”Slakthus 5 eller Barnkorståget – En skyldighetsdans med döden” – Kurt Vonnegut
Kurt Vonnegut är född ett år efter min morfar och ibland när jag läser böcker skrivna av män som är födda omkring 1920 brukar jag tänka på morfar och då tänker jag framförallt på att de verkar väldigt olika min morfar.
”Slakthus 5″ hörde jag för första gången talas om av någon som jag ville imponera på. När jag tillslut läste den hade det gått månader från tillfället, men jag liksom stannade upp när jag skulle vända blad, mitt i rörelsen, och tänkte ”Gud, vad bra det här är!”. Jag älskar att stanna upp mitt i en rörelse och tänka ”Gud, vad bra det här är!”. Det händer ju sällan. ”Slakthus 5″ handlar om mannen som överlevde Dresdenbombningarna, träffade utomjordingar (tralafamadorianer) och lärde sig ett och annat om tiden. Om jag inte minns fel överlevde Kurtan själv Dresden och boken är på sätt och vis en käftsmäll mot allt vad krig heter och framförallt onödiga bombningar av civila mål.
I ”Slakthus 5″ återkommer uttrycket ”Så kan det gå”. Till exempel:
Han dömdes till sex månaders fängelse. Där dog han i lunginflammation. Så kan det gå.
Jag älskar cynismen. Så. Kan. Det. Gå. Ja, verkligen.
Enligt tralafamadorianerna är inte döden slutet utan det är bara den gången i livet då vi mår som sämst, man kan se på livet som en horisontell linje (- en kurva?). Ibland är det en kulle, ibland är det en dal, det är inte så mycket att göra åt dalarna, mer än att rycka på axlarna och säga ”Så kan det gå”. Bokens huvudperson, alteregot ”jag”, reser fram och tillbaka mellan olika händelser i sitt liv i boken, för det är vad tralafamadorianerna gör med honom, de får honom att se på världen på ett helt annat sätt, och parallellt med det här undrar jag om det inte var så att jaget har ett liv uppe i rymden med en schysst och vacker ung donna också. I ett glashus, så att tralafamadorianerna kunde studera dem. Det är ganska många olika historier som vävs ihop i ”Slakthus 5″, ibland blir det lite svårt att hänga med. Då får man ta en kaffepaus, sedan kan man fortsätta.
Fina tankar, lite flum, avskalat och cyniskt språk. Jag gillar den skarpt.
Alla
Min favoritbok!
En del lågprisutgåvor har tyvärr rationaliserat bort de roliga illustrationerna, t.ex. gravstenen med ”Everything was beautiful and nothing hurt”.
Åh, då har jag en lågprisutgåva isåfall, för jag har inga roliga illustrationer!
En favoritbok, men ett tag sedan jag läste den. Måste tipsa om Richard Brautigan, fantastiskt rolig och säregen amerikan
[...] “Så kan det gå” [...]
Buklandat på en åker med för mig okänd gröda, alla hudlager är bortskrapade, de slappa bukmusklerna lyser med sin ynkedom. Minnet har landat en bra bit ifrån. Söker handtag, något att hålla i. Det finns bara taggtråd. Sätter knogjärn på fingrarna. Jag klarar mig alltid.