”Bensin” – Karin Ström (igen)

Nja, den går fort att läsa, bara 92 sidor lång, men man växer väl upp, antar jag, och börjar tycka att andra saker är bra. Bensin kom ut 1997. Då var Karin Ström 20 år. Huvudpersonen är 19 år och kajkar, under en sommar, till sin ungdoms heliga platser: San Francisco, New York, London, Manchester. Den där sommaren och under den efterföljande hösten, upplever hon att hon väl växer upp, att hon slutar se omvärlden med allt det där naiva skimret, som man gärna filtrerar objektivet med när man är tonåring, och det hände väl med mig också, kan tänka. Jag är inte längre, superimponerad, av den som kan rabbla indiebandeshits, Primal Screm-låtar eller – för all del – skivbolag som gav ut soul för 35 år sedan, för det var jag verkligen då, jag memorerade smala popmusiker och upprepade som ett mantra, när jag mötte någon jag ville göra gott intryck på, man ville ju gärna svänga sig med berömda kvarter i San Fransisco eller New York, som om det vore sin egen bakgård, och nu tänker jag att jag förstår att jag blev imponerad, för nog måste Ströms debutbok tilltala unga tjejer som gärna ser musik som sin religion, nog finns det fortfarande en marknad för namedroplitteratur, men jag kan inte tänka mig att Karin Ström skrev den här boken med ambitionen att det skulle vara en bok för 30-åringar, så nu vill jag gärna lämna ifrån mig den. Varför då inte på bokbytet, 20 augusti? Då kanske jag till och med skulle kunna hitta Karin Ströms andra bok, Feber.