”Världens mått” – Daniel Kehlmann

Ofta gör jag narr av män, som jag över lag tycker har en tidsslösig tendens att vilja mäta & inventera varje andetag & tanke som sker – som om skulle man verkligen kunna dressera, el iaf organisera, världens gång..!

Men nu, tack vare Hr Kehlmann – jag har nästan konverterat till prylbögsskaran (baro-, eudio-, cyano- och hypsometrar, teodoliter, spegelsextanter, inklinatorium,) -ety ”Världens mått” är precis så underbar som påstår recensenterna. Kanske t.o.m. ytterligare: äntligen en text välskriven, en handling (som jag iofs inte brukar bry mig speciellt mkt om,) som kulsprutar sig genom sjutton- och artonhundratalen medan håller i ena handen Carl Friedrich Gauss och i andra Alexander von Humboldt och låter de spegla sig sprakande upptäckter och teorier genom fönstersalar, över boksidor, under våra hornhinnor. Når sin kulmen historien när träffas de två och läser man ett tankeutbyte, ett vaneutbyte, ett erfarenhetsutbyte.

Det går lika in i läshjärtat som en träpåle i vampyren.

Romanen är krokodil- och aktivitetstät: krokodiler äter hela hundar i forskningssyfte eller gnager på deras tassar just for fun, krokodiler flyter omkring som trädstammar i vattnet, och Humboldt, ” han mätte upp varenda kulle i Salzburg, fastställde dagligen lufttrycket, kartlagde magnetfältet, undersökte luft, vatten, jord och himmelsfärg”.

Och språket, det är just det: ibland, när skall låta urinvånare för länge sedan låter det nästan magisk realism och jag förtjusas med liljor som rodnande kryper upp min hals: ”längre ned i södern, sade Mario och rättade till sin cylinderhatt, där folk var vansinniga och talade baklänges, där fanns det dvärghundar med vingar. [ - -- ] Vildarna där hade flera huvuden, var odödliga och pratade kattspråk med varandra.”

Det är män som räknar primtal för att hålla sig lugna, det är män som har svårt att hålla inne med sitt förakt för vanliga dödliga dumsnutar, men framförallt är det män med passioner – det här är en av de få ggr jag nästan längtar efter att leva förr i tiden trots usla sanitära förhållanden.

Det är människor som vet att finns alltid mer att upptäcka och det är människor som vill. Det är fasansfullt vackert och spirrigt inspirerande.