Tidstypiska mammor

En litteraturmamma som jag kände mer och mer för hela tiden var Bodil i Underdog, Augustprisvinnaren 2001. Hela boken är fantastisk – ett tidsdokument över en uppväxt i Sverige på 70-80talen. Allt man själv kommer ihåg från sin barndom i fråga om saker, företeelser, tankar finns med. Det är bara att läsa och bocka av!

Historien handlar om Johan, hans storasyster Monika och så deras ensamstående mamma Bodil. När boken börjar jobbar hon på en strumpfabrik. Sitter hemma på kvällarna med ond värk i axlarna, men vägrar missa en dag på jobbet hur ont hon än har. Hon bara kämpar på – med allt. Uppfostran av sina barn, sitt eget dåliga jobb, att skapa ett liv åt sin familj som duger, att skapa ett liv åt sig själv som är bättre. Detta är ju innan ”livspusslet” var uppfunnet. Det handlar inte om flashiga karriärer och att förverkliga sig själv. Det handlar bara om en vardag med det nödvändiga.
Det är inte så att Bodil genomför några storverk, hon slutar tex inte som vd på strumpfabriken, men i det lilla så är det verkligen storverk efter storverk i vardagen. Och ändå är hon bara en vanlig mamma, som gör precis vad som förväntas av vanliga mammor. Ensamstående eller inte, det är mammorna som drar lasset i Underdog. Männen kommer och går, de kan rycka in lite om och när de känner för det, men mammorna är alltid där. De försvinner aldrig. De sviker inte. De sitter inte i soffan med tidningen och tar igen sig efter middagen – som de givetvis inte heller lagat, inhandlat, kommit på.
Bodil är superbra, och man hejar på henne från sidan ett. Boken är också superbra. Läs!

En färskare mamma jag gillar massor är Sara i Bitterfittan.
Sara skulle kunna vara Bodils dotter; tids, generations och klassmässigt. Den som har fått mer möjligheter, som har fått växa upp i ett samhälle med lite mer utbildningsmöjligheter, och som har tagit till vara på dem. Som har format sin egen bild om hur ett bra liv är, hur en familj ska vara, hur rollerna ska se ut, och som bestämt sig för att de inte ska vara på samma sätt som de traditionella föräldrarnas. Mannen ska till exempel vara med. På riktigt. Punkt slut.
Men, mannen är ju fortfarande inte med, hur mycket man än tror det, och det handlar Bitterfittan om.

Bodil i Underdog kämpar på, och hon gör det bra, men hon har inte så mycket att stångas emot. Hon gör det hon måste göra, tänker inte i längre banor på kvinnor, män, utveckling och allt det där.
Sara i Bitterfittan är helt annorlunda. Hon kämpar också på med sitt jobb och sin familj, och gör det bra. Men hon är hela tiden medveten om den stora bilden, samhällsstrukturer, livspussel, och självförverkligande. Det vill säga, allt det som är normalt och vardag idag. Det som man ska tänka på – iallafall om man kommer från den bakgrund som Sara har. Det är en gåva samtidigt som det är jäkligt frustrerande, och när barnet kommer så hamnar Sara i en enorm frustration för då halkar hon tillbaka till tidigare generationers kvinno och mansroller. Hon blir den sortens mamma och hennes man blir den sortens pappa som de absolut inte skulle bli. Deras föräldrar om igen. Det som inte fick hända!

Jag tycker båda de här böckerna är otroligt bra tidsdokument, och otroligt bra kämpa-böcker. Inspirerande, upprörande, upplyftande, igenkännande. Det är så intressant när man läser dem och ser hur lite tid som gått, drygt 30 – 40 år, och så ser man vad som har hänt i Sverige på den tiden. På ett sätt är det väldigt mycket, på ett annat är det väldigt lite