Slutrecension, Maria & Artur

Förklaringen till fokuseringen på Artur fick jag när jag läste de sista sidorna i boken där författaren Jan Arnald presenterades lite utförligare. Att han också var Arne Dahl (en av mina favvosar när det kommer till deckare) hade jag koll på, dock ej att han disputerat med avhandling om just Artur Lundkvist. Därmed kanske helt naturligt att A fick en majoritet av boken, säkerligen svårare att hitta så mycket om Maria eller rättare sagt, det hade väl krävt mer. Känslan var att författaren plockat mycket från hennes egna memoarer Minnena vakar, en bok som jag har läst ofta och med nöje (som verkar vara slut i boklådorna men ISBN:91-0-055681-5). När Jan beskriver Maria är det mycket jag känner igen.

Jag är mycket förtjust i boken! Mindre förtjust är jag numera i Artur som person (och som författare har jag egentligen inte haft så särdeles mycket till övers för honom, jag gillar hans översättningar mest). Hur han sårade henne! Hur hon led och kanske var det därför hennes produktion var så omfattande och av så hög kvalitet! Hon skrev sig nog ur sorgen. Hur det än är, hon hade nog hellre scorat Artur och Artur allena istället för Artur och Ali Khan och resten av manliga släktet medan han reste jorden runt med diverse älskarinnor. Åtminstone får jag den bilden, tycker mig nog också se att Jan Arnald tänker samma. Sällan är båda parter lika överens när det handlar om s k ”fria äktenskap”. Den ena rullar runt för att hon ”måste” eftersom den andra vill. Jag hade dessutom blivit galen av att låta någon man skriva dessa små mästrande brev där han klappar mig på huvudet samtidigt som han öppenhjärtigt konstaterar att den senaste älskarinnan ”släppt på sin blyghet litegrann”. Huvva. Det sägs att Maria hade fler män än Artur kvinnor och det är säkert sant men nog kan jag känna igen den hetsen, jadå.

Ack ja, sammanfattningsvis är det en bra bok som är given om man är förtjust i detta produktiva författarpar. Fördelningen Artur-Maria jämnar delvis ut sig även om han får mer plats och det känns som om berättelsen är skriven utifrån honom (därmed inte sagt att den är okritisk, Jan Arnald kommer med några skarpa hugg mot Hr Lundkvist och de är alldeles välförtjänta). Jag tycker också om draget att låta författaren gripa in i bland, med egna personliga kommentarer. Ibland blir det lite krystat som i fallet Cecilia Hagens resor med Diana, men Jan Arnald har ett något mera blygsamt förhållningssätt till sin egen medverkan och därför funkar det bra. Trevligt språk, lite sådär som man kan tänka sig att de pratade, Maria & Artur. Köp och läs!