vi ändå läst ut:
Ada – förutom en konsumkasse full med Harlequin-romaner på nittiotalet så måste jag nog säga ”Femtio nyanser av honom”. Sexet var hett, men resten?
Klara – ”Röda rummet”. Den enda bok jag någonsin slängt i papperskorgen.

Listorna är verkligen inte ristade på stentavlor, utan i ständig förändring, så berättad vad vi har glömt! Och framför allt: Vilken är den sämsta bok du har läst ut?

5 kommentarer
20/04 2014
21:42

Fick sånt himla fint läsflow idag. Det är sällan jag låter det hända, jag har ofta inte tid att låta mig gripas med på det där viset jag gjorde innan barnen. Nu är det bara det där som kallas livspussel i vägen. Jämt, eller i alla fall för ofta.

Det krävs flera saker. Bra litteratur förstås, men också disciplin från mitt håll.

Men idag: låg och läste i soffan, vid lunch, på eftermiddagsvilan och hade t o m med boken när vi åt middag hos barnens morföräldrar.

Himla härligt! Att kunna unna sig vs pliktläset.

Blev klar med boken för en liten stund sedan. Ska processa igenom den nu och skriva mer ordentligt i morgon.

Kan iaf avslöja att det handlar om uppror. Stay tuned! ( det känns som om jag hajpat till månen nu, men det har varit en upplevelse. Så mkt kan jag säga).

1 kommentar
20/04 2014
15:41

refusedÄr det här mitt allra första blogginlägg någonsin om en musikbiografi? Det kan vara så.
Igår var jag på Diesel-bibblan som hade påskaftonsöppet (så trevligt med biblos som har det!) och på nyhetsbordet låg ”Revolten rörelsen Refused” av Patrik Wirén. När jag var uppe på Littfest i Umeå slank jag in på ett seminarium med honom. Spontant. Jag bodde visserligen i Umeå när Refused (och straight edge) var i sitt esse (början och mitten av 90-talet), men jag har aldrig lyssnat på den musiken. Typ tvärtom. Det är först nu de senaste åren när bandet återförenades och drog på Coachella som jag började fatta vad det var och hur stora de var / är.

Jag kan ju inga låtar alls, och jag känner igen namn på personer och platser men har inget eget att koppla det till, så för mig blev det mest den stora historien om samhället, rörelsen och staden som var intressant. Vilka basister som spelade på den och den turnén, äh, struntsamma.
Det var också väldigt intressant att läsa om frenesin och kompromisslösheten, och jag tror det är det som fått upp mitt lilla intresse för Refused nu långt senare. Att de turnerade som vettvillingar för att få ut sin musik och sitt budskap, tackade ja till alla spelningar – och med alla så menas tex när en kille ger dem 500 spänn för att de ska komma och spela i hans källare, och de åker iväg.
Just det här ämnet, kompromisslöshet inom konst, är något jag dras till hela tiden. Ofta handlar det ju om manliga konstnärer, och jag skulle hemskt gärna läsa mycket mer om kvinnor och deras skapande! Senaste var Linda Skugges ”40 – constant reader”. Det är väldigt intressant med människor som berättar om sin musik, skrivande, vad som helst, och som jobbar massor, för det är så jag alltid upplever livet bakom fasaden och succéerna. Ibland kanske någon lyckas smälla till och skriva en bok på några månader och sen säljer den tokmycket, men oftast ligger slit och släp och tusentals arbetstimmar i flera år bakom genombrottet. Sånt gillar jag att höra om. Ni vet Ingemar Stenmark, ju mer jag tränar, desto mer tur får jag. Refused är ännu ett perfekt exempel på den typen av berättelse.
Och när de sen 2013 får motta regeringens hederspris för svensk musikexport som delas ut av en moderat handelsminister? Läs boken bara för det.

Kommentera
19/04 2014
23:35

Åh vad Maria Nilsson Thore slår an rätt ton hos min nyblivna fyraåring. Inte så mycket i text som i bild. Han skrattar så han bokstavligen kiknar åt hennes bilder, roligheten och fantasin de sätter igång.

Nu är det ”Bus och Frö på varsin ö” – egentligen tror jag den passar ännu yngre barn (i julklappsavsnittet vi gjorde av podden tipsade vi om den till tvååring) men Tage går så igång på knaset i bilderna om hur Bus och Frö fantiserar om att ta sig över havet till varandra. Vill bläddra till de sidorna och gå igenom dem gång på gång. Han kallar den för kanonkuleboken.

Jag har själv jättesvårt att hitta rytmen i texterna. Texten är layoutad så att jag vill börja läsa vers och hakar liksom upp mig när det inte rimmar, får anstränga mig för att läsa med vanlig röst istället. Tycker sådant är så knepigt och undrar om hon själv har tänkt att man ska läsa nästan med versmått i text eller om det bara är jag som är skadad av layout och för mycket studier av antik poesi.

Tage klagar inte på läsningen, vi har en del böcker på vers och de är inga favoriter men här har han inte protesterat.

Bus och Frö bor då som sagt på varsin ö men vill gärna träffas AFK. Boken handlar om de drömmar och komplikationer som kan uppstå när man saknar kontakt med andra människor. Om längtan där den egna slöheten och brist på förmåga att ta egna initiativ sätter käppar i hjulet för möten.

1 kommentar
19/04 2014
15:10

instructions-for-a-heatwave… blir glad!
Det var nya tidskriften Fyrahundrafemtio och intervjun med henne som fick mig till det. Jag hade gett upp O’Farrell nämligen efter att ha storgillat debuten ”After you’d gone”, men sen blivit besviken på de två följande. Tyckte inte de var i närheten så jag slutade läsa henne. Men man får ju ångra sig!

”Instructions for a heatwave” utspelar sig sommaren 1976 under en autentisk värmebölja i England som ledde till vattenrestriktioner. Det är en familjeroman. Tre vuxna barn, två föräldrar. Allt drar igång när den rätt nyligen pensionerade pappan en morgon precis som vanligt går iväg för att köpa tidningen, men sen inte kommer tillbaka. Han är borta i flera timmar, och frun kontaktar sin son och äldsta dottern. Det är en väldigt osannolik och mycket ovanlig handling för deras pappa att försvinna på det här sättet, så sökandet drar igång direkt. Vad man hittar? Familjehemligheter, misslyckanden och missförstånd. Och en tripp till Irland. Härligt!

Berättarperspektivet växlar mellan de tre barnen och mamman i familjen. Det är ju inte en deckare alls utan en roman-roman, men det blir mer och lågintensivt spännande för varje kapitel. Så mycket som ryms hos den ganska knepiga familjen Riordan! ”Instructions for a heatwave” är verkligen vad vi på svenska brukar kalla a good read. (Ha!) Mycket gottigt innehåll, väldigt bra utfört, rejäl valuta för pengarna.
På svenska heter den ”Sommaren utan regn” och den kommer snart i översättning. Själv funderar jag på att läsa de Maggie O’Farrell jag missat för det här gav då sån mersmak.

5 kommentarer