Lunch bakom horisonten

Jag läste Bengt Jahnsson-Wennbergs Lunch bakom horisonten häromdagen. Handlar om en uppväxt med sjuttiotalistiskt frimodiga föräldrar. Det betyder i klartext att föräldrarna är så prilliga att man antingen kommer behöva tusentals timmar i terapisoffan för dyra pengar eller så skriver man en bok om det. Finns ganska många sådana böcker. Jag har läst en hel del av dem också. Jag tycker öht om böcker som pratar mycket familj, vet inte riktigt varför (det får jag väl kanske svar på via en egen terapisoffa någon gång men min familj var inte tillräckligt prillig för att framkalla ett akut terapibehov).

Mysig glad familj som bor på landet o älskar djur, en knasig konstnärlig styvpappa, en ännu knasigare mamma och en alkispappa. Och i princip ingen barnuppfostran eller regler. Hej glada sjuttiotal! Det är gladkul läsning fast jag irriterar mig på att han ibland slår knut på sig själv för att framställa mamman som så TOKIG. Det är det värsta jag vet, när man ska framställa sig själv eller andra som helt roligt och spontant galna. Det blir alltför ofta lite väl krystat på sina ställen. Jag gillar mer när Bengt skriver om relationen till den riktiga pappan. Så är det ofta med böcker för mig, det är avsnitt eller delar av handlingen som tilltalar mig extra mycket. När jag återvänder till den här boken kommer det att vara för att läsa pappatexterna. Då är det skönt att man har läst hela boken. Vid omläsning två kan man fuska sig igenom avsnitt och ändå förstå vad det handlar om.