Maja & kulturmaffian
Under semestern har jag med spänning följt debatten både i SvD och DN (+ här), ang. Maja Lundgrens kommande roman ”Myggor och tigrar”.
Jag erkänner: jag har aldrig läst ngt av Ranelid, jag har försökt men det har helt enkelt inte varit i min smak, * däremot har jag lyssnat till flera intervjuer med honom i vilka han slängt ur sig idel vacka tankar: jag har suttit fängslad, oförmögen att göra annat än att lyssna. Därför blir jag lika förvånad (samt road) varje ggn jag läser ngra av hans uttalanden, det ena mer galet än det andra.
Hsh, ”Myggor och tigrar” – spännande eller inte? SvD trailar morgondagens recension: ”Maja Lundgrens attack ingen fungerande roman”. Jag tänker att upproret kring romanen (ett ämne som bör uppröra, men dagspressdebatt är att föredra framför romanformat?) är lika överflödigt som var haussen inför ”De skamlösa” – dvs much ado about pretty much nothing at all. Hur tänker ni?
Alla
Ah, de liknar den vid Carina Rydberg, frågar: ”är det en litterär linje ni håller på Bonniers?”, jag tänker: ”hm… intressangt!”.
Ge du Ranelid en chans! Han skriver mycket bra, till skillnad från många andra vars skit ges ut och inte får antastas. Bryr mig inte om vilket det är man eller kvinna som skrivit; vill läsa välskrivna intressanta böcker helt enkelt.
Rekommenderar följande böcker av Ranelid:
”Till alla människor i himlen och på jorden”
”Tusen kvinnor och en sorg”
”Min son fäktas mot världen”
Får väl erkänna att jag inte följt debatten så noga (men känner till den).
Maja Lundgrens nya kittlar skvallernerven mer än intresset för själva boken. Pompeji-boken kom jag aldrig genom även om den fick fin kritik (har jag för mej). Jag misstänker att jag kommer att bläddra genom boken i bokhandeln, liksom fånga det gottaste, men sen inte mer.
Åh jag var på Aka idag o bläddrade igenom. Lättsamt, liksom. Köpte dock enkom Dirty dancer, fyrtio spänn rea hardcover, som hittat!
Gagga – vad säger du om Krigaren då??
Maja Lundgren har helt rätt i att det finns en gubbmaffia i kulturvärlden. Men att skriva en halv-lögnaktig skvallerbok är väl inte rätt sätt att komma till rätta med det. Inte minst eftersom hon själv uppenbarligen legat runt med alla hon kommit åt och använt sex som maktmedel. Barnsligt om du frågar mig.
Sara! Jag vet ingenting om lögn- eller sanningshalten i boken, och det tror jag inte ngn annan gör heller, förutom närmast sörjande.
F.ö. tycker jag det är än barnsligare att kommentera på Lundgrens sexliv ety jag förstår inte vad det, ymnigt eller povert, har med romanens eventuella sanningshalt att göra.
”Krigaren” har jag ännu inte läst.
Jag är nyfiken på Myggor och tigrar, främst för att den verkar ha beröringspunkter med både Strindbergs Infernokris och Carina Rydbergs Den högsta kasten. Upprördheten kring romanen är förstås rätt fånig, men jag välkomnar alla kulturdebatter, även om just den här känns väldigt 1997.
Jag har iaf lagt in en Adlibris-beställning och väntar med andakt!
PS: Ranelid är ett vandrande skämt. Fortfarande. Han är säkert en duktig stilist, men jag har så otroligt svårt för hans blommiga, bajsnödiga språk. Hans totala brist på humor och självinsikt (och hans penchant för läppglans, haha) hjälper inte heller.
Helena, jag håller helt med dig ang Ranelid. Kan inte läsa böckerna för att mannen står i vägen; hör hans röst, vill inte göra det. Och tänker att detta är samma debatt som kring Isobel Hadley-Kamptz bok. När den kom ut i våras skrev en rad recensenter att de inte kunde säga något om boken, egentligen, för att bloggen/kvinnan stod i vägen. Då var frågan om detta är specifikt kvinnligt. Något positivt att det inte verkar vara det är det väl ändå. Eh, ostrukturerat, hoppas det jag vill säga kommer fram.
Helena, jag tycker de flesta (svenska) litteraturdebatter känns väldigt ankdammiga! Men ändå vill jag ju läsa, nyfiken i en strut. Antar dock jag kommer glömma denna lika fort som gjorde jag Skamlösa-debatten.
