”Den tysta flickan” – Peter Høeg

Jag tänker på två andra romaner när jag läser Den tysta flickan. Den första är De små tingens gud. De påminner lite om varandra i berättarteknik och kronologi, nämligen att det är ett myller av händelser, personer och ledtrådar som man får sätta ihop bit för bit för att förstå. I De små tingens gud går det bra, och efter första genomläsningen kan man slå upp vilken sida som helst och bara njuta av språket. Så vackert skriver inte Peter Høeg. Och hans myller, det är och förblir ett myller. Jag skulle behöva sitta med papper och anteckningspenna i hand för att hålla reda på alla människor och vilken sida de tillhör. Jag gör inte det. Det här är min fritid, jag vill ha så kallad ”avkopplande läsning” då.

Den andra boken jag tänker på är en jag inte läste klart; Special topics in calamity physics. Den är överhopad av citat och smart fluff och fyll. Så mycket att handlingen försvann någonstans långt där under.

Så kommer vi till Peter Høegs Den tysta flickan. I två tredjedelar har jag exakt samma känsla som Physics-boken, var är handlingen? Jag får musikreferenser i parti och minut, jag får olika dyra bilar på nästan varenda sida (mycket tysta BMWs), jag får en världsberömd clown som behandlar barn med psykologiska problem och som har en otroligt utvecklad hörsel. Clownen, Kasper Krone, hör allt. Människor, stämningar, han kan bestämma var i staden folk sitter efter ett telefonsamtal på 10 sekunder. Ja, han är magisk. Nu är det en flicka han har behandlat som försvunnit under mystiska omständigheter. Det hänger ihop med jordbävningar och Köpenhamn och pengar och makt. Han letar desperat efter henne. Jag försvinner in i en labyrint av ovidkommande och vidkommande händelser och en författare som tar i för allt han är värd att visa upp vilken virtuous han är, på alla områden. Ge mig styrka.

(Den sista tredjedelen är en fartfylld upplösning. Då går det undan. Typ.)

Inser att min förtjusning i Fröken Smilla, den byggde till stor del på att hon som huvudperson var så stark, fascinerande och inspirerande. Nu när det är en man som leder jakten på ett barn, en man jag inte gillar speciellt mycket, då, neeej. Det hjälper inte hur många gånger Kasper Krone på olika fantasifulla sätt tar sig in i byggnader som är monumentalt säkrade och ointagliga. Eller hur många gånger hans hörsel utför övermänskliga bravader. Eller hur speciell denna eftersökta flicka, KlaraMaria, är. Eller det fina med tystnad och riktiga värden i livet, det som jag gillar. Nej, det hjälper inte alls.

Jag läser alltihop och jag läser klart, men när jag lägger ifrån mig boken så är det inte med jubel, empati, rörelse eller något sånt överhuvudtaget, utan med lättnad. Äntligen. Klar. Skitsamma att jag inte hängt med i alla vändningar, jag orkar verkligen inte bry mig. Nu ska jag läsa något riktigt bra.

Om man vill provläsa en snutt ur Den tysta flickan går det här.