”Världens sista roman”, del 1
22 augusti, 2007
Inviger man hösten, byts sommarens vita vin mot tyngre röda, gulnar löv längs Karlavägstrottoarer, far man mellan stadens utposter likt en jetlaggad kolibri: ingen rast, ingen vila, definitivt ingen tid ligga dåsa sina dunbolster med underbara romaner och färska frukter. Inte heller ngn lunchläsning, enkom fjorton minuters pendling var morgon, fjorton var eftermiddag. Tjugoåtta minuter är inte alls tillräckligt för Daniel Sjölins Världens sista roman, jag citerar min egen utbox: ”Börjat läsa Sjölin. Mannen med det obegränsade språket. Stor kärlek. Det är så här skall vara den riktiga litteraturen.” (Jag tyckte inte alls lika bra om Personliga pronomen.)
Dela:
Alla
Jag vill också läsa Världens sista roman! Stod och bläddrade i den häromdagen och var sååå lockad men alas, är pank (inte länge till, dock!). Och jag har, genom att överge Storstaden för Förorten, helt plötsligt fått hela 25 minuters lästid – 50 om man lägger till hemresan. Var det något jag tog med i beräkningen? But of course, sa bokhoran.
Bibblan, gott folk, bibblan! För en gångs skull fick vi in boken tidigt: gissa vem som lade sina bibliotekariefingrar på den?