Det finns en utbredd föreställning om barnböcker, inbillar jag mig, att de på något sätt vore enklare att skriva än en vuxenroman. Jag skulle nog vilja påstå motsatsen. Jag har läst ganska många barnböcker genom åren, i och med att jag arbetar som ”lågstadielärare” och många av dem är så tråkiga, med sövande layout och fula bilder, så det finns liksom inget utrymme för diskussioner, helst vid varje uppslag. Och en annan föreställning är väl att vem som helst som kan skriva, kan skriva en bok, nu skriver ju alla böcker; skådespelare, dokusåpakändisar, programledare och fotomodeller. Man vill ju gärna tro att skrivande är ett hantverk som inte vem som helst klarar av och därför, av båda ovan nämnda anledningar, stirrar man misstänksamt på sångerskan Eva Dahlgrens första bilderbok Tanten och Ödlan. Som tur är, är barnböcker ofta korta, man klarar enkelt en genomsnittsbok på bussturen från stan ut till förorten, som busslitteratur är de alltså förträffliga. Och jag hinner väl inte mer än till tullarna innan jag faktiskt fastnar i historien om Tanten och Ödlan i en semletapetserad lägenhet i Högdalen, grannen dör och in flyttar en ganska otrevlig familj med ankor, som så småningom hetsar trapphuset att tycka illa om Ödlan, utan någon särskild anledning alls. Temat känns onekligen aktuellt. Fräscht känns det också att Eva inte slår in hela slutknorren i rosa presentpapper, utan att det inte slutar så skimrande lyckligt, Pappa Ankan blir inte automatiskt snäll, för att hans barn får åka luftballong med Tanten och Ödlan.

Pål Janssons bilder tilltalar mig, de är detaljrika och passar för högläsning. Varenda sida kan ta en evighet att komma förbi, för jag var så klart tvungen att pröva boken på en grupp elever, och bilderna fullkomligt dissekerades innan jag fick vända blad, så jag vet det av egen erfarenhet. Gillar man Pija Lindenbaums böcker om Gittan eller Zlatan, visst borde man gilla Eva Dahlgrens och Pål Janssons bok om Tanten och Ödlan? Jag ser fram emot fortsättningen!

Johanna Karlsson