”20th Century Ghosts” – Joe Hill

De senaste veckorna har jag frossat i noveller. Gemensamt för samtliga är att de, på ett eller annat sätt, faller in under skräckbegreppet och berör de mörkare delarna av det mänskliga psyket. Jag är egentligen ingen novelltjej, skulle gladeligen ta på mig en ”I ♥ tegelstenar”-tröja om jag hittade en (kanske något för webbshopen?) men det är onekligen skönt att varva episka bjässar – som t ex ”The Hour I First Believed”, en tung bok i flera bemärkelser – med en novell eller två. Just övernaturligt inriktade historier är som klippta och skurna för novellformatet, har jag upptäckt: det otäcka koncentreras och förtätas av det korta sidantalet. Hade en berättelse som ”The Yellow Wallpaper”, fullkomligt skräckinjagande i sin maniska intensitet, varit lika effektiv i romanformat? Jag tvivlar på det. Ibland är less more.

Hur som helst: mitt idoga novelläsande har fått mig att inse att jag helt glömt bort att skriva om en riktig pärla i sammanhanget, Joe Hills Bram Stoker Award-vinnare ”20th Century Ghosts” från 2005 som nyligen utkom på svenska under titeln ”Vålnader”. Att som son till Stephen King ge sig på en karriär som skräckförfattare är kanhända dumdristigt, men Hill klarar eldprovet. Jag var betydligt mer förtjust i ”En hjärtformad ask” än Johanna K, men det är redan som debutant, i en samling noveller som kittlar, skräms och hjärtsnörpar om vartannat, som Hill visar att han är en skräckförfattare att räkna med. Korrektion: en författare att räkna med, för åtminstone en av de här berättelserna saknar helt skräckelement och ska snarare läsas som en bitterljuv uppväxtsskildring med ett övernaturligt/fantastiskt inslag: berättarjagets bästa vän är gjord av uppblåsbar plast. ”Pop Art” är en av de mest originella och gripande berättelser jag läst på länge. Andra berättelser som sticker ut lite extra är inledande ”Best New Horror”, om en skräckfantasts jakt efter den ultimata skräcknovellen, Kafkaparafrasen ”You Will Hear the Locusts Sing” och Bram Stoker-hyllningen ”Abraham’s Boys”, men vad som framför allt kännetecknar ”20th Century Ghosts” är en entuasism och kärlek till genren som resulterat i en oerhört jämn och läsvärd novellsamling. Faktum är att pappa King skulle behöva en lektion eller två av sin förstfödde för att få tillbaka sin novellmojo…

En blivande klassiker, vågar jag nästan påstå.