Mer Morante

Jag har tänkt att det kanske är bra att jag tar god tid på mig med History, hur jag än gör tar den i alla fall inte lika lång tid som kriget självt. Klart Morante (oförklarligen blir jag romantiskt lagd var gång jag tänker på henne eller uttalar hennes namn,) siktade på det allomfattande, och det måste väl ta tid, vara hemskt; jag spär ut det hemska, kanske för att stå ut?

Plötsligt blir inte bara hennes namn utan romanen själv romantisk, och för första gången på 558 sidor låter jag mig andas ut om än bara för en kort stund: Also at his first reawakening, late that evening, Useppe found the two of them with him: Bella and his mother, one on either side. ”Useppe!” Ida greeted him, and Bella greeted him with a bark so discreet and tremulous it could have been mistaken for a bleat. He raised his head slightly and said: ”The moon!” In fact, the sirocco had gone away, leaving in its place a spring wind that had already cleansed almost the whole sky, where the moon could be seen from the San Lorenzo house—

(I mitt huvud andas stycket soundtrack av Ursula Ruckers Spring, så där lätthimlat fastän tragiskt som det ibland kan vara.)