”Kapslar” – Viktor Johansson

Jag är ju mkt förtjust i Ett lysande namn, dvs chocken när jag inte föll handlöst inför Kapslar var enorm. Det luktade för mkt sjukhus och medicin, det ruttnande köttet hade ingen dragningskraft på mig! Jag tänkte, nu är det stora fel på mig, jag kanske är död. (Kanske struntar jag i hur det går för om inte människorna, så iaf för jorden?)

Säg något om kärleken som inte är en dikt.
Från flygbildena kom djuren i röda blodkroppar,
ett pärlband av händer efter den hand som rör sig.
Det steg upp och smakade av rosorna till frukost, ett lysande namn.

Försök två: jag tänker jag kanske är för lycklig för att ens kunna föreställa mig, kanske har min felicità utrotat, o det mkt effektivt, min kapacitet att imaginera. Alla ord! Orden är så många, alldeles för många, det är än hit än dit.

Till slut, ja, smakar starkare vissa avsnitt jag gärna trycker min barm, avsnitt jag gärna vidaresänder, men sammanhanget, sammanhanget förbigår mig kanske inte helt, men jag lämnas alltför oberörd. (Som ni förstår stör det mig ngt alldeles ofantligt.)

Handen över din mun ska så bli ett ord,
ett rotsystem genom halsen vidare mot jorden.