”Tornedalen, detta genetikens eldorado”

Häromveckan köpte jag Åsa Larssons senaste i pocket. Jag har väntat ganska länge med att köpa och läsa eftersom jag fick så dåliga vibbar av att Svart Stig skulle handla mycket om gruvdrift i Afrika – gruvdrift intresserar mig inte särdeles så länge det inte är LKAB det handlar om. Men så köpte jag, för det är ju Åsa! Kiruna!

Och så blev jag så positivt överraskad att det inte var klokt. Tror Åsas bästa hittills, på riktigt. Mot slutet så grät jag faktiskt. Det var så fint och så känslosamt på det där norrländska sättet som är så speciellt. Jag känner mig alltid så hemma i dialoger och annat när Åsa skriver. En speciell känsla.

Pratade om boken med min pappa lite senare (jag tror bokhora har gjort att vi om möjligt diskuterar än mer litteratur i familjen nuförtiden) och då sa han att ”jag undrar om hon inte är från Kurravaara-Larssons?, du vet Kiruna-Lassesläkten? I sådana fall är ni släkt, Åsa och du. Om än på långt håll, på fammos sida”. Och visst är det så! Kiruna-Lasse är Åsas farfar.

(citatet i rubben kommer från ett SVT-program som sändes i höstas, som handlade om en muterad gen som bara finns i Vittangitrakten där jag kommer ifrån, J retade mig lite för att jag kanske bar på den ända tills jag påminde honom om att hans mamma ursprungligen kommer från samma trakt. Då höll han tyst.)