Bokhora.se

29/04 2016
14:04

Senaste dagarna har jag varit på en västerbottnisk inlandsturné och träffat mellan- och högstadieelever i Lycksele, Vilhelmina och Dorotea. Såna innebär ofta ganska tråkiga kvällar på hotell, och den här gången även en del transporter mellan orterna. Jag trodde jag skulle läsa massor, allra minst avsluta Jeanette Wintersons nya ”Tidsklyftan”. Men så dog Prince, och jag blev besatt av honom. Eller nybesatt. För jag lyssnade väääldigt mycket på honom när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sen blev han mer experimentell och jag tappade bort honom. Nu när han dog och jag började läsa Prince-texter, kolla klipp, läsa ännu fler texter, då kom allt tillbaka och ja, jag är verkligen precis som alla andra i den här fina minnestexten av Niklas Elmér. Alla Prince-klipp och texter funkade som en madeleinekaka för mig med.

Min morgonrutin på den här resan har varit att gå in på youtube och kolla vilka nya konsertklipp som har dykt upp under natten. Jag har valt ut ett av dem, eller kört en repris på den akustiska spelningen i Webster hall för den är så himla bra, och i den känslan har jag sen knallat iväg till dagens skola eller bibliotek.
Tyvärr har ingen frågat mig om favoritartist den här gången. Den frågan kommer annars rätt ofta på just mellanstadiet, och nu skulle jag ju utan tvekan ha vetat vilken jag skulle välja. Även fått chansen att berätta lite om detta musikaliska och sceniska geni. Men icke. Måste därför ta chansen att lägga ut texten här.

Hur det har gått med ”Tidsklyftan” då? Nä, inte så bra. Står fortfarande och stampar i mitten. Häromdagen läste jag en sida där Winterson fick in både MILFs och World of warcraft, och det kändes så jäkla sökt och ”creddig vuxenförfattare ska visa att hon minsann hänger med”. Huuu. Eller som Prince missnöjt skulle ha uttryckt sig i Webster hall-klippet: hm, hm.
Se det förresten, det är 8 minuter långt, bara hittar, och bara fantastiskt. Vill man höra ett coolt Prince-minne, då finns Jimmy Fallons från en pingismatch. 9 minuter långt, och avslutningen är 5+.

Mission achieved. Thank you. Och tack Lycksele, Vilhelmina och Dorotea för bra besök!

Kommentera
28/04 2016
13:59

Detta är oerhört sorgligt!

Jag kom precis tillbaka från lunch och såg att författarinnan Jenny Diski har avlidit. Jag skrek rakt ut av förtvivlan faktiskt. Jenny Diski är – var – en av mina stora favoriter och en verkligt fin människa/författare.

Är mycket nedslagen nu. Men! Vi har ett fint måndagsmöte med henne, och massor av skrivet om hennes böcker. Jag ska botanisera lite där en stund tror jag.

1 kommentar
27/04 2016
20:21

Ibland mailar ni och undrar vilka tidningar jag prenumererar på nu för tiden. Det var ju så länge sedan jag skrev någonting om tidningsläsning, skriver ni. 

Eller inte.

Hur står det till med er tidningsläsning? Läser ni fler eller färre tidningar? Prenumererar ni på någon dagstidning? 

Min egen tidningsläsning är usel just nu även om jag läser en del länkar från sociala medier regelbundet. 

Jag har fått förnyelseerbjudanden från Bang, Filter och Mama under våren men nej, det får vara slut på tidningarna en stund. Bang och Filter har jag inte hunnit/prioriterat att läsa på ett år. Jag samlade tidningarna på hög och tänkte läsa i ett diffust sen, men det har inte hänt. Filter ligger i en hög hemma hos mamma, som lånade och lät dem bli klappade en stund. När jag har läst, har jag läst böcker (eller – ska jag erkänna – bloggar, ner på Ex on the beach-deltagarnivå …). Mama faller i kategorin Uppmuntrar köp! där jag placerar såväl ELLE som Vi Läser och sådana tidningar har jag undvikit i flera år. Jag känner mig själv. 

Dessutom fick jag tre nummer av Vi Föräldrar under våren och jag kände ganska snabbt att jag föredrog den framför Mama. Jag upplever att Vi föräldrar tipsar om saker att konsumera som passar min plånbok bättre än det Mama tipsar om. Men så var det ju med Uppmuntrar köp-kategorin. Även om jag tycker att Vi föräldrar fokuserar liiite mindre än Mama på konsumtion. 

