Om att äta det som bjuds

Efter tvåtimmars-sejour i frisörstol, i sällskap av Se&Hör och Svensk Damtidning, slog mig det uppenbara: ”Varför hade jag inte med mig en egen bok?”. Jag har fyra olästa based on a true story-pocket som bara ligger och väntar på att bli utlästa, är mitte uppe i Joan Didion och parallelläser Denise Rudberg (mitt Rudberg-tema går sådär…), ändå plågar jag mig själv med ”Carl Philip lämnar Emma för ny kärlek” och ”Därför vill inte Pernilla gifta sig” eller ”Därför älskar alla Jennifer Aniston och så får du hennes hår” (jag är uppenbarligen skvalleransvarig på Bokhora). På något sätt har jag sett det som så självklart att jag ska äta det som bjuds när jag är borta, ”nej, jag läser aldrig skvallertidningar, bara hos frissan eller tandläkaren”, men ju mer jag tänker på det desto mer självklart framstår det att man borde ägna kvalitets-egostunden hos frisören till att läsa en riktigt bra bok också. Åtminstone medan man väntar på att vätskor ska göra sitt jobb eller att klockan ska visa att det är dags att sätta sig i frisörstolen. Det slår mig också att jag förmodligen är den sista personen på jorden som inser detta. Ett annat ställe där jag också alltid missar att ta med min egen bok är i väntrummet till doktorn. Jag är en amatör.