Åh jag älskade Marjane Satrapis ”Persepolis” (samlingsalbumet innehållande del 1-4) så till den grad att jag låg långt in i natten och läste, kunde inte sluta förrän det var slut.

Trots följeslagande mardrömmar vill jag ha mer! Jag älskade hur hon tecknade all persisk historia slam-bam, jag älskade hur hon inte förskönade ett dugg sina egna snedsteg. Jag älskar hur hon tecknar och hur hon persnligen ständigt återställer sig och slåss vidare.

Del av min fascination kan måhände härledas att Iran-Irakkriget var den första världshändelsen som skrämde mig till både tårar och sömnlöshet; alla dessa år senare fastkrokar ”Persepolis” där avslutade de ständiga tv-rapporterna från Teheran som jag inte kunde hjälpa men fascineras av; skönheten trots allt.

Del 1 av min läsning.

Caroline