Så här är första styckena, första sidan :

”Det är klart att det kan finnas de som hatar sina liv mer än jag.
Det är klart att man kan hoppas.

Hon är min hustru, om ni undrar. Hennes läppstift är så färglöst att jag inte begriper varför hon alls har något; hennes naglar är ordnade franskt, det vill säga ungefär lika meningslöst. Om hon rör mig -
Men inte gör hon det. Hon går förbi bara, med tekoppen livsfarligt full bakom min nacke. Skornas gummisolur låter som de ser ut, som de får henne att se ut – som de får henne att inte se ut, om ni förstår hur jag menar. Hon sätter på sig riktiga skor (hon tar med dem i en blanksvart papperskasse) när hon kommer till jobbet sedan; det är naturligtvis angeläget för henne att se snygg ut inför ett gäng arbetslösa turkar och negrer.”

Erik Hellman är framgångsrik advokat, känd för sina skumma brottslingar och sina framträdanden i teve. Han är gift med en kvinna han älskar, men hon ser inte och tar inte på honom som att hon älskar honom. De har en son. Han tar snart studenten. Erik Hellman förstår inte sonen. Och sonen är fet och han har nagellack. Erik Hellman kan inte prata med honom.
Han har föräldrar, en konstnärlig mamma och en mycket framgångsrik författare till far. De kan för sitt liv inte begripa hur de, konstnärer med sexorgier och haschrökande, fått en så ofantligt trist son som till råga på allt gick och blev advokat.
Erik Hellman är trött. Besviken. Bitter. Medelålders. Ska det fortsätta så här trettio år till?
Jaha, tänker ni kanske. Han hittar en ung älskarinna och blir livsglad. Hans fru blir oväntat gravid och de börjar om. Han blir dödligt sjuk och inser ett och annat och får ett par lyckliga månader.
Nähädå. Inte alls. Mycket bättre. Mer annorlunda.
Och så bra. Jag vet att jag är som en papegoja när jag säger att jag älskar bra dialog, men det är ju njutning. Här njuter jag i fulla drag. Mästerliga repliker. Så cyniskt så man svimmar. Och dessutom en bra handling i övrigt. Inte trevlig eller behaglig, men ack ack så bra. Jag läser och känner mig mer och mer illa till mods och jag njuter av det. Ni fattar ju!
Läs boken!

Thomas Engströms nya ”Dirty Dancer”. Jag har kommit till sidan 214 av 381, så jag borde egentligen inte säga något för mycket kan hända än, men oh, den är ju så bra. Bitter, svidande och livstrött. Tre adjektiv man går igång på i sensommarvärmen, eller hur? Och exakt det man behöver för att glida in i september på ett behagligt sätt. Bort med roséviner och sommarflirtar, in med tungt rött och bitterhet. Jag mår bra, allt är fint, jag inte alls självbiografisk nu, men, hej, vad mycket mer spännande det är med tungt än med lätt. Eller hur!
Så läs den.

Hans förra (också mycket bra) heter Mörker som gör gott.

Tyvärr läste jag Du är ingen främling här på svenska (extremrea) för att åh! vad jag hade velat läsa den på engelska: språket helt rakt krispt, i ordning (övers. Leif Janzon). Jag som verkligen ogillar noveller föll stenhårt för de här desperata människorna som plågas av liv och omständigheter utan att bli losers. Läs! (Man blir lycklig av.)

Dagen efter en bokhoreträff kan man ligga uppuffad läsa Håkan Sandells Oslo-Passionen och fråga sig varför man över huvud taget införskaffat den. OK, den börjar bra: flammande neonstapel, för din kaosvärld, osv, men sen blir det lite för religiöst, i och för sig inte oväntat med tanke på titel: några ikoner och ett par änglar, och liksom bara… väldigt ordrikt… framför allt den griper mig inte. Men jag skall läsa om när mindre bakfull för vill tycka om. Och det bästa är ju oftast det som inte griper direkt.