”Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow” – Sara Gruen

I sitt tack skriver Sara Gruen att Keith Cronin har hittat på titeln till hennes bok. ”Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow”?, tänker jag, det var väl inte ett sådant imponerande namn? Den engelska titeln är dock ”Water for elephants”. Efter att ha läst boken, en bättre titel.

Många, som jag har pratat om boken med, har sagt: ”Jag gillar inte cirkusar” (underförstått: ”alltså kommer jag inte att gilla boken”), men vet ni? Jag är inte heller ett fan av cirkusar, faktum är att jag är en riktig motståndare till sådana där cirkusar som kuskar runt djur i trånga vagnar och piskar dem att lyda (finns sådana fortfarande?). Tur då att Gruens bok är fiktion.

Jacob är veterinärstudent, som av en ren slump ramlar över en cirkus, efter att hans föräldrar har dött och lämnat honom barskrapad. På cirkusen finns den vackra hästflickan, Marlena, och hennes labile make, August. Det finns dessutom en hel massa andra karaktärer: en strippa, en dvärg, en elefant, en jättetjock tant och ett tag ryktas det om en man med ett spädbarn utväxande ur sitt bröst, men han dyker aldrig upp. Jacob är en reko kille, han tar hand om djuren och plågas när August slår dem. Han trånar efter Marlena och… verkar det inte som om Marlena trånar lite efter honom med?

Parallellt med historien om Jacobs månader på cirkusen, får vi träffa Jacob, 93 år. Det är här Gruen briljerar. Har ni någon gång haft en släkting på ett vårdhem? Eller ännu bättre, har ni någon gång jobbat där? Har ni träffat en vresig 93-årig gubbe som inte är så förtjust i det där faktumet att kroppen åldras? För turen att ha upplevt det själv (så att man kan jämföra boken med verkligheten), har väl få av mina läsare? Gruen beskriver farbröder, som jag har jobbat med, på pricken. Hon kryssar stiligt mellan nutid och dåtid och väver ihop sina båda historier galant. Boken är ett riktigt matinéäventyr och jag gillar’t skarpt.

Jag gillar däremot inte tjocka böcker. Jag tycker att böcker är som filmer: sällan vinner de på att styckas upp i för många läsninssejourer. Tjocka böcker hinner man sällan läsa ut i en sejour. Gruens bok är nära 350 sidor, inte alls särskilt tjockt för en roman, men ändå min enda invändning mot boken. ”Wowowoa”-känslan orkar inte finnas där ända till slutet. Eller så är det så att jag till slut vänjer mig vid språket, de fina formuleringarna, historierna och inte längre förvånas, och imponeras, när jag kommit ett par hundra sidor in i boken. Läs, för allt i världen, väldigt gärna den ändå.