”A mercy” – Toni Morrison

null

Jag vet inte hur det blir om man läser ”A mercy” av Toni Morrison utan att ha läst ”Beloved”. ”Beloved” kom 1986, och pga mitt jobb läser jag den 1-2 ggr per år med eleverna. Den är rätt och slätt fantastisk. Vis, stark, hemsk, underbar. Och språket i den, du milde. Det är nog det bästa, tror jag. Hur Morrison växlar mellan olika stilar i de berättande delarna och i dialogerna, och hur allt har en sån rytm. Och så berättarperspektiven och de växlingarna. Ja, jag är helt fast i dess storhet.
”Beloved” handlar om några fd slavar i USA på 1870-talet. Och om att vara en fri människa, om man kan vara eller bli det.

”A mercy” är en slags förhistoria till den berättelsen, 200 år tidigare (kring 1680) i USA. En tid när det ganska nyligt hade börjat komma slavar från Afrika eller Västindien till USA, och när europeer just hade börjat skapa sina rikedomar med hjälp av dem.
Huvudpersonerna i ”A mercy” speglar alla de här perspektiven. Jacob, fd holländare och nu amerikansk bonde med stora ambitioner, hans fru Rebekkah, slavarna på deras gård; Lina, Florens och Sorrow, som är så olika och kommer från helt olika ställen och erfarenheter.

Morrison plockar upp vissa teman från ”Beloved” och går tillbaka i dem. Rotlöshet. Att skiljas från sin mamma, antingen på slavskeppet eller genom att bli såld, och alldeles tappa sin historia, namn och identitet. Eller, från andra sidan, att som mor ge bort sitt barn för att man hoppas på ett bättre liv för henne.
Vad det innebär att vara svart och hur svarta är i de vitas ögon (ett djur?). Det finns en otroligt stark scen när Florens inser det, och hur extremt utlämnad och värdelös det gör henne.
Eller hur mycket man får älska, och vem.
Fint så. Såklart! Mycket fint!
Men jag kan inte komma ifrån det, jag läser ändå mest ”A mercy” som en vanlig bra roman. Det bränner till här och där, språket gnistrar, insikter kommer som en knytnäve i magen, men det är inte lika ofta som i ”Beloved”. I den kan jag i princip öppna vilken sida som helst och njuta. ”A mercy”, mer traditionell, inte lika djup, inte lika fantastisk. Det är spännande hur det ska gå för karaktärerna, och det är definitivt lärorikt att få läsa om den här tidiga delen av USAs historia när så mycket är i sin linda. Racism, fientlighet, makt, över och underordning. Men jag är nog alldeles för präglad av mitt (över?)frekventa ”Beloved”-läsande och dyrkande, tror jag. Andra läsare kanske har lättare att ta till sig ”A mercy” och älska den, men jag väntade mig ju ett till mirakel. Det känns orättvist, för egentligen är ju ”A mercy” absolut ingen besvikelse. Det är klart att den är jättebra. Herregud, det är Toni Morrison, kan det vara annat än bra? Nej! Fast det är inte som. Ni vet.

Läs ett utdrag.