De stora livsfrågorna
Att stilla undra när man läser deckare: Varför alla poliser så trassligt familjeliv o så söndertrasade själar?
Carin Götblad som blir så arg när hon ser polisserier på TV eftersom de inte alls stämmer med verklighetens polisarbete får gärna reda ut även denna fråga till mig, om polisernas privatliv? Varför: litar de inte på någon, kan de inte prata med sin partner, kan de inte låta bli att dricka för mycket, äter de bara pizza o har högt blodtryck, har de alltid svettiga lakan eftersom de jämt drömmer mardrömmar? Ser livet likadant ut för en stillsam bibliotekarie, sjukvårdsbiträde, dagisfröken, kranlyftare, rörläggare, präst, brandman, revisor eller är det bara de stackars poliserna?
Carin, du är årets chef, vad gör ni för att öka polisernas livstillit ifall det är så att detta faktiskt stämmer? Hur kommer vi till bukt med polisernas inre demoner?
Alla
Är en ny bokhoreläsare och vill tacka för en superbra blogg. Älskar böcker och framförallt deckare. Bra iakktagelse med deppiga poliser. Det finns ju några undantag men de är verkligen inte många.
En i högsta grad angelägen fråga. Själv tror jag att de mår bra och att det bara är författarna som har dålig fantasi och är inrutade på vad de tror allmänheten tycker om. När JAAAAG skriver en deckare så…
Jamenförresten, tack för senast. Dvs på Park.
Heide: Tack själv! När någon som älskar böcker älskar oss blir vi glada och älskar honom / henne tillbaka. På så vis blir det en hel massa mer kärlek i världen :-)
Hiero: Tack själv! (mkt tack idag) Ser fram emot din deckare…
FAst egentligen är det ju fel, för i den bok jag nu läser är det ju inte direkt ngn polis, utan faktiskt en jurist. Men same same, deckare som deckare. De som skall lösa brotten agerar iaf alltid på samma sätt. (jmfr Annika Bengtzon) Vi kanske inte skall lasta Fru Götblad för att alla personer som förtvivlat gärna leker Kalle Blomma, mår på detta vis.
Och nu! Kom jag på en brottslösare som är glad som en speleman, utan problem i familjen, mardrömmar och ett slutet känsloliv: Micke Norell. Kanske är det därför jag gillar de deckarna, förutom finansvinkeln som jag ju är förtjust i.
Du har så rätt! Jag hade så höga förväntningar på Håkan Nessers En helt annan historia (har inte läst någon av hans deckare förr), men jag blev så otroligt less på den vilsne Barbarotti som inte ens kunde gå och köpa en varmkorv utan att samtidigt försjunka i dystra grubblerier om livets och varandets meningslöshet. Finns det inga poliser med ett lyckligt äktenskap och tre glada barn?
Inte tre barn och inte är han polis, men Hans-Olov Öbergs kriminalhjälte Micke Norell är faktiskt så ovanlig som att han är alldeles lycklig för det mesta. Med 1 barn.
Och Åsa Larssons polis Anna-Maria Mella är åtminstone inte så stereotypt olycklig som sina manliga kollegor i genren. Där är det ganska mkt vardag. Varken bu eller bä.
Helene Turstens Irene Huss känns ganska lycklig också..
Heide: Henne har jag inte läst, så svårt att svara på! Men det finns ju faktiskt massor, inser jag nu efter att precis ha avslutat en Ljungstedtdeckare. Så kanske har jag bara bidragit till att förstärka en myt istället för att försöka ifrågasätta förhållandet?
Jag läser så lite deckare, egentligen mest bara ”de stora” deckarförfattarna, så kanske därför jag fick den här känslan.
Du har nog rätt i sak, man får ju verligen tänka till ordentligt för att hitta de lyckliga. Själv älskar jag Dennis Lehane hans kvinnor/män är , väldigt myckt svart men också lyckliga stunder