Tillstånd: förvirring
Åh! Jag läste Ray Kluuns ”En sorts kärlek” i lördags, så länge att jag blev sen till en planerad utekväll. Var bara tvungen att läsa klart. Självklart grinade jag så snoret rann och ögonen blev små svullna grislookalikes och nu är jag än mer förvirrad än nånsin. För er som inte har följt diskussionerna så handlar Rays bok om en man som när hustrun får en dödlig cancersjukdom, fortsätter ett mycket hedonistiskt leverne med sena utekvällar, ecstasy och otrohet en masse. Boken är självbiografisk dessutom och hatbreven som Ray fått är många. Otrohet är ett ämne som berör många människor och självklart ännu mer om den ena parten blir utsatt för detta när hon samtidigt är döende i cancer.
Själv tror jag inte på livslång trohet. Har aldrig gjort. Lusten och åtrån (och periodvis kanske t o m kärlek) till andra människor än din partner kommer ofelbart att dyka upp någon gång under livet och sedan är det upp till dig att välja om du kör vidare på känslan eller ej. En del gör det i samråd med sin partner, andra bakom deras ryggar, men folk gör det. Diskuterade faktiskt ämnet med de personer jag sedan var ute med och de flesta (vi var alla kvinnor) höll med mig.
Känslan jag får av ”En sorts kärlek” är dock att Sten, som huvudpersonen i boken heter, någonstans intalar sig att det han gör är mycket mer OK för hustrun än vad det faktiskt är. De har pratat om saken och hon vill inte veta säger hon, inte veta vad han gör på sina fredagspartykvällar som han håller heliga boken igenom. Men självklart, självklart blir hon svartsjuk och kontrollerande och ledsen eftersom hon någonstans ändå vet vad han sysslar med. Och samtidigt är hon inte oskyldig hon heller…
Så frågan är ju, blir otroheten värre för att hustrun är döende? Långa perioder under läsningen är jag själv också uppriktigt förbannad på Ray/Sten. Såhär gör man inte! Vill jag utropa, fast jag så väl vet att det inte är så enkelt. Ens liv är alltid så enkelt för alla utomstående. Ray själv säger såhär om sin livsstil (intervju i DN):
Jag kände mig fruktansvärt skyldig, men visste samtidigt att jag annars inte hade överlevt känslomässigt. Jag bestämde mig för att överlevandet var viktigare än det etiskt och moraliskt riktiga.
Och bara den som är där mitt i det, kan veta hur det känns. En synnerligen intressant bok, faktiskt. Mot slutet tar hustrun hjälp för att dö (eutanasi är lagligt i Holland där boken utspelar sig, säg vad som inte är lagligt i Holland håhåjaja) och då, då rinner mina tårar som Niagara x 1000. Nu skriver Ray på en uppföljare om livet efter hustruns död. Läser jag gärna, blir nyfiken på hur det gått för dem. Adlibris beskriver boken som en roman som ”ställer alla begrepp på ända”. Visst är det så.
Alla
Jag tycker att det är så enkelt! Den här boken, som jag varken har läst eller kommer att läsa, (dock har jag följt debatten,) handlar inte ens om otrohet* utan om hur fullständigt osannolikt egoistisk och despicable i sitt handlande, Ray/Sten är. ”Jag gjorde det för att överleva.” Bah! Är han så svag är det banne mig ett fysiskt mirakel att han överlevt så här länge. Att behandla sin partner, döende eller ej, som han gjorde, det är så svagt och nedrigt att jag tappar andan. Vilken loser.
* Lättdefinierat! Huruvida det finns olika grader av otrohet vet jag dock inte.
PS. Nyfiken på hur det har gått för DEM? ;)
/Moralkaka till lunch
Dem – de hade en liten dotter tillsammans och det är naturligtvis Ray och dottern jag syftar på!
Fast vi vet ju inte hur överenskommelsen dem emellan har sett ut? Han säger själv att han alltid har varit otrogen och att hustrun visste om att det skulle bli så nästan omgående som de gick in i relationen men hon valde att gå vidare med honom i alla fall. Sedan blir jag också rosenrasande arg på honom, många gånger. Det är en sak att ligga med tjejer på någon toalett ute på fyllan, en annan sak att ha ett förhållande och bli förälskad i någon annan och ytterligare en sak att kunna hålla snorren i styr någon enstaka jävla gång när hans fru som snart ska dö faktiskt ber om det. Det är inte otroheten jag vänder mig mot i första hand, det är de många sveken. Jag föreställer mig att just de sakerna gjorde mycket mycket ondare för henne än att han låg med andra.
Nu låg ju också hon med andra fast jag tror iofs att det scenariot är väldigt vanligt om man har en så otrogen make. Det handlar kanske inte så mycket om vad man vill utan vad man gör för att ja, för att överleva sin mans otrohet. Hämnd, ett slags ”jag kan också” eller vad det nu kan vara.
Aha, en avkomma! Fy bövelen, jag kan tänka mig att jag inte kommer att läsa uppföljaren heller..!
Håller helt med dig att det är sveken som är grejen här, inte otroheten. (Även om flera av hans svek var av otrohetsvariant.) Som jag hade förstått det hade hans fru bett honom inte vara otrogen – att då vara det ändå = fel, väl? (Nu bortser jag från alla ev. överenskommelser de haft tidigare i sitt förhållande för hur det än var med det, så var det ju tydligt vad hon ville nu.) Att hon sedan inte blev lika bitter & förbannad som jag skulle ha blivit, och begärde instant skilsmässa, det är ju en annan femma.
Herregud, han kan ju ligga med vilka han vill dygnet runt nu när hans fru är död. Hade det inte känts bättre att vänta, liksom?
/UFO
Caro: True that! Just det jag menar, nu bad hon ju uttryckligen honom om att inte göra det och däri ligger det stora.Det är sannerligen fel att göra. Eller – såhär tänker jag: I sådana fall vara tydlig med det och säga ”det kan jag tyvärr inte lova dig” så får hon ta ställning sen. Men inte ljuga. Aldrig någonsin ljuga.
Det är vad jag präntar in i min pojkvän ständigt och jämt. Hur det än ligger till med sakernas tillstånd så ljuger vi inte. Livet blir så mkt enklare att hantera då. Och man har alltid rätten att göra ett val.