J: jag försöker att läsa romaner som alltigenom fiktiva – annars är det bara att kalla det biografi et voilà, skvallerkråkorna får sitt! Det tycker jag är lite märkligt med Myggor och tigrar, att kalla det roman men vara ”helt verklig”. Intressant, ja, men litteratur..? (Tror dock inte jag borde uttala mig om det eg förrän jag läst den!)
Jo, jag håller med. Detta torde dock handla mer om debatten kring än själva läsandet. På ett plan kanske det tom kan ge mer att veta något om författaren, i vilken kontext hon verkade etc. I fallet med Isobels bok gav det mig mervärde, hade nog inte gillat den så mycket som jag gjorde om jag inte under en tid innan följt hennes tankar i bloggen. Jag tycker hon verkar sympatisk – alltså blir boken bättre. Och i fallet ranelid tycker jag då precis tvärt om. Frågan är hur författare kan förhålla sig till att vara publika i andra medier än sitt eget (roman)skrivande. Och Myggor och tigrar kan jag inte alls uttala mig om, har inte läst den, och bara förstrött tagit till mig debatten. I dn idag rec, men den inbjuder knappast, trots att den jämför grepp i boken med Carina Rydbergs. Att kalla den roman har väl fördelen att det ger författaren full konstnarlig frihet, att kalla den helt verklig kittlar skvallerkråkor. Tror jag.
Ahhh, ja det är precis därför jag inte brukar lyssna på författarprat eller gå på ”träffa-författaren-events” osv – jag vill läsa deras texter, inte bli påmind om deras ev fula skor & dålig andedräkt – dvs deras drag av mänsklighet är jag ointresserad av. Jag vill bara ha txt de producerat.
Jag försöker igga de ständiga liknelserna mellan Myggor o tigrar och Den högsta kasten: dels för att jag älskar Rydberg och dels för att Den högsta kasten är hennes sämsta bok, helt oväsentlig i alla sammanhang förutom skvaller-. (Esom jag inte bodde i Sverige när den kom ut kände jag inte till ngn av de inblandade, dvs romanen var totalt ointressant.)
Och aha! här kommer den filosofiska frågan: går det att skärma sig från att veta?
Veta vem det är veta vad som skrivs om? I så fall hur (och vill man?) Kanske bara läsa daterad litteratur (eller hrm, inte befinna sig på internet fullt så mycket som jag, mao inte snappa upp fullt så mycket som bara verkar ske.)
Eller bejaka. Veta så mycket som möjligt och därmed ge texten ännu en vinkel. Om detta vet jag alltså inte, jag funderar, för i ena fallet ger det mera, i andra sätter det upp hinder. Och jag skulle kunna ge fler exempel på båda.
Åh! Jag som gillade Den högsta kasten!
Skvalleraspekten är helt klart det mest intressanta med Myggor och tigrar, men visst är Lundberg en ganska ansedd författare? Fick inte hennes Pompeij jättebra kritik när den kom? Jag har inte läst något av henne, men skvallerbyttan och suckern för fiktion vs verklighet (jag vet, sååå po-mo, sååå 90-tal, darling) i mig måste läsa. Angående Den högsta kasten håller jag med om att det är en av Rydbergs sämre böcker – jag föredrar min Rydberg i skräckkostym – men det säger egentligen inte så mycket. En halvdan Rydberg = bra bok, säger the fangirl.
För mig är det nästan Inferno-vibbarna som känns mest intressanta förutom de uppenbara Se & Hör-konnotationerna. Gud, jag älskar Inferno. Absintångor, paranoia och totalt meltdown!
Att skärma sig helt är nog omöjligt så länge man internettar sig genom livet, dock kan man ju välja huruvida man vill, eller inte, läsa intervjuer, åsiktspaneler osv.
Helt högtravande fortsätter jag dock hävda att god litteratur (jag skulle kapitalisera vore det inte alltför jävla högtravande) är litteratur som (mer än) håller även när läsaren vet ingenting alls om författaren, även tjugo och fler år efter att den skrivits (som ngt annat och mer än nostalgi, vill säga.) Texten skall vara så tajt att det är läsaren egalt hur författaren ställer sig i politiska frågor el vad tycker hon/han om MQ:s senaste kampanj.
Helena – ja Pompeij hyllades mkt! Jag fick halvdana vibbar av den men är ändå nästan övertalad att läsa den just för att den hyllats så till den grad, utan att för den skull bli helt urvattnad.
