Doria är femton och bor med sin mamma i en förort som heter Paradiset en halvtimme utanför Paris. Mamman är analfabet och städar på ett lågbudgethotell för en skitlön. Pappan har nyss lämnat dem och flyttat tillbaka till Marocko där han skaffat en ny, ung fru som ska ge honom en efterlängtad son. I skolan går det urdåligt för Doria, så det är tur att mamman inte kan läsa hennes betyg eller omdömen. De har så dåligt med pengar så de får köpa fula, begagnade kläder på loppis eller Myrorna. Mamman är deprimerad och ledsen sedan pappan stack. De har en nedlåtande och jobbig socialassistent som kommer på överraskningsinspektioner och bara får dem att må ännu sämre. Ja, kort och gott, det är verkligen inget paradis som Doria lever i.

Faïza Guène skrev den här boken när hon var nitton och den blev en stor nyhet och framgång i Frankrike, kanske en motsvarighet till Jonas Hassem Khemiri här?

Den är skriven ungefär som Dorias dagbok, och hon kopplar ihop hela sin tillvaro – vad som händer i skolan, drömmar som kommer från de orealistiska tevesåporna hon tittar på, människor och grannar hon träffar i höghuset i Paradis-ghettot. Allt med flyt och massa humor. Man känner det politiska budskapet och tänker på kravallerna i Paris medan man läser, men det blir aldrig någon jobbig tumme i ögat eller en poäng som ska hamras in. Allvaret liksom bara flyter in i den här charmiga historien. Ja, verkligen, charm! Och humor och roligt bildspråk och mycket träffande ”vi och dom”-skildringar av de sk äkta fransmännen. Jag fnissade flera gånger när jag läste.
En slags modern feel good i Parisisk ghettomiljö. Trevligt, trevligt!

Denna text är en liten sideshow från en aningen längre text om boken som finns på Bokringen.

Avslutade för några minuter sedan den sista meningen i Ali Smiths The Accidental. Boken berörde mig mycket, men jag kan inte riktigt ärligt säga att jag tyckte om den. Själva historien som berättas är bra mycket bättre än det mesta jag läst senaste tiden, men jag tror att det är formen som stör mig på något sätt. Jag skulle vilja redigera den till något annat, kanske till ett filmmanus eller till en mycket kortare roman.

Jag var ju så kär i Johanna Ekströms Avskedsstafetten (kärleksbloggad här) att mina förväntningar antagligen höjdskjutits lite väl inför Jag ska vakna stående. Som är väldigt grundad i rumsidén: korridorer, hus, handelsvägar, hålor, jordglob. Rummen går igenom mig. De dagar man behöver bli fasthållen och inlåst funkar det säkert jättebra men ah, när jag läste samlingen första gången var jag mer på humör att flyta ut i rymden. Vid andra läsningen satt dock kärleken som en smäck: Mina kommunikationssystem / är blottade / ett myller av förbindelser / Det finns en risk för infektion: jamen åh visst finns det, väldigt stor risk tom. (För att ord är hjärnans eget godis: en kanderad stråle sol.) Det känns som om samlingens andra halva blir mörkare våtare mer djupandandes, inte så torr och trevande som första halvan. Och det är bra.

Så ja, jag kommer fortsätta plocka upp det hon redan har skrivit, ivrigt se fram emot nytt, och jag vill fortfarande hon skall starta blogg: Ensamheten är obscen / och här / kan man ju inte ens / drömma sig bort.