”Kleopatras kam” – Maria Ernestam

Anna, Mari och David är tre mycket goda vänner som hållit ihop i vått och torrt genom livet (de är kring fyrtio). De har alla valt olika yrkesbanor och har haft framgångar på var sitt håll, men de känner sig inte hundraprocentigt nöjda just nu. När David lanserar idéen att de tillsammans ska starta en firma, Kleopatras kam, som tar till vara på alla deras kompetenser tvekar de därför inte en sekund.

Firmans koncept är problemlösning. Dem emellan så kan de ekonomi, juridik, matlagning, inredning, undervisning, med mera. Kort sagt, de kan hjälpa människor med allt man behöver i livets olika skeden. Tror de, och i början har de rätt. Firman får uppdrag och de lyckas lösa dem.

Men att ”hjälpa till med allt” ställs på spets när de söks upp av Annas granne, Elsa Karlsten, som är en hunsad, psykiskt och fysiskt misshandlad hemmafru. Hon vill inte ha hjälp med vare sig ekonomi eller matlagning, hon vill ha hjälp med… att döda sin man. Och hon kommer att betala bra för det.

De tre vännerna slår bakut. Den här typen av tjänst var inte påtänkt. Aldrig! Hur skulle man kunna?! Elsa Karlsten ska få hjälp på alla de sätt att lämna sin man, men….

Fast pengarna ..? Alla skulle de gärna just nu få in lite extra pengar.

Parallellt med utvecklandet av firman vävs de tres egna historier in. Trots att de är mycket goda vänner är de egentligen inte särskilt bekanta med varandra. Det finns många saker som ligger i det förflutna och spökar, och dessa saker ställer till det än idag och får dem att handla som de gör. (Hemska mammor och osynliga barn verkar vara en genomgående konflikt hos Ernestam. Busters öron, här en till liknande.)

Det är alltså en historia om dessa tre liv som vävs ihop med företaget och de moraliskt betänkliga förslag som kommer in.

Ernestam fortsätter på sin egen genre – drama med brott, eller brott med drama. Hennes böcker och ton känns osvenska (nu menar jag på det positiva sätt som Fredrik Lindström har observerat, vi gillar ju osvenska saker här i landet). Människorna är inte riktigt som vi brukar vara, de pratar annorlunda, de känns annorlunda. Även om Maria Ernestams karaktärer också kan gå på Ica och handla mat, så är det liksom inte ”Ica” eller ”handla mat” på samma sätt som för oss andra. Svårt att förklara, men för mig så känns alltid hennes figurer lite fel, men ändå rätt. De är definitivt mer spännande än ”vanliga”.

En annan sak hon fortsätter med är att snabbt bygga upp en spänning, mycket bra. Firman och delägarna, allt varvas så att man läser och läser. Gärna i ett svep. Det är precis som i hennes tidigare böcker. Man bara luras in på ett smart sätt och måste få veta hur det ska gå.

Ytterligare en aspekt som alltid finns med är att det läggs mer fokus på varför än hur. I Ernestams böcker är inte tillvägagångssättet av ett brott det viktiga, utan istället vägen fram till om det ska begås eller inte.

Det gör att jag som läsare känner mig både lite fint moralisk och reflekterande, samtidigt som jag får spänning. Smart drag! Det är nog det som gör att Ernestams böcker inte känns som den vanliga svenska dussindeckaren. Här är det mer arbetat, mer tänkt, mer att bita i. Och så det osvenska som kronan på verket!

Den förra boken, Busters öron, lanserades stort av Forum och det var uttalat att de hoppades på August-nominering (och pris väl) för den. Så bländande tycker jag inte att Maria Ernestam är. Jag tänker på Bengt Ohlssons Gregorius tex, som jag kan gå tillbaka till flera gånger och slå upp vilken sida som helst och njuta av. Den är så vackert skriven, den är så innehållsrik på alla plan. Maria Ernestam når inte dit för mig. Hon är bra och jag gillar hittills alltid det jag läser och hoppas att fler ska upptäcka henne, men för mig är hon ingen jag återvänder till när boken är färdig och gåtan / konflikten är löst. Så långt räcker hennes berättelser inte.