”The gum thief” – Douglas Coupland

Jag läste Couplands nya The gum thief häromveckan, och sen dess har jag funderat på vad jag ska tycka och skriva om den. Den är svår! Handlingen är så himla lovande i början. (Och fiffig!) Man får möta två berättarröster som båda jobbar på Staples (enorm kontorsvaruaffär). Roger är kring 40, något av en loserkille. Han vet att han inte borde jobba på Staples vid den åldern, och om han gjorde det så borde han iallafall vara en slags chef, ha karriär. Tyvärr för Roger så är han bara en vanlig, patetisk, misslyckad anställd.
Den andra berättaren är Bethany, en goth-tjej kring 20 som ser sitt Staples-jobb som ett kort andningshål tills hon kommer på vad hon vill göra egentligen. Hon ska absolut inte vara kvar där länge till, mardrömmen är ju att bli en ny Roger. Bethany har till skillnad från honom vilja, ambitioner och tankar.

Och sen! Den första fiffiga grejen. Bethany råkar hitta Rogers anteckningsbok i personalrummet, läser den, och där finns ett par sidor där Roger låtsas att han är hon. Dvs, det vi nyss läst som hennes tankar är egentligen Rogers påhittade text. Bethany blir både ställd, nyfiken och lite smickrad. Hon skriver en hälsning tillbaka i anteckningsboken. Ett av hennes krav är att ingen av dem ska låtsas om detta. När de ses i gångarna på Staples ska allt verka precis som förr; de känner inte varandra, de pratar inte med varandra. De börjar ”bara” skeppa anteckningsboken fram och tillbaka mellan varandra.

En annan del i den fiffiga historien är Rogers påhittade alster, Glove Pond. ”Vem är rädd för Virginia Woolf”-ripoffen om en kväll, en parmiddag och några liv på väg mot katastrof. I denna roman lånar Roger friskt från Albees grundhistoria och broderar ut med fler autentiska och tragiska händelser från sitt eget liv. Allt detta sker också i anteckningsboken och Bethany är en mycket ivrig Glove Pond-läsare.

Svårigheterna då? Jag har ju läst massa Jonathan Tropper i år, och hans böcker påminner om Couplands, men med mer värme och hjärta. Jag känner ofta att Couplands figurer är väldigt cyniska och uppgivna. Dystra. No hope in sight. Hos Tropper börjar det så, men sen kan det komma en slags vändning. Inte en alldeles rosaröd och orealistiskt lycklig vändning, men något som känns hoppfullt. Hos Coupland börjar det dystert, och sen… Jaaa… Det känns som en läxa i att livet är jävligt hårt så det är bara att vänja sig, att läsa honom.

En annan sak jag har problem med i en del av Couplands böcker är att historierna är så innehållsrika. Ofta händer rejält fantastiska, oväntade saker. Så även här. Jag kan inte avslöja för mycket, men det jag drog ovan, det är bara de allra första kapitlen. Jag tycker helt enkelt att den skruvade handlingen tar lite för mycket plats. Återigen en skillnad mot Tropper; han kan stanna upp, lugna ner och få in mer identifikation. Coupland slänger in en sensationell händelse istället. Jag kan verkligen gotta mig åt hans coola nutidsreferenser och iakttagelser, hans superfina oneliners, hans svarta, humoristiska realism, men när jag läser vidare till slutet och väger ihop allt. Då blir det ganska tungt, tufft och jobbigt. Med risk för att låta som en som måste ha förutsägbart chick lit-format och ett garanterat lyckligt slut (det måste jag inte!!) så föredrar jag numera faktiskt Tropper. Coupland är en sann världsmästare här och där, men Tropper blir min vinnare pga sin helhet.

Ett tips som avslutning – det finns massa fina reklamfilmer för The gum thief. God Jul!!