När jag var gravid läste jag några gravid- och skvallertidningar (två olika kategorier alltså, även om en del kör dubbelt) på Readly, men – ni gissade det! – den tjänsten har jag också sagt upp under våren. 

Tidningar som jag ändå får hem är medlemstidningar från Naturskyddsföreningen, Hyresgästföreningen och mitt fackförbund. Dem läser jag med visst intresse om jag har tid. Särskilt Naturskyddsföreningens Sveriges Natur tycker jag är väldigt fin och inte så himla tjock, dvs den hinner jag läsa. Jag fick ju en prenumeration på tidningen Vego i födelsedagspresent och jag älskar att få ett nytt nummer! Recepten brukar vara inspirerande! 

Jag har prenumererat på en dagstidning en period av mitt liv. Även om jag så här i efterhand upplever att jag hade oceaner av tid vid den tidpunkten,  hann jag inte läsa både nyhetsdelen och kulturdelen varje dag så jag tyckte mest att jag fick springa till pappersinsamlingen. Nu läser jag spridda nyheter på nätet och jag undrar vad det gör med min världsbild egentligen. 

5 kommentarer
27/04 2016
12:29

 

chanel 255

 

Hon lyckades le igen och sträckte fram väskan. Till och med fodret var oskatt, det diskreta mönstret som förde tankarna till dyra uteserveringar och vit sand.
»Har du flera som du säljer, eller?«
»Ja, några olika som ligger ute. En 2.55 som är fin. Chanel.«
Tjejen nickade. Hon synade väskan och berömde skicket.
»Vet du«, sade hon sedan. »Jag får återkomma till dig.«
Hon sänkte sin utsträckta hand.
»Är det nåt med priset?«
»Nej, det är bra.« Tjejen tittade på väskan igen. »Det är bara det att jag vill ha äkthetscertifikatet validerat av butiken här. Det är inte det att jag inte litar på dig, men om jag själv skulle vilja sälja den, så ja, du vet. Men om du skaffar det så tar jag den.

 

Karin i Karolina Ramqvists ”Den vita staden” (bokhoras recensioner här) säger till en potentiell väskköpare att hon har ”några olika som ligger ute”. Hon har fallit ”offer” för det som kallas ”Tillgångsinriktad brottsbekämpning” och behöver få kontanter så hon försöker sälja en av sina väskor.

Brottsförebyggande rådet skriver på sin hemsida om den här typen av brottsbekämpning:

”På samma sätt som att anhöriga ibland förvarar kontanter eller upplåter konton åt organisatören, står de ibland som ägare till företag och fastigheter. I vissa fall är det rena bulvanförhållanden, något som återkommer i nästa avsnitt om hur man döljer sina tillgångar. I andra fall har organisatören helt enkelt köpt ett företag eller en fastighet åt en anhörig. Exempel finns med skönhetssalonger som köptes av huvudmän för svarta pengar, men sedan drevs av deras flickvänner.”

”När även investeringar försvinner riskeras lojaliteten hos anhöriga, som varit mer eller mindre medvetna om brottsligheten. En organisatör påpekade att hans fru måste ha insett att deras hus och övriga livsstil bekostades av brottspengar. Det var inget problem för henne förrän pengarna uteblev, då började hon störa sig på mannens affärer.”

”Den vita staden” är en väldigt bra uppföljare till ”Flickvännen” och har potential att bli en ”Snabba cash” eller en ”Svensk maffia” i bemärkelsen att bli en bok som människor i en väldigt speciell livssituation kan känna igen sig i. Jag har aldrig läst något lika bra om just den speciella erfarenheten att vara partner till en brottsling förutom böckerna om Karin och såklart Jackie Ferms självbiografi som jag också gillade väldigt mycket.

Jag läste en intervju med Jens Lapidus i GP före länge sedan:

Jag höll ett föredrag för några månader sedan för en spaningsrotel och då var det en polis som räckte upp handen och sa ”varje gång vi gör ett tillslag i en gängmedlems lägenhet så hittar vi tre grejer: ‘Svensk Maffia’, en affisch från ‘Scarface’ och någon av dina böcker, varje gång”.

