”Hennes mjukaste röst” – Bengt Ohlsson

Jag har svårt att skriva om Bengt Ohlssons nya bok. Den är jobbig! Hemskt bra, men jäkla jobbig.

Historien i sig är rätt rakt på sak. Så här ungefär; när Karen äntligen får tag i Richard (han svarar på mobilen), den man hon levt ihop med i flera år och som nyss lämnat henne, är han på flygplatsen. Han ska resa bort med sin nya kvinna. Karen kastar sig utan att tänka i sin bil för att försöka stoppa honom. På vägen dit kör hon av vägen. Det är en svår olycka (?), men hon klarar sig. När hon vaknar på sjukhuset beslutar hon sig ganska snart – inga mer män. Hon orkar inte gå in i det här en gång till. Hon är medelålders, hon har två vuxna barn från ett tidigare äktenskap, hon hade ett (som hon trodde) varaktigt, livslångt förhållande med Richard. Men det tog slut. Hon orkar inte ett till försök.

Det här är berättelsen om den resan. Komma över Richard, klara av sin ensamhet, skapa sig ett liv på ett nytt sätt. Inte i väntan och letandet efter en ny man, utan själv.

Det är väldigt bra skrivet. Man känner igen, känner med, får rodnande skamsköljningar och sympati, allt som man ska. Men det är inget uppmuntrande käckt ”det löser sig, oh, det här går jättebra!” eller insmickrande över det. Här är det den hårda, tråkiga, ensamma, jobbiga ensamheten. Alla olika skitsvåra faser och versioner av den, oönskad och önskad. Mest oönskad kanske. Så det är ingen bok jag läser med hopp om tjo och tjim i slutet när mr Right dyker upp, trots allt. Mr Right har ju lämnat byggnaden för gott.

Jag tycker också mycket om Karen som karaktär, hantverksmässigt, men jag tycker hon är jobbig som person. Ännu en sak att lyfta på hatten för. Bengt Ohlsson hade lätt kunnat göra henne trevligare och mer sympatisk, men han gör en vanlig människa med fel och brister som man inte automatiskt vill ha som ny bästa väninna. Dålig mamma? Självisk vän? Och så fokuserar han på felen där, för det är väl så vi gör. Vi tänker mer på våra tillkortakommanden i relationerna till andra än går runt och tänker på allt bra vi också gör. Karen funderar mycket på sina fel.

Det är det här jag menar med att boken är jäkla jobbig. Innehållet, resan, huvudpersonen. Brist på sol och lyckliga slut. Gaaah. Men ändå, så bra. Så rätt, så väl skildrat. Det är en bok man har svårt att släppa under tiden och efter man läst den, det kan jag lova.

Jag har bara en invändning, och det gäller stilen. Bengt Ohlsson är proffs på att komma med träffande formuleringar, skapa en bild av hur något eller någon är. Han gör det ofta här. För ofta. De träffande formuleringarna staplas på varandra och i vissa partier känns det som att jag vadar runt i dem. Jag orkar inte med allihop, och jag tycker att de hindrar framåtdrivet i historien. Allt och alla behöver inte definieras till max, en del kan vara lite luddigt, man förstår precis ändå. I Gregorius tänkte jag inte alls på den här grejen, men i Hennes mjukaste röst stör det mig för mycket.