”Sommarhus, senare” – Judith Hermann
Planlöst vandrande Willys: ekologisk lättmjölk (7,90:-), pesto, keso och toalettpapper (lyx-varianten) när mina ögon plötsligt ramlar över pocket-rean. Titlarna ser inte intressanta ut alls, alltså först, jag har inte hört talas om dem ens om jag tänker efter jättenoga. Sommarhus, senare av Judith Hermann. ”Judith Hermann är en av de mest uppmärksammade tyska debutanterna de senaste åren”. Jag tycker att den verkar intressant. 25 spänn. Jag landar på strax över femtiolappen. Jag åker hem, läser ut böcker och därefter dras min blick mot Sommarhus, senare igen. Jag läser den medan jag väntar på tunnelbanan och då, då upptäcker jag att jag har hittat en liten guldklimp. Att vi inte är helt överens, vi bokhoror, om novellers förträfflighet är bara charmigt. Jag gillar korta, små historier. Alla kan skriva intressant 10 sidor, få är förunnade att kunna skriva 300 läsvärda sidor. Jag har ingen aning om ifall Hermann kan skriva 300 intressanta sidor eller inte, men hennes noveller är så välskrivna, vilket oerhört vackert språk!, att jag – redan innan boken är utläst från pärm till pärm – bara suckar lätt och tänker att det är lika bra att lägga ner allting på en gång. Hermann kan verkligen det där med att formulera sig. Jag är bara en avundsjuk kopia, plagiatör, från och med nu.
Sommaren 2006. Förälskelser i bokform:
Anna Gavalda
Judith Hermann
More to come. Hoppas jag. Innerligt.



Alla


Åh vad härligt att bli så bokkär!!
Men vilka formuleringar. Kolla bara:
Mitt första och enda besök hos en terapeut kostade mig det röda korallarmbandet och min käraste.
Min käraste var tio år äldre än jag, och han var som en fisk. Han hade fiskgrå ögon och fiskgrå hy, han var som en död fisk, han låg hela dagen på sängen, kall och stum, han mådde mycket dåligt, han låg där på sängen och sa, om han nu sa något alls, bara denna enda mening: >Jag intresserar mig inte för mig själv
Och det är bara ur första novellen. Jag har – i hemlighet – bara läst två av nio hittills. Den som spar den har.
Noveller är som läckra och lyxiga chokladpraliner. Underbara att avnjutas en och en, men inte lika bra om man tar hela påsen i ett svep…
Nej, men ärligt. Jag gillar noveller, gillar det där att kunna läsa en liten, avslutad berättelse sådär bara, typ innan man somnar. Att få ett slut strax efter början när man inte känner för att tugga i sig ett jätteepos.
Precis, min nya grej när hösten nu ramlat över oss. (Jag blir lika förvånad varje gång ljuset och orken försvinner.)