”Brott” – Karin Fossum

Nu har Brudd av norska Karin Fossum kommit ut på svenska. Då heter den Brott. Jag läste den förra året när jag bodde i Norge och blev så… förtjust är fel ord med Karin Fossum för hennes böcker ger inte alls en förtjusande känsla. Dom ger bara många och väldigt starka känslor. Jag känner alltid igen mig så obehagligt mycket i dom. Det är inte alls skönt. Framförallt inte förtjusande. Jag får tom ransonera min Fossum-läsning lite, just pga detta.

Brott handlar om en kvinnlig författare som skriver som besatt hela tiden, hon lever för sitt yrke. Hon verkar vara Karin Fossums alter ego. De röker båda 40 cigg om dagen tex läste jag i en intervju.
När författaren går och lägger sig på kvällen tittar hon ner på gården och ser de kommande romanfigurerna stå på kö där vid dörren. De har stått där i åratal och väntat för hon kan bara beta av en person per år. Författaren älskar sitt arbete, men hon blir lite matt när hon ser kön och vet att den fylls på hela tiden. Det är så många som vill få sin historia hörd och läst. Så lite tid, så många karaktärer..
När hon har lagt sig och nästan somnat är det plötsligt en man ur kön som kommer in ända till sovrummet. Han är tvåa, men han vill inte vänta längre. Han är rädd att hon ska hinna dö innan hon skriver om honom, han insisterar på att hon börjar på hans roman genast. Hon går med på det till slut, och han får ett namn där i sängkammaren. Alvar Eide. (Hon förklarar att Alvar är ett ovanligt namn i Norge, men desto vanligare i Sverige. Han godtar det efter en stund.)

Dagen efter börjar hon skriva på romanen om Alvar Eide. Han borde ju vara nöjd då, men han kan inte hålla sig från att komma tillbaka flera gånger och diskutera kommande handling eller ifrågasätta saker som skett. Vi läser alltså dels historien om honom, och dels hans reaktioner på den hos författaren.

Det är typisk Karin Fossum-känsla, med ensamma individer och massa sympati för dem. Alvar Eide är en obemärkt anonym man som går på mataffären efter jobbet och köper lite mat att värma upp och sen går han hem och där finns ingen som väntar på honom, har aldrig funnits. Han äter sin middag, läser en bok, ser på teve, tänker på dagen. Ingen ringer någonsin, ingen hälsar någonsin på honom. Man får bara själv stor lust att göra det, eller jag får stor lust att göra det. Jag har väldigt lätt att identifiera mig med hennes figurer, speciellt hennes ensamma män. Det blir så uppenbart att ensamheten är det allmänna, att det är det alla är i gunden, och att allting annat kräver en ansträngning. Hennes män har inte brytt sig om att göra den ansträngningen i rättan tid, eller inte förstått att de borde, så nu sitter de solokvist på sina kammare med sina tv-dinners.

En dag sker en sak som förändrar Alvars liv. På galleriet där han jobbar kommer en mycket ung, frusen, tunn och synbart drogpåverkad och nerdekad flicka in. Hon vill bara värma sig lite. Alvar tillåter henne det, fast han vet att chefen inte gillar det. Han bjuder också flickan på kaffe. Det är ju så kallt ute. Och han är en god människa.
Detta är Alvars rättesnöre. Han vill vara en god människa. En händelse i barndomen har fäst denna moral hos honom. Så när flickan kommer tillbaka en till gång, och en till, och en till, då låter han det ske. Han börjar sakta hjälpa henne. Och han börjar sakta känna henne.
Håll andan för nu börjar det.

Det är alltså länge sen jag läste den, ett år nästan. Den har stannat kvar i minnet hela tiden. Alvar, historien, författaren och flickan. Underförstått, jag gillade verkligen den här boken i all sin obekväma obehaglighet. Jag skulle inte kalla den påskekrim för den är inte rafflande och hetsig och krim-ig så, men den kommer verkligen att förgylla en påsk om ni är sugna på en bra och inte det minsta förtjusande bok. (ISBN: 9137130110)

Karin Fossum kommer till Läsesalongen på Kulturhuset i Stockholm den 27 mars.