 

Något som jag tror kan ligga i vägen för att ”Den vita staden” ska bli den boken för kvinnor som varit eller är i förhållande med grova brottslingar är att den saknar specifika detaljer om fattigdomen som Karin hamnar i. De där krokarna som hugger tag i en och som skriker autenticitet på det sättet som skildringarna av kroppen gör i boken. Att vara ensam mamma känns för mig mycket bättre beskrivet än fattigdomen. Skildringen av kroppen känns oerhört sann. Men skildringen av nyfattigdomen? Nja. Ramqvist är på min topp 5-författare någonsin och jag tvivlar inte en sekund på att det finns ett medvetet val kring att utelämna detaljer, hon nämner extremt sällan varumärken i de båda böckerna. Men med den brasklappen så tycker jag att den kunnat bli bättre med mer specifika detaljer. Även i brottsförebyggande rådets text ovan om flickvännen som bulvan nöjer de sig inte med att att skriva att han har köpt ett företag till henne, de ger exempel på vilken typ av affärsrörelse det handlar om. Det är gestaltande och ja det underlättar för mig och säkert många andra att förstå vad det egentligen rör sig om.

Kanske hänger jag själv alldeles för mycket på köpsälj-sajter men jag stör mig på att inte försäljningen av handväskan i början är skildrad på ett annat sätt. Karin har lagt upp en dyrare handväska någonstans på internet, någon har sett den, blivit intresserad, tagit kontakt med Karin och fått adress och gjort upp en tid om när de ska ses. Detta utesluter tradera, där genomförs hela affären online. Karin känns verkligen inte som en person som använder internet mycket. Det förekommer som jag minns det ingen beskrivning av datoranvändande eller internet i någon av böckerna. När hon har kontakt med någon är det via sms eller telefon. Köp-sälj-grupperna på facebook känns väldigt uteslutna. Blocket då kanske? Har Karin fotograferat väskan och lagt upp den på blocket? Det tidsödande jobb det är att ha annonser ute på blocket känns verkligen inte som Karin, har hon suttit och svarat på alla sms eller mail? En annons på blocket är för den typen av vara förknippad med väääldigt många som hör av sig med dumma frågor och synpunkter. När en säljer bilar där får en alltid räkna med däcksparkarna. Vad ska vi kalla modevärldens motsvarighet? Väsksparkare? Väskkännare?

Jag kan verkligen inte framför mig hur Karin sitter och administrerar allt detta i det läge hon är. Kan ni andra som läst den se det framför er?

Och så detta: kvinnan som kommer för att titta på väskan är väldigt noga med att äkthetscertifikat ska letas fram innan hon vill genomföra affären. På blocket finns det mängder av annonser på märkesväskor där det redan i annonsen står att äkthetscertifikat finns, de flesta som köper och säljer såna väskor vet att det är dumt att inte skriva ut det redan i annonsen. Men om Karin nu inte gjort det, men satt ett så bra pris att det ändå dragit till sig intressenter: varför har inte köparen frågat om certifikatet innan hon åker ut till Karins hus? De måste ju ha haft kontakt och det har funnits tid att höra sig för om det. Om Karin tagit sig tid att lägga upp annonsen och haft kontakt med folk som hört av sig: varför har hon inte också tagit sig tid för att leta fram äkthetsintyg om nu något sånt finns kvar?

I ”En bön för de stulna” finns det många specifika detaljer som jag inte kände till innan men som känns autentiska just för att det är så specifika.

José ägnade sitt besök hos oss åt att klaga på vårt berg. Han förstod inte varför vi aldrig använde dricksglas eller varför vi nästan alltid sov utomhus på nätterna trots att vi hade hus. Vi lyssnade under tystnad medan han klagade på att alla hade saker som tv-apparater, paraboler och tvättmaskiner, men ingen hade några möbler och vi bodde fortfarande i hus med jordgolv.

 

Det som kan se ut som en väldigt märklig blandning av levnadsstandard för oss i västländer tycker jag gör att även andra detaljer i boken får en verkligare känsla. 2010 kom en stor rapport genomförd av 106 000 intervjuare i Mexiko. Förutom ren folkräkning kom de även fram till att fler invånare i Mexiko har tv än som har kylskåp. Fler har tv än som har dusch. Och visserligen har andelen med jordgolv gått från att finnas hos 20% av befolkningen till 6% så förekommer det fortfarande att bostäder har elektricitet, tv och jordgolv i kombination. I denna grupp hittar vi flickorna i ”En bön för de stulna”. Det kan tyckas som en fånig detalj men jag tyckte verkligen det var en ingång till att beskrivningen av deras liv skulle bli levande för mig som läsare.

Lillemor Östlin, som skrivit bland annat ”Hinsehäxan”, dyker upp som bibliotekarie i den väldigt fina dokumentärserien om läsning i fängelse: urplay.se/program/193693-min-livstid-jag-laste-min-forsta-bok-i-haktet. Hon säger att hennes bok ofta är den enda bok som hennes medfångar har läst. Och så börjar väl de flestas läsning. Som en form av identifikation, att kunna reflektera kring sitt eget liv, känna sig mindre ensam osv.

