Efter att ha tänkt ett tag säger jag så här: ”Extremely Loud & Incredibly Close” började litterärt, jag föll handlöst! Dock, en bit in i romanen letade sig Safran Foer och andra New Yorkares personliga tragedier in i utförandet av historien, plötsligt riktar han sitt tal till de som upplevt 9/11, till alla som var där, till alla som förlorade ngn eller ngra – inte i första hand till en läsare ngn annanstans i världen.
Det är välgjort, men det känns delvis en annan genre än den tidigare mentionerande uteslutet litterära. Romanen blir en bearbetning av känslor och Safran Foer är för involverad; det är inte en betraktelse, det är alla blodiga tarmar och hålögda nätter av varje människa som ngnsin förlorat en närstående. Det är, som sagt, bra, men jag hade föredragit en roman som kramade tidigare tänkta tankar ur mig och inserterade ett helt nytt alfabet, ett helt nytt språk, en roman som fallit över mig och dragit åt ordsnaran och presenterat en tidigare odrömd fontänmodell – som ju gjorde faktiskt ”Extremely Loud & Incredibly Close” i början.
Tidigare delar i min följetong:
[Rappor ett]
[Rapport två]
[Rappoer tre]
Snipp snapp snut så var året (& följetongen) slut – gott nytt till er alla!
1 kommentar
Gott nytt år tillönskas alla bokhororna!