Maskrosungen, Sandras självbiografi

Lägger denna post under biografi även om det handlar lika mycket om Sandras mamma och pappa – japp, pratar om Maskrosungen. Läste i natt, tycker intressant, bra skriven men förstår inte hur hon orkat. Hur hon orkar? Världen är ofta orättvist beskaffad.
(sandra bloggar här)

Boken handlar om Sandras uppväxt med en psykiskt sjuk mor och en alkoholiserad far, hur Sandra fick sväva ganska fritt utan att någon egentligen anade hur svår uppväxten var, ofta fick hon gå utan mat och hon visste aldrig vilket humör mamman var på.

Katten kissade och bajsade fortfarande överallt, utom i mitt rum dit jag numera låste så fort jag skulle gå någonstans.
Flera gånger hade jag hittat mamma där inne, letande efter spionsaker.
Jag förstod ingenting.
“Vad pratar du om?”
“Spionsaker. Du vet, pennor och sånt.” Hon stod hukad över en liten hurts och rotade i ett pennskrin.
“Men vad för pennor? Vill du ha nån speciell?” Håret ställde sig rakt ut på mina armar. Hon skrämde mig. Jag ville ha ut henne ur mitt rum. Hon fick ta vilken penna hon ville, men här skulle hon inte vara, hon…smutsade ner.

Och inte blev det bättre efter myndigheternas omhändertagande, ur askan i elden till en alkoholiserad far. Den enda normala vuxna i Sandras närhet var farmodern. Någon att ty sig till.

Den här boken måste ha varit mycket smärtsam att skriva, Sandra har min fulla beundran. Det finns ganska många liknande böcker men jag förstår författarna, det här är sådant som måste ut helt enkelt.