”Djävulens Fjäder” – Minette Walters

Jag har inte läst Minette Walters på evigheter och när jag läste henne, läste jag henne mest för att det inte fanns några nya med Elizabeth George. I går plockade jag Walters ur hyllan, när pengarna brände i fickan och jag ville ha lite slukarläsning i hängmattan. Den började segt, jag hade svårt att koncentrera mig och gjorde hundra andra saker, hellre än att läsa vidare. Sedan kom jag igång. Och kunde inte sluta. Läste till tre i natt, var tvungen att sova och fortsatte läsa när jag promenerade hem från Huvudsta.

Och jag gillade den verkligen. Det vill säga: de första två tredjedelarna = mumma! Så övertygande liksom, jag brukar aldrig tänka så om böcker, så pretentiöst!, övertygande, men jag var tvungen att bildgoogla Walters för att se hur hon såg ut, kunde verkligen hon skriva en bok som faktiskt kändes som om den var skriven av en 35-årig frilansjournalist, född i Zimbabwe av engelska föräldrar? En bok om en kvinna som blir kidnappad i Irak, av en man som föraktar kvinnor, som får sitta med ögonbindel, tre dagar i en bur, och efteråt vägrar berätta särskilt mycket om händelsen. Inte ens läsarna blir varse vad hon egentligen har varit med om. När Walters beskriver skräcken, hur bokens jag, Connie, låser sig av skräck och kryper ihop i ett hörn, känns det som när man drömmer, ni vet, man vill springa, men man springer så olidligt sakta att alla monster och mördare hinner ifatt hur lätt som helst, man vill skrika, men det hörs inget. Jag är så rädd för mannen, som jag förstår har kidnappat Connie, att jag vill kontrollera att ytterdörren är låst och stänga alla fönster ett par extra gånger, innan jag kan krypa ner i sängen och fortsätta läsa. Synd bara att boken sedan urartar till en typisk deckare, med könsstereotyper, där hjältinnan är rättrådig, lite fräck, så smart att man inte ens ifrågasätter det, man är ju van, löser mysterier, pang bom, får sin hämnd, det blir tråkigt. Och vilken dialog! Jag har aldrig befunnit mig i ett polisförhör, jag är ingen journalist, van att formulera mig stiligt, jag bara häpnar över formuleringen: ”Hans ringmuskel hade helt slappnat av och innehållet från hans ändtarm återfanns på golvet”. Det låter som någon som läser innantill, kanske ur ett obduktionsprotokoll. Jag blir sjukt störd av det. Var finns den där känslan av verklighet som jag häpnade över i början?

Men kan ju inte låta bli att läsa ut boken i alla fall, och när den är slut, tänker man bara ”jaha, synd”, för det blir nog ingen bok att topp tio-lista, däremot en perfekt kompis i hängmattan i sommar.

P.S. För den som undrar hela boken igenom hur mastiffer ser ut (jag gjorde det, ingen tillgång till dator heller), kan klicka här.