Inte alls en chock

Jamen, självklart kan jag inte skriva riktig recension av Johanna Ls En liten chock, men inte desto mindre tänker jag delge min läsupplevelse.

1. Jag & Johanna var ett tag involverade samma skrivgrupp och jag tyckte alltid om hennes texter för att flöt de klara & tydliga, och är samma sak med hennes ungdomsroman: ett mkt kärt återseende, det flödande språket: man helt enkelt rinner genom boken utan att fastna rostiga krokar.

2. På en mer personlig nivå är det så klart just det personliga jag njuter av under läsningen, när fångar upp referenser som så absolut jamen, självklart är väldigt mkt Johanna L, tex Coupland, Murakami & Boston.

3. Romanen ger mig hopp! Håll med om att oftast är hopp det enda mänskligheten behöver, och det hoppfulla här är att det verkar inte alls lika hemskt vara tonåring som jag vill minnas att det var; det känns verkligen som om fläker ut sig framför Gustav en framtid under vilken kan hända vad som helst, och det om ngt är för mig hopp. Jag tänker att hade åtminstone jag behövt läsa En liten chock när jag gick i gymnasiet.

4. Min enda minimala stiltanke gäller bokens slut – var som om skiftade tyngden de allra sista sidorna fr Gustav & hans liv generellt, till att enkom handla om hans papparelation. Så klart mest viktigt i hans liv, men som läsare blev jag trots allt lite förvånad, överraskad, överrumplad: helt enkelt surpriserad det plötsliga koncentrationsskiftet (minimalt chockartat, skall jag vara putslustig).

Petra har också läst En liten chock.