Meh…

Det här låter ju bra för en slapp fredagskväll med läsning; ”Ett relationsdrama om åtrå, passion, svek och ett mörkt förlutet som för tankarna till Joy Fielding eller Ian McEwan”. Joy Fielding, ingen koll på, men Ian McEwan, ja, bra. Så jag la mig på soffan ikväll för att läsa Ligg hos mig och… vilket frustrerande ”meh!”. Det kändes som ett lovande ämne från början – ett triangeldrama med världens lyckligaste par som båda på varsitt håll liksom hittar en väldigt oansenlig, trist, tyst kvinna på ett party.
Sen tänker de båda på varsitt håll cirka tjugofem gånger hur precist oansenlig, trist och jobbigt tyst kvinnan är.
Och börjar på varsitt håll träffa henne. Mer och mer.
Spänning? Nej. Bra? Nej. Intressant? Nej. Åtrå och passion? Nej.
Det är svårt att förklara ibland varför man inte gillar en bok, men jag kände mig hela tiden så distanserad genom denna läsning. Den kändes alldeles för akademiker-klyschig med intellektuella, snygga män i manchesterbrallor, slitna skjortor och Hugh Grant-hår som aldrig skulle behöva sänka sig ner till gråa musars nivå. Och så exotiska, smarta, snygga kvinnor med halvindiskt påbrå som går omkring och är attraktiva och mustiga, eller sitter hemma med håret i knut med hjälp en blyertspenna. Charmigt sexigt, ni fattar.
Och lite pengar har dom ju. Men dom bor i Bloomsbury i London. Jobbar på litteraturredaktioner. But of course.
Och den gråa musen är så liten och smal och osminkad och renskrubbad, ser ut som ett barn nästan. Men det är något med hennes röst, den är så speciell… också upprepat cirka tjugofem gånger för mycket.
Det är ju tusan staplat på hög! Klyschig, ointressant, ganska fånig och tråkig. Don’t try this at home.