Johanna K och deckarna

När jag var lite yngre gillade jag Virginia Andrews, som företrädelsevis skriver om syskon eller släktingar som blir kära i varandra. Vid sidan av Andrews gillade jag Elizabeth George och Patricia Cornwell. Särskilt George. Jag levde mig in i relationen mellan Havers och Lynley och inför varje jul önskade jag mig årets nya bok i serien, för var det inte så att den brukade komma vid jul? Jag minns inte om det var när var Elizabeth Georges böcker började filmas som ”Kommissarie Lynley” eller om det var så att böckerna blev så tjocka att jag inte hann läsa ut dem, men plötsligt samlades de olästa böckerna i en hög. Kay Scarpettas älskare blev innebränd i Patricia Cornwalls spännande böcker om en rättsläkare i Richmond och jag slutade läsa Cornwell också. Nu har jag inte läst en deckare på flera år, om man bortser från böckerna om Nelly Rapp, Lasse Maja’s detektivbyrå samt en och annan Laura Trenter som jag har läst tillsammans med mina elever (”Bah! Vilken tråkig litteratur!”, tänker jag när jag läser Laura Trenter och funderar på om jag verkligen borde tipsa mina 9-åringar om hennes böcker, å andra sidan kan jag väl inte ha varit ensam om att ha slukat böckerna om Kitty eller systrarna Mary och Lou och jag tror inte att den läsningen kan haft någon som helst skadlig effekt på mitt vuxna läsande) och ärligt talat vet jag inte riktigt om jag saknar dem heller. Eller så är det så att vi bara har en svacka, en paus, några dåliga år, ungefär som det brukar vara med mångåriga relationer. I så fall kanske jag kunde läsa ikapp de tre-fyra sista böckerna om Lynley och Havers i somras. Senast jag läste om dem var Havers i onåd och hade fått sluta som Lynleys assistent, jag minns också en intressant sidohistoria med Havers och hennes grannar, den ensamstående pappan med den nyfikna dottern. Kanske kan det bli någonting till Beach 2007, för oss som tänker mer på tjocka pärmar än tvättbrädor.