Dubravka Ugresic – en kärlekshistoria

Ni vet jag älskade Smärtans ministerium (Love one, love two,) och imorse på en fullsmackad svettig tbana började jag läsa Ugresics Den ovillkorliga kapitulationens museum: är återseendet pionfärgat, som rabarberkräm i hösttorra leder, bländande stenstäder över en soltorr hjässa. Alltså, hon skriver så vackert och intressant och var ggn hon talar om sina kan jag inte låta bli att undra hur skulle jag se på mina skulle svenskar tvingas i exil, hur skulle vi kollektivuppföra oss i ovälkomna länder, i städer vi tidigare drömt om att uppleva men på ett annat sätt, hur skulle vi måla & vårda våra kollektiva minnen?

Jag är inget annat än störtförälskad i hennes litteratur esom krälar den metallspindlar in läshjärna och luckrar upp: det invanda, det urtråkiga, det bristfälliga.

Här är världen: