”Taxi” – Alexandra Pascalidou

Har ni, så här, märkliga förhållanden till författare som ni aldrig har träffat? Jag har det, med Alexandra Pascalidou som råkar ha vuxit upp i samma område där jag nu arbetar. Jag varken tycker om eller tycker illa om Pacalidou, däremot läser jag i stort sett allt hon skriver och jag gillar det hon skriver och jag gillar att läsa om hur hon plockade syréner vid skolan, där jag jobbar.

Taxi är drygt 20 historier som Pascalidou har fått berättat för sig under otaliga taxiresor. Varje kapitel är en chaufför och chaufförerna har massor att berätta. Det är nästan så att jag undrar hur bokskrivandet har gått till. Hur Pascalidou kan komma ihåg alla detaljer, hon skriver på ett ställe att hon gör upp om en tid för en senare intervju med en taxichaufför, och sådana historier som chaufförerna berättar, särskilt Josef, som kört taxi i Hollywood, är sådana personporträtt att jag tänker att hon måste haft en diktafon där. Ibland åker hon taxi från nattklubbarna och det är tidig morgon och man antar att det är neddansade klackar och mascarasmetiga ögon och rufsigt hår, hur kan språket då kännas så exakt? Rent och avskalat, men ändå beskrivande? I Taxi berättar Pascalidou någon annans berättelse och jag tänker att här har hon det. Det skulle mycket väl kunna vara det bästa jag har läst av henne. Och trots att jag fortfarande inte tycker varken om eller illa om henne, är det en fin knippe historier som hon kommer med. Och jag blir sugen på att åka taxi. I framsätet. Utan att hets-leka med mobiltelefonen för att slippa konversera med främlingar.