”Jag känner mig så dahlisk”, skrev jag i ett mail efter att jag ätit lakrits tills jag mådde illa medan jag läste ut ”Himmelsöga” – trust me, halv ett är WAY past my bedtime och Arne är min nya deckargud vars altare jag kommer besöka åtminstone ytterligare nio ggr. Under detta mitt första besök har jag mått så kräkigt att jag lutat boken ifrån mig, som om det skulle hjälpa, jag har imponerats, jag har återfått hoppet så att magen liksom färgats Disney, jag har ignorerat min vanliga bedtime* och boken har faktiskt skrämt mig så pass att jag nästan inte vågade gå upp i trapphuset när jag kom hem tidigare ikväll.

För visst är det lite tokigt att börja på den kanske sista i en svit av tio? Visst är man en väldigt duktig författare om man i kanske del sist lockar ny läsare att börja om från början?

Alltså en deckare (förlåt kriminalroman, kanske vänjer jag mig så småningom vid att säga det liksom vande jag mig till slut säga ”västermalmsgallerian” utan att rann galla ur munnen frätte sönder min pälskrage,) som behandlar Sthlm som en slags stad att räkna med, som behandlar sina poliser och säpoister som människor vars empaticenter fortf är intakt, en deckare som är skriven på allvar med hela nutida samhället (samhälle, oh samhälle,) inuti sig.

Det är sååå värt, och jag är sååå sockerspeedad.

* Vill inte säga lite. Jag somnar nästan automatiskt när solen går ned.

(Tidigare rapporter: nyss påbörjad och del 2.)

Caroline