”Smärtans hus” – Jo Nesbø

Jag borde försöka variera mig lite när jag skriver om Jo Nesbøs böcker. Känner mig som en papegoja på repeat här, för alla intriger är så avancerade och kluriga, och alla böcker är så bra och välskrivna med raffel och djup, och allt det där har jag ju sagt flera gånger förr. Det stämmer exakt med den senaste jag läste också, Smärtans hus. Till punkt och pricka. Så lyfta fram något annat jag verkligen gillar med Harry Hole-serien? Tex kontinuiteten på olika plan. Det finns en kriminalintrig som löper genom flera böcker – ett fall som påbörjas i Rödhake och avslutas först i Frälsaren, tre böcker senare. Jag ska inte säga vad det är för då förstör jag mycket spänning, men det är något viktigt som ligger och puttrar på hela tiden genom alla andra fall som Harry Hole får ta hand om. Många andra deckare känns som enklaste möjliga sträcka fram till upplösning, men hos Nesbø finns det både upplösning och Upplösning, om ni förstår.

En annan kontinuitet är Harry Holes förhållande till Rakel, en kvinna han möter i Rödhake. Det böljar upp och ner, och många av problemen de får hänger ihop med den långdragna kriminalintrigen, men framförallt Harry Holes alkoholism. Det är väl tusen deckare som har kvinno och alkoholproblem, inget nytt med det, men det känns fult och trovärdigt i Hole-deckarna. Det blir inget av detta lätt skimrande om en stackars man som sitter och väntar på en kvinna som inte förstår honom medan han är ute och räddar världen. Rakel fattar precis. Och Harry fattar också. Och han är inte alltid ute och räddar världen, han är ute och räddar sig själv, i bästa fall. Att han dricker, hur och varför och med vilka konsekvenser, det är också så långt ifrån skimmer man kan komma. Abstinens, spyor och minnesluckor, allt finns med. Harry Hole är en asjobbig och enerverande karaktär, och jag tycker man får lika mycket sympati som antipati för honom. Man kan verkligen se hur påfrestande det kan vara att leva och arbeta med honom.

Det finns alltså många fler trådar än det aktuella fallet för dagen som skapar spänning i de här deckarna. Man börjar läsa en, kliver in i Harry Hole-världen, och sen sitter man där när den är slut med tre olika saker som man verkligen vill få upplösningar på. Det är en anledning till att försöka läsa dem i rätt ordning, men det har jag ju också tjatat om förut. Så nu säger jag inget mer. Bara att Jo Nesbø-deckarna är som ett kinderägg allra minst. Man får mycket valuta för pengarna!