I Östlins ”Hinsehäxan” finns många av de detaljerna som gör att människor med samma erfarenhet kan känna igen sig och de andra kan lära sig något om hur det är att sakna privilegier. Hur hon exempelvis beskriver hur metadon blivit enklare att sälja med åren medan Preludin i tablettform blir omöjligt att sälja efter ett tag eftersom tabletter anses vara för omständligt att hantera. Också hur hon går och stör sig på reklamen som säger ”Tala med din tandläkare” som om det vore självklart att alla har råd att ha en tandläkare att gå till.

Jag menar inte alls att det inte kan gå till som i ”Den vita staden” när det gäller exempelvis försäljningsförsöket av väskan. Däremot känns det inte autentiskt, jag skulle mycket lättare kunna köpa att Karin gick till en pantbank med Dream i barnvagn och lämnade över väskorna. Få kontanter i handen på kort stund, få det avklarat, minsta möjliga jobb. När hon väl gör något för att förändra sin situation i ”Den vita staden” är hon alltid väldigt konkret och handlingskraftig. Eller så gör hon inget alls.

Sammanfattningsvis: Karin är verkligen ingen blocketperson i mina ögon.

4 kommentarer
25/04 2016
11:48

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Tio. Blandning av vuxen, ungdoms, biografi.

Varav utlästa: Två. Läste ”Feminism pågår” för några veckor sen och blev helt peppad. Ska skriva om den, men vill kolla igenom igen pga glömt lite. Har också lånat Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen” som jag läste när den kom förrförra året. Och gillade.

Reservationer: Sju.

Längtar mest efter: Alla! Men särskilt Curtis Sittenfelds nya ”Eligible” och Siri Sponts nya serie om Emre.

Senaste inköpsförslaget: Julie Buxbaums ”Tell me three things”.

Senast utlästa biblobok: ”Ishavspirater” av Frida Nilsson.

Läser just nu: ”Tidsklyftan” av Jeanette Winterson. Inte kommit så långt i den än.

2 kommentarer
23/04 2016
20:34

Ingen som läser Bokhora kan väl ha missat att det är världsbokdagen idag?

Jag tänkte att vi kunde tipsa varandra om det absolut bästa vi läst hittills i år.

Jag börjar:

Jag börjar bli lite trött på att skriva att vuxna ska läsa bilderböcker men den här är så himla snygg att den nästan är som en serieroman, minus serierutor. 

”Flykten” av Francesca Sanna kan vara otäck eftersom den handlar om en familj som bor i en stad nära havet och det skulle kunna vara du och jag. En dag kommer kriget och fortfarande: det skulle kunna vara här hos oss. Pappan dör. Det är ett mörker med en slips och ett par glasögon. Bokstavligen. Mamman hör om ett land där familjen skulle kunna vara trygga. De flyr i bilar, lastbilar och kärror, kommer till en mur och blir stoppade. Tar sig över muren och tar sig över havet. Efter havet kan de ta sig sista biten med tåg för den här boken skrevs uppenbarligen innan hösten 2015. De hoppas att de ska hitta en plats där de får vara trygga. Det är ett hoppfullt slut. 

Jag började dock gråta ungefär vid havet som skulle korsas. Det är inte jättetidigt i boken utan ganska sent. Det blev nära, precis som författaren skriver i sitt efterord att hon önskade. Att skildra flyktingarna som de människor de är, inte som siffror eller procent som de är på nyheterna eller i debattartiklar. ”Flykten” är oerhört gripande. 

Bilderna är vackra, fantasifulla och bär en del av berättelsen. Familjen gömmer sig för gränsvakter och mamman omfamnar sina barn. På nästa bild sover barnen, tårar rinner okommenterat från mammans kinder. Det är en detalj som verkligen känns. 

Och när jag skriver att bilderna är vackra menar jag SUPERSNYGGA! Francesca Sanna vill jag se mer av. ”Flykten” ska ”alla” få i present av mig framöver. Inte bara för det mycket viktiga ämnet utan även för det fina utförandet alltså. 

