Bokhora.se

08/10 2007
12:27

Kenta och barbisarnaJag förstår inte varför jag alltid vill kalla den för ”Kenta och småbarbisarna”, Pija Lindenbaums nya ”Kenta och barbisarna” om Kenta som både kan spela fotboll med killarna och leka med Barbie med tjejerna?

Pija är en favorit. Ända sedan jag läste ”Gittan och fårskallarna” har jag varit så imponerad av Pija. För att hon faktiskt verkar ta sina barnböcker på allvar, för hennes detaljrika teckningar, för att hennes språk aldrig känns krystat, däremot ungefär precis så som femåringar på min skola pratar.

I ”Kenta och barbisarna” vill pappa väldigt gärna att Kenta ska spela fotboll med de andra pojkarna. Kenta packar sin ryggsäck själv och knallar in till tjejerna i dockvrån. Först får han kämpa lite, tjejerna tycker inte att det är helt okej att Kentas docka heter Barbie och att hon föder fiskpinnar istället för köttbullar på BB, men i snickis bondar han med flickorna och Barbie och Anna-Rosa-Guld bestämmer över de extrastora lejonen. När fröken plockar fram prinsessetyger upptäcker de andra pojkarna Kentas lekar och killarna inser, till tjejernas inte jättestora förtjusning, att det går rackarns fint att spela fotboll i prinsessekjolar.

”Jag tycker att det var synd att Kenta var bra på allt”, kommenterade pojkvännen efter högläsningen. Samma problematik ser DN-skribenten Pia Huss. Jag, å min sida, tycker att det är kalasbra att Kenta är bra både på att spela fotboll och att leka med Barbie. Det är inga superherokrafter som Kenta besitter, det är bara det att han är bra på och gillar både typiska pojk- och flickgrejer, och det är inte så särskilt imponerande i sig. Jag tycker att det känns som att det är ett ganska uttjatat ämne att skriva om pojkar som gärna klär ut sig i flickkläder och som inte blir valda först på gympan. Det jag gillar med Kenta är ju att han inte lägger någon värdering i det han gör. Visst, han inser att han inte är lika självklar i dockvrån som på fotbollsplanen, men Kenta rör sig på dagis med en air av ”big deal, jag gör vad jag vill och vad jag gillar” (å tredje sidan: hade han kunnat göra det om han hade varit tjej?).

Kenta är i själva verket en blivande drömhunk, skriver Pia Huss. Ja kanske, kanske blir jag så förblindad av Kentas avslappnade attityd till dagisaktiviteterna att min eventuella saknad efter att Kentas inställning problematiseras, helt glöms bort. Jag tror emellertid att en viktig del i högläsningen av ”Kenta och barbisarna”, är diskussionen efteråt och jag tror att det är där, i diskussionen, som barnens syn på typsikt kvinnligt och manligt utmanas. Glöm kort sagt aldrig bort diskussionerna efter högläsningen – oavsett om du läser för en grupp elever eller högläser för ditt barn under gonattstunden. Det är ju där som tankarna, när de måste formuleras, får möjlighet att utvecklas! ”Kenta och barbisarna” är ett utmärkt avstamp för en intressant genusdisskussion.

1 kommentar

1 kommentar till ”Kenta och barbisarna” – Pija Lindenbaum

  1. Kanske namnförvirringen har med Else-Marie och småpapporna att göra?

    Vad gäller din fundering om huruvida en tjej hade kunnat göra samma sak: Det jag tycker verkar vara så intressant med Kenta (har inte läst boken än, men väntar ivrigt!) är att han är en kille som gör tjejiga saker. Vi har redan en massa pojkflickor, det är ju hyfsat accepterat, åtminstone om vi jämför med hur oaccepterat det är att vara flickpojke, det är ju ett ord som inte ens finns. Flickor som klättrar i träd och spelar fotboll har vi redan sett, även om det kanske inte alltid är okej så verkar folk i allmänhet ha en betydligt emr avslappnad attityd till det än till en liten kille som vill ha prinsesskläder och leka med barbiedockor.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida