Hästböcker
Eftersom mitt återbesök i hästboksvärlden (”Happy-En häst på miljonen”) var så lyckligt, var jag tvungen att slänga mig i minnespoolen och googla hästböcker från förr i tiden.
Lotteserien (Sven Martinson): jag blev aldrig på det klara vad det eg innebar att ha polio, men hennes pappa (pappa i litterturen!) var iaf världens gulligaste och snickrade ihop en liten låda hon kunde krycka sig upp på för att ta sedan ta sig upp på hästryggen där hon var lika rörlig som opoliska ungdomar. För mig var hennes handikapp en variabel som gjorde varken till eller från: hon hade ju egen häst och det var allt som spelade ngn roll.
Ruby Fergusons Jillserie: ett par Jillböcker övertog jag av min far, men de gavs även ut i en ”modern POP-serie” på 80-talet. Det var definitivt ngt speciellt med hästböcker som utspelade sig i England, man kunde drömma sig bort på ett helt annat sätt än i de svenska: hedar & engelska skogar istället för förortsridhus i Sthlms kranskommuner.
Men sedan då? Cecil Bödkers ”Rid i natt, Silas” och Walter Farleys ”Den svarta hingsten” var liksom inte samma sak för att de var så väldigt långt från verkligheten. Jag kommer ihåg att det fanns en hästbok som jag läste om hur många ggr som helst, (inbunden grönturkos med guldbokstäver!) som handlade om Jacqueline (eller var det författarinnan som hette Jacqueline?) som fick rida på rävjakt med allt vad det innebar: borstade ridjackor, blanka stövlar, vita skjortor, flygande manar, stenmurar, hetsiga hundar, lyckliga hästar. Måste leta reda på denna lyxbok igen.
Alla
Som vad räknas ”Vitnos”? Det var ju ingen som red på Vitnos, han var ett russ, men likväl en häst.
Vitnos var ju bara tråkig, tyckte jag när jag försökte läsa böckerna för drygt femton år sedan. Jag tyckte mycket mer om Pysenböckerna av samma författare, och böckerna om Maria och Prinsen minns jag också att jag gillade, även om jag såhär i efterhand inte kan komma ihåg vad de egentligen handlade om (bortsett från det uppenbara: En flicka som heter Maria och hennes häst Blå Prinsen).
Men Jill-böckerna, åh så underbart engelskt hästiga de var! Bortsett från pop-upplagan gav ju också Wahlströms ut dem på 1980-/90-talet. Andra engelska hästböcker som jag läste under stor förtjusning var Primrose Cummings Långritt mot äventyret och Joanna Cannans Rosita tar priset och Jane och ponnystallet (den sistnämnda innehöll ett av mina dåtida favoritscenarion: Hästtjej startar egen ridskola).
”Piglet Ek, var god rid!” av Nan Inger Östman, var en av de bästa hästböcker jag läste på den tiden. Framförallt därför att den handlade om en tjej som var väldigt självständig och fixade allting med hästen och åkte ensam på tävlingar och allt vad hon gjorde.