”Redan då var räven jägare” – Herta Müller

Alltså Herta. Alltså min eftersökning Ceausescuböcker, alltså rävarna.

Så står dagarna som gäss i Adinas huvud, tätt efter varandra utan by, gömda som en ryggrad och ändlöst långa.

(Alltså Nobelpriset.)

Sjukhuset spärrar av slutet av gatan, håller fram små belysta fönster, en kedja av månar. Utan tak är fönstren, utan övergång är himlen fastsydd över dem, utan en enda stjärna.

För att ingen, jag tror verkligen ingen annan ngnsin skrivit så här rakt in i huden: Hej Caroline titta på mina ord när kryper de in hjärnveck och trycker på alla dina knappar samtidiga.

En vinter vandrar fram utmed floden-

Därför att rakt ned i alla friskluftade dalar eller vitkalkade väggar bakom roststänger, där ringlar stavelser och hur flydde människor, hur gömde sig, hur byggdes en stad.

I köksfönstret hänger månen, så uppsvälld att den inte kan stanna kvar längre. Den tidiga morgonen har gnagt på den.

Därför att viktigaste mest hemska rörelserna utför människorna mot varandra i slow-motion skrapar man hudens lager genom blodkärl ned till benet tills orkar inte längre kroppen röra sig och har vunnit säkerhetspersonal, vakthundar, en genomskinlig man med en pannlock och badrumskranar formade svanstjärtar, guldbelagda.

Hon hade en mun som en ros, säger han med den ärgiga ringen, och en röst som en näktergal. Den andre fnissar med sina vissna läppar, och bröst av vitt porslin, säger han, och hennes bröstvårtor, de var vackrare än de andras ögon.

Jag tror det är årets finaste.