”White line fever” – Lemmy Kilmister

Lemmy Kilmister är sångare i det engelska bandet Motörhead. Och en mycket, mycket galen man. Som med så många andra musiker, är det självklart förvånande att han öht står på benen idag men de är sega de där rackarna. Nu berättar han historien om sitt liv i självbiografin White Line Fever och även om det är lite väl mycket buskis mellan varven – ja faktiskt – så är det ju ändå intressant läsning. Ett stycke engelsk musikhistoria ur en annan synvinkel än den jag vanligtvis läser (dvs Beatleseran) och jag tycker det är lite förvånande att denna skräckinjagande man (han är INTE snygg) har fått ligga så mycket som Lemmy säger sig ha gjort. Det är mycket ligga i boken. Tjejer, droger, musik och en hel del självgodhet. Får man tro Lemmy själv, är det han och ingen annan som är kungen av musikuniversum. Det låter ungefär såhär mest hela tiden:

Gosse, de där Finlandsspelningarna var som Fellinis Satyricon backstage. Det var så fruktansvärt, så fantastiskt! Jag hade några underbara tjejer på den där turnén. Jag minns ett ställe, vi var tvungna att åka två mil genom ett grustag för att komma till en stor hytta där spelningen var – och lokalen var fullpackad! Jag har ingen aning om var fan alla kom ifrån. Men jag fick tag på en helt otrolig tjej den där kvällen – sexton år, makalöst vacker. Hon tog av sig kläderna och jag föll på knä i tårar och tackade Gud.

Ja, man kan väl nu tycka vad man vill om det men jag läste ändå boken med visst nöje. Jag tycker om musikbiografier av någon anledning, trots att jag själv är så komplett ointresserad av musik. Lemmys liv påminner mycket om Ozzys, fast utan det svarta som ändå verkar ha präglat Ozzy under stora delar av hans liv (jag läste inte mindre än 3 Ozzyböcker under Asienresan i våras). Lemmy är mer som en glad speleman som ruskar av sig bekymren och trallar vidare, skriver en låt på 10 minuter, genomför ännu en kaosartad spelning och raggar upp en tjej efteråt. Hakuna Matata är Lemmy Kilmister i ett nötskal.

Bild: Robs.dk