Caroline: Jag håller med om att god litteratur mer än håller även när man som läsare inte vet något alls om författaren, men mig stör inte biografiska fakta så länge jag är vänligt inställd till författaren som privatperson. När jag inte gillar författarens MQ-kampanj eller åsikter om kräftskivor… DÅ står det däremot i vägen. Se Ranelid. Men jag håller med om att vetskap om hurdan författaren är som person ofta stör mer än vad det tillför. Jag hade en professor i engelska som fick tuppjuck varje gång en stackars ont anande elev började med den gymnasialt nedärvda ”födde/dödde”-litanian om Shakespeare/Emily Dickinson. Han blev helt skogstokig och skrek ”THE AUTHOR IS DEAD!”. Vilket ju stämde i det här fallet, hehe.
Jamen naturligtvis är det så, Caroline. Jag säger inte emot på en enda punkt!
Helena: det är kanske min rädsla att få reda på ngt ofördelaktigt om en författare jag verkligen tycker om som gör att jag sätter på mig hörselkåpor och skygglappar. Tänk om det blev allmänt känt att Diski äter knaperstekta små valpar till middag, driver en rasistisk bokcirkel om söndagseftermiddagarna samt tillbringar sina vardagskvällar med att utöva homofobibaserat våld? Skulle liksom tvärsluta älska då, och jag vill inte.
J: förvisso ngt jag tycker om att höra, men let’s not kill the discussion ;)
hehe, inte alls min avsikt döda diskussion, tänkte faktiskt fortsätta med att kommentera ditt Diski-inlägg, att du fortsätter läsa för att hon verkar sympatisk. Det är det jag menar med ytterligare en dimension. MQ-kampanjer och annat är oväsentligt för läsandet för texten, men känslan inför den som skriver, kan ge ytterligare. Blev tex besviken att jag inte gillade Jaktsäsong eftersom Mats Strandberg verkar så jäkla trevlig på bloggen. Och gillade Jag går bara ut en stund mer eftersom jag tagit del av Isobels tankar inför. Och i fallet Ranelid – säkert mkt bra böcker men jag hör bara hans röst. Där komemr det i vägen å det grövsta.
Det jag håller med dig i är att litteratur måste kunna stå på helt egna ben också – annars är den ointressant, hur intressant och spännande och trevlig/otrevlig en författare än verkar.(Om det inte är en text som läses enkom för att det är en viss person som skrivit, tänker på alla halvkändisar som får skriva om sitt liv. Där är det oftast inte texten som är viktig inbillar jag mig, även om det säkert finns undantag.)
Ja, självklart bör litteratur kunna stå på egna ben för att vara läsvärd, och en bok som inte håller om man inte vet vilka personerna är som nämns i boken eller följt med i debatten kring boken är inte mkt att ha (det är dock inte fallet med den högsta kasten, visste inte direkt vilka människorna som nämndes var, men hur bra bok som helst ändå).
Men kontexten kring ett verk bidrar ändå otroligt mkt till hur man uppfattar verket eller till att det överhuvudtaget blir läst, för jag skulle antagligen inte ha skyndat mig att beställa myggor och tigrar på nätet om det inte hade varit för debatten kring den, och björn ranelid måste jag säga att jag aldrig skulle få för mig att läsa frivilligt pga hans uttalanden och ja, hela hans person. Kanske dumt, men så är det.
Håller med till 100%, Erika!
J: om jag skall vara petig så läser jag Diski för att hon skriver bra, inte för att hon verkar sympatisk ;) Men en petitess i sammanhanget.
Har ännu inte bestämt mig för hur jag skall förhålla mig inför den extra dimensionen. Antar att det går på ett ut: den försämrar för en endel böcker och författare och förbättrar läget för andra.
Erika: just Ranelid vill jag dock, ngn ggn, läsa just tack vare hans märkliga uttalanden. Se om han är lika galen i sina romaner som i kvällspressen, typ.
Det var detta jag – med en blinkning – syftade på: ”Läser Den motvillige resenären och eg suktar jag mer motstånd o djup men kan ändå inte sluta läsa ety verkar hon så genomsympatisk” ;-).
Jag tycker Erika slår huvudet på spiken. Jag kommer nog fortsätta läsa även OM de som skriver, men det är naturligtvis VAD de skriver som betyder något. Det är ju ORDEN som är min kärlekshistoria.
Ahh, då fattar jag. Ja, när jag läste den var jag sugen på ngt annat men var för lat för att gå & hämta.
Säger huvudet på spiken åt att det är orden som är kärlekshistorien!
Ha! Jag tror Rabe säger det bäst: http://shampoorising.typepad.com/shampoo_rising/2007/08/och-i-dag-funde.html
HAHA! Klockrent! I love Annina Rabe. Det där var faktiskt något jag tänkte på i förbifarten kring hela debatten också, om inte de självutnämnda alfahannarna kanske bara får sina redan ansenliga egon masserade av maffiaanspelningarna.