En Bitterfitta i Uppsala
30 augusti, 2007
Det kanske behövs fler Bitterfittor i Uppsala? Så verkar i alla fall Uppsala Stadsteater resonera då de i höst sätter upp Maria Svelands bok som pjäs. Premiär den 15 november. Tyvärr verkar inte hemsidan vara medveten om det ännu, men uppdateringar kommer väl närmare premiärdatum kantänka.
Tror ni att boken kommer funka som pjäs?
Caroline ogillade medan Johanna L älskade när boken begav sig. Jag trodde jag skribblat ner mina åsikter i frågan men tydligen inte. Jag tyckte om och blev lite smårabiat feminist som nästan ville göra barn med J bara för att göra upp med alla jämställdhetsmisslyckanden en gång för alla. Projekt Familjen! Som tur var, besinnade jag mig sen.
Dela:
Alla
Skitbok kan ju förhoppningsvis bli skitbra pjäs, men neej, varför bemöda sig….
Å under katterasten beslutad vi oss för att eventuellt ta oss dit. Vi är väldigt splittrade – jag gillade, bossen ogillade boken…
Usch, nej, den boken gillade jag verkligen inte, bara en massa magsurt gnäll utan några som helst lösningar eller fräscht tänk.
Gonza: Det är ju så! Det kommer aldrig några lösningar. Precis så tänker jag med Myggor och Tigrar också. Det presenteras inga lösningar någonsin. Alla kvinnliga författare gör oss uppmärksamma på problemen men ingen verkar veta hur vi ska ta oss ur det. Tänk om det inte går? Läskigt
Myggor och tigrar! Förhoppningsvis hinner jag läsa ut i helgen så vi kan Diskutera och jag kan få upp ett smaskigt inlägg. Tycker den är MKT mer kallhuvad än Bitterfittan. Ja, ni vet ju redan att I’m in love.
Läskigt värre! Fast jag tror att görfattarna vill att läsarna ska tänka. Dessutom finns en del litterära förebilder för feminister, och jag tänker inte bara på Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Inte minst i barn- och ungdomslitteraturen förekommer hjältar av det kvinnliga könet som antingen bekämpar det patriarkala förtrycket eller lever i matriarkat. Många gånger är detta fantasyskildringar – vilket dessvärre kanske får både en och annan att rygga bakåt.