2 kommentarer
20/04 2016
20:23

Det säger förmodligen mer om mig än om Kelly Link och om Pulitzerpriset, men när jag läste att Links ”Get in trouble” var en av tre finalister till årets Pulitzerpris blev jag väldigt överraskad. Kelly Link känns så indie! Och hon skriver noveller om tonåringar som mejlar med vuxna män och stämmer träff på samma hotell som det är superhjältskonferens. Min bild av Pulitzerpriset är mer generationsroman. Vad kul det är att bli överraskad! 

Kolla in Kelly Links ”Pretty monsters” som finns på svenska som ”Fel grav” och ”Askungeleken”. När jag försöker välja ut en favoritnovell nu blir jag helt matt – tänker snabbt The Surfer, men kan lika gärna vara novellen om killarna som hajkar ute i skogen – jag läser delar av novellerna då och då, och häpnar varje gång över hur bra de är. ”Get in trouble” läser jag ursakta eftersom jag inte fått in den på min läsplatta än och yada yada.

 Den vinnande boken i kategorin skönlitteratur blev ”The Sympathizer” av Viet Thanh Nguyen. 

Kommentera
20/04 2016
2:22

Ni vet hur det är när man läser något man verkligen gillar och liksom saktar in mot slutet för att man vill suga på karamellen så länge som möjligt? Sen tar boken slut och man är tvungen att spana efter något nytt att läsa, men man står fortfarande med ena foten kvar i den förra världen och allt man tar sig för att bläddra i känns klumpigt och bara fel för det är en helt ny värld, skapad av en annan författare. Eftersom den förra boken var så bra brinner man ändå av läslust så man tvingar sig in i den nya historien – och blir besviken. Boken efter en riktigt bra bok får alltid en styvmoderlig (förlåt alla styvmödrar, jag vet att de flesta av er är underbara) behandling.

Min fråga är nu: HUR neutraliserar ni läspaletten? Pausar ni? Läser kanske en serie- eller faktabok? Mediterar bort den föregående boken?

14 kommentarer
19/04 2016
8:56

Förutom min pågående Kerstin Thorvall-vurm, har jag fått den här vurm-bubblaren: Agneta Klingspor.
Ett tydligt tecken är när jag kommer på mig själv att prata om en viss bok med alla jag möter, och så har det blivit med ”Går det åt helvete ska jag ändå dö”. Deprimerande och jobbig, ja, men också, så bra och stark. Nu vill jag läsa ”Dagböckerna 1962-1992″.

Kommentera
18/04 2016
10:56

Två riktigt bra högläsningsböcker är dessa två:

FullSizeRender

”Fantastiska fakta om djur” av Maja Säfström och ”Fåglarna och vi” av Joar Tiberg.

Ibland fastnar man i att läsa skönlitterärt för barn och ungdomar, men man kan ju lika gärna läsa sakprosa. Särskilt bra kan det vara att kolla upp högläsningsvänliga faktaböcker om man läser för barn som säger att de har tröttnat på berättelser och kapitelböcker. Ganska typiskt säg bland barn? (Och bland många vuxna också, alla läser ju inte skönlitterärt precis hela tiden) Kanske gillar barnet bläckfiskar eller talgoxar? Då är ju de här böckerna finemang!

”Fantastiska fakta om djur” innehåller precis just det. Här kan man läsa om bläckfiskar som kan tänka med armarna och att det kan växa ut nya ben på fågelspindlar om den skulle tappa sitt gamla. En eller fem bubblor per djur och uppslag. Charmiga illustrationer av Maja Säfström.

”Fåglarna och vi” följer fåglarna ett helt år genom årstiderna. Fina enkla illustrationer av Siri Carlén. Boken handlar en hel del om att fåglarna är ganska lika människor: till exempel finns det fåglar som lever med en partner hela livet och fåglar som byter partner varje år eller hela tiden. Precis som människor! Och fåglar kan samarbeta eller konkurrera… Precis som människor! Texten är inte typiskt fakta-bokig med en fågel i taget och fakta om vad den äter, hur många ungar den får och om den flyttar på vintern, utan lämpar sig bra för högläsning med en lite ”snackig” ton.

Som vuxen tycker jag att böckerna är spännande. Jag tycker att det är för få sammanhang för vuxna där jag kan berätta att flamingor kissar på sina ben för att svalka sig eller att tapirer kan använda sin nos som en snorkel. I fikarummet pratar vi ofta om tv-program som vi såg kvällen innan eller vart vi ska åka på semestern. Ändå rekommenderar jag särskilt ”Fantastiska fakta om djur” även för vuxna (som jag). Läs ett uppslag varje kväll (om du kan hålla dig) och dröm sedan om uttrar, pandor och sjöstjärnor.

 

 

 

1 kommentar