Manligt kvinnligt igen då

Tänkte på ytterligare en sak i samband med torsdagens fina Modernistakväll – Ben Watt berättade att han fick två väldigt olika reaktioner från förläggare. Den manliga, Dave, tyckte att boken var så jävla bra och ”manly” och tuff och allt det nu var, medan Alexandra i sin tur var väldigt förtjust i de stycken som behandlade känslor – föräldrarna, Tracey, hans brorsbarn osv. Hur de tacklade sjukdomen, hur Ben tacklade dem och allt sådant. Hon var så förtjust att hon efterlyste mer känslor. Ben skrev då in fler sådana stycken. Det vann boken på. Åtminstone var vi, Bodil och Ben (och antagligen Alexandra) överens om det.

Medan då den manlige förläggaren bara nonono, det är så tufft och manligt och BRA.

Ack ja. Stereotypt så det förslår. Men också konstigt kan tyckas, att han inte såg det resten av världen uppenbarligen fattade direkt. Känslor i samband med den här typen av böcker säljer ju. Jag tror inte boken blivit ens hälften så bra om Ben skulle skrivit den ur en tuffings perspektiv.