”Nu heter jag Nirak” – Peter Pohl
Årets mest ovanliga berättarperspektiv. Nirak, en låtsaskompis till Karin, är den som har ordet och genom vars ögon vi ser händelseförloppet. Aha, tänker ni, det här handlar om en femåring. Nej, Karin, huvudpersonen är fjorton, men hon har fortfarande en tät, konstant kontakt med sin påhittade Nirak. Så tät att hon inte tvekar att peka ut i tomma luften och ”visa” Nirak för alla, högt tala om och till henne som att hon finns, och häftigt försvara henne mot sina föräldrar som tycker att hon måste släppa dessa fantasier.
Karins föräldrar är skilda och hon bor mest hos sin mamma. En dag presenterar mamman sin nya kärlek, Roland, gymnastiklärare. En man med en kropp som spelar av muskler. En attraktiv man. Karin som innan bestämt sig för att inte gilla honom, kan inte låta bli att handlöst falla för honom. Så mycket att hon fattar att hon aldrig kan visa det för sin mamma. Roland fattar också det, för attraktionen verkar vara ömsesidig, och det dröjer inte länge innan det blir bekräftat. Det skapas en tidslucka varje eftermiddag när Karin för första gången i sitt liv puttar ut Nirak och ignorerar allt förnuftigt hon säger.
Peter Pohl lägger upp en komplex historia med Nirak och Karin, hennes pappa som träffar en ny kvinna och därmed ger Karin en ”plastbror” i samma ålder som henne. Alla förbinds de tätare och tätare kring cirkeln där Karin, hennes mamma och Roland är.
Svårt ämne, i en svår bok. Jag har problem med låtsaskompisen, de enorma kontrasterna mellan mognad och barnslighet hos Karin och hennes plastbror Kent, deras ton, de vuxnas ibland oförklarliga beteende mot dem. Nja, helt enkelt. Det känns inte som att jag tror på allt när jag läser. Vissa bitar är väldigt bra, andra känns helt orealistiska. Jag tror också att man måste vara ganska mogen som läsare för den här ungdomsboken. Karin är fjorton, och det skulle väl i vanliga fall betyda att läsarna är från elva, tolv upp till femton ungefär, men jag önskar från femton och uppåt här. Så som Peter Pohl har skrivit känns det inte helt självklart att yngre läsare hänger med och tar historien på rätt sätt.
En annan författare som ofta skriver på detta tema, och som gör det lättare, är Katarina von Bredow.
Alla
Peter Pohl blev verkligen sågad längsmed fotknölarna i dagens DN. Recensenten kallade honom gubbsjuk och äcklig, och det måste verkligen vara sjukt svårt att skriva från det här perspektivet om ett sådant ämne. Citatet från boken kändes rätt unket och gubbsjukt, faktiskt, men det kan ju ha varit taget ur sitt sammanhang.
Vad tycker du, blir det gubbsjukt? Jag ÄLSKADE Jag saknar dig, jag saknar dig när jag befann mig i rätt ålderskategori. Janne min vän också såklart.
Helena – jag måste läsa DN, och den fanns inte på nätet än. Men som sagt innan, jag tycker det är en väldigt svår bok för ungdomar.
Jag läste boken i manus för ganska länge sedan och jag blev illa berörd av den. Gubbsjuk … hm, njae kanske, men framför allt tyckte jag den var spekulativ och spelade på ganska unkna fördomar om den unga flickan/kvinnan som bjuder ut sig och mannen som inte kan stå emot.
Men Peter Pohl har ju aldrig gjort det direkt lätt för vare sig läsarna eller sig själv – och nu talar jag alltså om formen snarare än innehållet. Fast den här biten med förbjuden kärlek fick han ju in redan i När alla ljuger, som jag läste i högstadiet och inte alls gillade. Jag kommer för evigt ihåg den som den där boken som bara blev tråkigare ju närmare slutet man kom.
Har läst DN nu. Verkligen en sågning! Jag tänkte inte så mycket gubbsjuk när jag läste, mer att tjejen är så utlämnad. Jag tycker man ska vara försiktig om man skriver om detta ämne, så att man som läsare sympatiserar med rätt person. Nu kanske det låter som att jag förespråkar censur och pekpinnar och att en del ämnen ska förbjudas, fast det gör jag inte. Men. Det som händer i boken är ju fel, ska inte ske, är ett brott, osv. DEN känslan borde drabba mig starkare. Ett ansvar från den vuxne författarens sida att berätta historien men inte göra det på ett sätt som ger barnet i förhållandet något dunkelt beteende och därmed skulden. Det är den vinkeln som saknas här.
Ja jösses vilken sågning! Men svenskan associerade ju till de fortfarande välbläddrade Hellbergsnuskisarna från 70-talet. Nu vill jag ju läsa boken på en gång, särskilt esom jag kallade mig Nirak inte bara vid ett tillfälle som under tonåren.
[...] någon kanske vet kallade jag ibland mig själv (se kommentaren) för Nirak när jag var yngre. Om jag inte minns fel, var det en låtsaskompis [...]
Förstår inte varför så många beskriver ”Nu heter jag Nirak” som svårbegriplig och/eller missförstår handlingen helt. Till och med tidningars litteraturrecensenter som väl bör vara vana läsare verkar ha svårt att greppa den. Jag tycker att det är uppenbart vad boken handlar om. Ett barn som blir manipulerat och utnyttjat av en vuxen man. Det faktum att barnet ibland känner njutning förnekar inte det faktum att det handlar om våldtäkt. Tvärtom gör det saken värre eftersom hon själv förstår att hon blir utnyttjad. Skulden är inte barnets, men hon känner skuld vilket inte är så konstigt med tanke på hur väl den vuxne mannen lyckats dupera henne. Själv är jag 22 år nu, så visst jag är ju en vuxen läsare. Men jag tycker inte att man ska underskatta yngre läsares förmåga att förstå boken. Tror det är just yngre läsare som boken är viktigast för. Det är de som behöver varnas för det beteende som den vuxne mannen uppvisar, så de kanske kan undgå Niraks öde. Är man orolig för att de ska tolka boken fel kanske den bör läsas i skolan så att läraren kan hjälpa till med tolkningen och starta diskussioner om boken. Förresten är det inte huvudkaraktärens ålder som avgör hur gamla läsarna bör vara. ”Karin är fjorton, och det skulle väl i vanliga fall betyda att läsarna är från elva, tolv upp till femton ungefär” är en tämligen korkad kommentar. Huvudpersonen i ”Låt den rätte komma in” är tex 12 år. Enligt ovanstående citat skulle det betyda att boken är lämplig för barn från 9, 10 år upp till 13. Tycker nog inte den boken är så lämplig för en nioåring, så varför inga diskussioner om den?