”Sommaren är inte att lita på” – Frode Grytten

Ibland har man sån tur, sån tur med böcker och smak, och jag blir alltid lika upphetsad när tipsen funkar och smakreferenserna kopplas ihop! Häng med nu – Jo Nesbø tipsade om en norsk författare som vi i Sverige borde upptäcka; Frode Grytten. Jag hade faktiskt nyligen fått hem en bok av honom, och sporrad av att Nesbø är så bra, började jag läsa den ganska direkt. Sommaren är inte att lita på. Och där i början, där var det ju ett omnämnande av Murakami som jag älskar. I kommentarerna på det inlägget informerade dessutom David om att Frode Grytten också var värsta Murakami-fanet. Nu har jag läst hela boken, och jag kan säga att 1) Jo Nesbø hade ett supertips, 2) Frode Grytten kan sin Murakami, och 3) jag är så nöjd och glad över att ha hittat ännu en favorit!

En sak jag älskar med Murakami är att det finns sån luft och rymd i hans stil, och att hans huvudpersoner för det mesta är sköna och tillbakadragna, men ofta lite stukade män. Och även om det inte är stiltje i handlingen så ger det mig alltid ett lugn att läsa Murakami. Allt det här finns hos Grytten med. Gryttens antihjälte, Robert Bell, är en uppgiven, karriärmisslyckad journalist i det lilla förbisprungna samhället Odda (någonstans inåt landet från Bergen). Robert orkar inte hålla på och fjäska för chefen, han tror inte på nya klatschiga slogans som ska få fart på orten igen, han är rätt trött och cynisk i största allmänhet. Det hänger säkert delvis ihop med att han sen länge är förälskad i Irene, som tyvärr valde Roberts äldre bror Frank för fjorton år sen. Inte för att det hindrar Irene från att träffa Robert, men det har hindrat henne från att ta steget och flytta in hos honom. De får nöja sig med stulna stunder och korta träffar.

Tyvärr hittas ett lik i fjorden en het sommarnatt, och det blir full fart i Odda. Mördarjakt, mediainvasion, inställda träffar, allt annat än lugn och ro för Robert Bell. Som reporter är han ju tvingad att nysta i fallet och han hittar snart märkliga saker. Samtidigt känner han starkt, för ungefär hundrafemtionde gången, att han borde sluta älska Irene, koncentrera sig på att hitta en annan kvinna. Men det är så svårt.

På ytan, ett lik, en uppgiven man, en i hemlighet älskad kvinna, en halvdöd småstad. På insidan en jakt på något som ska vara värt att kämpa och leva för, ett halvdött småsamhälle med invandrare och de vanliga fula motsättningarna, en kamp för samhället och människorna att överleva i en tid med nya, globala industrier och moderniteter som golfbanor. Men kanske mest det svåra att börja göra något själv. Det är precis som hos Murakami, hans män råkar också ut för så mycket de inte vill. De har betydligt svårare att komma på och råka ut för något de vill.

Finfin luft och rymd, svart humor, vackert vemod och ironiskt skrockande om vartannat, bitterljuv kärlek, Norge. Ooh, det är så bra. Det här är inte bara en actionfylld mördarjakt (även om den nominerades till Glasnyckeln men jag tycker det känns konstigt för det finns ju så mycket mer och viktigare saker i den), inte bara en sorglig kärlekshistoria, inte bara en vardaglig samtidsroman, det är liksom en kombination av allting. Skrivet av en mycket skicklig författare. Han har hållit på sen 90-talet men här i Sverige finns bara ett par böcker översatta än så länge. Är de hälften så bra som ”Sommaren…” så har jag en riktig treat framför mig. ”Bikupesång” härnäst. Hänger ni på? (Säg ja, ni måste, erat eget bästa står på spel!)