Oxanien nyss påbörjad

Föreställ er: en rask promenad runtnavigerandes vattenpussar under förortens bilbroar, det är så mörkt att man inte skulle känna igen ens sin bäste vän om snuddade förbi längs den p-platskantade gångvägen. Tisdagskväll i slutet av oktober, det är nästan november, ett inställt pendeltåg och man vankar av och an på en isvindad perrong i absolut beckmörker. Tills man håller andan, koncentrerar sig på att inte skaka av köld och ställer sig under ett stationsur som sprider ljus över plattformen. Man knäcker ryggen på Robert Byrons ”Vägen till Oxanien”:

Imorse åkte vi ut till Lido och Dogepalatset såg mycket vackrare ut från en motorbåt än det någonsin har gjort från en gondol. En lugn dag måste det vara det värsta stället i Europa att bada på, vattnet är som het saliv, cigarettfimpar flyter in i munnen och det är fullt av maneter. (Venedig, 20 augusti 1933)