”Lyckan, kärleken och meningen med livet” – Elizabeth Gilbert

Lyckan, kärleken och meningen med livet. En riktig Oprah-bok, av flera anledningar. Författaren har skrivit för O magazine (alltså Oprahs tidning), ämnet i boken är som gjort för en show, och till och med blurben på framsida är skriven av Oprah; ”en knockout, fylld av visioner”.

Författaren, en kvinna kring trettio, erkänner äntligen för sig själv att hon inte trivs i sitt äktenskap, med sin man, i sin dyra New York-förortsvilla, eller med sitt liv och sin fina karriär. Hon vill göra något annat. Hon måste lyssna till sig själv. Ah, denna självförhärligande slogan; att lyssna till sig själv. Via en lång, hätsk och dyr skilsmässa, och via ett nytt förhållande som är passionen med stort P men som innebär en till skilsmässa, samt en depression på det, befinner sig till slut Elizabeth Gilbert i Italien. Det är första etappen i hennes år att lyssna på sig själv. Hon har blivit av med massa pengar i skilsmässan men fått ett förskott av förlaget för att kunna göra sin resa och skriva om det. (Härligt! Min mejl finns ju här till höger om någon vill höra av sig. Det behöver inte vara ett år, jag kan tänka mig två-tre månader. Låt oss diskutera?)

I Italien ska hon lära sig italienska under fyra månader. Det har hon drömt om sen hon var liten. Efter Italien blir det Indien ett par månader, meditationstillvaro på ett jättetufft ashram ute på vischan. Efter Indien blir det Indonesien där hon egentligen inte har något syfte, men tack vare sitt jobb som reporter har hon tidigare träffat en mycket fascinerande medicinman och blivit inbjuden att återvända. Så hon bestämmer sig för att tillbringa ett par månader där också. Det stora syftet med hela året är att hon ska uppnå harmoni och balans igen efter allt hon gått igenom.

Varje geografisk del i boken består av 36 berättelser, och tillsammans blir de 108, som är det antal pärlor som ett traditionellt indiskt bönehalsband har. Det här förklaras i inledningskapitlet och redan där börjar jag skruva på mig lite. Sen börjar själva berättelsen. Det blir en blandning av krishantering, självbiografi, reseskildring, new age-flum och vanlig roman. Hur funkar det? Sådäääär. Den är inte lika smetig som tex ”Tisdagarna med Morris”, och inte lika new age-ig som Coelho, men den blir ju inte så himla bra för det. En del händelser är intressanta och spännande, andra känns helt onödiga, och framförallt självupptagna. Min åsikt blir att Elizabeth Gilbert har skrivit en jättebra bok om sitt år, för sig själv. Jag som kvinna i Sverige, som blev intresserad av boken pga ämnet och situationen, jag får inte så värst mycket tillbaka när jag läser. Det är för många ointressanta sidor och utvikningar om tex långsamma meditationssånger som hon inte klarar av och varför, som jag måste plöja igenom. Boken är alldeles för lång! Den utlovade knockouten och visionerna lyser med sin frånvaro. Det är alldeles för mycket Elizabeth Gilbert i vägen för det. Hon blir så privat hela tiden, och hon är inte så jättespännande, sorgligt nog. Inte heller så bra på att klä sin resa i spännande ord. Eller på att lyfta sitt och sig själv till något som angår fler. Och vad finns kvar då? Tja… säg det. Jag gillar all mat hon åt och noga beskrev i Italien, men jag är inte alls imponerad av resten.