Måndagsmöte: Stefan Hammarén

Måndagsmöte om läsning med textingenjören Stefan Hammarén som även har en blogg.

Vilken genre läser du helst?

Har eg. inte någon favoritgenre, skulle gärna vilja att någon dadaism skulle vara rådande ström idag, modernare samtida form av den. Galghumor gillas, och absurda grejer, men det skrivs ju så lite sådant, eller så missar jag det nästan jämt.

Vad läser du just nu?

Har stannat väldigt upp i mina läsningar efter alla kärlekssorger, kommer av mig så fort. Är också så, att i tider jag själv skapar intensivt text, har jag svårt för andras böcker, och dessvärre har jag skapat intensivt sammanhängande nu i flera år. Så mina läsningar är inte nu vad de borde vara. Men ströläser som bäst ”Leve aspidistran” (”Keep the Aspidistra Flying”) av George Orwell, det finns en så vacker film efter den även om boken inte har helt språket. Henry Miller skrev om Aspidistran vackert, som hälsning ”Håll aspidistran högt”, sa åt någon i ett draga avsked det, men när jag skrivit det några gånger åt några på återhörande har de personer aldrig mer hört av sig ordet av, så något konstigt där nog, jag förstår inte. Nå Orwells aspidistra handlar delvis om ett ”författarhjärtat” tida hålla villråda, och han käre och självförföljda gripna kärleksman och återspeglade gör i talande pose väl slutligen på mitten sig utlopp rätt något illa tilltyg åt henne fina som viktorianska hyresvärdinnans växta Aspidistra, skriver nästan i bladen erinnyens ett det han revs vilken bort än för, driva blad. Allvarlig är han också till visso det. In säger ”de höll sig respektabla, de höll aspidistran högt. Dessutom var de levande. De var förenade i livets midja. De avlade barn, något som helgonen och de som bevarar sina själar aldrig någonsin gör. Aspidistran är livsträdet, tänkte han plötsligt” (6 x ”de”). ”Vad skulle han då ta sig till med manuskriptet? Det bästa vore att spola ner det i WC-muggen. I fönstret på ett av de närmaste husen kikade en spidistra, en strimmig sådan, fram mellan de gula spetsgardinerna.” ”Ett ögonblick greps han av ånger. Vissa delar var i alla fall långt ifrån dåliga. De verkade så jävligt synd att slänga bort den, efter allt idogt arbete han hade lagt ner på den” (2 x ”den”). ”Han vek manuskriptet dubbelt och stoppade det mellan avloppsbrunnens galler. Det föll med ett plask ner i vattnet (2 x ”det”). Vicisti viskata, o aspidistra”. Vet jag undertecknad inte av handlingens än om han har mer problem svårigheter förlägga med sig själva besvärliga skrivandets ett eller blivas sann kärleken sin en ena, försnåla bort i trots av, men med båda som det bar i axlarna ut väskor på insidor sig, resa sig bort, ur egna eller i andra. Vet inte heller vilket han älskar mer av av något så vanklas. Försonades han sann i kärleken trots bokens slut snart? Jag personligen försatt avståndets vrål vila kärleksmannen vara, som vet för egen del ganska bra var min aspekt vore nedskrivas ut. I mina egna romantexter och sig persona non gratäng in pussland finns naturligtvis aspidistran ej heller saknas satt in, nämnd visst några gånger redan bra nog inom mina böcker.

Som andra bok läser jag ”The Beautiful Beetle Book”, det är äkta barnbok, och den är mycket vacker (eller lite fånig, eg. mycket fånig), så skalbaggsfantig, så rolig att titta i. Nå därför på andra läsningen nu. Sedan stundom läses nedfall i ”Den sexbente fienden: Leddjurens inverkan på västerländsk krigföring” av Lena Huldén, om insekter, löss och kryp jämte kvalsterjävlar allehanda som ställer till det för herr människan i samband med krig och större tillfälliga folckoncentrationer (och samma tema återfinns skönlitterärt i min kommande Skarabéerboken, om än inte av någon nyttoläsning här nu, eftersom mitt manuskript är klart och förläggaren förbjudit ytterligare tillägg, så mera av jaha-läsning närmast, därtill glad att jag har grejer, tre- och sexbeningar som denna bok saknar) och så börjar jag på nytt medelst rätt knepiga ”Fallet med [medelst] trasdockan, och livets sluträkning” av surrealisten Mattias Forshage. Sedan bläddrar jag i blomboken ”The Book of Plants”, tyvärr för stor som sängbok. Detta just nu. Fastän mest läser jag nog i egna texter.

Har du ngn bok som du vill tipsa om därför att den betytt mycket för dig, och i så fall varför:

Henry Millers ”Stenbockens vändkrets” (Tropic of Capricorn) som jag läste just när jag i början skrev första versionen av ”Med en burk soppa”, och då ville jag skriva min berättelse så mycket mer annorlunda än jag höll på med i stil, och slutligen skrevs den ännu mer annorlunda. Det blev just som en stenbockens vändkrets för mig, vilket i äkta mening och mina romantexter blev som otillgänglig terra, tyvärr inte heller alls med samma spontana dynamik som i Millers. Det är förstås fullt möjligt att min stil ändå hade blivit vad den blev, och den har ju också ändrat sig en hel del och håller på och dynamisera sig, dock är detta en slags urbok för mig, som jag var mycket betagen i, men vågar kanske heller aldrig återvända till den, för misstänker att den inte alls är så bra som jag då tyckte, kanske var den bara bra i kontrast mot vad jag själv försökte mig på. Men kanske vill jag inte alls tipsa om den.