”Vi leker att du är en katt” – Dahlbäck & Ramel

Jag måste komma rakt ut och säga det direkt: helsideillustrationerna i den här boken är så fina att jag vill (finaste betyget:) vara barn igen.

Jag skulle kunna sluta där men så här då: ”Vi leker att du är en katt” är fullspäckad av detaljer och händelser, det är något nytt i varje ruta. ”Perfekt för lättutråkade barn”, tänker jag medan jag läser och minns hur jag ville att pirater skulle ringa på dörren till frukost och älgarna skulle konversera mig till lunch, när jag var liten.

Öht triggar den här boken så oerhört mkt kalas hos mig, det är ganska lovely.

Men (alltid ett men, eller i det här fallet två,) jag blir ledsen över att karaktärerna är ”storasyster, mellanbarn och lillebror” – om kön är så viktigt att det pekas ut i 66% av fallen, undrar jag vad det är med det stackars undanskuffade mellanbarnet som gör att det blir, inte neutralt, utan förbisett (känns det som).

Men nummer två: varför varför stackars barn jämt och ständigt skall leka kung och drottning och prinsessa, så ofantligt tråkigt och förutsägbart! Det är enda gången jag blir trött på boken, när de bär kungakronor och guldlockigt hår. Varför vill de inte leka fakir* eller trombonist istället?

Dock, konklusion: åh, ja, absolut! Vi leker att vi är en katt.

* När min kusin var liten gav jag henne en ggn en bok som heter ”Flickan som ville bli fakir”. Trots att jag var vuxen slungades jag tillbaka till den barndom när jag fortfarande trodde att allt var möjligt (nota bene hur jaded jag blivit!) enkom av titeln – och blev så ledsen när kusinen var totalt ointresserad av att bli fakir. ”Meh! Vad är det för fel på dig”, undrade jag när hon hellre ville bli hårfrisörska.